Filmåret 2014 - del 1 av 3

Som min framlidne idol Roger Ebert årligen gjorde, tänker jag sammanfatta det gångna filmåret genom att lista upp de femton bästa. Min sammanfattning är av det mer personliga slaget - filmer jag sett i år, snarare än filmer som släppts i år - eftersom jag inte har möjlighet och ork att gå på bio särskilt ofta. Det enda kriteriet som gäller för mig är att jag såg den för första gången 2014. Precis som Ebert tänker jag inte rangordna dem utan presenterar dem i bokstavsordning. I de fall där jag recenserat länkar jag till vederbörande inlägg i titeln.

Av dessa rullar minns jag i efterhand föga mer än vag tillgivenhet, så snälla hav överseende medan jag brottas med orden här, och snälla ha överseende för att jag citerar mig själv (nåt jag aldrig skulle göra om jag inte var tvungen):

"12 Years a Slave" - Steve McQueens dundersuccé är svår, men mödan värd att uthärda. Jag såg den två gånger under förra året, den andra för recensionens skull, och konstaterade att: "Skildringen är som ett uthållighetstest, så utmattande att den är svår att brinna för, men desto bättre för allt man får ut av att se färdigt."

---

"A Fantastic Fear of Everything" - Årets fynd i komedigyttret. Är den månne en blivande kultfilm a'la "Withnail och jag"? Mig veterligen fick den aldrig biopremiär i Sverige, och i USA dök den upp som hyrfilm samtidigt som på bio. Det kan bero på att den främst talar till dem som aldrig skulle kunna tänka sig att gå på bio p.g.a. social fobi. "Här finns ingen kompromissande humor för att nå ut till större publik. Det är snarare en smal film som bara råkar vara väl synkroniserad med mitt, och kanske ditt och några andras, sinne för humor." Så skrev jag i min recension och gav den högsta betyg (fyra stjärnor). Bör jag vara orolig?

---

"All Is Lost" - Närmast en stumfilm som handlar om en namnlös, anonym herre, spelad av Robert Redford, i kamp för sin överlevnad ensam ombord på en läckande båt utanför Sumatras sund. Mot sig har han havet, vädret, sin egen tanklöshet och sin höga ålder. Filmen är så avskalad att man hamnar i ett närmast meditativt tillstånd - på liv och död. "Måste vi måla ut människors liv med goda egenskaper, lycka, humor och kärlek för att deras liv ska vara värda att rädda? Räcker det inte med att blott få finnas till?"

---

"Before Midnight" - Tio år har gått mellan varje del i denna trilogi, och någon tetralogi lär det inte bli. Sällan har jag väl misströstat så som när en av filmhistoriens vackraste kärlekssagor började luckras upp mitt för min åsyn. Det var tjugo år sedan den började, länge låg den i träda efter "Bara en natt" (1994), innan den blomstrade efter "Bara en dag" (2004), för att slutligen skymma efter "Before Midnight" (2013). Det är en modig film av Richard Linklater - många låter dig inte ostraffat koppla samman romantik med förtvivlan. Men någonting med förloppet som denna filmsvit skildrar känns oundvikligt, som om alla andra slut vore förljugna för just dessa två människor och deras kärlek.

---

"Det blåser upp en vind" - 2014 blev året då vi tog farväl av vår favoritanimatör Hayao Miyazaki, som nu pensionerar sig från långfilmsbranschen. Vad ska det nu bli av den handritade långfilm vi växte upp med? Allvarligt talat hade jag aldrig vunnit mitt filmintresse utan de avgörande bidragen från främst Walt Disney Studios, och mindre kända alster som "Watership Down", "Valhall", "Samson & Sally" och Per Åhlins filmer. När jag upptäckte Miyazaki förlängdes och fördjupades intresset in i vuxenlivet. Och nu blir det inget mer. Måte den pennan roligt såfwa. Filmen då? "Till skillnad från nästan alla animerade filmer, beskriver man inte Det blåser upp en vind lättvindigt. Det är som det alltid har varit med Miyazaki. Världen är svårbegriplig med komplexa individer, och hans hjältar kämpar för att finna och forma sitt rätta värv i den för att göra den till en bättre plats." 

---

Det får räcka för denna gång. På återseende hörru.