Christa Klages stora förtvivlan (1978)

---

Vilken idiot jag är. 

Det var en gång ett maraton. Jag kallade det "von Trotta-maraton" eftersom det handlade om den tyska regissören Margarethe von Trotta och hennes långa och framgångsrika karriär. Men ett maraton förutsätter att man ser dess filmer i ett någorlunda snabbt och taktfast tempo. På så vis kan man tillämpa kunskapen från ena filmen på nästa.

Tyvärr är livet jag lever olämpligt för såna närmast akademiska förpliktelser. Jag jobbar för mycket och blir lätt distraherad av annat. Och planer brukar inte vara så kul att fullfölja när den inledande entusiasmen har lagt sig. Fyra månader har gått sedan jag såg första filmen, och åtta sedan jag med pompa och ståt påbörjade projektet. Denna blogg ska vara ett nöje, inte en jobb, och pliktkänslor har stjälpt bättre bloggar än min. Så härmed avslutar jag detta maraton och skrotar alla planer på kommande sådana. Risken finns att jag kommer att börja avsky alla regissörer, skådisar eller manusförfattare jag grottar ned mig i. De förtjänar bättre. 

Vilken idiot jag är.

---

Men först måste jag avhandla denna minnesbeta. Jag ska göra processen kort, för jag har verkligen inte mycket att säga om "Christa Klages stora förtvivlan", och det mesta är rätt illa. Första von Trotta-filmen jag såg i mitt maraton hette "Katharina Blums förlorade heder" och var något slags mästerverk. Den gjorde hon tillsammans med den dåvarande maken Volker Schlöndorff. "Christa Klages stora förtvivlan" är hennes första egenhändigt regisserade film.

Tina Engel spelar Christa Klages, som tillsammans med två medhjälpare rånar en bank. För pengarna ska hon sponsra det nedläggningshotade daghem hon driver för barn med speciella behov. Men vårdarna där vägrar acceptera stulna pengar. När de dessutom blir identifierade under rånet hamnar de på drift. Filmen är inte, som man kunnat förvänta sig, en film om barnhemmets öde, utan en film om deras tid utanför lagen.

Jag kan ana von Trottas avsikter här - detta är en skildring av våndan med att revoltera för den goda sakens skull. Pengarna de får kan de inte spendera på någonting gott, eftersom de kommer av någonting ont. Allt skildras ur ett feministiskt perspektiv och ett klassperspektiv, eftersom de tre viktigaste rollerna utgörs av kvinnor från olika klasskikt.

Det är en historia från vänster och jag är från vänster. I teorin är allt som det ska. Men i praktiken är allt jag ser en moraliserande skildring av naiva personer som beter sig onaturligt för att poängtera någonting väldigt uppenbart. Den släpptes i slutet av 70-talet. Det var förstås före min tid. Jag vet inte hur diskussionen gick på den tiden, och jag försöker verkligen greppa efter en central mening här. Mina händer sluter sig om luft, och ointresset blir inte mindre av att jag knappt tror på vad jag ser.

Hur kan de undgå att fångas in? Deras bilder finns i tidningen, och sättet de försöker förklä sig är skrattretande. Varför får de utan vidare mat och husrum hos en man som de inte känner sedan tidigare? Hur kan två individer skiljas åt utan möjlighet att nå varandra, för att strax därpå sitta och diskutera? 

Jag blir inte klok på von Trottas opolerade sätt att berätta. Ju längre in i filmen hon kommer, desto ivrigare blir hon. Varje scen går direkt efter kärnan i iver att nå det smarta slutet. Bekymra dig inte om omständigheterna. Tempot påminner om komedi i jakt efter en punchline. Det är bara det att den smarta slutklämmen kommer efter drygt 90 minuters gravallvar.

Vi lämnas med en stillbild på Christa Klages förbluffade ansikte i närbild, en text: "Det andra uppvaknandet", och en anmodan att fundera på vad vi just sett. Nå, men vad har vi just sett då? En hel långfilm, givetvis. Men allt som rör sig i min skalle är en enda bild: Christas förbluffade min i närbild, omgärdad av en deprimerande meningslöshet.

Låter det lockande? Dela då denna känsla med mig, ty du ser filmen här: