Wow. Här har vi en film som lever i självförnekelse. En sån rulle som lanseras världen runt, rike för rike, med en ny titel varje gång för att undvika det usla ryktet från förra försöket. Men vad ryms egentligen i en titel? En titel är ju bara en etikett på ett innehåll. Det roliga är att om man följer filmens väg runt planeten, likt en röd tråd, så kommer man säkert samla på sig tillräckligt med olika etiketter för att sammanfatta hela filmen. Bara de fyra titlarna ovan ger er en rätt samlad bild över vad den handlar om och var den utspelar sig, inte sant?
(Åh, förresten, mitt bidrag till denna lilla "lek" med filmens "titel" skulle vara "Det som göms i snö...")
Ska vi fortsätta tala "etiketter"? Titeln jag såg hette "Arctic Outbreak". Är det okej om jag kallar den så? Den finns på Netflix under flikarna "skräck" och "Val Kilmer" bland annat. Trots väldigt lite tid i bild är Kilmer affischnamnet, för det finns inga andra affischnamn i denna film, som bjuder på frapperande uselt "skådespeleri". Vi erbjuds till exempel "gråt". Sån "gråt" som påminner om vad man själv kunde åstadkomma som barn när man gjort sig illa långt hemifrån och sprang hem till mamma. Men det tog så lång tid att komma hem
att all äkta gråt var slut innan man var hemma. Så man fick forcera fram det sista. Sån "gråt".
Jag brukar föra små anteckningar medan jag ser på film jag planerar att recensera. Det sägs ska vara smart att göra så. Dessa fungerar som "etiketter" för de tankar filmen genererar, så jag enkelt ska kunna minnas dem. Ska vi ta och gå igenom dem, en efter en?
"David Kruipen" är den första anteckningen. Enkelt - det är namnet på Val Kilmers rollfigur, forskaren med en liten, men viktig roll. "Banks island, kanadensiska arktis" är också enkel - filmen utspelar sig där, på en forskningsstation. Där är "vackert". "Plikt vs familj" betyder att Kruipen har försakat sitt familjeliv för sin plikt - han är klimatkämpen som varnar världen för den globala uppvärmningen. "Familjetrubbel" betyder att hans dotter, Evelyn (Martha MacIsaac), hatar honom för detta. "Två flickor, två pojkar" beger sig till forskningsstationen via helikopter. Jag minns inte deras namn men Kruipens dotter är en av dem. De är alla i collegeåldern, och de är speciellt utvalda att få delta i expeditionen.
"Ingen dramatik" - nu börjar jag få åsikter om filmen. Varje scen är bara exposition utan dramatik. Istället för att bygga upp en mystik består filmens fundament av förklaringar. Redan allra första scenen får vi se vilken varelse som är filmens drivande antagonist. Försök sedan bygga upp spänning medan rollfigurer med "förutsägbar karaktärsutveckling" kämpar med att fatta vad som hänt på platsen, när de inte har sex.
Dessa "rollfigurer" har var sin grundläggande egenskap som ältas gång på gång. Om vi missar poängen säger de den rakt ut, hela tiden. En har insektsfobi. En annan blir biten av en mystisk insekt. Dessa två har ett stormigt förhållande. Dottern, i sin tur, hatar sin pappa, hon kan inte poängtera detta tillräckligt. Till och med när hon påträffar det som hon tror är hans döda kropp säger hon: "Han är död! Och jag hatar honom ännu!"
"Shit, Pommes frites" är en rolig anteckning. Eftersom helikopterpiloten saknar en grundläggande karaktär, har manusförfattarna försett honom med ett slagord, en "catch-phrase". Jag har glömt originalet, men de svenska textarna har översatt det till: "Shit, Pommes frites!"
"Till dottern kom inte bara???" och "varför inte de andra???" är två konstiga anteckningar som behöver närmare förklaring. Dr. Kruipen skickar tidigt en varning om att dottern inte ska komma till forskningsstationen. Men de övriga tre ungdomarna då? Ska inte de hindras från att komma? Vad för slags hjärtlös typ är dr. Kruipen? Detta kan få sin förklaring i slutet, men i så fall outtalat. Och eftersom allt annat sägs rakt ut, gång på gång, så tolkar jag det som om manusförfattarna missade den lilla detaljen.
"DUMMA JÄVLA IDIOTER", "isolering?", "smittskydd?" behöver jag väl inte utveckla? Det här ska vara collegestudenter. Så begåvade är de, att de blivit speciellt utvalda att besöka denna revolutionerande forskningsexpedition. De bör inte bete sig som pubertala knäppgökar. Men några av dem gör det och straffas därefter. Här är problemet: ALLA borde straffas. De borde alla avlida inom några timmar efter ankomst. När saker går snett är de långsamma på att haja. Och när de till slut inser vad som händer fortsätter de att göra allting fel. Om någon av dessa representanter för mänskosläktet trots allt vinner är det inget under att denna varelse en gång dog ut. Och om vi dukar under för den är det vårt lågvattenmärke som art.
"SKRATT" hör ihop med "skrikande bugs" eftersom jag skrattade högt när insekterna skrek av smärta när någon brände dem med flammande insektsspray. Nu låter jag som en sadist, men jag hade bara inte förväntat mig att insekter kunde skrika som råttor.
Sedan tar anteckningarna slut. Inga fler etiketter. Jag gapade av häpnad medan resten av storyn utvecklade sig och ville väl inte missa en sekund genom att anteckna. Den var makalöst underhållande, men av helt fel anledningar. När någonting är så fundamentalt fel som "Arctic Outbreak" slutar man att leta efter dess avsikter, och koncentrerar sig istället på det oavsiktliga. Den riktiga filmen försvinner i en dimma och ur samma dimma träder istället dess diametrala motsats. När den försöker skrämmas lockar den till skratt. När den försöker engagera lockar den till likgiltighet. När den försöker vara mystisk är den helt och hållet uppenbar. Och när den försöker vara magstark blir man sugen på pizza med extra tomatsås.
Få är de dagar man lyckas hitta en film som tillhör denna spegelvärld, men idag var en sån dag. Jag känner mig ungefär som om jag välsignades med en förbannelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar