Blow Out (1981)

Som vi alla vet består en film av bild och ljud. Dessa element är båda ungefär lika viktiga för filmmagin. Trots detta får de aldrig samma uppmärksamhet. Tänk efter: Hur ofta pratar du med dina kompisar om ljudet efter en bio? Inte ofta, förmodar jag. Det finns helt enkelt där som känslomässigt stöd till bilden. Så fort du känner någonting, är det i regel för att ljudet har gjort sitt jobb. Som en god manipulatör ligger det där och påverkar det undermedvetna. Det är ljudavdelningens eviga, otacksamma roll i skymundan. Så orättvis har maktbalansen alltid varit.

Här har vi en av få filmer -- "Blow Out" (eller "Vittnet måste tystas" som den kallades i Sverige) -- som vänder på steken. Den är en thriller som placerar ljudet i centrum och gör ljudkillen till hjälten. Den briljanta öppningsscenen har väldigt lite att göra med resten av handlingen, men visar hur komiskt det kan bli om man har slarvat med ljudarbetet. Effekten kan bli den helt motsatta. Har du inte sett den, ska jag inte förstöra överraskningen.

John Travolta spelar den sympatiske ljudteknikern Jack. Han arbetar för ett filmbolag som gör b-skräckisar. En natt när han spelar in naturljud bevittnar han en bilolycka, och lyckas fånga allt på band. En bil får punktering, sladdar av en bro och kraschar ned i den underliggande floden. Han skyndar till undsättning och lyckas rädda livet på en kvinna vid namn Sally (Nancy Allen). Den manlige chauffören avlider. Senare, på sjukhuset, får Jack veta att han var en känd guvernör och presidentkandidat. Sally visar sig inte vara guvernörens fru, utan hans eskort för kvällen. 

Detta blir startskottet på en nagelbitande komplott som rör Jacks ljudinspelning, samt utpressning, mörkläggning, mord - och en rulle film. 

Storyn andas liberal paranoia a'la 70-tal, och har tydliga influenser från andra filmskapare som Hitchcock och Antonioni. Bakom filmen står Brian De Palma, den tekniskt slipade regissören som dessutom kan knåpa ihop djävulskt hänförande manus. "Blow Out" håller jag som hans bästa film. I sina bästa stunder - som här - använder han sin stil för att skapa en slags filmisk fulländning. Som thriller är "Blow Out" intelligent -- även om varken storyn är djup eller tekniken är ny -- eftersom stilen så mjukt flyter ihop med själva berättelsen. När han använder splitscreen är det för att förvirra och aktivera oss. Ta denna bild som exempel: 

Detta är inte en enhetlig bild, utan två hopfogade bilder av dels en uggla i extrem närbild, dels Travolta när han spelar in ljud i natten. Närbilden på ugglan är inte bara gåtfull - en så noga övervägd komposition tyder också på att någonting betydelsefullt händer. Och det gör det också, men inte i bild, utan bara på ljudspåret: Vi hör en smäll och en slirande bil. Ugglan tittar dit, och driver oss att göra detsamma. För sent ser vi vad det är som händer. Här har ljud och bild bytt roll. Det är ljudet som ger oss sanningen, medan det visuella vilseleder oss och ger scenen en närmast spöklik prägel.

Och hur spännande blir det inte? Jack blir besatt av tanken att någonting var skumt med händelseförloppet den kvällen. Några av ljuden är oförklarliga. Via en slemmig amatörfotograf (spelad av Dennis Franz) kommer han över bilder från olyckan. Han försöker synkronisera dessa med sin egen inspelning.

Smällen han hörde var för hög för en punktering. Det lät mer som ett pistolskott. Kanske bilderna kan ge klarhet i frågan? Medan han försöker pussla ihop sin film, är vi lika engagerade som honom i vad den ska avslöja. "Blow Out" hyllar, på sitt unika sätt, filmskapande genom att göra det tråkiga redigeringsarbetet till en nervpärs. Jack kommer en konspiration på spåret, men polisen misstror honom. Han startar en egen utredning för att övertyga dem, och lyckas övertala Sally att hjälpa till. Inte för att hon direkt tror att han har rätt, utan för att hon fruktar vad som ska hända om han har rätt...

The American Scream

Travolta och Allen har ett glödande samspel i roller med gräsrotscharm. Kontrastera dem mot John Lithgow, som är en sån skådis som alltid har ett glödande samspel med sig själv. Här njuter han av att spela den sortens filmskurk som kommer på idén att bli seriemördare för att släta över en regeringskomplott. De är alla i sitt esse. Rollerna är ytterligheter i en film som verkar så lekfull i tanken, men är så fruktansvärt iskall i sitt utförande att man inte vet vart man ska ta vägen.

Jag fullkomligen älskar "Blow Out". Den är en Hitchcock för nya tider, och en sorts thriller jag saknar på den allmänna filmrepertoaren numera. Trots att jag hade sett den förut, kunde jag inte slita blicken från skärmen ens för att föra mina sedvanliga anteckningar. De Palmas skeva, fiffiga bildlösningar närmast förföljer och terroriserar huvudpersonerna snarare än att bara skildra deras historia. Allt från det antydda hotet under förtexterna, via det smygtittande fotot genom fönstren, till det fullkomligt logiska, hemska, förkrossande ljudet alldeles innan sluttexterna. Inte undra på den oro som slog rot i mig. Inte undra på att den är en av Quentin Tarantinos favoritfilmer. För det här är vad jag kallar film. Jösses.

Jag skulle kunna skriva evighetslånga texter om "Blow Out", men jag måste spara mig inför ett framtida favoritfilmsinlägg. Du ser den enklast genom att köpa den. Discshop säljer en DVD för blott 49 spänn. De säljer även en påkostad Blu-Ray för 349 spänn (i skrivande stund finns bara en kvar i lager). Papercut säljer Criterion-utgåvan på både Blu-Ray och DVD.