När en thriller med Nicolas Cage i huvudrollen har titeln "Seeking Justice", så får jag vissa förväntningar. Jag förväntar mig att hans fru i filmen heter Justice, och att han måste söka efter henne. Kanske har hon blivit kidnappad. Han skulle utkräva rättvisa, men polisen skulle vara så kass eller korrupt att han måste skipa den själv. Som rollfigur skulle hustrun vara en underutvecklad trofékvinna, eftersom hon mest skulle fungera som metafor för rättvisa. Storyn skulle ha en sensmoral om "priset för rättvisa", eftersom Cage måste genomföra det ena svåra moraliska valet efter det andra. Men i slutet skulle han återförenas med sin Justice efter att ha agerat rätt i alla lägen! Slutet gott, allting gott.
Det var vad jag förväntade när jag sjönk ner i soffan. Hur kasst det än låter så är det inte värre än vad man kan förvänta sig av Cage numera. Nu är "Seeking Justice" bättre än så, utan att fördenskull vara särskilt bra. Istället är den tråkig på det förutsägbara sättet. Ska Cage göra dålig film ser jag gärna att den är underhållande. Till exempel är hans smak för det ockulta notoriskt dålig, på gränsen till morbid, som i "Left Behind", "The Wicker Man" och "Season of the Witch". Kom igen Cage, gör ditt värsta, gör mer ockult.
Under "Seeking Justice" skrattade jag endast två gånger, och skratten kan ha kommit av förväntan lika mycket som av vad jag såg.
Första gången var en scen där hans rollfigur Will funderar på att köpa två likadana chokladkakor i en godisautomat på ett sjukhus. En oskyldig aktion kan tyckas, men just detta är en signal. Den indikerar att han tackar ja till ett farligt erbjudande, så situationen är uppbyggd med spänning. Ett par personer övervakar hans val tvärs igenom rummet. Den ene ska se om han accepterar erbjudandet. Den andre också? Nej, han är bara en polis som är sjukligt nyfiken på vilken godsak Will ska välja. Nu står polisen och stirrar stint på honom medan han knappar in valet. Scenen blir mer oviss och spännande med honom där, men realistiskt sett saknar denne polis bara all etikett.
Scenen är ett av flera exempel i "Seeking Justice" på hur regissören Roger Donaldson behärskar thrillern som melodi, men struntar i dess text. Låt gå för det. En större synd är att även manusförfattare Robert Tannen tycks obekymrad om innehållet, trots att det är hans jobb. När man skriver en scen som "Godisautomaten" ovan så ser man direkt på papperet att den har knäpp logik. Kanske hoppades Tannen att en så rutinerad regissör som Donaldson skulle släta över skavankerna med sitt formspråk. Så skicklig är väl ingen.
Tannens story är en slags urblekt variant av Hitchcocks "Främlingar på tåg" i det nya århundradet. Skådeplats är New Orleans, som tydligen har blivit en så dekadent stad sedan orkanen Katrina, att ett hemligt medborgargarde har tagit lagen i egna händer. Nu rensar de upp bland stadens avskum. Deras motto härstammar från konservatismens anfader Edmund Burke: "Det är inte vad lagen säger att jag får göra, det är vad mänskligheten, hedern och rättvisan säger att jag borde göra."
När Wills hustru (January Jones) blir brutalt våldtagen, kontaktar detta sällskap honom via en sympatisk figur. Han kallar sig Simon (Guy Pearce) och är mycket verbal och övertygande. De erbjuder sig att mörda gärningsmannen i utbyte mot en gentjänst inom en snar framtid. Han tvekar så klart, men inte särskilt länge, bara tills "Godisautomaten" oåterkalleligen för honom in på rättvisans guppiga väg. Han tackar ja i obalans, och givetvis kommer han få sota för det.
Varför hade han inte kunnat tacka "ja" muntligen, undrar du kanske? Varför var han tvungen att göra det via en godisautomat? Det undrar jag också. I alla fall låter Simon honom genomföra vissa triviala uppgifter - "Simon says" - tills han slutligen får uppgiften att begå ett mord på en dömd pedofil. Han nekar in i det sista, tills Simon börjar insinuera hot mot hustrun. Hur det utvecklar sig får du se själv, men Will får både polisen och den hemliga gruppen efter sig. Nu måste han finna ett sätt att rentvå sig själv, samtidigt som de alla sätter press på hans hustru för att komma åt honom.
Det visar sig att ett absurt antal människor ingår i denna sammansvärjning. Vart Will än vistas är det någon som synar honom i lönndom. Till och med vissa poliser, ska det visa sig, är involverade. Donaldsons spänning går ut på att ge oss mer information än Will själv, så vi vet att någon är honom på spåret när han själv inget anar. Det fungerar faktiskt hyfsat, och är väl vad som fick mig att uthärda hela filmen. Även om man tror sig förstå att han klarar sig, kan man vara nyfiken på hur, samtidigt som snaran dras åt kring honom.
Så han får genomlida en lång flykt och kamp för att återförenas med sin hustru. Med andra ord var jag inte helt fel ute i mina förväntningar på filmen. Jag skulle kunna beskriva miljöerna, fotot, rollfigurerna, och skriva om någon slags underliggande mening. Men vem bryr sig?
Denna film lever i ett eget, avskiljt universum, där allt vi ser på skärmen är allt som finns, och imitationen av liv inskränker sig till handlingen. Att se den är att beskåda Nicolas Cage i komiskt många närbilder, där han kämpar med sina ögonbryn i en historia som man glömmer medan den pågår. Att medvetet tänka på "Seeking Justice" är att förolämpa sina tankar.
Filmen har en del besynnerlig exposition som aldrig riktigt betalar sig. Will, som är lärare, har i sin klass en särskilt stökig elev (spelad av Demetrius Bridges) som han tjafsar med i flera scener. Dessa är ett villospår och mynnar inte ut i någonting alls. I en annan scen ser vi hur skolan lägger beslag på elevernas mobiltelefoner vid entrén. När Will är på flykt bryter han sig in i skolan på natten och tar ett par av dessa. Det betyder alltså att skolan behåller mobilerna istället för att återlämna dem vid dagens slut. Inte undra på att de har bråkiga elever. Om de stal min telefon skulle jag också bli ilsken.
Förresten, jag har själv lämnat en liten exposition i denna recension. Jag skrev att jag skrattade två gånger, men har bara beskrivit den första. Så, när skrattade jag andra gången? Nå, det var när Will går in i ett tidningstryckeri, där arbetet pågår för fullt. Till sin fasa ser han sig själv efterlyst på förstasidan till dagens tidning. Alla kommer att känna igen honom! Men istället för att vända travar han vidare rakt igenom byggnaden. Hur tror du han maskerar sig? Han gömmer ansiktet halvt om halvt bakom handen såklart, det enda som kan utmana "att vissla förstrött" som det mest misstänksamma beteendet.
Denna scen har något intrinsikalt roligt över sig, som bara kommer fram om regissören inte försöker förstärka det. I en parodi hade samma scen blivit skittråkig. Då hade filmen själv uppmärksammat det roliga i publikens ställe. Men när Nicolas Cage får utagera sin inre stress, och klangbotten är allvarlig, finns inget hinder. Du är fri att skratta, även om det absolut inte är avsikten. Det är såna små halmstrån vi får greppa efter här.
Så jag kan inte rekommendera "Seeking Justice", men om du ändå ser den - den finns på Netflix - så medtag egna känslor. Bara det kan göra filmen uthärdlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar