fredag 18 december 2015

Inju - The Geisha Killer (2008)



Eller som den heter på sitt originalspråk: "Inju, la bête dans l'ombre". Jo, det stämmer - trots att den utspelar sig i Japan, är filmen fransk. "Inju - The Geisha Killer" skildrar ett slags försök till erövring/förståelse av ett främmande folk, med fredligt uppsåt, som slutar i blodig tragedi. Den är erotiskt laddad, har snårig deckarintrig, övertygande rollprestationer och en respekterad regissör (Barbet Schroeder). Succén borde varit given, men uteblev helt, och åtminstone jag hade aldrig hört talas om den förrän den dök upp på Netflix häromdagen.

"Inju - The Geisha Killer" är en slags metadeckare, ungefär som "Scream" är metaskräck. Med andra ord är den en deckare om en deckarförfattare, och om möjligt existerar den i några sådana lager till. Genren i sig hamnar under lupp och några av dess konventioner kommer till uttryck under filmens gång.

Som varje god deckare utmanar den åskådarens intellekt. Den vill få dig att gissa, och den vill luras, och huruvida du gillar den beror helt på om du accepterar att filmen lurar dig, oavsett syfte. Eller om du genomskådar den, kan du gilla den ändå? Svarar du "nej" på båda spelar det ju ingen roll hur bra den är, och då är "Inju - The Geisha Killer" förmodligen inte filmen för dig.

Handlingen kretsar kring Alex Fayard (spelad av Benoit Magimel). Han är en subtilt kaxig, charmigt självsäker och lagom arrogant författare bakom en rad bästsäljande deckare världen runt. Särskilt stor är han i Japan, varifrån hans stora idol, den mystiske Shundei Oe (möjligtvis en pseudonym), kommer. Oe har blivit ökänd för sina extremt magstarka intriger där kvinnor faller offer för brutala mördare, och där ondskan alltid segrar i slutet. Författaren själv är det ingen som har sett. Det groteska, Munch-artade självporträtt som pryder bokryggarna är enda ledtråden till hans identitet:



Fayard hyllar idolen genom att låna och vidareutveckla hans stil och teman. När han blir inbjuden till ett japanskt TV-program ser han chansen att äntligen få träffa sin förebild. Oe, å andra sidan, verkar se Fayards framgångar som en krigsförklaring, och börjar skicka hotfulla meddelanden till sin konkurrent. Och det ska visa sig att hans sjuka fantasier verkar komma från en lika störd personlighet. Fayard, och alla i hans närhet, svävar plötsligt i livsfara.

Vår hjälte träffar och förälskar sig i geishan Tamao (Lika Minamoto), som verkar vara Oes tilltänkta offer. Hans privata efterforskningar (man får helt enkelt finna sig i att hjältarna i såna här historier aldrig kontaktar polisen) rörande Oes sanna identitet och motiv för honom allt djupare ned i en ond spiral av mord och lögner.

Mina medtipsare på Filmtipset.se hävdar skrytsamt att det var en enkel match att förutse den skyldige. Normalt sett brukar jag kunna vara lika kaxig, men jag måste vara ringrostig i mitt filmtittande, för jag blev helt tagen på sängen av alla vändningar i intrigen. Det är ett beröm, men så mycket mer av den varan kan jag tyvärr inte ge.



"Inju - The Killer Geisha" är, bland mycket annat, ganska uppenbart en skildring av "den manliga blicken". Men i det sökta och smarta slutet hamnar den på en platå av "meta" för högt, där våra förväntningar som publik och vår egen blick börjar ifrågasättas. Problemet är att jag var ombord på hela idén redan från början, och att det överrumplande slutet snarare vände mina sympatier bort från allt vad filmen är och har - trots att jag inte förutsåg det. Filmen är så "smart" att den dribblar bort sig själv.

Eftersom jag inte vill avslöja för mycket kan jag inte bli mer detaljerad än så. Sci fi-filmen "Ex Machina" löste samma problemställning på ett bättre och prydligare sätt utan att göra subjektet till nåt slags monster.

Du ser den som sagt via Netflix, och om du är en deckar-"completionist" (vi behöver en bra svensk översättning av detta ord!) som vill se allt har du inget annat val än att se "Inju - The Geisha Killer". Om inte kan jag bara rekommendera den till folk som sett allt det intressanta och börjat harva i det basala, livsuppehållande utbudet av skräpkultur. Den vill vara en habil deckare och ett starkt ställningstagande för några av våra objektifierade medmänniskor, och lyckas till hälften.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar