"Kvarteret Korpen" - 2014 blev året då jag äntligen lyckades se "Kvarteret Korpen", en av de bästa av alla svenska filmer. Den är så levande som en dokumentär, Bo Widerbergs lilla historia med Thommy Berggren och Keve Hjelm som son och far i ett kulturellt utarmat arbetarområde. Det råder ingen tvekan om att fadern - suputen och den misslyckade dobblaren - även representerar sonens möjliga framtid om han inte lyckas skapa sin egen dröm någon annanstans. En solklar kandidat till min personliga "Hall of Fame".
---
"Rocco och hans bröder" - Luchino Viscontis totalt absorberande, episka historia som kretsar kring de centrala gestalterna Rocco (Alain Delon) och Simone (Renato Salvatori). De är bröder i en familj som hotar att brista i sömmarna när pojkarna hamnar på kollisionskurs med varandra. En lång film, men 177 minuter hade gärna fått vara längre för att förhala den tragedi som förefaller oundviklig medan man ser. Nu minns jag inte så mycket mer, men räkna med att jag ser om denna i år. Ju förr desto bättre.
---
---
"Ten Canoes" - Tidigt under året fick jag utmaningen att upptäcka och se en film om kanoter. Det var därför jag såg denna pärla. "Ten Canoes" är så okänd att jag inte vet om någon någonsin kommer att se den igen. Den är långt ifrån felfri, men lämnade outplånliga minnen genom sitt unika perspektiv. Den är en berättelse om betydelsen av berättande, ungefär som "Cloud Atlas", men här i ny intressant kontext. En äldre aboriginer delger en sedelärande legend för sin son, medan de tillsammans arbetar på att skapa en kanot. De båda historierna går in i varandra och influerar varandra bortom tid och rum. "Ten Canoes" innehåller också en ceremoniell dödsdans som är årets ögonblick på film.
Så sakteliga börjar jag inse att jag är en sucker för historier, kanske snarare än film i sig. Det är därför jag jämt läser, det är därför jag lyssnar hellre än snackar, det är därför jag gillar vissa TV-spel. Och det är därför jag älskar film, det snabbaste och enklaste sättet att sluka historia efter historia. Filmer lämnar mycket outtalat genom att visa istället för att berätta, i alla fall när de är som bäst, och inspirerar därför mer än någonting annat. "Ten Canoes" berättar mycket men visar oändligt mycket mer, och påminner mycket om en annan fin film, "Moolaadé - Fristaden", genom att bara vara unik.
---
"The Spectacular Now" - Märkligt nog verkar man aldrig bli för gammal för en bra uppväxtskildring. "The Spectacular Now" handlar om livsnjutaren Sutter (Miles Teller) vars bästa tid är nu. Sista året på High School förälskar han sig i Aimee (Shailene Woodley) som hjälper honom komma i kontakt med sin frånvarande odåga till pappa, som visar sig ha levt sitt liv med exakt samma livsfilosofi. Det är som att se sig själv utifrån, som att skåda sin framtid på en scen, och Sutter gillar inte vad han ser. Frånsett en forcerad, "filmisk", vändning i storyn är "The Spectacular Now" en tonsäker ungdomsfilm som behandlar sina rollfigurer som de oftast är i verkligheten - nästan vuxna men väldigt ofärdiga. De båda centrala skådespelarna är fynd i huvudrollerna.
---
---
"Turist" - På ett filmiskt plan är den mästerlig, Ruben Östlunds nyaste. Manuset håller Bergman-klass och hantverksmässigt är det den enda filmen som kan ge "Inside Llewyn Davis" en match bland 2014:s filmer. En familj turistar i alperna när en kontrollerad lavin sätter igång de mest okontrollerade konsekvenser för dem. Tyvärr började jag skumma igenom den påföljande diskussionen i media. Östlund, provokatören, vill med sin film minska turistandet och öka skilsmässofrekvensen. Nå, men cry me a river. Ju mer jag läste, desto längre drogs meningen bort och blev angelägen bara i någon annans liv. Så se den, om du törs, men lyssna sedan inte på någon mästrande röst, bara din egen. Och njut av att vi har välsignats med ännu en filmskapare i internationell toppklass.
---
Sammantaget blev inte 2014 något av de bättre filmåren. Det var kul med ett Zatoichi-maraton, så det måste jag fullfölja någon gång. "Inside Llewyn Davis", "Devi", "All Is Lost", "Kvarteret Korpen" och möjligen "Rocco och hans bröder" (men då måste jag se den igen) bär jag med mig för alltid. Men beslutet att börja blogga gjorde att jag knappt vågade utmana mig själv, utan mest hemföll till att se lättsmält. Jag glömde väl varför jag gör det här - för att det är kul, inte för att bli proffs. Det här är Internet, och everybody gets to play.
---
Sammantaget blev inte 2014 något av de bättre filmåren. Det var kul med ett Zatoichi-maraton, så det måste jag fullfölja någon gång. "Inside Llewyn Davis", "Devi", "All Is Lost", "Kvarteret Korpen" och möjligen "Rocco och hans bröder" (men då måste jag se den igen) bär jag med mig för alltid. Men beslutet att börja blogga gjorde att jag knappt vågade utmana mig själv, utan mest hemföll till att se lättsmält. Jag glömde väl varför jag gör det här - för att det är kul, inte för att bli proffs. Det här är Internet, och everybody gets to play.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar