När en thriller med Nicolas Cage i huvudrollen har titeln "Seeking Justice", så får jag vissa förväntningar. Jag förväntar mig att hans fru i filmen heter Justice, och att han måste söka efter henne. Kanske har hon blivit kidnappad. Han skulle utkräva rättvisa, men polisen skulle vara så kass eller korrupt att han måste skipa den själv. Som rollfigur skulle hustrun vara en underutvecklad trofékvinna, eftersom hon mest skulle fungera som metafor för rättvisa. Storyn skulle ha en sensmoral om "priset för rättvisa", eftersom Cage måste genomföra det ena svåra moraliska valet efter det andra. Men i slutet skulle han återförenas med sin Justice efter att ha agerat rätt i alla lägen! Slutet gott, allting gott. Det var vad jag förväntade när jag sjönk ner i soffan. Hur kasst det än låter så är det inte värre än vad man kan förvänta sig av Cage numera. Nu är "Seeking Justice" bättre än så, utan att fördenskull vara särskilt bra. Istället är den tråkig på det förutsägbara sättet. Ska Cage göra dålig film ser jag gärna att den är underhållande. Till exempel är hans smak för det ockulta notoriskt dålig, på gränsen till morbid, som i "Left Behind", "The Wicker Man" och "Season of the Witch". Kom igen Cage, gör ditt värsta, gör mer ockult.
Under "Seeking Justice" skrattade jag endast två gånger, och skratten kan ha kommit av förväntan lika mycket som av vad jag såg. Första gången var en scen där hans rollfigur Will funderar på att köpa två likadana chokladkakor i en godisautomat på ett sjukhus. En oskyldig aktion kan tyckas, men just detta är en signal. Den indikerar att han tackar ja till ett farligt erbjudande, så situationen är uppbyggd med spänning. Ett par personer övervakar hans val tvärs igenom rummet. Den ene ska se om han accepterar erbjudandet. Den andre också? Nej, han är bara en polis som är sjukligt nyfiken på vilken godsak Will ska välja. Nu står polisen och stirrar stint på honom medan han knappar in valet. Scenen blir mer oviss och spännande med honom där, men realistiskt sett saknar denne polis bara all etikett. Scenen är ett av flera exempel i "Seeking Justice" på hur regissören Roger Donaldson behärskar thrillern som melodi, men struntar i dess text. Låt gå för det. En större synd är att även manusförfattare Robert Tannen tycks obekymrad om innehållet, trots att det är hans jobb. När man skriver en scen som "Godisautomaten" ovan så ser man direkt på papperet att den har knäpp logik. Kanske hoppades Tannen att en så rutinerad regissör som Donaldson skulle släta över skavankerna med sitt formspråk. Så skicklig är väl ingen.
Tannens story är en slags urblekt variant av Hitchcocks "Främlingar på tåg" i det nya århundradet. Skådeplats är New Orleans, som tydligen har blivit en så dekadent stad sedan orkanen Katrina, att ett hemligt medborgargarde har tagit lagen i egna händer. Nu rensar de upp bland stadens avskum. Deras motto härstammar från konservatismens anfader Edmund Burke: "Det är inte vad lagen säger att jag får göra, det är vad mänskligheten, hedern och rättvisan säger att jag borde göra." När Wills hustru (January Jones) blir brutalt våldtagen, kontaktar detta sällskap honom via en sympatisk figur. Han kallar sig Simon (Guy Pearce) och är mycket verbal och övertygande. De erbjuder sig att mörda gärningsmannen i utbyte mot en gentjänst inom en snar framtid. Han tvekar så klart, men inte särskilt länge, bara tills "Godisautomaten" oåterkalleligen för honom in på rättvisans guppiga väg. Han tackar ja i obalans, och givetvis kommer han få sota för det. Varför hade han inte kunnat tacka "ja" muntligen, undrar du kanske? Varför var han tvungen att göra det via en godisautomat? Det undrar jag också. I alla fall låter Simon honom genomföra vissa triviala uppgifter - "Simon says" - tills han slutligen får uppgiften att begå ett mord på en dömd pedofil. Han nekar in i det sista, tills Simon börjar insinuera hot mot hustrun. Hur det utvecklar sig får du se själv, men Will får både polisen och den hemliga gruppen efter sig. Nu måste han finna ett sätt att rentvå sig själv, samtidigt som de alla sätter press på hans hustru för att komma åt honom.
Det visar sig att ett absurt antal människor ingår i denna sammansvärjning. Vart Will än vistas är det någon som synar honom i lönndom. Till och med vissa poliser, ska det visa sig, är involverade. Donaldsons spänning går ut på att ge oss mer information än Will själv, så vi vet att någon är honom på spåret när han själv inget anar. Det fungerar faktiskt hyfsat, och är väl vad som fick mig att uthärda hela filmen. Även om man tror sig förstå att han klarar sig, kan man vara nyfiken på hur, samtidigt som snaran dras åt kring honom. Så han får genomlida en lång flykt och kamp för att återförenas med sin hustru. Med andra ord var jag inte helt fel ute i mina förväntningar på filmen. Jag skulle kunna beskriva miljöerna, fotot, rollfigurerna, och skriva om någon slags underliggande mening. Men vem bryr sig? Denna film lever i ett eget, avskiljt universum, där allt vi ser på skärmen är allt som finns, och imitationen av liv inskränker sig till handlingen. Att se den är att beskåda Nicolas Cage i komiskt många närbilder, där han kämpar med sina ögonbryn i en historia som man glömmer medan den pågår. Att medvetet tänka på "Seeking Justice" är att förolämpa sina tankar. Filmen har en del besynnerlig exposition som aldrig riktigt betalar sig. Will, som är lärare, har i sin klass en särskilt stökig elev (spelad av Demetrius Bridges) som han tjafsar med i flera scener. Dessa är ett villospår och mynnar inte ut i någonting alls. I en annan scen ser vi hur skolan lägger beslag på elevernas mobiltelefoner vid entrén. När Will är på flykt bryter han sig in i skolan på natten och tar ett par av dessa. Det betyder alltså att skolan behåller mobilerna istället för att återlämna dem vid dagens slut. Inte undra på att de har bråkiga elever. Om de stal min telefon skulle jag också bli ilsken.
Förresten, jag har själv lämnat en liten exposition i denna recension. Jag skrev att jag skrattade två gånger, men har bara beskrivit den första. Så, när skrattade jag andra gången? Nå, det var när Will går in i ett tidningstryckeri, där arbetet pågår för fullt. Till sin fasa ser han sig själv efterlyst på förstasidan till dagens tidning. Alla kommer att känna igen honom! Men istället för att vända travar han vidare rakt igenom byggnaden. Hur tror du han maskerar sig? Han gömmer ansiktet halvt om halvt bakom handen såklart, det enda som kan utmana "att vissla förstrött" som det mest misstänksamma beteendet. Denna scen har något intrinsikalt roligt över sig, som bara kommer fram om regissören inte försöker förstärka det. I en parodi hade samma scen blivit skittråkig. Då hade filmen själv uppmärksammat det roliga i publikens ställe. Men när Nicolas Cage får utagera sin inre stress, och klangbotten är allvarlig, finns inget hinder. Du är fri att skratta, även om det absolut inte är avsikten. Det är såna små halmstrån vi får greppa efter här. Så jag kan inte rekommendera "Seeking Justice", men om du ändå ser den - den finns på Netflix - så medtag egna känslor. Bara det kan göra filmen uthärdlig.
"It Follows" är den märkvärdigaste av skräckfilmer. Jag såg den för några dagar sedan och blev aldrig särskilt skrämd, men den skildrade ett människoöde så innehållslöst och hemskt att den har börjat hemsöka mig i efterhand. Handlingen är bedrägligt enkel, och en beskrivning kan låta rent löjlig. Jag gör ett försök: Jay (Maika Monroe) är en vanlig 19-årig tjej, som efter ett samlag med sin flirt (Jake Weary) börjar förföljas av ett övernaturligt väsen. Denna varelse ser mänsklig ut, men kan skifta utseende till vem som helst, känd som okänd, och går långsamt i riktning rakt emot sitt offer. Bara den drabbade och de som tidigare varit drabbade kan se den. Varelsen slutar inte förrän den når sitt mål och har ihjäl denne på det mest brutala sätt. Att stoppa den är omöjligt. Den krossar fönster och bankar på dörrar. Kommer den inte in väntar den utanför. Man kan avleda den genom att ha sex med en annan person. Förbannelsen överförs då till partnern. Om denne dör, så börjar varelsen åter förfölja föregående person, och så vidare, tills den når kedjans första länk. Att springa undan är enkelt, men att stoppa den är omöjligt, och på slutet vinner den alltid på ren uthållighet.
Jay samlar sina vänner och försöker förklara vad som hänt. Självklart misstror de henne, och när hon försöker peka ut varelsen som långsamt kommer gående är den osynlig för dem. Men de begriper att någonting är fel, och gör sitt bästa för hjälpa henne. Om åkomman är psykisk, så kanske de borde hjälpa henne att tillfriskna. Varken Jay eller de andra har några direkt utmärkande karaktärsdrag. Det är genom situationen vi börjar känna för dem. I sitt konstanta tillstånd av dödsångest blir livet en plåga för Jay. Hennes vänkrets består av hennes hemlige beundrare Paul (Keir Gilchrist), systern Kelly (Lili Sepe), den livsfilosofiskt lagda Yara (Olivia Luccardi) och hunken Greg (Daniel Zovatto). Deras betydelse för storyn är liten, som människor är de osäkra och trevande, och ändå är de nästan uteslutande de enda personer som förekommer i "It Follows". Detta låter filmen tala till oss på ett plan högre än det individuella.
Idén bakom historien är så elementär att den hade kunnat behandlas nästan hur som helst på den komisk-dramatiska skalan. David Robert Mitchell (manus och regi) har valt en helt seriös, närmast existentiell, utgångspunkt. Hans film är den mest fascinerande skräckfilm jag någonsin sett. Synd att den inte blev omedelbart skrämmande, men hey, man kan inte få allt. Effekten är mer indirekt än direkt, mer långlivad än omedelbar. På så vis påminner den inte om någon annan skräckfilm.
Tanken har plågat mig de senaste dagarna: Vad är det här för historia egentligen? Jag är inte så säker, men det är väl det som är meningen. Den är förbryllande. Den har skräckscener filmade i dagsljus lika ofta som nattetid. Den har scener filmade på distans, där Jay och hennes vänner är fångade inom samma bildram som det förföljande monstret. "It Follows" talar helt enkelt inte vanligt skräckfilmsspråk. Den tecknar inte världen som mörk och hemsk. Den är observant, vemodig och vacker som om den tillhörde ett annat filmuniversum. Ett skyddat, avskärmat sådant där det enda lilla bekymret är att vi en dag ska dö.
De olika gestalter som varelsen uppträder i är bl.a. en förälder, en åldring, en ung pojke, en älskare och en jätte. Vid ett tillfälle väljer den en av Jays kompisar, den filosofiska Yara, som läser passagen ur Dostojevskijs "Idioten", om ögonblicket då själen lämnar kroppen och inväntar döden. "It Follows" skildrar ungdomar som just inträtt vuxenlivet med sex och mogna tankar. Vid deras ålder börjar hjärnan sitt långsamma förfall. Vill man vara krass kan man säga att allt de nu har kvar är att skapa ett eget liv. Misslyckas det finns inget annat kvar än döden. Och det är kanske vad varelsen representerar: Förlusten av liv, i alla ordens bemärkelser. Förlust av livet som fabel, framtid, frihet, filosofi eller fysisk verklighet. Den kan komma i form av vilken människa som helst. Så simpelt är det. Situationen blir absurt symbolisk. Sex blir om inte meningen med livet, så i alla fall ett sätt att hålla sig vid liv. Ett monogamt förhållande innebär ständig flykt, men med den rätta, pålitliga partnern kan det vara en flykt som är värd att ta. Promiskuöst sex blir ett sätt att få en tidsfrist, men betyder heller ingenting i långa loppet. Så, hur känner du inför allt det här? Jag hyrde "It Follows" på Plejmo. Det är en sådan film som verkligen inte passar alla, men jag ska banne mig rekommendera den till alla jag känner. Den är kanske inte den otäckaste, men en av de allra bästa skräckfilmer jag sett.
Bakom en intetsägande poster; en lika intetsägande film. Vad är det som lockar Liam Neeson till alla dessa medelmåttiga actionfilmer? Brist på något bättre? De utgör nästan hela hans repertoar numera. Hans val av manus följer ett förutsägbart mönster - nutida, realistiska, allvarliga och ofta med starka familjevärderingar. I "Run All Night" spelar han torpeden Jimmy, som tvingas välja mellan sin son, Mike (Joel Kinnaman), och bäste vän och chef, gangsterbossen Maguire (Ed Harris), när de blir motståndare i en vendetta. Maguires son (Boyd Holbrook) begår ett mord och av en slump blir Mike vittne. Nu måste han röjas ur vägen. Far och son mot far och son - handlingen påminner starkt om Sam Mendes-filmen "Road to Perdition" (2002). Jimmy kommer till sonens försvar - för vilket val har han? - och dödar Maguires son. Maguire blir förkrossad. Nu måste de båda försöka undfly hans pliktskyldiga hämnd under en utdragen och hektisk natt. Även polisen - inkompetent ledd av kommissarie Harding (Vincent D'Onofrio) - är ute efter dem, eftersom Maguire sett till att plantera komprometterande bevis för mordet hemma hos Mike. Jimmy och Mike blir under loppet av en natt landets mest efterspanade personer. Som extra krydda är relationen mellan dem frostig, efter att Jimmy varit frånvarande under sonens uppväxt. Säg mig bara: Varför lurar Maguire polisen att jaga dem, om han är så angelägen att själv fånga in dem och hämnas på sitt sätt? Borde han inte snarare försökt överskyla brottet?
Filmen är väldigt katolsk - gangstrarna är irländare - vilket förklarar personernas tjurskalliga hållning till familj, synd, öga-för-öga-tand-för-tand och absolution. De agerar nästan lika motvilligt som målmedvetet, som om deras konflikt var ödesbestämd. Historier om gamla vänner som blir fiender är ofta effektiva. Liam Neeson bidrar med tyngd och värdighet, även när filmen i övrigt inte gjort sig förtjänt av det. När han ställs mot en karaktärsskådis som Ed Harris läser man instinktivt in en lång, gemensam bakgrund i deras härjade ansikten, trots att filmen lämnar det mestadels outtalat. "Run All Night" är duglig som actionfilm och har en viss sorgsenhet mellan raderna, som gärna hade fått framträda lite mer.
Men med själva titeln "Run All Night" kommer ett löfte om högt tempo och oupphörlig spänning. Tyvärr. Filmen måste introducera komplexa bakgrundsförhållanden och en del uppbyggande handling innan själva flykten kan börja. Det gör inledningen lite seg. Som ett löfte om kommande action inleder regissören Jaume Collet-Serra därför med en kort scen från slutet av handlingen. Jag brukar inte gilla sånt ofog. Visst, det är smart, sett till rytmen. Men det är dumt, sett till spänningen. Den inledande scenen röjer att både Neeson och Kinnaman finns med på slutet. Hur kan actionscenerna fram till dess bli det minsta spännande?
Jakten tar Jimmy och Mike från den ena utbytbara New York-miljön till den andra (tunnelbana, hyreskomplex, villa) med spridda andningspauser emellanåt. En lång scen i och utanför Madison Square Garden slutar helt oförklarligt med att de efterspanade kommer undan, trots att läget är hopplöst. Känslan är att scenen är nedklippt till det sämre. Detsamma gäller det korta ögonblick då Neeson träffar sin far, Eddie, spelad av Nick Nolte i en roll som är så liten att den blivit cameo. (Borde förresten inte polisen ha span på föräldrarna till landets mest eftersökta?)
Maguire anlitar en yrkesmördare (spelad utan repliker av hiphopartisten Common), som visar sig vara nästan lika oduglig som polisen. Förklara för mig: Varför ignorerar lagen helt denne vettvilling som ränner runt och dödar poliser till höger och vänster för att nå sina offer? Och när polisen fått larm om vilken byggnad som Jimmy och Mike befinner sig i, varför belyser polishelikoptern byggnaden intill?
En annan fråga: Varför har hjältarna alltid så tur med skott i filmer som denna? Natten lång blir de beskjutna från alla håll och kanter. Sannolikt borde de inte ens överleva småtimmarna. Men de lever ända till gryningen, för att filmen vill skjuta in en liten sensmoral. Från början till slut insisterar Jimmy på att ensam stå för synderna. Så fort hans son är nära att begå en dödssynd (läs: döda) ställer sig Jimmy emellan. Du förstår, det är inte bara Mikes liv som ska räddas, det är även hans odödliga själ. Exakt det som Maguire misslyckades med i fråga om sin son. Självklart står även Jimmys egen själ på spel. Ska han nå syndernas förlåtelse eller? Det är därför "Run All Night" känns så ljummen. Huruvida rollfigurerna vinner och förlorar beror på själslig renhet istället för rå pragmatism. Jag har egentligen ingenting emot budskapet, men efter att ha sett så många andra filmer med samma predikande hållning förstår jag hur det kommer att sluta långt innan slutet. Ställ detta mot en film som "No Country for Old Men", bröderna Coens mästerliga, Oscarsbelönade thriller från 2007. Den handlade också om en jakt. Till skillnad från "Run All Night" tycktes den helt befriad från moralistiska bryderier. Skurken gick på ren slump, handlingen utvecklades till synes helt slumpartat, och jag satt med alla sinnen skärpta rakt igenom. Den tycktes involvera en typisk filmskurk i en värld med verkliga konsekvenser, och borde lärt alla kommande thrillers en läxa. Hur det skulle sluta gick inte att förutse. Så är tyvärr fallet inte i "Run All Night" - den är ödesbestämd redan från första bildrutan. Jag hyrde den på Plejmo, där den är ny för veckan. Se den om du vill veta vad du får.
