It Follows (2014)

"It Follows" är den märkvärdigaste av skräckfilmer. Jag såg den för några dagar sedan och blev aldrig särskilt skrämd, men den skildrade ett människoöde så innehållslöst och hemskt att den har börjat hemsöka mig i efterhand. Handlingen är bedrägligt enkel, och en beskrivning kan låta rent löjlig.

Jag gör ett försök: Jay (Maika Monroe) är en vanlig 19-årig tjej, som efter ett samlag med sin flirt (Jake Weary) börjar förföljas av ett övernaturligt väsen. Denna varelse ser mänsklig ut, men kan skifta utseende till vem som helst, känd som okänd, och går långsamt i riktning rakt emot sitt offer. Bara den drabbade och de som tidigare varit drabbade kan se den.

Varelsen slutar inte förrän den når sitt mål och har ihjäl denne på det mest brutala sätt. Att stoppa den är omöjligt. Den krossar fönster och bankar på dörrar. Kommer den inte in väntar den utanför. Man kan avleda den genom att ha sex med en annan person. Förbannelsen överförs då till partnern. Om denne dör, så börjar varelsen åter förfölja föregående person, och så vidare, tills den når kedjans första länk. Att springa undan är enkelt, men att stoppa den är omöjligt, och på slutet vinner den alltid på ren uthållighet.

Jay samlar sina vänner och försöker förklara vad som hänt. Självklart misstror de henne, och när hon försöker peka ut varelsen som långsamt kommer gående är den osynlig för dem. Men de begriper att någonting är fel, och gör sitt bästa för hjälpa henne. Om åkomman är psykisk, så kanske de borde hjälpa henne att tillfriskna. 

Varken Jay eller de andra har några direkt utmärkande karaktärsdrag. Det är genom situationen vi börjar känna för dem. I sitt konstanta tillstånd av dödsångest blir livet en plåga för Jay. Hennes vänkrets består av hennes hemlige beundrare Paul (Keir Gilchrist), systern Kelly (Lili Sepe), den livsfilosofiskt lagda Yara (Olivia Luccardi) och hunken Greg (Daniel Zovatto). Deras betydelse för storyn är liten, som människor är de osäkra och trevande, och ändå är de nästan uteslutande de enda personer som förekommer i "It Follows". Detta låter filmen tala till oss på ett plan högre än det individuella.

Idén bakom historien är så elementär att den hade kunnat behandlas nästan hur som helst på den komisk-dramatiska skalan. David Robert Mitchell (manus och regi) har valt en helt seriös, närmast existentiell, utgångspunkt. Hans film är den mest fascinerande skräckfilm jag någonsin sett. Synd att den inte blev omedelbart skrämmande, men hey, man kan inte få allt. Effekten är mer indirekt än direkt, mer långlivad än omedelbar. På så vis påminner den inte om någon annan skräckfilm.

Tanken har plågat mig de senaste dagarna: Vad är det här för historia egentligen? Jag är inte så säker, men det är väl det som är meningen. Den är förbryllande. Den har skräckscener filmade i dagsljus lika ofta som nattetid. Den har scener filmade på distans, där Jay och hennes vänner är fångade inom samma bildram som det förföljande monstret. "It Follows" talar helt enkelt inte vanligt skräckfilmsspråk. Den tecknar inte världen som mörk och hemsk. Den är observant, vemodig och vacker som om den tillhörde ett annat filmuniversum. Ett skyddat, avskärmat sådant där det enda lilla bekymret är att vi en dag ska dö.

De olika gestalter som varelsen uppträder i är bl.a. en förälder, en åldring, en ung pojke, en älskare och en jätte. Vid ett tillfälle väljer den en av Jays kompisar, den filosofiska Yara, som läser passagen ur Dostojevskijs "Idioten", om ögonblicket då själen lämnar kroppen och inväntar döden. "It Follows" skildrar ungdomar som just inträtt vuxenlivet med sex och mogna tankar. Vid deras ålder börjar hjärnan sitt långsamma förfall. Vill man vara krass kan man säga att allt de nu har kvar är att skapa ett eget liv. Misslyckas det finns inget annat kvar än döden. Och det är kanske vad varelsen representerar: Förlusten av liv, i alla ordens bemärkelser. Förlust av livet som fabel, framtid, frihet, filosofi eller fysisk verklighet. Den kan komma i form av vilken människa som helst. Så simpelt är det.  

Situationen blir absurt symbolisk. Sex blir om inte meningen med livet, så i alla fall ett sätt att hålla sig vid liv. Ett monogamt förhållande innebär ständig flykt, men med den rätta, pålitliga partnern kan det vara en flykt som är värd att ta. Promiskuöst sex blir ett sätt att få en tidsfrist, men betyder heller ingenting i långa loppet.

Så, hur känner du inför allt det här?

Jag hyrde "It Follows" på Plejmo. Det är en sådan film som verkligen inte passar alla, men jag ska banne mig rekommendera den till alla jag känner. Den är kanske inte den otäckaste, men en av de allra bästa skräckfilmer jag sett.