"Citizenfour" är ren dynamit; en omhuldad och laddad dokumentär om visselblåsaren Edward Snowden och det han avslöjade. Att den belönades med en Oscar på senaste Oscarsgalan känns helt osannolikt, men rättvist. Kanske hjälpte pondusen bakom namnet på den exekutive producenten Steven Soderbergh, eller kanske finns en viss leda, även bland USA:s konstnärliga elit, på den politiska maktens svek och megalomani. Detta är som en spionthriller om vår samtid, som blir läskigare för den som har tagit del av litteraturens mardrömsvisioner om vår framtid. Stämningen den förmedlar känns som en prolog till något som George Orwell skrev.
Om du inte vet; Snowden läckte hemligstämplade dokument rörande NSA - USA:s nationella säkerhetsmyndighet - och deras, ibland olagliga, signalspaningar på hela befolkningen. Han anklagades för förräderi och flydde landet. I skrivande stund lever han under asyl i Moskva.
Du kanske undrar vad som är så speciellt med just "Citizenfour" som vi inte minns från Snowden-affären 2013. Kanske ingenting, för den som följde pressen noga under denna period. Men då tog du bara del av allt på en intellektuell nivå. Detta är ingen dramatisering, och ingen objektiv granskning. "Citizenfour" utspelar sig i lejonkulan, alltså det hotellrum där Snowden förklarade alltihop för ett par journalister (Glenn Greenwald och Ewan MacAskill), och en filmbesättning (ledd av Laura Poitras) som spelade in allt. Vi får se historiska händelser äga rum i realtid, och med alla obekväma sanningar kommer en stark paranoia. Även som publik känner man den, och när avslöjandet kommer ut i pressen växer den till svårhanterlig tyngd. Vi ser en pressad man som begriper att hans liv aldrig mer kommer att vara sig likt.
Filmen är mestadels en intervju med mannen i fråga, men inledningen ger oss lite matnyttigt bakgrundsmaterial, och vi får även ta del av begynnelsen till efterspelet. Hantverksmässigt är den inget revolutionerande, men detta är en av de dokumentärer där ämnet i sig är tillräckligt - allt annat är "overkill". Ett lyckat drag är den ambienta musiken, som understryker att paranoian vi känner är genuin.
Så jag såg "Citizenfour" med växande obehag, som inte mildras av hur NSA:s förespråkare försvarar sig; med hjälp av floskler om patriotism och säkerhet. De hävdar att befolkningen gladeligen frånsäger sig viss frihet för att få känna sig trygg. Snowden replikerar med att folket inte överhuvudtaget har någon aning vad dessa myndigheter sysslar med, och måste få bestämma sig med alla fakta på bordet. Han är resolut - han har grubblat färdigt, och oavsett priset tänker han fullfölja detta. För vilket val har han? President Barack Obama hävdar att Snowden borde ha gått genom de "rätta kanalerna", men inledningen visar hur man hanterar sån "internkritik" - den sopas undan tillsammans med kritikern i fråga. Skulle Snowden återvända till Staterna har han inget som helst rättsligt skydd. Han skulle få tillbringa en livstid i fängelse.
Snowden uppvisar mod, patos och självsäkerhet, men också ödmjukhet nog att förbli så anonym som möjligt. Han är den som till slut fick visselblåsning att handla om ämnet, istället för individen bakom ämnet. Det tog fler visselblåsare än vad som borde varit nödvändigt, men nu kan ingen i alla fall hävda att de ingenting visste. Och filmen om honom är en av årets bästa filmer.
"Citizenfour" finns på SVT Play i drygt tre veckor till när jag skriver detta. Därefter får du leta reda på den själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar