Bakom en intetsägande poster; en lika intetsägande film. Vad är det som lockar Liam Neeson till alla dessa medelmåttiga actionfilmer? Brist på något bättre? De utgör nästan hela hans repertoar numera. Hans val av manus följer ett förutsägbart mönster - nutida, realistiska, allvarliga och ofta med starka familjevärderingar. I "Run All Night" spelar han torpeden Jimmy, som tvingas välja mellan sin son, Mike (Joel Kinnaman), och bäste vän och chef, gangsterbossen Maguire (Ed Harris), när de blir motståndare i en vendetta. Maguires son (Boyd Holbrook) begår ett mord och av en slump blir Mike vittne. Nu måste han röjas ur vägen. Far och son mot far och son - handlingen påminner starkt om Sam Mendes-filmen "Road to Perdition" (2002).
Jimmy kommer till sonens försvar - för vilket val har han? - och dödar Maguires son. Maguire blir förkrossad. Nu måste de båda försöka undfly hans pliktskyldiga hämnd under en utdragen och hektisk natt. Även polisen - inkompetent ledd av kommissarie Harding (Vincent D'Onofrio) - är ute efter dem, eftersom Maguire sett till att plantera komprometterande bevis för mordet hemma hos Mike. Jimmy och Mike blir under loppet av en natt landets mest efterspanade personer. Som extra krydda är relationen mellan dem frostig, efter att Jimmy varit frånvarande under sonens uppväxt.
Säg mig bara: Varför lurar Maguire polisen att jaga dem, om han är så angelägen att själv fånga in dem och hämnas på sitt sätt? Borde han inte snarare försökt överskyla brottet?
Filmen är väldigt katolsk - gangstrarna är irländare - vilket förklarar personernas tjurskalliga hållning till familj, synd, öga-för-öga-tand-för-tand och absolution. De agerar nästan lika motvilligt som målmedvetet, som om deras konflikt var ödesbestämd. Historier om gamla vänner som blir fiender är ofta effektiva.
Liam Neeson bidrar med tyngd och värdighet, även när filmen i övrigt inte gjort sig förtjänt av det. När han ställs mot en karaktärsskådis som Ed Harris läser man instinktivt in en lång, gemensam bakgrund i deras härjade ansikten, trots att filmen lämnar det mestadels outtalat. "Run All Night" är duglig som actionfilm och har en viss sorgsenhet mellan raderna, som gärna hade fått framträda lite mer.
Men med själva titeln "Run All Night" kommer ett löfte om högt tempo och oupphörlig spänning. Tyvärr. Filmen måste introducera komplexa bakgrundsförhållanden och en del uppbyggande handling innan själva flykten kan börja. Det gör inledningen lite seg. Som ett löfte om kommande action inleder regissören Jaume Collet-Serra därför med en kort scen från slutet av handlingen. Jag brukar inte gilla sånt ofog. Visst, det är smart, sett till rytmen. Men det är dumt, sett till spänningen. Den inledande scenen röjer att både Neeson och Kinnaman finns med på slutet. Hur kan actionscenerna fram till dess bli det minsta spännande?
Jakten tar Jimmy och Mike från den ena utbytbara New York-miljön till den andra (tunnelbana, hyreskomplex, villa) med spridda andningspauser emellanåt. En lång scen i och utanför Madison Square Garden slutar helt oförklarligt med att de efterspanade kommer undan, trots att läget är hopplöst. Känslan är att scenen är nedklippt till det sämre. Detsamma gäller det korta ögonblick då Neeson träffar sin far, Eddie, spelad av Nick Nolte i en roll som är så liten att den blivit cameo. (Borde förresten inte polisen ha span på föräldrarna till landets mest eftersökta?)
Maguire anlitar en yrkesmördare (spelad utan repliker av hiphopartisten Common), som visar sig vara nästan lika oduglig som polisen. Förklara för mig: Varför ignorerar lagen helt denne vettvilling som ränner runt och dödar poliser till höger och vänster för att nå sina offer? Och när polisen fått larm om vilken byggnad som Jimmy och Mike befinner sig i, varför belyser polishelikoptern byggnaden intill?
En annan fråga: Varför har hjältarna alltid så tur med skott i filmer som denna? Natten lång blir de beskjutna från alla håll och kanter. Sannolikt borde de inte ens överleva småtimmarna. Men de lever ända till gryningen, för att filmen vill skjuta in en liten sensmoral. Från början till slut insisterar Jimmy på att ensam stå för synderna. Så fort hans son är nära att begå en dödssynd (läs: döda) ställer sig Jimmy emellan. Du förstår, det är inte bara Mikes liv som ska räddas, det är även hans odödliga själ. Exakt det som Maguire misslyckades med i fråga om sin son. Självklart står även Jimmys egen själ på spel. Ska han nå syndernas förlåtelse eller?
Det är därför "Run All Night" känns så ljummen. Huruvida rollfigurerna vinner och förlorar beror på själslig renhet istället för rå pragmatism. Jag har egentligen ingenting emot budskapet, men efter att ha sett så många andra filmer med samma predikande hållning förstår jag hur det kommer att sluta långt innan slutet.
Ställ detta mot en film som "No Country for Old Men", bröderna Coens mästerliga, Oscarsbelönade thriller från 2007. Den handlade också om en jakt. Till skillnad från "Run All Night" tycktes den helt befriad från moralistiska bryderier. Skurken gick på ren slump, handlingen utvecklades till synes helt slumpartat, och jag satt med alla sinnen skärpta rakt igenom. Den tycktes involvera en typisk filmskurk i en värld med verkliga konsekvenser, och borde lärt alla kommande thrillers en läxa. Hur det skulle sluta gick inte att förutse. Så är tyvärr fallet inte i "Run All Night" - den är ödesbestämd redan från första bildrutan.
Jag hyrde den på Plejmo, där den är ny för veckan. Se den om du vill veta vad du får.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar