Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd (2005)

När jag nu har nått halvvägs genom mitt "Stjärnornas krig"-maraton, står det mig fullständigt klart att detta är fel väg. Episod ett till tre är inte bara undermåliga i sig. För det första förvränger de vår bild av de klassiska figurer som sedan följer oss in i originaltrilogin, episod fyra till sex. För det andra komplicerar de handlingen för kommande filmer, som innan var enkla nog för en sjuåring att begripa. För det tredje röjer de ett antal hemligheter och förstör dramatiken inför fortsättningen. Det här är väl mest ett problem för oss "Star Wars"-puritaner som växte upp med originaltrilogin, men det går inte att bortse från.

Mitt råd till dem som aldrig sett någon av filmerna, eller som vill visa dem för sina barn eller någon bekant; börja med episod sju, "The Force Awakens". Den håller jag som den bästa "Stjärnornas krig"-filmen och bästa inkörsporten för nytillkomna. Blir du eller vederbörande sugen på mer - se episod fyra, fem och sex i tur och ordning. Om suget är kvar, vänta till nästa film. Strunta i episod ett till tre. Ingen blir klokare av dem, och som separata filmer är de skräp. Måste du ändå se dem, så se dem sist.

Ja, jag känner ganska starkt inför det här.

"Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd" är nästan plågsam att skriva om, eftersom den äntligen har "rätt" handling, och ändå inte duger. Läget är som följer: Klonkriget rasar för fullt i galaxen. Separatisternas droidarmé för en hård kamp mot republikens armé av klonade stormtrupper. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) har republiken i sin hand som tillförordnad envåldshärskare, och på motståndarsidan gör general Grievous (med röst av ljudteknikern Matthew Wood) och Count Dooku (Christopher Lee) allt för att bryta sig loss.

Men allt det där är bara en kuliss för det verkliga dramat, vars utgång verkar avgöra hela galaxens öde - kampen om den unge Jedi-riddaren Anakin Skywalkers (Hayden Christensen) lojalitet. Han är en slags Kristusfigur; i "Det mörka hotet" fick vi lära oss att han kom till världen genom jungfrufödsel, och inom Jedi-orden kallas han "Den utvalde". Inte undra på hans labila sinnestillstånd. Han är en cocktail av hybris, barmhärtighet, arrogans, ömhet, vrede och kamratlighet. Det är som om man påbördat honom att bli en metafor för hela världens rådande själstillstånd. Nu ska han dessutom själv bli far.

Tidigt i "Mörkrets hämnd" bekänner Palpatine till slut färg som Sith-lord och börjar anförtro sig åt Anakin. Han utnyttjar den unge Jedi-lärlingens förbjudna, hemliga äktenskap med Padmé Amidala (Natalie Portman) för att komma honom nära. Jedi-rådet anar oråd, och försöker övertala Anakin att spionera på överkanslern. Palpatine försöker med det omvända. Anakin är kluven. Han drömmer hemska drömmar om sin hustrus annalkande död. Palpatine hävdar att han kan rädda henne. Hoppet står till Anakins mentor Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Kan han övertala sin adept och gode vän att stanna på rätt sida Kraften?

Står Galaxen inför ett paradigmskifte i maktbalansen mellan gott och ont eller?

Jag gillade "Mörkrets hämnd" skarpt när jag först såg den på bio, delvis på grund av att den hade några bra scener, delvis på grund av den faktiskt hade det driv som saknades i "Klonerna anfaller". Actionscenerna är fler och målet glasklart. En riktig konflikt börjar utkristallisera sig. Dessutom är Christensen bättre i rollen som Anakin. Syftet med hela prequel-trilogin var från start att skildra Anakins bakgrundshistoria, så när jag summerar handlingen till "Mörkrets hämnd" står det klart att George Lucas (manus och regi) äntligen hittat rätt.

Tyvärr är det för sent. Krönikan börjar för tidigt i "Det mörka hotet", fastnar i ett romantiskt limbo i "Klonerna anfaller", och avbryts just som den tar fart i "Mörkrets hämnd". Den spenderar för lite tid på Anakins avgörande vänskap med Obi-Wan, så att vi inte kan förstå och känna den själva, och kan inte sörja den när den är på väg att ta slut. Inte heller kan vi känna kärleken mellan Anakin och Padmé, som är så illa skildrad att ingen skildring alls hade varit bättre. Och över allt ligger den intergalaktiska politiken som en våt filt. Med andra ord försvinner berättelsen om Anakin i den plottriga berättelsen om hans omvärld. Hans psyke är och förblir en gåta, och som en följd kan vi inte förstå hans häftiga skiftningar i lojalitet. Så även om vi kan se den, så kan vi inte dela denna resa med honom.

Vad som låter bra på papperet misslyckas alltså i utförandet i nästan alla avgörande scener. Har du inte sett "Mörkrets hämnd" ska jag inte avslöja vilka och hur, men säg så här: Det är en besvikelse att en film som spenderar så många scener på manipulation inte kan sälja den totalvändning som kommer sent i filmen. Den kommer för plötsligt, blir oförtjänt drastisk och ger oss en avsmak att bära med till nästa trilogi.

Filmen är också skyldig till att cementera hjältarna i Jedi-orden som stela, trista och inkompetenta. Jedi-orden påminner om en sekt; en strikt, kvävande institution som kräver total lydnad, mitt i ett samhälle som strävar efter att vara demokratiskt och gott. Av någon anledning måste en Jedi utöva total återhållsamhet, därav det förbjudna i Anakins och Padmés äktenskap. Jag är säker på att George Lucas ville nyansera sin godhet lite och hävda att man bara kan nå den genom vissa uppoffringar. Nu gav han tyvärr inte sin ondska samma behandling. Det blir till dubbel förlust för oss i publiken, eftersom det redan är svårt nog att hitta någon att bry sig om i denna opera.

I stort sett alla privata konflikter löses genom läckert koreograferade dueller med ljussabel. Dessa varierar kraftigt i kvalitet, och de som utkämpas av riktiga skådisar och stuntmän är undantagslöst mycket bättre än de som är gjorda i dator. Den stora finalen, duellen alla vi "Stjärnornas krig"-kännare längtar efter, börjar med rätt hetta, men pågår så länge att det till slut verkar som om de vill imponera på - snarare än att hugga ned - varandra.

Den älskade Jedi-äldsten Yoda (med röst av Frank Oz), mäktigast av de mäktiga, började sitt liv på filmduken i "Rymdimperiet slår tillbaka" som en extremt välgjord docka. Han har nu blivit en datoranimation, och med det kommer det oundvikliga - han känns inte som en del av den övriga världen vi ser på skärmen. Det förtar inte bara det visuella intrycket, det är svårt för de andra skådespelarna att agera naturligt -- prova själv att interagera med en tennisboll på ett snöre framför en greenscreen -- när personen de spelar mot inte finns på plats. Och när animatörer ska skildra mimik går de nästan alltid för långt. Om en riktig skådespelare hade agerat som Yoda gör i vissa scener, hade han blivit sågad för sitt överspel.

Lucas verkar inte känna sina skapelser såsom vi andra känner dem. När Yoda utbrister i ett "Hyy-yah!" och börjar flänga runt med sin ljussabel klingar det falskt. Än mer så när Palpatine gör detsamma. Dessa figurer går inte ens att föreställa sig med ljussabel, men det berättade ingen för Lucas. När Yoda i en kort scen råkar på den välkända Wookien Chewbacca på Kashyyyk är det helt osannolikt. När Anakin inleder filmen med att inför en rymdbatalj hävda: "Det är nu det roliga börjar!" ljuger han så det sjunger om det; den Anakin vi känner skulle aldrig uttrycka sig så. Dessutom är "roligt" inte den förväntning man vill inlemma i den publik som ska se "Mörkrets hämnd".

Mot slutet får berättelsen bråttom att anknyta skeendet till vad som komma skall i episod fyra - "Nytt hopp". Detta sker närmast mekaniskt, helt utan något dramaturgiskt flyt. En far hit, en annan far dit, för att det ska vara så. Detta illustrerar egentligen problemet med prequels i gemen. De är bakbundna av vad som måste hända i filmens framtid. De kan sällan överraska oss, eftersom de har så många förpliktelser mot story, karaktär, mytologi, värld. Och fansen. Glöm inte fansen. 

De skådisar som klarar sig genom hela trilogin med hedern i behåll är Ewan McGregor och, i viss mån, Ian McDiarmid (i hans fall går någonting överstyr mot slutet). I McGregors fall är det en arbetsseger efter tre filmer av träig dialog och otacksamt fajtande. Han lyckas kanalisera sin "efterträdande föregångare", Alec Guinness, på så sätt att övergången sker sömlöst. Att Hayden Christensens tolkning av Anakin skulle knalla omkring i Darth Vaders kostym i kommande filmer finns helt enkelt inte på kartan. Stackars Natalie Portman fick se sin Padmé genomgå en resa från heroisk frihetskämpe i inledningen av "Det mörka hotet" till fullfjädrat våp i slutet av "Mörkrets hämnd". Hon har i efterhand sagt att dessa filmer var nära att förstöra hennes karriär. Jag kan förstå det.

"Mörkrets hämnd" kommer alltid vara "Stjärnornas krig-filmen jag önskar jag gillade mer", eller kanske snarare "filmen jag önskade vore bättre". Den är nästan omöjlig att bedöma som enskild film. Den bär ett ohanterligt arv från episod ett och två, och kastar en oönskad skugga över de kommande episoderna. Lucas lade manken till denna gång, och hans film är inte dålig i teorin, bara i praktiken. Jag är säker på att han gjorde sitt bästa, men det var inte gott nog. Vad som väntar härnäst är förstås någonting mycket, mycket mer glädjande. Det var länge sedan jag såg originaltrilogin, men jag vet att jag älskar den, och när jag tänker på vad den mynnar ut i får jag rysningar av... välbehag. 

Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller (2002)

"Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" är den enda "Stjärnornas krig"-film som jag aldrig har gillat, inte ens efter första försöket på bio. Till och med den allmänt avskydda "Det mörka hotet" (episod 1) hade i alla fall - eller hade åtminstone ett försök till - energin och lekfullheten som hör "Stjärnornas krig" till. Som bioupplevelse var den helt okej. Men "Klonerna anfaller" var redan från början det tråkigaste, segaste och mest osammanhängande kapitlet i detta rymdepos. Den har inga definierande ögonblick, ingenting att lägga på minnet, och inför denna titt var det som om jag såg handlingen för första gången.

"Klonerna anfaller" är alltså filmen där George Lucas (manus och regi) till slut låter sitt fantasiuniversum "mogna". Den är mörkare i tonen. Han skildrar galaxen som ett politiskt drama, och han skildrar individernas moraliska ställningstaganden som velandet mellan ambitioner, drivna av privata känslor och högre ideal. Vi får även en fullfjädrad "romans". Jag får känslan att Lucas siktade på att ett drama av samma kaliber som "Jag, Claudius". Resultatet blev närmare dagsåpan "Days of our Lives". Det blir plågsamt tydligt att han inte kan hantera kärlek. Inte heller behärskar han dialog.

Problemet är att filmen till stor del består av just dessa ingredienser. Tio år har gått sedan första filmen. Handlingen börjar med ett mordförsök på senator Padme Amidala (Natalie Portman), som lämnat sin post som drottning på Naboo för att spela en större roll i galaxens senat. Till undsättning kommer Jediriddaren Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och hans lärling Anakin Skywalker (Hayden Christensen).

Ani, som han kallas, är numera en ung man och möjligen den som enligt profetian "skall återföra balans till Kraften". Vad nu det betyder. De övriga Jediriddarna är osäkra på den unge, otålige Anakin. Hans framtid är svår att utläsa, och han visar tecken på bristande karaktär - sådant som kan leda till "den mörka sidan".

Samtidigt, på högre plan, håller galaxen på att implodera i ett enormt inbördeskrig. Flera solsystem vill bryta sig ur republiken. Dessa separatister leds av den mystiske greve Dooku (Christopher Lee). Deras agenda är dunkel. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) försöker förgäves ena galaxen igen genom förhandlingar. Nu måste senaten, eller det som är kvar av den, rösta om de skall skapa en republikens armé under Palpatines direkta kontroll.

Samtidigt misstänker Jedirådet - ledda av Yoda (Frank Oz) och Windu (Samuel L. Jackson) - att den mörka sidan av Kraften börjar influera delar av senaten.

Bla bla bla. Allt detta är precis så tråkigt som det låter.  Dessa scener saknar driv. De är så odramatiskt skrivna och stelt agerade, att de blir närmast omöjliga att följa. Och det är bara början...

Filmen förgrenar sig tidigt i två parallella sidohandlingar. Dels en slags detektivhistoria där Obi-Wan följer spåret efter Padmes attentatsman genom galaxen, dels en romans där Padme och Anakin, som hennes livvakt, börjar hysa förbjudna känslor för varandra. Obi-Wans deckarspår är i stort sett omöjligt att hänga med i. Motivet går förlorat. Frågan återkommer ständigt: Var är vi nu? Varför är vi här? Hur förhåller det här sig till den större konflikten? Hela tiden ligger man steget efter, medan en lyckad deckare förutsätter att man tror att man ligger före berättelsen i tanken.

Romansen är å andra sidan glasklar redan från första bildrutan, och utdragen till olidlighet. Glöm Jar Jar, här är hela filmsvitens lågvattenmärke. Anakin och Padme har inte sett varandra på tio år, och Anakin avslöjar från första stund att det inte gått en dag utan att han tänkt på henne. Verkligen? När de skiljdes var han blott åtta år, och jag blir aningen brydd när jag föreställer mig en så liten pojke med så välutvecklat känsloregister.

Det är en romans i stort behov av nyp i skinkan och annat sånt där snusk. Den sker på närmast diplomatisk nivå, befriad från alla former av känslor. Dessutom ligger ligger den och pyr filmen igenom, skildrat i scen efter scen, för att slutligen blomstra alldeles på slutet. Kemin mellan skådespelarna är obefintlig. Portman ser nästan äcklad ut av Christensen i vissa scener, och vem kan klandra henne? Anakin är påträngande, gnällig, lynnig, i vissa avseenden motbjudande eller rent fientlig. Hans repliker är klyschor. Christensens livlösa porträttering ger oss inget att sympatisera med. Padmes attraktion till honom är obegriplig, men såklart ett måste för handlingen. Så den finns där och under tiden händer ingenting mellan filmen och publiken. Filmens längd är 142 minuter, de flesta av dem helt bortkastade.

Så denna film saknar också det som gör "Stjärnornas krig" så speciellt. De romantiska scenerna inkräktar på deckarspåret och får oss att tappa tråden, och hade gärna fått ske helt utom bild, så att säga. Som någon klyftig snubbe på YouTube menade, så borde denna film istället handlat om relationen mellan Obi-Wan och Anakin, för det är den som ska stå på spel framöver. Det är den som avgör hela galaxens öde. Som det blev är de nu åtskilda nästan hela filmen igenom.

Som vanligt är "Klonerna anfaller" en fröjd för ögat och örat. Obi-Wans sökande för honom från den ena fantastiska miljön till den andra. Ökenplaneter har vi sett förut, men vattenplaneten Kamino är något nytt. Skyskrapeplaneten Coruscant får nytt, "Blade Runner"-inspirerat liv i den enda tidiga actionscenen. Avslutningen utspelar sig på brunklippan Geonosis - också en ny planet - och kompenserar publiken till viss del för det olidliga tempot som ledde dit. Det är här Klonkrigen inleds, med en stor batalj med många laserstrålar i luften.

Det mesta vi ser är datorgrafik. Så länge miljöer och livlösa ting består av datorgrafik fungerar tekniken bra, men 2002 kunde man ännu inte riktigt skapa trovärdiga levande varelser. Ju snabbare de måste röra sig, desto mer spastiska blir rörelserna, som om de saknade tyngd. De ser inte ut som en integrerad del av världen runtomkring. Detta drabbar även den scen som många håller som den bästa, då Yoda vaknar till liv och börjar duellera med sin ljussabel.

Jag måste pliktskyldigt nämna klassiska biroller som C3PO (Anthony Daniels) och R2D2 (Kenny Baker - ja, det sitter en liten människa i skalet). De fanns även med i ettan, då liksom nu för att förankra "Stjärnornas krig" som universum och överbrygga gapet mellan de gamla och nya filmerna. Särskilt stor roll spelar de inte. Jango Fett (Temuera Morrison) är en ny figur, som finns med bara för att ge en bakgrund åt originaltrilogins populäre Boba Fett. Det är en helt poänglös sidohistoria, som förstör mystiken kring honom.

Egentligen har jag mycket mer att skriva, men jag måste börja avrunda denna text innan jag blir lika olidligt långrandig som filmen jag recenserar. Dessutom har jag inte mycket att säga om nästa film, så jag måste spara mig.

Som du förstår håller jag episod två som den sämsta, vilket överraskar mig något. Men det skulle inte röra mig i ryggen om någon håller "Det mörka hotet" eller "Mörkrets hämnd" (episod tre) som sämre. Det är en smaksak, kanske en fråga om humöret för dagen. För mig faller "Klonerna anfaller" till slut på sin överdrivna, oförtjänta seriositet. George Lucas är en underhållare, men iklär sig här rollen som högtravande dramatiker, och den passar honom extremt illa. I och med "Klonerna anfaller" började "Stjärnornas krig" röra sig långt, långt bort från den galax jag växte upp med och dyrkade. Men på horisonten hägrade ett sista tappert försök...

Star Wars: Episod I - Det mörka hotet (1999)

"Stjärnornas krig" gjorde sitt återinträde i min atmosfär i samband med den lysande nya episoden, "Star Wars: Episode VII - The Force Awakens". Jag trodde inte längre att jag kunde bli så upprymd av film, men J.J. Abrams har gjort det omöjliga. Jag lämnade biografen i eufori, som född på nytt, och grubblade på det magiska med "Stjärnornas krig". Det är inte story, inte enskilda karaktärer, tempo, spänning, mytologi, humor, eller dialog i sig, utan hur allt samverkar för att skapa en svåruppnåelig, närmast obeskrivlig lycka. Låt oss kalla den "Kraften". "The Force Awakens" har "Kraften" i ett sådant överflöd att jag blev inspirerad att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att se hela filmsviten i episodisk ordning. 

(För den oinsatte så släpptes episod 4, 5 och 6 först i tur och ordning. Sexton år senare kom episod 1, 2 och 3 och populariserade (uppfann?) begreppet "prequel".)

Så låt oss börja från början. Episod ett går under titeln "Star Wars: Episod I - Det mörka hotet", och även om den fick blandad kritik vid premiären, så råder numera en slags konsensus att det är den sämsta av alla episoder. Folk har spekulerat i orsaken, och dragit en mängd smarta slutsatser. Själv ids jag inte vara så intellektuell utan nöjer mig med att konstatera att den helt enkelt saknar "Kraften". Men om inte annat så ser den ut och låter som en "Stjärnornas krig"-film, och är väl i mina ögon - om än knappt - värdig att bära dess baner. Vi ska inte förringa det fantastiska jobb som ligger bakom det vi ser och hör.

Storyn - som rör mörka hot och direkta storkonflikter - är inget märkvärdigt, men har den någonsin varit märkvärdig i "Stjärnornas krig"? Här börjar det med den giriga handelsfederationen, som belägrar planeten Naboo efter tjafs om beskattning. Drottningen (av hela planeten?), Amidala (Natalie Portman), vädjar efter hjälp. Överkansler Valorum (Terence Stamp) skickar i hemlighet två Jediriddare att reda ut saken, helst fredligt men med våld om så krävs. Vilket det givetvis gör, när handelsfederationen visar sig vara ivriga att invadera. De båda jediriddarna, Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) och Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) blir motvilliga hjältar i en kamp mot knussel, lögn och förtal.

Och så vidare. De båda riddarna skaffar sig en liten skara medhjälpare, bestående av skämtaren Jar Jar Binks (Ahmed Best), drottning Amidala och hennes lilla stab, och så småningom - när de nödlandar på den främmande ökenplaneten Tatooine - den lille gossen Anakin Skywalker (Jake Lloyd). Anakin ska så småningom bli starten på en av filmhistoriens mest problematiska - närmast Shakespeare-artade - familjeförhållanden, som pendlar mellan godhet och ondska i generation efter generation. Men mer om det i framtiden. 

Mycket har sagts om färglösheten hos denna lilla skara mänskor, och jag kan bara instämma. Allt de talar om rör situationen de befinner sig i, eller världsläget, eller den mystiska "Kraften" - själva "Stjärnornas krig"-mytologins variant på magi. Sättet de levererar sina repliker tyngs av stundens allvar, och här finns inget spelrum för lite "dirty pillow talk" eller nåt i den stilen. Hur de är som människor verkar helt oväsentligt. Det känns lite som att följa kungahuset när de vet att de är filmade.

Det tröttsamma politiska käbblet fanns aldrig i de gamla filmerna, utan började här och tog hela "prequel"-trilogin till gisslan. I "Det mörka hotet" är det ännu i sin linda, och därför känns denna film lite mer äventyrlig, oskuldsfull och rättfram än sina två efterföljande syskonfilmer. Man kan väl säga att det goda humöret ännu segrar över allvaret i denna första film. Men om Jar Jar Binks var det som krävdes så känns det som en pyrrhusseger.

Jar Jar kan ingenting och går de andra konstant på nerverna. Jag kan förstå dem. Han är amfibiemänniskan, seriefiguren, undantaget som bekräftar regeln, den ende som har någon form av karaktär. Och vilken karaktär sen! Allt som saknas hos de övriga har George Lucas (manus och regi) istället proppat ned i en och samma roll som en slags eftertanke. Jar Jar är en kakofoni av karaktärsdrag, och upphov till massor av Slapstick-skämt, det ena tråkigare än det andra. Han är det starkaste beviset på George Lucas erkänt dåliga smak. Som en god vän sa: "Han borde bli ett begrepp inom filmbranschen, om han inte redan blivit det!" Det lustiga är att han helt saknar betydelse för handlingen. Man hade utan större besvär kunnat stryka honom ur historien, vilket gör att jag tror att han bara var just det - en eftertanke, ett botemedel mot deppighet. Se bara på vilket sätt han gör entré. 

Lucas gjorde inte samma misstag med episod 2 och 3, utan strök honom nästan helt. Inte för att det hjälpte mycket.

Den överlägset bästa scenen kommer efter ungefär en timme, och det är det hisnande podracet. Här måste Anakin delta i en farttävling på liv och död. På spel står både hans egen frihet från slaveri, och Jediriddarnas möjlighet att ta sig från planeten de nödlandade på. Hela scenen är som en kortfilm i sig, och är helt utan betydelse för den större handlingen. Ändå är den filmens stora behållning. Ljuddesignen och datoreffekterna står här i en klass för sig. Varje pod har ett eget, distinkt motorljud som gör att man förvånansvärt enkelt hänger med i virrvarret av maskindelar som flyger än hit, än dit.

Men det är inget gott tecken när man letar i detaljerna efter någonting att berömma. I övrigt kan jag nämna Ian McDiarmid, som spelar senator Palpatine som om han inte gjort annat sedan "Jedins återkomst". Även Liam Neeson är lyckad - jag menar, vilken skådis kan yttra repliken "Hans celler har den högsta koncentrationer av midi-klorianer jag sett i en livsform." och mena det? Svaret är att Neeson kan. Har han månne världens högsta lägstanivå? Hans buttra framtoning gör att han verkar oförmögen att låta falsk. Han är en sorgligt underutnyttjad hjälteskådis bland dagens storfräsare till regissörer.

Övriga skådespelare känns obekväma i sina repliker. Deras rörelser är manierade och ibland ser de ut som om de helst vill vara någon annanstans, som i fallet Shmi Skywalker, Anakins mamma, som spelas av stackars Pernilla August. Scenen där hon skall skiljas från sin son för en lång tid framöver känns som ett svalt, formellt farväl, när en enorm separationsångest hade varit naturlig. Men August har i andra, mer välskrivna roller på annat håll i galaxen, bevisat hur duktig hon är.

Ju längre filmen lider, desto mer börjar den småskaliga konflikten växa, och intensifieras, och till slut börjar det luta åt fullskaligt krig. Dessutom träffar Qui-Gon och Obi-Wan på den visuellt slående, mystiske Sith-lorden Darth Maul (Ray Park) (lika härligt underutnyttjad som originaltrilogins Boba Fett). Så i slutet börjar konflikterna förgrena sig in absurdum, och slutstriden pågår på fyra håll samtidigt. Detta är vansinne. Varje gren har ett helt eget tonläge, helt oförenligt med de övriga. När Lucas och hans klippare måste hålla alla bollarna i luften tappar de slutligen allt. En väldigt dramatisk scen, där någon dör, förbyts i en "humoristisk" scen där Jar Jar långt därifrån klantar sig. Kanske gjorde George Lucas här parodi på slutstrider. Jag tror dock inte han har den ironiska ådran i sig, och om han har det skulle han nog välja ett annat forum än sitt älskade "Stjärnornas krig" att låta den komma fram.

Det är synd, för en av dessa grenar - den som involverar Jediriddarna - är otroligt skickligt iscensatt. Här finns den dramatiska tyngd som Lucas via filmens dialog menar finns där hela tiden. Men när han alternerar detta med Jar Jars pajaskonster och Anakins ironiska rymdfärd blir det inget av den dramatiken. Jorden är liksom inte bördig för sånt.

Slutet sammanfattar väl problemet med hela filmen - så fort något är på väg att fungera, kommer något annat i vägen. "Det mörka hotet" saknar alltså "Kraften". De olika beståndsdelarna samarbetar inte, de snarare motarbetar varandra. De få scener som faktiskt är bra omintetgörs av att de inte spelar någon roll, eller att de omgärdas av det dåliga som föregår eller kommer efter.

George Lucas uppfann mer eller mindre "det alternativa universumet" som helhetsupplevelse på film, och för det förtjänar han vår eviga tacksamhet. Det har nu blivit vardagsmat. Som Roger Ebert konstaterade i sin berömmande recension av "Det mörka hotet", så är vi numera så bortskämda med unika visioner på film, att vi kräver mer än bara det audiovisuella. Vi har lärt oss att tänka till också, somliga av oss mer än andra, och vi har lärt oss att tänka snabbt och cyniskt. Så när våra känsloupplevelser av "Stjärnornas krig" kollras bort, är vi snabba på att förstå varför och med syrliga ordalag kräva bättring.

När Lucas presenterade sitt universum för oss mellan åren '77-'83 var det helt nytt för både honom och publiken. Det var sagolikt. Vi häpnade och svalde allt vi såg med hull och hår. Under åren som gick till "Det mörka hotet" hade premiär växte denna skapelse i Lucas egna tankar. Nya världar tillkom, befolkade av nya figurer och fyllda med nya miljöer. Han gav dem en sammanhängande historia, och fyllde den med nya äventyr. Det blev en hel mytologi.

Tyvärr fick vi inte vara med i processen. När jag återvände till biograferna förväntade jag mig mer av vad jag mindes - det äventyrliga, det hisnande, det spännande, det roliga. Kraften, goddammit! Vad jag fick var någonting mer ambitiöst, mindre intressant, och vad än det var, lyckat eller misslyckat, så var jag i alla fall inte med på noterna. Dramatiken, tyngden - ja, allt det där genomtänkta - fanns bara i Lucas huvud. Besvikelsen fanns i mer än bara mitt.