Jag satt helt ensam i pappas stuga på landet för ett par kvällar sedan. Ute var becksvart, vinden ven och med varje stormby vaknade byggnaden till liv. Det knakade i golvplankorna och när jag passerade ett gammalt skåp gled det oförmodat upp och blottade högar av gamla textilier, redo att när som helst överfalla mig. Jag hade planerat en filmkväll, gärna fylld av skräckfilm, men situationen blev mig övermäktig. Jag fegade ur. Inte ville jag riskera min mentala hälsa för en stunds underhållning. Aldrig i livet; en komedi fick det bli, och en komedi blev det. Anledningen till att jag berättar detta är känslan av att jag på något sätt måste ursäkta valet - dels av genre, dels av film - eftersom jag ju är fri att välja vad jag vill. Jag har aldrig gillat Adam Sandlers komedier (han är själv medförfattare till denna), de har irriterat mig, men för att bekämpa mörker finns inget bättre än skratt, med irritation eller vrede som god tvåa. Så du förstår, valet av "The Ridiculous 6" var aldrig menat som ett nöje - det var en ren säkerhetsåtgärd. Jag har inte höga krav på komedier. Några skratt och allt är förlåtet. "Ridiculous 6" fick mig att skratta högt två gånger. Ena gången var när Luke Wilson ropade "Abe!". Andra gången var när Sandlers rollfigur utnyttjade vinden för att bryta sig in på en välbevakad gård. Det var två genuint roliga ögonblick. Ett par till såna och jag hade kunnat ge ett godkänt betyg. Det hade kunnat hända eftersom filmen har en handling, kostymer, smink och effekter, vilket hjälper till att lura mig att jag faktiskt ser på en film.
Nu blev det tyvärr inte så. För att få skratta under "Ridiculous 6" måste du först lida under många outhärdliga minuter. Filmen är helt oförklarligt två timmar lång och oändligt förödmjukande för alla involverade. "Twilight"-fans kanske får något lystet i blicken eftersom Taylor Lautner medverkar. Olyckligtvis för dem spelar han byfåne med tre bröstvårtor. Han, tillsammans med Luke Wilson, Rob Schneider, Jorge Garcia och Terry Crews är halvbröder till Sandler, som själv spelar huvudrollen Vita Kniven. "Spela" innebär i hans fall att imitera Clint Eastwoods röst och inget mer, vilket hade räckt om filmen varit animerad. Nu är den inte det, och Sandlers insats utstrålar ett sånt genuint ointresse att han inte verkar deltaga i filmen.
Handlingen går ut på att Vita Kniven, en vitskinnad man som uppfostrats av indianer, måste rädda sin nyfunne biologiske far (spelad av den alltid sevärde Nick Nolte) som kidnappats av banditer (ledda av Danny Trejo). Under jakten träffar han på halvbror efter halvbror, alla nya bekantskaper med olika mödrar, och tillsammans bildar de "The Ridiculous 6". För att befria pappan måste de svindla till sig pengar genom inbrott efter inbrott. Ingen fara, de stjäl enbart från andra skurkar, så de lär segra på slutet med obefläckad moral. Hade Sandler och Tim Herlihy (medförfattare) verkligen velat chockera skulle de gjort ligan till kallblodiga mördare som ändå segrar på slutet. Nu använder de istället komiska verktyg som en åsna med projektildiarréer, inavel, rasistiska stereotyper, underliv och tidelag. Du vet, sådant som var vardagsmat i vilda västern. Humorn spelar på nån slags idé om att vi alla kan förenas i vår minsta gemensamma nämnare - att det vi alla skrattade åt när vi först upptäckte humor, kommer vi alltid att skratta åt. Gör man inte det så är man tråkig. Så säg mig, varför skrattar jag inte?
Handlingen upprepar sig in absurdum och det finns ingen anledning för filmen att pågå längre än gamla hederliga 90 minuter, som verkar ha blivit gårdagens standard. Två timmar är alltså det nya svarta. En scen, som involverar John Turturro och pågår i nära nog åtta minuter, kretsar kring det faktum att baseball har godtyckliga, krångliga regler. Det låter väl kul? Scener som dessa tar för stor plats och trängs med andra, långa sidostick, tills filmen börjar jaga sin egen svans. Självcensur kan vara otroligt destruktivt, men här hade det varit en välsignelse. Ville jag filmen väl skulle jag hylla att titeln anspelar på en westernklassiker som "The Magnificent Seven", som i sin tur är en nyinspelning av en av tidernas bästa filmer, "De sju samurajerna". Nu vill jag inte filmen väl, så därför anar jag att någon trendkänslig höjdare på produktionsbolaget Netflix sett att Quentin Tarantino hade filmen "The Hateful Eight" under produktion. Denna trendkänsliga höjdare ville således kapitalisera på detta enligt samma affärsmodell som exempelvis "Scary Movie". Pengarna trillar nu in någonstans, filmbesättningen tar med skam sin lönecheck och lommar iväg, och i någon dunkel korridor någonstans sitter denna trendkänsliga höjdare och håvar in de stora sedlarna. Själv sitter jag och inser att jag började se filmen med avsikten att skydda min mentala hälsa, och faktiskt kan ha gjort saken ännu värre. Att skriva en recension av en så imbecill film har vållat mig oförväntat stor huvudbry. Jag känner mig trött och emotionellt urlakad. Man kan bara gå så långt på ren vilja. Skallen värker. Kanske har jag tagit irreparabel hjärnskada. Hjärnskadad kan du också bli, via Netflix.
Den duktiga Rebecca Hall porträtterar Florence Cathcart, en ensam kraftkvinna i en värld full av fragila män, i "The Awakening". Hon är en av få ljusglimtar i en mörk och klyschig berättelse om gamla tragedier som hemsöker plågade själar på olycksbådande platser. Här har vi en modern brittisk spökhistoria av klassiskt snitt, som "Skruvens vridning" och "Det spökar på Hill House". Den suggereras till liv i de höstruskiga lantmiljöerna, men spänningen ebbar ut i en rörig handling som bara kretsar kring schabloner och återvunna överraskningar. Filmen lägger tonvikten på det psykologiska spelet, och är lyckad på det ytliga planet; scenografi, miljöer och foto skapar en attraktiv, trovärdig plats för plågade själar. Men när rollfigurerna känns mer som symboler än verkliga människor, kan det vara ett tecken på att manusförfattarna (Stephen Volk, Nick Murphy - den senare även regissör) skriver om människor vars psyken de egentligen inte förstår sig på.
Året är 1920, som Florence i sin bok kallar "en tid för spöken" efter några år av världskrig och spanska sjukan. Hon tror inte själv på spöken. Snarare är hon en stolt agnostiker, och har skrivit en storsäljande bok på området. Hon livnär sig på att ertappa och avslöja charlataner, som utnyttjar människors sorg för att kontakta deras nära och kära i andevärlden. Trots allt detta plågas hon av sitt eget symboliska spöke, fästmannen som omkom i kriget. Hon bor nu i London, i föräldrahemmet, dit hon har retirerat för att samla styrka till den dagen hon skall orka återvända ut till den verkliga världen och de levande människorna. En dag knackar gentlemannen Robert Mallory (Dominic West) - en plågad krigsveteran med egna privata spöken - på dörren med ett nytt uppdrag åt henne. Internatskolan för gossar på landsbygden, som han jobbar på, har drabbats av en tragedi; en av eleverna har oförklarligt avlidit. I samma veva började klasskamraterna se ett andeväsen i korridorerna. Skolans föreståndare vill att Florence ska utreda dessa omständigheter innan skandalen blir ett faktum.
Huset var innan ett privat hem med en mörk historia, som involverar ytterligare en pojkes död. På skolans klassfoton kan man år efter år se en suddig gestalt vid kanten av bilden. Florence nekar först, men ändrar sig så fort att man undrar varför hon tvekade, och kommer en kuslig gåta på spåret. Resan skall så frön av tvivel som skall skaka om hennes övertygelse i dess grundvalar. Hon måste tampas med suspekta män - den hatiske vaktmästaren Judd (Joseph Mawle), den sadistiske läraren McNair (Shaun Dooley), den redan nämnde krigsskadade Mallory - men finner en allierad i barnskötaren Maud (Imelda Staunton). Isaac Hempstead Wright spelar Tom, gossen som blir kvar när alla andra åker hem över ett lov. Ingen är egentligen bortom misstanke. Mer ska jag inte avslöja än att det skrämmande och oförklarliga slutligen visar sitt nylle. Det är ganska självklart, annars hade filmen inte blivit mer än en sofistikerad variant av "Scooby-Doo". Denna recension blev mest en resumé av handlingen. Det beror på att "The Awakening" är den mest oinspirerande och otacksamma film jag hittills recenserat. Den har problem som jag inte kan gå in på, för då skulle jag avslöja hemligheter. Efter en första titt kan det vara svårt att få handlingen att hänga ihop. En andra titt avslöjar att den mycket riktigt inte hänger ihop, vilket får tiden man lagt ner på den att kännas mer än lovligt bortkastad. Så vad ska jag skriva? Rebecca Hall och miljön hon interagerar med gör filmen till ett godkänt hantverk. Människorna runtomkring talar i klyschor och beter sig såsom bara symboler gör, när de utnyttjas för att upprepa ett alldeles självklart budskap. Och vad är då poängen med ett budskap? Florence Cathcarts öde är gripande, men vi slungas in i en berättelse som lurar oss att fokusera på annat. Se den, på egen risk, på Netflix.
Vad ser du när du ser filmen "Oculus"? En skildring av galenskap och dess inverkan på en vanlig familj? Eller en skildring av en förhäxad spegel och dess inverkan på samma familj? Vad kom först, galenskapen eller spegeln? Eller rättare sagt: Göder spegeln galenskapen, eller göder galenskapen spegeln? Förvänta dig inget säkert svar av att se denna film. Ordet "Oculus" betyder "öga" på latin, och filmen blickar vakande in i en värld där ingenting verkar vettigt. Som vi alla har hört - för den galne blir en galen värld högst verklig. Kort sagt, denna film gör mig galen. Den börjar dock ganska sansat: Två psykiskt instabila syskon, Kaylie (Karen Gillan) och Tim (Brenton Thwaites), bestämmer sig i vuxen ålder för att ta konfrontera sina gemensamma traumatiska minnen från barndomen. Det som hände var att en viss antik spegel - som kanske eller kanske inte var förbannad - hamnade i familjens ägo, och strax därpå började märkliga saker hända. Kanske drev den deras mor (Katee Sackhoff) till vansinne, och kanske drev den deras far (Rory Cochrane) till att mörda henne. Kanske var allt ett utslag av nedärvda psykiska åkommor. Kanske var allt resultatet av "kärnfamiljens kvävande realiteter" eller blaha blaha.
Den som gillar "Oculus" kommer att se den hemsökta spegeln som en metafor. Att se sin spegelbild är att se sig själv utifrån, och när pappan köper spegeln till sitt hemmakontor är det som om han får se sin situation utifrån för första gången. Kanske trodde han och resten av familjen att de levde ett lyckligt Svenssonliv, när sanningen var något helt annat. Kanske saknade de självinsikten som spegeln gav dem. Sammanbrottet de genomlider som enhet följer det klassiska mönstret - modern blir hysterisk och paranoid, mannen aggressiv och (kanske, kanske inte) otrogen. Barnen får ta smällen, och ränderna går aldrig ur. Själv både ser jag och ser igenom detta. För vad jag framförallt ser när jag ser "Oculus" är ett verkligt försök att skapa en långlivad filmfranchise - typ som "Paranormal Activity" - och inget mer. Som bevis anför jag den korta, förföriskt gåtfulla titeln, samt alla lösa trådar som väntar på att nystas upp i minst två uppföljare. Som koncept känns "Oculus" så kall och kalkylerad, och som handling så tom och ogenomtänkt, att jag misstänker att skaparna bara hade uppföljaren i tankarna medan de gjorde denna.
Filmen följer en stolt tradition av "hemsökta hem-filmer", typ "Huset som Gud glömde", som gör tryggheten otrygg. Mike Flanagan (regissör och medförfattare) tog idén bakom sin egen kortfilm "Oculus part III" (som jag inte har sett) och fyllde ut den till långfilmsformat. Det förklarar varför den går på tomgång under ungefär halva speltiden. Under den sega uppbyggnaden får vi se de båda syskonen debattera vad som hände i barndomen. Tim tror på rationella förklaringar, Kaylie tror på irrationella. Hon försöker bevisa sin tes genom allehanda mediala hjälpmedel. Dessutom filmar hon sig själv och spegeln under tiden. Tanken är att vi som ser på också ska välja sida, men när en av dem ganska snart ändrar sig förstörs filmens mångtydighet. Tyvärr fortsätter Flanagan att berätta som om den vore mångtydig filmen igenom. Han växlar nutid med scener från syskonens uppväxt där vi får se familjen falla sönder. Det frustrerande är att syskonen känner till hela sin bakgrund på förhand, medan vi som publik får ta del av det portionsvis. Det gör att mysteriet inte utvecklas organiskt, utan bara följer regissörens nycker. Det ställer oss också i underläge gentemot våra protagonister, och vi kan aldrig avgöra om deras märkliga beteenden är vettiga eller inte.
Som unga gav de båda syskonen sig själva löftet att komma tillbaka som vuxna och ställa allt tillrätta. Exakt vad Kaylies plan är får vi aldrig veta. Hur ska hon bryta förbannelsen? Varför måste hon filma allt? De förväntade svaren uteblir i förhoppning om att vi ska glömma frågorna. Istället utspelar sig andra halvan av filmen i ett vansinne, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut, och vi som publik förstår lika lite som syskonen vad som händer. För två år sedan recenserade jag filmen "Mr. Jones" som försökte sig på exakt samma grepp. Det är ett modigt men oerhört svårt sätt att berätta, och resultatet är lika illa i båda fallen. Vad som ska kännas mardrömslikt och gåtfullt upplevs mest som improviserad tidsutfyllnad. Varför måste syskonen själva bli knäppa på kuppen? Tidigt i filmen får vi se Kaylie rigga upp ett ankare framför spegeln, kopplat till en timer som hon måste nollställa en gång i timmen. Gör hon inte det faller ankaret ned och krossar spegeln, så den måste hålla henne vid liv natten igenom. När filmen är över har vi inte fått någon som helst förklaring till varför hon inte kunde låtit ankaret falla så fort ondskefulla krafter började manifestera sig.
Flanagan försöker, genom "Oculus" uppstyckade berättande, meddela dig att själva resan genom vansinnet är enda förklaringen du behöver för tillfället, och att resten kan utspela sig i dina fantasier. Djävulskt nog har han inte försett sin film med svar nog att räta ut dina frågetecken. Nu kan han bida sin tid, och när frustrationen fått överhanden kan hans filmbolag med berått mod släppa "Oculus 2" och kapitalisera på din hunger efter svar. Med såna drivkrafter behövs inga andra. Då får skräcken existera för skräckens skull. Men jag har tråkiga nyheter för dem: Er film är inte det minsta otäck. I dagsläget ser jag att det inte finns några planer på en uppföljare, så godheten segrar till slut i alla fall. Så, vad ser du när du ser filmen "Oculus"? Svaret är att du ser ingenting, för du ska inte se filmen "Oculus". Den är inte bara tråkig, den är fundamentalt otillfredsställande. Här finns skräck att se, men ingen att känna. Den har en sorts allvarlig tematik, men använder den mest för att flirta med dem som kan se den. Att den i skrivande stund har nästan lika högt snittbetyg som den fantastiska "It Follows" på IMDb gör mig mer än måttligt missnöjd med mänskligheten. Se den inte på "Netflix", där den finns på riktigt.
