Hur blir getingar till? Mason, 6 år, ligger i gräset med huvudet bland molnen och funderar. Kanske om man sprutar vatten på exakt rätt sätt, så förvandlas det till en geting? Kan det vara så? Mamma kommer förbi. Mason prövar sin idé på henne och hon säger inte emot. Då måste det stämma - så blir getingar till. Och vips så blir detta till ett minne i Mason, ett obetydligt sådant bland många andra. Varför det finns där begriper han inte. Det bara finns där, och där kommer det att förbli. Minnen fungerar så. Det finns en känsla av att man väljer dem lika litet som man väljer vem man blir. Kanske hänger det ihop.
Strax därpå får vi se när han påträffar en död fågel som kraschat mot ett fönster. Detta blir ett annat minne. I formen av två olika djur har nu begreppen "födelse" och "död" kommit över honom. Dessa är de två abstrakta ramar som sätter gränserna för ett liv. Och med dessa på plats inom sig, kan berättelsen om honom ta sin början.
Länge har regissören Richard Linklater varit en av mina favoriter. Och på hans IMDb-profil har jag länge sett existensen av någonting gåtfullt. Först kallades det "The Untitled Twelve Year Richard Linklater Project". Sedan blev det "Boyhood". Min nyfikenhet har varit svårtyglad men nu är den stillad. Resultatet blev bättre än jag någonsin vågat tro. Aldrig har jag sett en bättre film.
Alla som bidragit med någon liten del av "Boyhood" måste känna stolthet för vad de gjort, och sorg för att det är över. För tusan, till och med jag känner stolthet för att jag så länge känt till dess existens. Ingen annan film jag minns är i utförande så tätt förbunden med vad den skildrar. Tolv år tog den att spela in, och den skildrar tolv år av en pojkes uppväxt. Samma skådespelare har spelat honom under all denna tid. Från hans första formande av sin identitet vid sex år, tills han som artonåring är redo att släppas fri att finna sin plats i världen.
Den potentiella målgruppen är ofantlig. Alla som levt hela den långa vägen från barn till vuxen kan känna igen sig. Den som fött och uppfostrat ett barn känner säkert igen sig ännu mer. Att släppa taget kan inte vara enkelt. Självklart begriper vi att det sker med både stolthet och sorgsenhet.
Så vad handlar "Boyhood" om? Det är en fråga om perspektiv. Det är en berättelse om tiden som går, och längs vilka outgrundliga vägar den leder oss. Som varje uppväxt, har den en början och ett slut, men ingen handling. Som i ett riktigt liv finns här större och mindre konflikter, omedelbara och oändliga. Sådana som världen gör allt för att dölja eller överdriva. Som i ett riktigt liv finns minnen av kärlek och ilska, men även stunder av djupa insikter eller bara likgiltighet. Här finns popkultur och politik. Här finns kort sagt allt möjligt.
Det viktiga är att Linklater inte lägger några värderingar i någonting. Han bara dokumenterar och konstaterar att allting du upplever bidrar till att forma personen som är du. "Boyhood" är så komplex som en riktig uppväxt, eller så enkel som en sådan. Allt är en fråga om perspektiv. Hur ser du på din egen?
Pojken heter alltså Mason, och han spelas av Ellar Coltrane. I varje scen finns han med, och således är filmen en skildring av uppväxten genom hans egna ögon. Hans föräldrar är frånskilda. Han bor med mamman, som spelas av Patricia Arquette, och systern, som spelas av Lorelei Linklater. Pappan, som spelas av Ethan Hawke, träffar han varje sommar och varannan helg resten av året. Artistiskt sett kan alla dessa fyra skådespelare lägga av nu, för i denna film har de skapat karriärdefinierande roller. Både Arquette och Hawke har blivit Oscarsnominerade, mycket välförtjänt. Ellar Coltrane kommer vara svår att se i någon annan film. Vem vet om han ens är intresserad av en skådespelarkarriär?
Masons uppväxt är inte så mycket att orda om egentligen. Du ser vad du ser. Jag behöver inte förklara någonting för dig. Jag upplever filmen som en lång serie minnen, mer eller mindre väsentliga i formandet av honom. Tidens gång sker närmast drömlikt. Masons hår förändras från år till år, och han växer såklart, men i övrigt finns ingen tydlig övergång från ett år till nästa. Skvalmusiken vi hör är den tydligaste tidsmarkören.
Pappan är från början en sorgfri, frånvarande bohem. Under åren utvecklas han till en ansvarstagande familjeförsörjare. Oavsett vilket, verkar Mason dyrka honom på sitt beskedliga sätt, och uppskattar de få stunder de har. Hans mamma är hans fasta punkt. Hon visar prov på en makalöst stark karaktär, som bara motsvaras av mödrar i verkliga livet. Den kan irritera honom ibland, men i långa loppet är den hans räddning. Ett sådant komplext kvinnoporträtt har jag inte sett på länge. Utan hennes styrka hade Masons liv kunnat te sig betydligt annorlunda. Hur får du upptäcka själv, men det får en att fundera på ens eget liv. Allt man gjort, och allt som legat bortom ens kontroll. Vilken person hade jag varit om saker hänt annorlunda?
Filmbranschen har genom åren visat en rädsla för det ordinära. Vanliga människor har skildrats på film bara om de haft extraordinära historier att berätta, eller om deras historier utspelats under farliga platser eller dramatiska tidsepoker i världshistorien. Men Richard Linklater verkar älska vanliga människor. Han förstår hur vi snackar, tänker, känner och iakttar. Hans öra för dialog är oöverträffat. Egentligen finns ingen anledning att göra en film som "Boyhood", och just detta gör den till ett starkt humanistiskt verk. Jag älskar den tanken. Som om vi är mer intressanta än alla sagor i världen.
Det här kan vara den ultimata filmen. Jag kan inte skaka av mig känslan att jag aldrig kommer att få se en bättre film. Samma känsla grep tag om mig när jag såg "Kvinnan i sanden" för ett antal år sedan. Den filmen lyckades också kapsla in universella existentiella villkor i en simpel historia. Men där den var skrämmande, utmanande och klaustrofobisk, är "Boyhood" istället upplyftande, okomplicerad och öppen.
Visst, även "Boyhood" har sin beskärda del av mörker. Men när mänskorna på skärmen värnar om varandra, skrattar tillsammans, eller bara hänger med varandra blir jag som mest berörd. Och under några scener, där små obetydliga saker händer, får jag gåshud. Jag kan knappt förklara det. Det är tiden som är en faktor. Vi ser den passera. Det blir inte mer äkta än så. Små obetydliga saker i det förgångna blir enorma när man multiplicerar den med tiden som gått. Som när Masons mamma uppmuntrar en rörmokare att börja studera, och effekten kommer oss till del långt, långt senare. Då har vi redan glömt allt för länge sedan, och när han återkommer är det som en belöning från det förflutna.
Som du förstår är "Boyhood" ett mästerverk. Hyr den på Headweb så snart du har en ledig kväll, och ta del av ett stycke filmhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar