The Wicker Man (2006)

[Jag återvänder till filmen som inte direkt förändrade mitt liv; nyinspelningen av "The Wicker Man" från 2006. Den kom, den såg, den besegrades av en enhällig kritikerkår och publiken hånskrattade. Razzie-juryn förärade den med fem nomineringar (bl.a. för "sämsta par på film" till Nicolas Cage och hans björndräkt). De få som gillade den gjorde så av ytterst osmickrande anledningar. Den förblir ett till synes nästan kalkylerat felsteg av den ansedde regissören och författaren Neil LaBute. Han är mannen bakom flera hyllade filmer och pjäser. Hans dramakomedi "In the Company of Men" tillhör de bästa filmer jag sett.

Men vad f-n tänkte han med "The Wicker Man"?

Denna recension skrev jag ursprungligen 2008, och när jag läser igenom den häpnar jag över hur noggrann jag orkade vara i att resumera handlingen. Jag tycker det tyder på ett visst engagemang för film som jag inte längre förfogar över. Nu gör jag en hel del förändringar, för vissa formuleringar i originaltexten är minst sagt förvirrande och/eller rent undermåliga.]

---

I den brittiska filmen "The Wicker Man" -- med den svenska titeln "Dödlig skörd" -- från 1973 spelade Edward Woodward huvudrollen som den djupt troende polisen som flyger till en privatägd skotsk ö för att utreda ett barns spårlösa försvinnande. På plats upptäcker han att befolkningen är hedningar som ägnar sig åt uråldriga ritualer och utsvävningar, allt under ägaren Lord Summersisles överinseende. Filmen är ett mysterium med originell handling i ovanliga miljöer, och slutar så chockerande att det angränsar till skräckfilm. Filmen har numera status som kultklassiker, vilken gör den till ett känsligt ämne att tampas med för vem som helst.

Ändå kom nyinspelningen till slut, och det var Neil LaBute som stod för den. Han är en hyllad manusförfattare och regissör, både för film och teater, och hans kontroversiella dramakomedi "In the Company of Men" tillhör de bästa filmer jag sett. Men vad i herrans namn tänkte han med "The Wicker Man"? Hans karriär har, sorgligt nog, inte varit sig lik efter detta totalhaveri.

Nicolas Cage spelar huvudrollen denna gång, en motorcykelpolis på landsbygden vid namn Edward Malus. Cage får mer att arbeta med än sin föregångare, eftersom huvudrollen står något mer i fokus. Eller rättare sagt, den ger sken av att stå mer i fokus. Historien börjar denna gång lite tidigare. Edward blir vittne till en våldsam trafikolycka där en kvinna och ett barn är involverade. Trots Edwards heroiska räddningsförsök brinner kvinnan och barnet inne och han blir förkrossad.

Under bearbetningsprocessen får han ett brev från sin före detta flickvän, Willow Woodward (gestaltad av Kate Beahan), som ber om hjälp. Hennes dotter har försvunnit spårlöst på den isolerade ön Summersisle där hon lever. Varför hon kontaktar just Edward framgår inte ännu, men han tvekar inte en sekund att hjälpa till.

Allt jag beskrivit hitintills är en helt överflödig bakgrund till resten av filmen. Bilolyckan tillskrivs en enorm betydelse eftersom den ständigt återkommer i Edwards drömmar och vakenfantasier, men det är inte sant. Den har inget mer med storyn att göra. Enligt min teori härstammar kvinnan och dottern från Summersisle, och deras olycka sker med uppsåtet att försätta Edward i det sköra mentala tillstånd som får honom att tacka ja till Willows vädjanden. Om min teori stämmer så glömde i alla fall LaBute att förklara detta. Som det är nu blev det en lös manustråd som filmens klippare glömde ta bort.

Vi får kanske intrycket att vi lärt känna Edward lite bättre tack vare det här. Men vad är det vi har lärt oss när man tänker efter? Han mår dåligt. Samvetet plågar honom. Än sen då? Det ger Edward en märklig och instabil grund att stå på som rollfigur, och karaktärsutvecklingen glöms sedan antingen bort, eller så ignoreras den totalt. Incidenten leder i alla fall till en av de lustigare scenerna: Edward, på väg mot Summersisle, sitter på en färja och stirrar mot relingen där en flicka, väldigt lik den förolyckade från inledningen, står och stirrar ut mot land. Plötsligt, ur ingenstans, kommer en lastbil och kör över henne.

Det var såklart en hallucination. Lastbilar kan ju inte köra runt på ett båtdäck. Ed skakar på huvudet, tar sin medicin och... skrattar för sig själv. Vilket är enda gången filmen röjer någon slags självmedvetenhet om vad tusan den håller på med.

I alla fall beger sig Edward till ön, den sista biten genom att muta en sniken pilot. Väl framme blir han genast illa bemött. Willow är förtegen och verkar nästan rädd. Överhuvud Summersisle är en kvinna denna gång, syster Summersisle (spelad av Ellen Burstyn), och faktiskt är större delen av öns befolkning kvinnor. Bin och honung har en viktig del av handlingen och en viss symbolisk funktion. Vilken får du klura ut själv; du kanske inte kommer att gilla vad du kommer fram till. Vi får tidigt reda på att Edward är allergisk mot bisting. Och så klart dras de till hans "nektar" så fort han sätter foten på ön. Var gång han närmar sig en bikupa måste han vifta undan eller mosa de små liven.

Under sitt första möte med syster Summersisle får Edward reda på att öns befolkning härstammar från utbrytare från deras Keltiska ursprung och dess kvinnoförtryck. De förföljdes vart de än hamnade tills de nådde Summersisle och fick vara ifred. Deras uråldriga seder har under generationer fått förbli opåverkade av omvärlden, och flera tecken tyder på att den försvunna lilla flickan har kidnappats och inom kort ska offras i någon form av ritual. Eftersom alla tycks vara med på detta har Edward ytterst svårt att gräva fram någon information. Alla är så mystiskt förtegna eller hånfulla. Charaden gör honom frustrerad, desperat och slutligen förbannad.

Och det är här hela filmen välts över ända och blir ett gytter av ofrivillig komik. Mot bakgrund av den naturnära, fridfulla miljön och till synes harmoniska befolkningen springer Nicolas Cage omkring och skriker, gormar, hotar, sparkar in dörrar och mot slutet slår kvinnor, ibland helt oprovocerat. Det kommer lika ologiskt och överrumplande varje gång, och man har inget val - man måste skratta. Skrattet är en försvarsmekanism av samma slag som man tar till när man blir chockerad. Ju närmare slutet man kommer, ju mer intrigen tätnar och allvarlig filmen försöker bli, desto plattare blir fallet och desto roligare blir det för oss i publiken.

Vi har Nicolas Cage att tacka för detta. Han är en yvig, ofta överspelande skådespelare som kräver strama tyglar för att inte skena iväg. I "The Wicker Man" är det ständigt något som spökar för honom, någonting som måste resultera i en ansiktsryckning, ögonbrynsmanöver eller yvig gest med armen. När han dyker från en brygga gör han det genom alla tiders svanhopp. När han är desperat måste han skrika som en teaterskådis som vill höras ända till Hollywood. Allt det här gör han medan omgivningen agerar totalt motsatt. Han är stjärnan och vill äga varje scen, och det lyckas han med. Men inte på det sätt han vill.

Här måste LaBute varit oförmögen att inse att hans agerande inte passar, eller så tordes han inget säga. Med facit i hand tror jag att Cage hade föredragit att någon tillrättavisat honom, för hans insats är pinsam. Den allra sista rallarsvingen han levererar i filmen gör han iförd en heltäckande björndräkt, och i den vevan börjar nästan skrattet fastna i halsen och övergå i sympatier. Han gör faktiskt det där på blodigt allvar. Jag tycker lite synd om honom.

Inte för att någon annan klarar sig bättre. Jag vet inte om det är avsiktligt - det kanske ska föreställa harmoni - men öns befolkning verkar bestå av en samling lajvrollspelare på valium. I filmen spelar de en roll, och de spelar den dåligt, alltså så dåligt att de knappt kan hålla sig för skratt. Upplevelsen är nästan surrealistisk. Aktriserna har omöjliga, högtravande repliker att brottas med, och deras själlöshet kanske är det enda sättet att leverera dem på. Det enda sättet att hålla sig på jorden. Deras livlöshet står i bjärt kontrast mot den frodighet som hela filmen vill förmedla med sitt färgglada foto.

Som om det inte vore nog så fungerar intrigen inte alls heller. Mycket är baserat på det chockerande slutet, som är modifierat en aning jämfört med ursprungsversionen. Jag ska inte avslöja slutet för er, men när man känner till det och har det i åtanke kan man verkligen ifrågasätta mycket -- om inte allt -- som de flesta av birollerna (ha!) har sysslat med under hela filmen. Många situationer är helt ologiska, och strider direkt mot den aktuella rollens slutgiltiga mål. Dessa scener är så uppenbart bara där för att ge publiken vad den måste ha, lite action för testosteronet och lite trailermaterial för producenten. Kanske föll denna film offer för hård styrning från filmbolagsherrar? Denna film verkar nämligen skriven och regisserad av en dumskalle, men Neil LaBute är ingen dumskalle. Jag har sökt, men inte funnit något svar på frågan.

Tro nu inte att "The Wicker Man" är tråkig. Dålig? Javisst, en fruktansvärt usel film, men på ett fantastiskt underhållande sätt, och jag hoppas att du ser den med samma tjusning som jag. Och det är helt och hållet en underhållningsfilm, hys inga tvivel om detta. Ska man börja leta budskap är man ute på skrämmande reaktionära, manschauvinistiska territorier, och dit vill du inte ens snegla. Problemet är att allt den åstadkommer är helt oavsiktligt - jag menar, har du sett trailern? Filmen lanserades som en ockult skräckthriller. Några av de surrealistiska scener som glimtar förbi i trailern satt jag och skrattade åt i fåtöljen - i sitt rätta sammanhang blev de helt enkelt sanslösa.

"The Wicker Man" finns i skrivande stund på Viaplay. Om du, som jag, älskar dålig film så är den omistlig.