Knowing (2009)

Utan att fatta varför, satte jag mig häromkvällen för att se "Knowing" för andra gången. Det var inte en film jag älskade eller hatade när jag först såg den för sisådär fem år sedan. Jag har inte tänkt på den alls. Den var inte så dålig att den blev underhållande och den innehöll inget visuellt överdåd. Jag bara mindes dess idéer och handling, och insåg att den var sämre än den behövde vara. Någonting fanns där, en potential som lyste igenom men aldrig förverkligades. 

Ibland kan sånt bero på en själv. Man kan vara rastlös eller urholkad, eller man kan vara mätt på intryck för stunden, eller man kan vara trött och då kan ingenting riktigt tränga igenom.

Om så var fallet första gången, så gav jag nu "Knowing" en andra chans. Den förtjänar det. Den är mystisk, och jag gillar sånt. Så många andra filmer exploaterar sin mystik för att locka publik, bara för att sedan överge den och upprepa samma underhållning vi sett tusen gånger redan. "Knowing" har i alla fall modet att löpa linan ut. Ryne Pearson Douglas manus handlar om vissa grundläggande idéer, och låter berättelsen kretsa kring dessa ända till det hisnande slutet.

Så vad tyckte jag nu då? Tja, min åsikt är i stort densamma - "Knowing" är sämre än den behöver vara, och nu vet jag varför. Producenterna har anlitat ett par manusförfattare extra för att göra den mer underhållande - mer "filmisk" - och tjäna mer pengar. Detta är trots allt "big business". Juliet Snowden och Stiles White har skräck som specialitet och piffar upp grundstoryn med skrämmande, okända väsen. Deras betydelse blir inte klar förrän på slutet, och visar sig belägga filmen med ett lyckligt klingande slut, vilket känns falskt när man tänker på vad man just bevittnat.

Lyckliga slut lockar mer publik, och actionscenerna ger en viss spänning som kan användas i trailern för att piffa upp marknadsföringen och locka folk - fast på fel premisser. Detta är ingen actionfilm. Det börjar kännas tröttsamt att gnälla när en artistisk vision måste kompromissas för marknadskrafters skull, men sällan har det väl varit så smärtsamt som i "Knowing".

Så synd, så himla synd. 

Så, vad handlar den om? Prologen tar oss till 1959, där eleverna i en skolklass får till uppgift att föreställa sig hur världen kommer att se ut om 50 år. De ritar sina visioner på teckningar, alla utom den mystiska flickan Lucinda (Lara Robinson), som hör oupphörliga, viskande röster. Hon klottrar ett pappersark fullt med till synes slumpmässiga siffror - de siffror som rösterna meddelar henne. Alla alster läggs i en "tidskapsel" som grävs ned i marken för förvaring i 50 år, då framtidens barn skall få ta del av dem.

Detta inträffar 2009 under en ceremoni. Den unge gossen Caleb (Chandler Canterbury) får Lucindas siffror. Hans far, John (Nicolas Cage), professor i astrofysik och sörjande änkeman, tar sig en titt. Han upptäcker snart ett mönster - en del av numren är datum. På dessa datum inträffade svåra olyckor - katastrofer som krävde många människoliv. Även incidenter som inträffade efter tidskapseln begravdes finns där. Nine-Eleven, till exempel. Intill står dessutom ett annat nummer - det exakta dödsantalet, och det stämmer på pricken vid varje tillfälle. Några av datumen har ännu inte inträffat. Några av siffrorna är ännu oförklarliga. Och vad värre är - datumen är på väg att ta slut...

"Knowing" är ett mysterium som rör dessa siffror, och eftersom jag tycker filmen är sevärd ska jag inte avslöja något mer. Regissören Alex Proyas fängslar oss med sina bitvisa avslöjanden som pekar mot en större, svindlande förklaring. Gåtan är filmens ryggrad, och resten av grundstommen utgörs av ett familjedrama - Cage, hans son, systern och hans föräldrar, som han tappat kontakten med.

Det hade räckt så. Men för att tilltala en bredare publik finns här även utsmyckande actionscener - John försöker förhindra de katastrofer som ännu inte ägt rum - och skräck - hotfulla gestalter lurpassar utanför Johns och Calebs hus. Det är för mycket, så av varje element blir för litet, och de passar väldigt illa ihop.

Den filosofiska biten är värd en bättre film. Somliga avfärdar den som omodernt, religiöst trams, men fullt så enkelt är det inte. Är existensen deterministisk eller kaotisk? Finns en övergripande "plan", eller är det så att "saker bara händer"? Att våra mänskliga, individuella liv i viss mån är kaotiska är väl rätt självklart. En viss form av fri vilja existerar, vill åtminstone jag hävda. På det astronomiska planet är existensen dock betydligt mer gåtfull. Alla krafter som verkar ute i universum, påverkas de av någonting annat än varandra? Finns någon "medveten vilja" bakom? Jag tror knappast det, vilket skulle innebära att de bara påverkar och formar varandra, tills de en dag leder varandra till slutet. Slutet för existens efter existens, och till sist slutet för allt liv. Och inte ett förbannat dugg hade någon kunnat göra. Det var förutbestämt.

All denna existentiella ångest finns någonstans djupt i "Knowing", men den drunknar i all filmisk förförelse och ytlig, kristen symbolik. Nicolas Cages gripande insats i huvudrollen, Ryne Pearson Douglas kosmiskt skrämmande manus och Alex Proyas skickliga berättande hamnar i skymundan. Felet är producentens eller filmbolagets. Någon sådan högre kraft måste ha oroats för att publiken ska se "Knowing" och gå hem utan att må bra. Det gör mig beklämd, och jag tror vårt förutbestämda universum håller med.

"Knowing" finns på Netflix. Se den, och gör ditt bästa för att gilla den.