American Splendor (2003)

"American Splendor" är biografin om den tvångsmässigt självbiografiske författaren Harvey Pekar, som gjorde en serietidning med samma titel. "Temat handlar om att hålla sig vid liv, hitta ett jobb, skaffa sig en livspartner, ha någonstans att bo, hitta ett kreativt uttryckssätt", som han själv beskrev det. Det må låta enkelt eftersom det ligger så nära verkligheten, men är svårt att göra tilltalande av samma anledning. "American Splendor" blev en måttlig framgång och publicerades under drygt 30 år.

Filmen om honom lyckas kapsla in sitt omfattande, existentiella ämne i en drygt 90 minuter lång historia. Jag har svårt för biografiska filmer eftersom de ofta är så ängsliga för att skildra psykologin hos huvudpersonen, men "American Splendor" tar sig an det mest osmickrande hos Harvey, och finner en slags värdighet i det ovärdiga. Harveys knep är att vara ärlig och skoningslös, både mot sig själv och mot andra. Trots allt är våra misslyckanden en fundamental del av vår mänsklighet, vilket kanske är varför vi har så svårt att glömma dem.

Första scenen i "American Splendor" skildrar hur en ung Harvey försöker sig på "Trick-or-treat" på Halloween 1950. Hans kompisar föreställer superhjältar, medan Harvey är sig själv.  Huruvida denna episod verkligen ägde rum låter vi vara osagt. Det viktiga är vad den symboliserar. De får godis medan han får gå hem tomhänt, och på så vis föds nån form av antagonism mot det populära och det framgångsrika.

När Harvey växte upp var serievärlden till för barn - med just superhjältar och sånt där - och sågs som ett förstadium till att läsa "riktig" litteratur. Det roliga är att Harvey själv var beläst och inspirerades av just riktig litteratur, såsom James Joyce och Henry Miller, och såg en outnyttjad potential i serietidningen som konstform. Superhjälteserier är svartvita, konventionella och handlar om simpla ideal som kolliderar. De målar upp vad och hur vi vill vara, ideal som vi omöjligen kan uppnå, medan "vanligt liv är rätt komplexa grejer". Han hade den goda turen att vara vän med Robert Crumb (i filmen spelad av James Urbaniak), en av tidernas främsta serietecknare, som fick ta del av och gick med på att illustrera hans manus. Och så tog serieprojektet fart.

Vem var Harvey? Jag skriver "var" eftersom han sorgligt nog gick bort 2010 på liknande sätt som Heath Ledger, med en dödlig cocktail av olika mediciner. Jag behöver väl knappast skriva att hans död inte rönte samma uppmärksamhet. Hela livet levde han i Cleveland, knappast nöjd, men inte heller tillräckligt missnöjd för att vilja flytta bort. Han såg inte mycket ut för världen, men överraskade med cynisk slagfärdighet så fort han öppnade munnen. Han var en typisk betraktare snarare än deltagare i tillvaron. Vad han såg var så hopplöst absurt att det roade honom. Tendensen att vråla ut sin frustration gjorde att hans röst blev instabil; att tala genom serieförfattandet lindrade de problemen.

Han växte upp som ett av få vita barn i en svart stadsdel av Cleveland. Därför blev han något av en udda fågel och fick ta emot en del stryk. Han såg på tillvaron genom ett perspektiv i underläge. Genom filmen märker man att han identifierade sig med andra i samma situation, och avskydde dem som gjorde sig lustiga på deras bekostnad. "David Letterman är en nedlåtande kille", som han sade om den populäre programledaren. När man ser klippen från programmen där Harvey medverkar är det svårt att säga emot.

"American Splendor" grumlar barriären mellan verklighet och porträtt. Harvey Pekar som seriefigur var tätt sammanbunden med den verklige Harvey, och det som hände den verklige inspirerade vad som hände den fiktive. Regissörerna (Shari Springer Berman och Robert Pulcini) blandar på samma sätt verklighet, tecknat och fiktion, där Paul Giamatti fick ett genombrott som den fiktive Harvey samtidigt som Harvey själv deltar mellan varven och ramar in filmen med sitt berättande. Ibland syns de i bild samtidigt och vi får chansen att jämföra verklighet och fantasi. Inte mycket skiljer dem åt.

Hope Davis spelar Joyce, seriefantasten som blir Harveys tredje hustru. De dras till varandra mer av uppgivenhet än attraktion. Båda avskyr konventionell dejting. Deras många brister har sänkt standarden så till den grad att de nöjer sig med vem som än vill ha dem. "Jag trodde jag träffade en man med humor", som hon säger. Men Harveys humor finns i omgivningen. Han upptäcker den, men uppfinner den inte själv. Trots dåliga förutsättningar höll förhållandet livet ut. Hemligheten? Vem vet. Kanske finns svaret i serierna,  eller kanske tog Harvey med sig hemligheten i graven.

Människorna runt Harvey och Joyce blir också till figurer i hans serier. Trots att de ibland driver honom till vansinne, så verkar han hysa stor tillgivenhet för dem. En del av dem hade varit enkla måltavlor för lyteskomik. Tag till exempel Toby (Judah Friedlander), en självdiagnosticerad "neörd" med ett ofrivilligt självförlöjligande sätt att tala. 

Jag skrattar inte åt honom på grund av hur han är skildrad, utan för att en människa som Toby aldrig tillåts bli någonting annat än en driftkucku i världens ögon. När han, under en provsmakning av gelébönor, ber Harvey om råd för att tackla ensamheten, sitter Paul Giamatti i bakgrunden och håller på att kvävas av förbjudet skratt. Jag vet att han vet att det är fel, fel, fel, för jag sitter ju själv och skrattar högt. Skillnaden är att ingen kan höra mig. 

Filmen glider fram och åter mellan sådana olika ambivalenta tonlägen, mellan dokumentär och spelfilm, och redovisar de viktigaste hållpunkterna i hans liv, de som förmodligen finns skildrade i serietidningen. Skildringen är tillräckligt udda för att väcka läslust, och innehållet sparsmakat nog att inte förta upptäckarglädjen. "American Splendor" passar anspråkslösa iakttagare och alternativa grubblare, och kanske då framförallt de som ännu inte upptäckt dessa egenskaper hos sig själva. Trots att det håller på att förändras, så representeras de besvärande sällan i dagens populärkulturella klimat. Vanligt liv är uppenbarligen för komplext för de stora bucksen.

"American Splendor" klamrar sig fast i det allmänna utbudet, högst välförtjänt, trots att 13 år har gått sedan premiären. Nu finns den att se via HBO Nordic och Plejmo. Jag upptäckte att den finns gratis på YouTube också, om än otextad och i sämre kvalitet. Väljer du den versionen får du leta upp den själv, och skylla dig själv om du inte gillar den fullt så mycket som du har potential att göra.

***

Härnäst kommer jag att se "Creed", den senaste filmen om Rocky Balboa. Jag vet inte så mycket mer om den än att Rocky agerar tränare åt Apollo Creeds son, att filmen rent allmänt är lyft till skyarna, och att filmbolaget lyckades lobbya Sylvester Stallones skådespelarinsats så väl att han Oscarsnominerades för bästa biroll. Tro det eller ej, men han har faktiskt gjort riktigt bra rollprestationer tidigare under karriären, så det kan säkert vara välförtjänt. "Creed" tänker jag hyra på Plejmo. 

Snart och därefter

Problemet med att skriva är att det är så lätt att sluta. Problemet med ett uppehåll är att det är så lätt att upprätthålla. Kombinera dessa problem och man får ett tredje: När man väl slutat, tror man att man aldrig kan börja igen. Det känns som om förmågan är borta för alltid. Med det sagt är det dags för mig att återkomma till filmens värld och skrivandet därom. Med semestern i antågande hoppas jag få mer tid, men så brukar inte vara fallet. Vi får se. Se detta inlägg som en ansats och en spark i baken.

De senaste månaderna har jag ägnat mig åt något mer ointressant än film: livet. Det gick väl sådär, ungefär som det alltid gjort. Så mycket kan jag säga om livet, att det är inte som på film. Här finns inga historier. Man måste hitta på dem själv; forma dem i skallen utifrån vad små inspirationer man kan hitta. Början och slut får du sätta själv, för i livet går allt i cykler. Dagar blir till veckor blir till månader till år, och så börjar allt om igen. Somliga uppskattar det, andra kvävs långsamt. De flesta reflekterar inte över det. Oavsett vilket; om du bryter en cykel faller du in i en ny. Om den är bättre kan du fira, är den sämre får du sörja. Mest troligt är den ungefär likvärdig med vad som varit. Förändringen är oftast minimal.

Varifrån denna melankoli kommer vet jag inte. Allt jag kan säga är att det är helg och jag lyssnar på spellistan "Coffee Table Jazz" på Spotify och dricker kaffe, att det regnar ute, att jag är småförkyld och att omständigheter har en förmåga att påverka min sinnesstämning. Stämmer inte det även på dig? Det som kanske skiljer oss åt är att jag faktiskt trivs så här. Situationen har en egen skönhet som gör mina tankar är lediga och behagliga. Jag kan göra vad jag vill, om så bara för en dag, och just nu vill jag sitta här och skriva.

Mitt nästa inlägg blir en recension. Och för att göra saken enkel för mig, ska jag börja med något nytt: Jag ska sist i varje text hädanefter skriva vad nästa text ska handla om. Det gör att jag slipper fundera "Skall jag skriva om denna?" medan jag sitter och ser en film. Det ger även mina anonyma följare, om jag har några (trots min inaktivitet har jag i alla fall tvåsiffriga träffar dagligen), möjlighet att se filmen innan, bilda sig en egen uppfattning och protestera mot min.

Så nästa film jag skriver om blir "American Splendor" från 2003, som jag ska nu ska se igen efter ungefär tolv år. Det är en dramatiserad dokumentär om kverulanten Harvey Pekar (spelad av Paul Giamatti förutom i de scener där han själv medverkar) från Cleveland, som är författare till serietidningen American Splendor. Pekar har tagit sitt lynne och gjort det till ett alternativt synsätt på livet - en konstform kan man väl säga. Den jag var vid 24 tyckte mycket om filmen, och jag ser fram emot att se den igen. Filmen är en komedi, fast kanske mest för tänkande, alternativa, betraktande mänskor - sådana kom kan se det absurda i tillvaron och skratta. 

Den distribuerades av bl.a. HBO Films, och finns därför enkelt att få tag på via HBO Nordic. Vill du inte börja prenumerera på HBO Nordic finns den även att hyra på Plejmo (kostar i skrivande stund blott 19 kr).