Kvalificerar den sig som zombierulle, när zombiesarna kan springa och är levande, besmittade människor? "28 dagar senare" förbryllade Internet när den kom. Den är en skräckis så klart, men vilken undergenre tillhör den? Frågan är egentligen helt akademisk, och bara viktig för den som brinner för klassificering. Om du frågar mig är den en fräsch uppdatering av den gamla sortens zombiefilm.
Men är det särskilt viktigt vad den är? Är det inte viktigare hur den är det? "28 dagar senare" har en ruggig intensitet i sina mest spännande stunder, och en sober värdighet i andningspauserna. Se den som en slags föregångare till den lysande TV-serien "The Walking Dead". Räcker inte det?
Genom att göra dem till levande istället för odöda monster, ville Danny Boyle (regi) och Alex Garland (manus) isolera och exploatera egenskaper som finns i varje människa, och således säga någonting om den mänskliga naturen. Lyckas den? Hmm... "28 dagar senare" handlar om civilisationens kollaps som en följd av ett utbrott av patologisk vrede. När de smittade inte syns i person, ser man förödelsen de lämnat efter sig, och de har varit... ja, överallt. Ursinnet präglar varje scen, från de TV-utsända kravallerna i inledningen, till actionuppgörelsen på slutet, där gränsen mellan infekterad och frisk till slut är borta. Jag vet inte om den egentligen säger så mycket om världen, men den lämnar ett intryck.
Handlingen är simpel: Djurrättsaktivister bryter sig in i ett forskningslabb för att släppa försöksdjuren fria. För sent upptäcker de att aporna bär på ett experimentellt raserivirus, som även smittar människor. Viruset gör den drabbade till en rödögd, våldsam best, som spyr smittsamt blod omkring sig, och angriper alla icke-infekterade den kan se. Det är det mest ironiska av zombieutbrott; en aktion av ren barmhärtighet som bemöts av mordisk vrede.
Vi hoppar 28 dagar i tiden, då cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp från en koma på ett sjukhus. Alla människor är borta, och sjukhuset är i en enda röra. Vi begriper förstås vad som hänt, och vårt överläge ger en laddning åt de påföljande scenerna, där Jim helt perplex traskar runt i ett ödelagt London och ropar efter människor. Utan folk blir populära platser som Westminster Bridge, Piccadilly Circus och Trafalgar Square surrealistiskt hotfulla. Att veta vad som ligger bakom underlättar ingenting.
Snart blir han jagad av infekterade, och under flykten räddas han av ett par - Selena (Naomie Harris) och Mark (Noah Huntley) - som sökt skydd i en barrikaderad kiosk. Resten av filmen är sökandet efter andra människor och en permanent tillflyktsort. Instängda i en lägenhet träffar de på en far (Brendan Gleeson) och dotter (Megan Burns) som snappat upp radiomeddelanden från en militärbas utanför Manchester, där mat och beskydd utlovas, samt en möjlig lösning på epidemin. Det är ditåt färden bär.
Jag hade vissa problem med "28 dagar senare" när jag såg den första gången, och mina invändningar består. Den har bra första och andra akter, men en medioker tredje akt som passar illa ihop med resten av filmen. Rollfigurerna är så välskrivna och trovärdiga att de går utöver sin genre och skapar äkta dramatik. Jim, som legat länge i koma, är ännu inte förhärdad av livsvillkoren i den nya världen. I en kort scen återvänder han hem och upptäcker sina döda föräldrar i sängen. De har tagit sitt liv och lämnat ett rörande meddelande till sin son: "Jim, med all vår kärlek lät vi dig sova vidare. Nu sover vi med dig. Vakna inte."
Ögonblick som detta skapar en touch av humanism och realism som är unik för genren. Hela första och andra akten är en resa mellan hopp och förtvivlan. Även de övriga rollerna är skickligt utmejslade. Här finns en äkta interaktion; de hjälper och påverkar varandra, för egen och den andres skull, för att öka deras chanser att överleva. När Selena träder in i handlingen, har hon nått långt i sin avhumanisering; den som visar sig svag, och blir henne en börda, överger hon omedelbart. Hon och Jim börjar dock dras till varandra, och påverkar varandra i en riktning som ger hopp om mänskligt liv.
Tyvärr tappar Boyle och Garland denna tråd på slutet, då tonläget helt abrupt förändras och filmen hamnar i actionträsket. Jim blir en actionhjälte. Han får egenskaper han aldrig visat prov på innan och tar sig an ett helt kompani soldater i en ockuperad herrgård. Denna upplösning är svagt uppbyggd. Den finns där för att bevisa en poäng - att vreden finns även inom den medmänskligaste av människor - men nästan ingenting vi sett innan pekar på att medelmåttan Jim ska bli en sådan övermänniska.
Detta hade inte bekymrat mig om resten av filmen varit likadan. Men helst hade jag givetvis sett en upplösning som gick i stil med de briljanta inlednings- och mittpartierna; någonting psykologiskt gastkramande. Få skräckfilmer förtjänar att ta sig själva på fullt allvar, men "28 dagar senare" är faktiskt en av dem. Tyvärr insåg inte Boyle och Garland detta. Denna film var på väg att bli mästerlig. Som det blir nu skär det sig, som om två helt olika filmer godtyckligt fogats samman till en.
När jag såg "28 dagar senare" första gången 2002 tyckte jag slutet saboterade hela filmen. När jag såg om den för några dagar sedan tog jag till mig de briljanta stunderna på ett bättre sätt, och såg att det, trots allt, fanns en tanke bakom allt. Målet var det inget fel på, men de valde fel, klumpiga genväg dit alldeles på slutet. Det är ändå en bra film.
För den som gillar skräckfilm i allmänhet, och "The Walking Dead" i synnerhet, är "28 dagar senare" omistlig. Den står sig starkt ännu ett drygt decennium efter premiären. Hyr den på exempelvis Plejmo, där den kostar 29 spänn i skrivande stund. Den är ett svagt eko från tidsandan som rådde efter 9/11 (även om den skrevs före) då man såg sig om i världen efter hopp men bara såg vrede. Idag har läget inte precis förbättrats. Så bra var den denna gång att jag även såg om uppföljaren, "28 veckor senare", kvällen efter. Där har vi en film som jag inte omvärderade å det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar