"Vägvälten och fiolen" är bara 45 minuter lång - mycket kortare än de filmer jag vanligtvis bloggar om. Men eftersom den är ett tidigt verk från den säregne ryske regissören Andrei Tarkovskij (1932-86) tog jag chansen att se den när jag upptäckte att jag hade en kopia på min laptop. Tarkovskij var en konstnär med en unik spirituell sensibilitet, som han blev en mästare på att uttrycka på film.
Hans verk var medvetet vaga och långsamma, för långsamma för de flesta. Han försökte inte dokumentera och spegla livet, utan uttrycka det som en dröm i all dess gåtfulla, oförklarliga prakt. Om du gör en bildsökning av "Tarkovsky movie stills" på Google får du ett galleri av ögonblicksbilder från hans universum. Det påminner inte om någon annan värld jag känner till, och jag kan inte sammanfatta den i ord. Söker du en mening kan du hitta en, men bara om du skalar bort medvetandet om din omvärld, faller in i filmens trance och formar en egen betydelse i samklang med filmen du ser.
Som du kanske förstår blev Tarkovskij aldrig särskilt populär hos den breda massan. I jösse namn, vem är beredd på ett sånt arbete när man sätter sig för att koppla av med en film? Men jag blev överraskad av hans tidiga "Vägvälten och fiolen", som är ovanligt linjär, tydlig och sentimental (den var hans examensfilm på filmutbildningen, han fick högsta betyg), vilket inte är ett omdöme utan en beskrivning. Den är nästan som en ordinär film!
"Vägvälten och fiolen" handlar om en ung, knappnålsögd gosse (Igor Fomchenko) som bor med sin mor och syster i en flott lägenhet. När filmen börjar ska han gå på fiollektion, men misslyckas med att smyga undan de mobbande barnen i trapphuset. Men när de får tag i hans fiolfodral och börjar bolla det runt mellan varandra, träder en byggarbetare (Vladimir Zamanskiy) in och säger åt dem att lägga av och lämna gossen ifred. Byggarbetaren, som är vägvältsoperatör, blir pojkens hjälte. Denna lilla historia handlar om deras osannolika och omöjliga vänskap.
Gossen spelar fiol vackert, men tillrättavisas av fiollärarinnan för att han inte följer rätt form. Och så klart retas han av de andra barnen för att han inte har rätt leksak. Vägvältsoperatören erbjuder honom att hjälpa till med vägarbetet. Gossen blir överlycklig. De hittar på olika äventyr under dagen, vilka får du se själv, och till slut får han spela sin fiol utan bannor och begränsningar i filmens finaste scen. På sin korta tid hinner filmen med att vara tjusig och finstämd, men inte utan hot om annalkande tragedi. De illasinnade pojkarna cirkulerar som vildvittror runt en hjälplös, och de vuxna har ingen aning om den unge violinistens verkliga behov. Jag såg "Vägvälten och fiolen" med stor fascination och en del ovisshet. Den bländar med sitt utförande och hotar med sina antydningar.
Även om den är en förhållandevis simpel barnfilm (inte helt olik "Kan du vissla, Johanna" eller "Flickan") ger den prov på Tarkovskijs drömska berättarflyt. Miljöerna kan skifta närmast obemärkligt omkring skådisarna, som om de fanns i figurernas medvetanden istället för runtomkring dem. Någonting spökar rent visuellt, ibland så man knappt märker det, ibland mer uppenbart som när bilden delas upp i fragment som alla visar samma sak.
Tarkovskij verkar haft en fascination för speglar, och här använder han återkommande spegelbilder för att antyda om en annan, lätt förvrängd värld, en värld som formas av våra föreställningar och tankar. Det är samma värld som han återgav under resten av sin yrkesbana. Vad den betydde? Det vet jag inte om han visste själv, och frågan är kanske helt oväsentlig, men oavsett vilket tar jag gärna del av den igen. Det var länge sedan jag såg "Solaris", "Nostalghia", "Stalker" och allt vad de heter, och jag känner att jag är sugen på att ge dem en ny chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar