En hårt skuldsatt säkerhetsexpert (spelad av Sean Penn-kopian Josh Stewart) begår ett nattligt inbrott hos en förmögen klient som är bortrest för helgen. Eftersom han själv installerat larmsystemet kan han enkelt komma runt det. Men väl på plats upptäcker han att villan inte är folktom. En seriemördare (gestaltad av Juan Fernandez, ja just han) har fångat villan och dess invånare i en komplex väv av dödsfällor. När man väl tagit sig in, kommer man inte ut igen utan en match.
"The Collector" är en härligt makaber skräckthriller. Andra kritiker har sågat den rätt hårt, men så usel är den absolut inte. Som varje opretentiös rulle, inverkar den föga på vår värld. Det här är underhållning för förhärdade som vill förhärdas ytterligare. Den tålmodige åskådaren, som tar sig igenom inledningen, belönas med en intensiv sista timme som ger illusionen av att utspelas i realtid. Skådeplatsen, villan, påminner om nån slags verklighet, men är snarare en inrutad, blodig feberfantasi om instängdhet och territorial rovgirighet.
Skurken - han har inget namn men låt oss kalla honom Samlaren - har mänsklig kroppskonfiguration, men bär en bestialisk svart läderkreation som liksom klär av honom all mänsklighet. Han yttrar inte ett ord. Allt vi ser är hans ögon, som skiner ett matt, grönt ljus där ingenting borde skina. Outtalat är han människa lika lite som Michael Myers var människa i "Alla helgons blodiga natt".
Vad är Samlaren för filmskurk? Han tycks vara ett uttryck för mordiskt klasshat. Kanske är han en återspegling av protagonistens - inbrottstjuvens - allra mörkaste fantasier. Se bara hur vår hjälte betraktar sina klienter i de inledande scenerna. När Samlaren spinner sitt nät av fällor runt villan påminner han förstås om sina kelgrisar, spindlarna, som liksom ramar in hela berättelsen i sin väv i början och slutet. Jag antar att filmens upphovsman Marcus Dunstan tematiskt vill skildra en slags lyxfälla; de nyrikas fångenskap inför deras egen strävan att skydda allt de kämpat för. Villan, och dess innehåll, blir till slut så åtråvärd och välskyddad att den blir ogästvänlig - och en dödsfälla även för dess invånare.
Även om symboliken skiner igenom lite väl tydligt och emellanåt skär sig med handlingens logiska utveckling, är det hela tiden skickligt regisserat och ljudlagt. Den allra största bedriften är klippningen, som försätter filmen i en skoningslös kontinuitet när den väl tar fart. Storyn är tunn, men det lägger man inte märke till förrän efteråt, när man lugnat sig. Känslan är att detta omöjligen kan sluta lyckligt, den obevekliga känsla som tar de flesta sevärda skräckfilmer i besittning.
Så även om "The Collector" inte direkt skrämmer, är den i alla fall en stressande skildring av hur det hade kunnat se ut om "Saw"-författaren Leigh Wannell hade fått fria tyglar att skriva om slutet av "Ensam hemma". "The Collector" är en typisk genrefilm och rekommenderas därmed till skräckfilmsfantaster, som kan ta den för vad den är. Och kan du inte ta den för vad den är, så vet jag inte om jag vill veta vad du tar den för...
Oavsett vilket ser du den på Viaplay, bland annat.
