The Pact 2 (2014)

Så, de gav den sitt absolut yttersta, men här har vi en film som aldrig borde ha gjorts. "Det är inte slut", står det på postern till "The Pact 2", som tar vid några veckor efter slutet av "The Pact". Jag gillade den filmen, men detta citat låter mer som självbedrägeri än något annat, för visst fan var den slut. Polarna Patrick Horvath och Dallas Richard Hallam, nykomlingar i filmindustrin, anlitades att skriva och regissera uppföljaren till den småskaliga skräcksuccén från 2012, och det var ett otacksamt jobb. Jag kan inte klandra deras försök, bara att försöket överhuvudtaget blev av. Det blev ingen film, det blev ett appendix.

Egentligen gör tvåan allt man kan förvänta sig av en uppföljare, förutom en sak: Här finns ingen pakt. Man kan tycka att filmens titel bör tas i beaktande under manusarbetet, men nej, inte denna gång. I övrigt återanvänder den ettans grundbultar; samma mystik, samma andliga detektivarbete och samma överraskning på slutet. Den har fattat ettan. Men problemet är att storyn i ettan obönhörligen, oåterkalleligen, definitivt var slut när eftertexterna rullade, på samma sätt som första "Hajen" verkligen tog slut. Att förlänga händelseförloppet är bara att håna det, och hur välvilligt man än hånar är ett hån alltid ett hån.

Handlingen involverar serietecknaren June (Camilla Luddington), som extraknäcker som städare på brottsplatser. Hon börjar drömma verklighetstrogna mardrömmar om sina arbetsplatser, i vilka hon ser brotten begås på nytt. Den sansade pojkvännen, polisen Daniel (Scott Michael Foster), försöker lugna henne. Det är oförklarligt - börjar hon bli galen, eller försöker någon varna henne, eller är hon hemsökt? Hon får nys på fallet om Judas Killer (som var skurk i ettan och dödades). June visar sig ha dolda kopplingar till denne psykopat. Trots att han är borta, börjar folk åter mördas enligt hans metod. Polisen misstänker en "Copycat".

Inte blir det bättre av att den maniske FBI-agenten Ballard (Patrick Fischler) verkar misstänka June, eftersom hon ju vet så mycket om brotten från sina drömmar. En natt drömmer hon om mordet på sin egen mor, och när hon vaknar med ett ryck åker hon i ilfart till moderns hus, där någonting fruktansvärt har ägt rum. Genom chockvågorna börjar det klarna för June att hon svävar i fullständig livsfara...

Snart börjar saker och ting spöka på sitt sedvanliga manér. "The Pact"-filmerna lockar skräckfilmspublik med hemsökelser i "Paranormal Activity"-stuk. I ettan underbyggde dessa dock ett ännu hemskare avslöjande på slutet - att skurken i högsta grad var verklig, på sitt sätt osynlig och allestädes närvarande. Tvåan har krystade drömscener och visioner som inte spelar någon roll, spökerier som visserligen fungerar men bara är villospår ämnade att underhålla, och ett fruktansvärt lamt och förutsägbart slut. Här är ett tips till filmskaparna: Involvera fler skådisar så att vi inte kan gissa vem som är mördaren genom uteslutning. Här är ett annat tips: Var inte så uppenbara med att peka ut en misstänkt åt oss - vi fattar att det är ett villospår, och det reducerar antalet verkligen misstänkta med en.

Vi får återse gamla bekanta från "The Pact"; hjältinnan Annie (Caity Lotz) gör en forcerad comeback och Steve (Haley Hudson), den synska kvinnan, skymtar förbi i en ofrivilligt komisk dialog som filmarna valt att skildra i extrem närbild. Deras medverkan är bara fanservice. Utan dem och med en annan titel på filmen hade jag aldrig gissat att detta var en uppföljare till "The Pact". Och av någon anledning, som inte ens filmskaparna själva har orkat rättfärdiga, är Mark Steger tillbaka som Judas Killer, antagonisten från ettan. Detta är ingen spoiler. Han återkommer i flera drömscener filmen igenom, mer för att filmskaparna vill få oss att undra "Vad betyder det?" än för att det verkligen betyder något. 

Fast jag vet vad han betyder, "The Pact" skildrade en kamp mot den nedärvda ondskan inom en familj. Judas Killer är en symbol för denna ondska. Så, vad vill då slutet i "The Pact 2" säga? Jag ska inte avslöja vad som händer, men för dig som sett den: Är inte skurken tematiskt helt fel vald, med allt i åtanke? June visar sig bära på ett mörkt genetiskt arv. Som slutstrid försöker manuset forcera fram en kamp inom henne, som om det vore den logiska följden på allt vad filmen byggt upp. Men faktum är att ingenting vi sett under hela filmen tyder på att hon är kluven. Denna konflikt kommer helt ur det blå - den är en icke-konflikt.

Så vi har en handling som är ett villospår fram till ett slut som inte verkar helt rimligt. Efter ungefär halva speltiden är June så snubblande nära gåtans lösning, att det bara kan vara manuset och regissörens anvisningar som hindrar filmen från att ta slut. Någonting är fel när en huvudroll måste tampas inte bara mot en mördare, utan också mot filmskaparens små nycker. 

"The Pact 2" finns i skrivande stund på Netflix. Se ettan istället, den finns också där, och är mycket bättre.

Men vänta, det kommer mer. Varför sluta när recensionen är slut? En slags epilog strax innan eftertexterna till "The Pact 2" antyder om ännu en uppföljare. Så hur många gånger ska de försöka återskapa denna spökhistoria innan den blir till en fars?

Vägvälten och fiolen (1961)

"Vägvälten och fiolen" är bara 45 minuter lång - mycket kortare än de filmer jag vanligtvis bloggar om. Men eftersom den är ett tidigt verk från den säregne ryske regissören Andrei Tarkovskij (1932-86) tog jag chansen att se den när jag upptäckte att jag hade en kopia på min laptop. Tarkovskij var en konstnär med en unik spirituell sensibilitet, som han blev en mästare på att uttrycka på film. 

Hans verk var medvetet vaga och långsamma, för långsamma för de flesta. Han försökte inte dokumentera och spegla livet, utan uttrycka det som en dröm i all dess gåtfulla, oförklarliga prakt. Om du gör en bildsökning av "Tarkovsky movie stills" på Google får du ett galleri av ögonblicksbilder från hans universum. Det påminner inte om någon annan värld jag känner till, och jag kan inte sammanfatta den i ord. Söker du en mening kan du hitta en, men bara om du skalar bort medvetandet om din omvärld, faller in i filmens trance och formar en egen betydelse i samklang med filmen du ser.

Som du kanske förstår blev Tarkovskij aldrig särskilt populär hos den breda massan. I jösse namn, vem är beredd på ett sånt arbete när man sätter sig för att koppla av med en film? Men jag blev överraskad av hans tidiga "Vägvälten och fiolen", som är ovanligt linjär, tydlig och sentimental (den var hans examensfilm på filmutbildningen, han fick högsta betyg), vilket inte är ett omdöme utan en beskrivning. Den är nästan som en ordinär film!

"Vägvälten och fiolen" handlar om en ung, knappnålsögd gosse (Igor Fomchenko) som bor med sin mor och syster i en flott lägenhet. När filmen börjar ska han gå på fiollektion, men misslyckas med att smyga undan de mobbande barnen i trapphuset. Men när de får tag i hans fiolfodral och börjar bolla det runt mellan varandra, träder en byggarbetare (Vladimir Zamanskiy) in och säger åt dem att lägga av och lämna gossen ifred. Byggarbetaren, som är vägvältsoperatör, blir pojkens hjälte. Denna lilla historia handlar om deras osannolika och omöjliga vänskap. 

Gossen spelar fiol vackert, men tillrättavisas av fiollärarinnan för att han inte följer rätt form. Och så klart retas han av de andra barnen för att han inte har rätt leksak. Vägvältsoperatören erbjuder honom att hjälpa till med vägarbetet. Gossen blir överlycklig. De hittar på olika äventyr under dagen, vilka får du se själv, och till slut får han spela sin fiol utan bannor och begränsningar i filmens finaste scen. På sin korta tid hinner filmen med att vara tjusig och finstämd, men inte utan hot om annalkande tragedi. De illasinnade pojkarna cirkulerar som vildvittror runt en hjälplös, och de vuxna har ingen aning om den unge violinistens verkliga behov. Jag såg "Vägvälten och fiolen" med stor fascination och en del ovisshet. Den bländar med sitt utförande och hotar med sina antydningar.

Även om den är en förhållandevis simpel barnfilm (inte helt olik "Kan du vissla, Johanna" eller "Flickan") ger den prov på Tarkovskijs drömska berättarflyt. Miljöerna kan skifta närmast obemärkligt omkring skådisarna, som om de fanns i figurernas medvetanden istället för runtomkring dem. Någonting spökar rent visuellt, ibland så man knappt märker det, ibland mer uppenbart som när bilden delas upp i fragment som alla visar samma sak.

Tarkovskij verkar haft en fascination för speglar, och här använder han återkommande spegelbilder för att antyda om en annan, lätt förvrängd värld, en värld som formas av våra föreställningar och tankar. Det är samma värld som han återgav under resten av sin yrkesbana. Vad den betydde? Det vet jag inte om han visste själv, och frågan är kanske helt oväsentlig, men oavsett vilket tar jag gärna del av den igen. Det var länge sedan jag såg "Solaris", "Nostalghia", "Stalker" och allt vad de heter, och jag känner att jag är sugen på att ge dem en ny chans.

Apornas planet (1968)

Hjälten i "Apornas planet" heter Taylor och är en rättfram, svåruthärdlig misantrop. Kanske är valet av honom som kolonisatör av främmande planeter galet, men nu är just det faktiskt hans uppdrag. När han en bit in i filmen får ett sår i halsen, som för en tid hindrar honom från att tala, är det kanske hans räddning. För vem vet hur länge omgivningen annars hade stått ut med hans cyniska svada innan de tystat honom för gott?

I början driver han genom rymden, nära ljusets hastighet, tillsammans med tre medpassagerare på en rymdfärja. De väcks ur sin hypersömn av att de kraschlandar i en sjö på en okänd planet. Omgivningen består av sand och bruna klippor, men atmosfären klarar att upprätthålla mänskligt liv. De räddar sig i land, och under tryckande hetta och med förnödenheter för tre dagar börjar de vandra i en riktning på måfå. 

Där öknen övergår till växtlighet upptäcker de spår av intelligent liv; fågelskrämmor, vid randen av ett odlat fält. Och bland grödorna vandrar primitiva människor utan talförmåga. Och ridande på hästar; engelskspråkiga apor, beväpnade med gevär och fångstnät. Det visar sig att färjan har kraschat på Apornas planet, där aporna är härskande klass och människorna infångas och behandlas som djur - vilket de ju också är. Våra hjältar hamnar efter en kamp i deras nät och förs till en by, där de separeras från varandra.

Taylor spelas av Charlton Heston, en filmstjärna av den klassiska, idealiska sorten, som är befriad från nonsens, nyanser eller svagheter. Allt han säger och gör kommer med en tvärsäkerhet, som gör honom till en drivande övermänniska, en sådan man ser upp till, och kanske hejar fram och följer, men aldrig skulle kunna identifiera sig med (om man inte är väldigt ung, osäker och formbar).

Jag antar att detta är vad som gör handlingen så intressant, när aporna studerar och plågar Taylor. Hans karaktär gör att man liksom nyfiket betraktar hans situation utifrån, istället för att sätta sig in i den och lida med honom. Vi väntar på vad han ska hitta på, när de berövar honom nästan all hans handlingskraft. Aporna har aldrig träffat på en sådan mänsklig intelligens, men på grund av att han inte kan tala, har han svårt att visa att han inte är ett djur som andra människor. Somliga apor vill studera honom och lära av honom. Andra ser ett hot och vill röja honom ur vägen.

Och för varje drag han gör kommer de med ett frustrerande motdrag. "Apornas planet" har några hyfsade actionscener, men är som bäst i striden om ideologier. Taylor blir som ett instrument i den större berättelsen om apornas planet och dess framtid, istället för den förväntade hjälte som ska befria den från dess tyranniska härskare. Är han den felande länken mellan människa och apa, eller en livsfarlig avart?

Till det yttre är filmen märkt av tidens tand. Apmaskerna ser okej ut på stillbild, men munrörelserna verkar hämmade av allt krimskrams runtomkring och replikerna förvrängs på sin väg igenom. Skådisarna (bl.a. Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans) tvingas tala läspande. Skådespeleriet i sig är knappast modernt naturalistiskt, utan snarare en sen rest från det gamla studiosystemet. 

Men filmens retrofuturistiska charm har inte åldrats ett dugg, och den mörka Kalla kriget-stämningen tycks aldrig bli omodern (deprimerande nog). Apornas tidiga samhälle är en kul spegling av mänsklig medeltid och den idédebatt jag kan tänka mig rådde på den tiden. Varje apa är en egen individ och de skiljda ståndpunkterna väl uppbyggda. Till och med den mest reaktionära, människoföraktande hållningen blir begriplig när vi når den tillfredsställande överraskningen på slutet. Ett slut som jag älskar, och som ger vissa svar men ännu fler följdfrågor. Jag hoppas att just du är en av de få som får se det för första gången utan att känna till det på förhand. Själv var jag det inte.

Jag såg "Apornas Planet" på en gammal DVD som åkte med på semestern. Eftersom den firar 50-årsjubileum om tre år så kommer den så småningom att dyka upp i nya utgåvor överallt. Fram till dess får du leta efter den i sortimentet för köpfilm. Den är en av de största science fiction-klassikerna. Den borde med andra ord inte vara så svår att hitta. 

Jag har tappat orchen

Jag ska snart återuppliva filmtittandet och skrivandet därom, men jag har baske mig ingen tid och absolut ingen ork för närvarande. Jag har sett massvis med film under våren men annat än skrivande har pockat på uppmärksamheten. Nu står semestern för dörren och då ska orden flöda, jag lovar.