Video Games: The Movie (2014)

Spelar du TV-spel och skäms för det? Upplever du att du måste dölja din hobby från familj, kolleger och vänner? Då är det här filmen för dig - "Video Games: The Movie" - i vilken kända personer från spel- och filmvärlden träder fram som hängivna spelare och förebilder. Du kan nu lämna garderoben. "Video Games: The Movie" är din krycka. Bland annat förklarar den en massa saker för dig, som du alltid kanske känt på dig men aldrig lyckats uttrycka:

Att spela är inte dåligt. Det är bra. Spelen gör oss kreativa. De lindrar vår ensamhet. De får människor världen över att träffas, till och med att inleda äktenskap. De hjälper oss att fly vardagen in i de mest fantastiska världar. De utbildar. De förmedlar känslor. De stärker vår självkänsla. De berättar historier och mer därtill - de låter oss forma historierna själva. Spel är mediet där alla existerande uttrycksformer förenas och publiken är aktiv istället för passiv. 

Att vara nörd är att vara cool - och modern!

"Video Games: The Movie" är med andra ord en film som talar om för alla oss spelare vad vi redan vet. Vad ska vi med denna film till? Som det sägs flera gånger i spelet "The Witcher 3: Wild Hunt": "Don't teach your grandmother to suck eggs."

Den rusar igenom spelhistorien via ett montage, och efter filmen fick jag känslan att montaget aldrig tog slut. Berättartempot är i paritet med en trailers. Branschens korta tidslinje bearbetas i ett antal ostrukturerade svep, från Ataris födelse till framtidens Virtual Reality, tillbaka igen ända till 1962 och "Space wars" och via Ataris krasch åter till nutidens spel som ser helt fantastiska ut. Det här är information du kan hitta enklare, överskådligare och utförligare på Wikipedia.

Emellanåt får skådisar som Donald Faison och hans polare Zach Braff (som även står som filmens medproducent) tala med tindrande ögon om sina barndoms spelsessioner. Spelpersonligheter som Hideo Kojima, Peter Molyneux och Brian Fargo får under sisådär tio sekunder per man tala om vad som inspirerat dem. Att lyckas involvera visionärer som dessa är en bedrift. Att få så insiktsfulla personer att haspla ur sig såna klyschor är än skickligare.

"Video Games: The Movie" regisserades av spelfantasten Jeremy Snead. Syftet är uppenbart. Han vill vara språkrör åt en bransch som vill bli tagen lite mer på allvar. Som narrator har han anlitat "Sagan om Ringen"-skådisen Sean Astin. Snead visar litet intresse för sitt ämne utöver att bara skrapa på ytan och återspegla den. Han problematiserar ingenting. Den heta potatisen - våldsdebatten i samband med dödsskjutningarna i USA - är överstökad och avfärdad på en knapp minut.

Snead gör en sak av att spelkonsumenten är aktiv deltagare, medan filmtittaren och bokläsaren är passiv åskådare. Det är om inte bullshit, så i alla fall en halvsanning, och talar bara om Sneads synsätt på filmer och böcker. Fysiskt sett är man passiv, visst, men mentalt händer något annat. Spel får mig att tänka snabbt och ytligt, men har aldrig fått (kommer aldrig få?) mig att gå på djupet med någonting. Man är för aktiv för att hinna tänka färdigt, medan filmer och framförallt böcker ger mig det utrymmet jag behöver. Det är två helt skilda mentala processer. 

Det är barnsligt att jämföra och rangordna olika medier, jag vet, men det var faktiskt Snead som började. Och jag tycker att inget är bättre än det andra. De fyller var sin funktion. En sak kan jag hålla med om: Spel sopar mattan med vilken tom, CGI-belamrad actionfilm som helst. Där håller filmen på att spela ut sin roll.

"Video Games: The Movie" blev till med hjälp av två "crowdfunding"-kampanjer ("gräsrotsfinansiering" på svenska), d.v.s. genom bidrag från vanliga människor istället för produktionsbolag. Detta innebär att regissörens ansvar gentemot publiken blir desto större. Detta är ett lyckat och framgångsrikt koncept inom spelvärlden, där publiken ska interagera med den färdiga produkten. Deras inflytande blir då mer logiskt. Men när man gör film - eller i alla fall dokumentärfilm - blir det dock mer problematiskt. En bra dokumentär granskar, problematiserar och ifrågasätter sitt ämne. Snead gör inget av detta. Hans film är en branschens ekokammare.

Man kan rimligtvis anta att det är spelintresserade som har bidragit med pengar. Jag förstår Sneads lojalitet gentemot dem - utan dem hade han aldrig fått göra sin film. "Video Games: The Movie" är deras försvarstal, som om någon angripit dem (oss - jag är en av er) och ifrågasatt deras existens. Nå, men vem skulle tordas? I själva verket har de redan vunnit. Som filmen själv avslöjar har TV-spelsindustrin redan passerat film- och musikindustrin i omsättning, och det finns inga tecken på att det ska vända.

Kanske är "Video Games: The Movie" egentligen ingen dokumentär, men jag måste bedöma den som en sådan; Snead marknadsför den som en sådan. Problemet är att han vände sig till dess supporters för ekonomisk backning. Resultatet är en slags informationsfilm, en sådan branschfolket kan visa för oroliga föräldrar som ängslas över vad barnen sysslar med, när de sitter där framför sin Xbox och svär, gråter, eller skrattar triumferande...

Om de är tillräckligt godtrogna kanske denna hyllning kan lugna dem. Den finns för visning på Netflix, men själv kan du hålla dig undan, och kanske lira nåt sjysst lir istället? Jag rekommenderar "Red Dead Redemption", och "The Last of Us" är inte så dumt, men "The Witcher 3" är bäst av dem alla.