The Pact 2 (2014)

Så, de gav den sitt absolut yttersta, men här har vi en film som aldrig borde ha gjorts. "Det är inte slut", står det på postern till "The Pact 2", som tar vid några veckor efter slutet av "The Pact". Jag gillade den filmen, men detta citat låter mer som självbedrägeri än något annat, för visst fan var den slut. Polarna Patrick Horvath och Dallas Richard Hallam, nykomlingar i filmindustrin, anlitades att skriva och regissera uppföljaren till den småskaliga skräcksuccén från 2012, och det var ett otacksamt jobb. Jag kan inte klandra deras försök, bara att försöket överhuvudtaget blev av. Det blev ingen film, det blev ett appendix.

Egentligen gör tvåan allt man kan förvänta sig av en uppföljare, förutom en sak: Här finns ingen pakt. Man kan tycka att filmens titel bör tas i beaktande under manusarbetet, men nej, inte denna gång. I övrigt återanvänder den ettans grundbultar; samma mystik, samma andliga detektivarbete och samma överraskning på slutet. Den har fattat ettan. Men problemet är att storyn i ettan obönhörligen, oåterkalleligen, definitivt var slut när eftertexterna rullade, på samma sätt som första "Hajen" verkligen tog slut. Att förlänga händelseförloppet är bara att håna det, och hur välvilligt man än hånar är ett hån alltid ett hån.

Handlingen involverar serietecknaren June (Camilla Luddington), som extraknäcker som städare på brottsplatser. Hon börjar drömma verklighetstrogna mardrömmar om sina arbetsplatser, i vilka hon ser brotten begås på nytt. Den sansade pojkvännen, polisen Daniel (Scott Michael Foster), försöker lugna henne. Det är oförklarligt - börjar hon bli galen, eller försöker någon varna henne, eller är hon hemsökt? Hon får nys på fallet om Judas Killer (som var skurk i ettan och dödades). June visar sig ha dolda kopplingar till denne psykopat. Trots att han är borta, börjar folk åter mördas enligt hans metod. Polisen misstänker en "Copycat".

Inte blir det bättre av att den maniske FBI-agenten Ballard (Patrick Fischler) verkar misstänka June, eftersom hon ju vet så mycket om brotten från sina drömmar. En natt drömmer hon om mordet på sin egen mor, och när hon vaknar med ett ryck åker hon i ilfart till moderns hus, där någonting fruktansvärt har ägt rum. Genom chockvågorna börjar det klarna för June att hon svävar i fullständig livsfara...

Snart börjar saker och ting spöka på sitt sedvanliga manér. "The Pact"-filmerna lockar skräckfilmspublik med hemsökelser i "Paranormal Activity"-stuk. I ettan underbyggde dessa dock ett ännu hemskare avslöjande på slutet - att skurken i högsta grad var verklig, på sitt sätt osynlig och allestädes närvarande. Tvåan har krystade drömscener och visioner som inte spelar någon roll, spökerier som visserligen fungerar men bara är villospår ämnade att underhålla, och ett fruktansvärt lamt och förutsägbart slut. Här är ett tips till filmskaparna: Involvera fler skådisar så att vi inte kan gissa vem som är mördaren genom uteslutning. Här är ett annat tips: Var inte så uppenbara med att peka ut en misstänkt åt oss - vi fattar att det är ett villospår, och det reducerar antalet verkligen misstänkta med en.

Vi får återse gamla bekanta från "The Pact"; hjältinnan Annie (Caity Lotz) gör en forcerad comeback och Steve (Haley Hudson), den synska kvinnan, skymtar förbi i en ofrivilligt komisk dialog som filmarna valt att skildra i extrem närbild. Deras medverkan är bara fanservice. Utan dem och med en annan titel på filmen hade jag aldrig gissat att detta var en uppföljare till "The Pact". Och av någon anledning, som inte ens filmskaparna själva har orkat rättfärdiga, är Mark Steger tillbaka som Judas Killer, antagonisten från ettan. Detta är ingen spoiler. Han återkommer i flera drömscener filmen igenom, mer för att filmskaparna vill få oss att undra "Vad betyder det?" än för att det verkligen betyder något. 

Fast jag vet vad han betyder, "The Pact" skildrade en kamp mot den nedärvda ondskan inom en familj. Judas Killer är en symbol för denna ondska. Så, vad vill då slutet i "The Pact 2" säga? Jag ska inte avslöja vad som händer, men för dig som sett den: Är inte skurken tematiskt helt fel vald, med allt i åtanke? June visar sig bära på ett mörkt genetiskt arv. Som slutstrid försöker manuset forcera fram en kamp inom henne, som om det vore den logiska följden på allt vad filmen byggt upp. Men faktum är att ingenting vi sett under hela filmen tyder på att hon är kluven. Denna konflikt kommer helt ur det blå - den är en icke-konflikt.

Så vi har en handling som är ett villospår fram till ett slut som inte verkar helt rimligt. Efter ungefär halva speltiden är June så snubblande nära gåtans lösning, att det bara kan vara manuset och regissörens anvisningar som hindrar filmen från att ta slut. Någonting är fel när en huvudroll måste tampas inte bara mot en mördare, utan också mot filmskaparens små nycker. 

"The Pact 2" finns i skrivande stund på Netflix. Se ettan istället, den finns också där, och är mycket bättre.

Men vänta, det kommer mer. Varför sluta när recensionen är slut? En slags epilog strax innan eftertexterna till "The Pact 2" antyder om ännu en uppföljare. Så hur många gånger ska de försöka återskapa denna spökhistoria innan den blir till en fars?