En pojke, cirka 18 år (rakt igenom bra spelad av Dylan O'Brien), vaknar till liv mitt i en glänta. Han minns inte vad som varit och vem han är. Ett gäng andra pojkar finns redan på plats och har skapat en tillvaro där med enkla regler, arbetsuppgifter och en egen hierarki. Gläntan är lugn och fridfull, med hyddor och utkikstorn byggda av material från en närliggande skogsdunge. Bara en sak stör harmonin - gläntan är i alla riktningar omgärdad av höga murar. Någon, eller något, är fast besluten att hålla pojkarna fångna. Ett flertal portar öppnas dagtid och stängs nattetid. Bakom murarna finns en jättelik labyrint. Och bortom labyrinten? Ingen vet, för ingen har nått så långt. Tills den nyanlände bestämmer sig för att bli den förste...
20th Century Fox tog sista chansen att kapitalisera på den populära "Young adult"-genren (samma genre som "Hungerspelen" och "Divergent", bl.a.), och började 2014 att filmatisera James Dashners dystopiska "Maze Runner"-böcker. Jag såg de två första delarna under september. Första filmen har en såväl simpel som lovande premiss, nästan som en allegori, och är uppenbarligen inspirerad av verk som "Flugornas herre" och "Cube". Men varför måste den krångla till allt så?
Under loppet av filmen försvinner allegorin alltmer i en labyrint av klichéer och löjligt osannolika intriger. Ju mer den förklarar, desto mer förvirrar den. Manuset är så kliniskt utformat att det dödar spänningen. Rollfigurerna konverserar inte via dialog, utan i exposition maskerad som dialog. Med andra ord: Om du lyssnar alltför noga på vad rollfigurerna säger, riskerar du att få hela handlingen avslöjad på förhand. Men i de tidiga scenerna är filmen ändå som bäst, när Thomas (som det snart ska visa sig att den nyanlände heter) ännu bekantar sig med sin situation och försöker hitta sin plats i gruppen. Men så kommer resten...
För den som bryr sig om handling - en inte helt oväsentlig filmingrediens - riskerar upplevelsen att bli en plåga. Slutet är en veritabel katastrof. Det kommer med en helt idiotisk och krystad vändning där vi får veta sanningen bakom labyrinten och dess uppkomst. Jag kan inte avslöja den, men "allt var bara en dröm" hade varit bättre. Ingen förklaring alls hade varit ännu bättre. Det vi får veta saboterar allt som varit och försätter berättelsen på väldigt tunn is inför fortsättningen. Och får vi, när allt kommer omkring, egentligen reda på någonting alls?
För den som bryr sig om handling - en inte helt oväsentlig filmingrediens - riskerar upplevelsen att bli en plåga. Slutet är en veritabel katastrof. Det kommer med en helt idiotisk och krystad vändning där vi får veta sanningen bakom labyrinten och dess uppkomst. Jag kan inte avslöja den, men "allt var bara en dröm" hade varit bättre. Ingen förklaring alls hade varit ännu bättre. Det vi får veta saboterar allt som varit och försätter berättelsen på väldigt tunn is inför fortsättningen. Och får vi, när allt kommer omkring, egentligen reda på någonting alls?
Skådespelarna sköter sig så snyggt att man nästan inte lägger märke till dessa avgörande brister. Ensemblen består mest av Hollywoods garde av unga män med barnsliga utseenden. Jag kände igen Will Poulter från "Son of Rambow" och "The Revenant", samt Thomas Brodie-Sangster från "Game of Thrones". Kaya Scodelario spelar Teresa, en av väldigt få kvinnor i denna historia. Bra är hon inte, men hennes otacksamma roll är ett alibi. Under långa stunder glöms hon bort, och när hon medverkar undrar jag varför hon måste vara där.
Det finns såklart en publik för "The Maze Runner", för det finns en tid i varje människas liv innan klyschorna blir klyschor och innan exposition förstör all överraskning. Med åren blir åskådaren i dig mer erfaren och tyvärr en aning cynisk. Filmen tråkade aldrig ut mig, men den tilltalade mig aldrig heller. Den har en rejäl framåtanda, men många filmer mår bra av att även blicka bakåt ibland. Har du inte sett jättemycket film - om du till exempel är en "young adult" - har du en fördel. Då kanske du kanske gillar denna actionrökare mer än jag gjorde.
För mig innehåller dock "Maze Runner" alldeles för många halsbrytande actionscener där folk flyr från någonting som jagar dem (se postern ovan). Dessa scener börjar alltid med att den jagade står för länge och stirrar på det som närmar sig, så att publiken ska hinna registrera hotet. Och vid varje krök därefter vänder han sig om igen och stirrar, så att vi inte skall glömma vad som jagar honom. Det är signifikativt för denna film. Du behöver inte anstränga dig för att minnas någonting, eftersom filmen gör det åt dig. Snarare blir upplevelsen tråkigare om du försöker, för då försvinner all överraskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar