Reign of Assassins (2010)

Åsynen av Michelle Yeoh på omslaget till "Reign of Assassins" kanske sätter igång förväntningar hos fans av Wuxia. Genren rönte stora framgångar på film under hela nittiotalet och kulminerade med dess flaggskepp "Crouching Tiger, Hidden Dragon" (2000). Michelle Yeoh var en av fyra stjärnor som frontade denna världssuccé, som gick så långt att den vann fyra Oscarsstatyetter och dessutom nominerades för bästa film på Oscarsgalan 2001 (på den tiden nominerades bara fem kandidater). 

Wuxia på film har alltid använt kampsportskoreografi för att uttrycka nästan allt som har med dess rollfigurer att göra, oavsett om det händer runtom eller inuti henne. Dialog används bara för att förtydliga. Så en svärdsduell kan vara konflikt på liv och död, den kan vara ett sätt för en individ att utveckla en personlig egenskap, eller så kan den vara ett sätt för två personer att komma varandra närmare. 

"Crouching Tiger, Hidden Dragon" drog detta till sin spets. Den var en liten historia om stora och svåra känslor. Den använde gränslösa öknar, höga hustak, blanka vattendrag och lummiga skogar som kulisser till små dueller om personliga angelägenheter. Där flög de stridande fram som om gravitationen upphört. Rymden omkring dem tycktes gränslös som en fantasi. Och vad som än pågick i deras inre, kände vi att det var någonting stort. Vi kunde se det på dem, och runtom dem.

I "Reign of Assassins" spelar Yeoh en före detta lönnmördare som försöker överge sitt värv och sadla om till ett hederligt liv. Men det går illa. I sitt bagage har hon en mumifierad munk som hon stal under sitt sista uppdrag. Legenden säger att den som har denna makabra MacGuffin i sin ägo blir oövervinnerlig på kampsport. Nu vill hennes forna arbetsgivare, lönnmördarskrået 'Mörka Stenen', återta denna klenod. Om filmvärlden har en sensmoral som gäller i alla lägen är det denna: en kriminell bakgrund kan du aldrig undfly, du måste stanna upp och bemöta den.

Så småningom avslutar filmen sin överdrivet långa "prolog" och låter ett ordentligt skeende ta fart. Resten blir en hyfsat begåvad lek med de givna förutsättningarna. Actionscenerna är skickliga, om än inte nyskapande, och intrigen bjuder på svårförutsedda vändningar. Jag kan tänka mig att producent John Woo ("Face/Off") hade ett finger med i spelet där. Några scener där hjältinnan blir mästrad i buddhistisk filosofi är nästan komiskt rakt-på-sak. Chao-Bin Su (regi och manus) försöker till exempel inte dölja det faktum att somliga rollfigurer är rena metaforer (två av dem heter 'munken Visdom' och 'munken Besatthet'), men jag väljer att ta det med en rejäl glimt i ögat. 

"Reign of Assassins" är en mindre film än "Crouching Tiger, Hidden Dragon" i alla avseenden: skala, handling, miljöer, kvalitet och speltid (men bara knappt, i detta fall). Så där finns inte samma potential. Su lyckas, bortsett från den ofattbart summariska inledningen, berätta sin historia väl. Det är hans blott tredje långfilm, och hans första i actiongenren. Han försöker sig emellanåt på att vara lite humoristisk, och även om jag inte skrattar så det hörs står ansträngningen åtminstone inte i vägen för det väsentliga - koreografin och stuntscenerna. Och i mitt inre ler jag i alla fall åt att jag inte har tråkigt.

Du kan se den på Netflix, där den är ny för månaden.