Night Will Fall (2014)

[Det har blivit ytterst lite film för mig senaste tiden eftersom jag ägnat mig åt annat; framför allt teveserier. Sent omsider har jag svept igenom hela "Breaking Bad" och jösses, vilken manipulativ show det är. Det skriver jag i all välmening. Du vet säkert redan allt om "Breaking Bad" så vad mer kan jag skriva? Den är ett populärkulturellt fenomen - dess rollfigurer citeras för jämnan, den ses igen och igen av hängivna fans, och nya tillkommer dagligen. Redan nu kan den väl ses som en klassiker. Det är oundvikligt, för så bra är den.

Sedan såg jag dokumentärserien "The Jinx" på HBO, som hade liknande egenskaper, men som lyckligtvis var mycket kortare och successivt släppte greppet om mig. Den fungerade som perfekt avvänjning. Nu är jag åter i gamla gängor.

Fyra filmer har jag lyckats klämma in under denna period, men det var så länge sedan jag såg dem att jag endast kan skriva om dem i korta ordalag.]

---

Night Will Fall

"Night Will Fall"  är en metadokumentär - alltså en dokumentär om en dokumentär - om utrotningen, såsom den fångades på bild av dem som upptäckte den - de allierade fronttrupperna och dess journalfilmare - där de drog fram under andra världskrigets slutskede. Det var ett pågående helvete, och "Night Will Fall" är dess ögonvittnesskildring. Som upplevelse gör den ett briljant jobb med att involvera oss som deltagare i upptäckten. "Trevligt" är det inte, men "trevligt" hade varit en objuden gäst i dessa sammanhang.

Egentligen handlar filmen om en dokumentär som föll i glömska; den dokumentär som producenten Sidney Bernstein gjorde utifrån de bilder han kom över. För att skapa ett narrativ anlitade han vännen Alfred Hitchcock som regissör, vilket ytterligare förstärker dess filmhistoriska tyngd. Arbetet drog ut på tiden, och i världskrigets kölvatten började Kalla kriget ta gestalt. USA behövde Tyskland som allierad mot öst, och en anklagande dokumentär om deras krigsbrott ansågs kontraproduktivt. Så av deras film blev intet, och snart glömdes den bort. "Night Will Fall" är en dokumentär om detta öde, och som sådan måste den så klart ta del av innehållet.

Filmen gör sitt bästa för att stålsätta dig inför vad den ska visa, men alla såna ansatser är egentligen lönlösa. Bilderna träffar dig i maggropen, och de levande beskrivningarna av stanken, atmosfären, känslorna, glädjen över befrielsen och skammen hos den tyska civilbefolkningen tecknar ett vidare porträtt i din fantasi och dina tankar. Hur tacklar du ett sånt övergrepp på dina sinnen? Du kanske känner avsmak inför vad du upplever, men det är ju precis det som är meningen. Frågan är bara hur du går vidare med det.

Slutet kommer som en chock. Vi får se närbilder på vad som en gång var människor, men som mött så brutala slut att de inte längre kan identifieras som sådana, inte ens av närstående. Det finns helt enkelt inte tillräckligt kvar av deras identitetsmarkörer ovanför halsen. Deras enda funktion är nu som bevismaterial för de omänskligheter de fått utstå. Detta varvas med bilder på civila tyskar, som bodde blott kilometer från allt detta, som levde sina liv, närde sina fåfänga drömmar och försökte ha det "trevligt", medan medmänniskor led alla helvetets kval inte långt därifrån. Stanken kunde kännas ända till bebyggelsen. Nu tvingar de allierade dem att paradera längs vägar flankerade av dessa kvarlevor; kropp efter kropp, i tusental. Dessa scener kommer jag att bära med mig så länge jag lever. Det är ofrivilligt och helt och hållet oundvikligt.

Jag såg den på SVT Play, och i skrivande stund går den ännu att se i sju bråda dagar. Gör det bara.

The Double (2013)

"The Double" är baserad på en kortroman av Fjodor Dostojevskij, som var en mästare på att dramatisera människors psykologiska skärseld. Det är ingen lätt sak att skildra sånt som sker inuti en människa med ett så utåtriktat medium som film. Men det kan göras, och det kan göras utmärkt. Richard Ayoade ("Submarine") använder alla filmkonstens tricks för att släta över dess begränsningar, och gör "The Double" till ett slags demonstationsvideo för filmskolestudenter. Den är gripande och stämningsfull, men också lite plojig och tom, där det är uppenbart att den siktade på någonting, tja... mer. En framtida kultstatus känns oundviklig och välförtjänt, men berättelsen hade förtjänat mer tyngd. Detta hade kunnat bli ett mästerverk.

Jesse Eisenberg är jättebra som huvudrollen Simon, som är så anonym att han knappt existerar. Han jobbar inuti ett dunkelt, spartanskt kontorslandskap. Träbåset han blivit tilldelad är så trångt att skrivbordsstolen knappt har 360 graders svängrum. Där har han jobbat i sju år men måste ändå identifiera sig för spärrvakten varje dag. Trots att han utför sitt arbete med bravur, vad än det nu är, så förbiser chefen (Wallace Shawn) honom vid varje befordran. Och så är han hemligen kär i kopiatorflickan Hannah (Mia Wasikowska), men saknar modet att säga någonting icke arbetsrelaterat vid varje försök. De bor mitt emot varandra, vilket ger honom möjligheten att tråna genom en kikare varje kväll.

Ännu ett liv passerar och ingenting förändras för människor som Simon. Inte förrän en dag då en person identisk med honom, en man vid namn James, börjar på samma kontor. Han ser alltså exakt likadan ut, men är till karaktären Simons raka motsats; extrovert, framgångsrik, allas vän, chefens favorit, och givetvis blir han Hannahs älskare. Att ingen ser likheten mellan honom och Simon beror bara på att ingen överhuvudtaget längre ser Simon. James är ett svin - vad annars? - men folk blundar för det. Alla utom Simon. Hela hans liv håller på att ersättas med denna nya främling. Hans kamp för att återta det blir desperat, och den blir blodig...

Storyn är givetvis öppen för tolkningar, men för mig finns bara en möjlighet. "The Double" är en film för de missförstådda, de som skriker i mörkret, de som straffas med patologisk ensamhet när de bara vill vara sig själva. Inbillat eller äkta - okarismatiska känner sig kvävande underlägsna inför omgivningens krav på att passa in. 

Ayoade och hans medarbetare gör ett beundransvärt arbete med att skapa ett eget universum. Kulisser, rekvisita och mode utan enhetlig tidsanda gör att den känns tidlös. Här finns 50-talsfrisyrer, 80-talsvideo och 70-talskostymer. Över allt vilar ett slags dystopiskt mörker. Väggarna på kontoret verkar målade bara för att maskera färglösheten. Storyn utspelas utifrån ett visst sinnestillstånd, och tid och plats är oväsentligt.

Jag kan bara jämföra med visionärer som Jean-Pierre Jeunet och Terry Gilliam, och det är inget dåligt beröm. Men likt dem tycker jag att Ayoade tränger undan meddelandet med allt det filmiska han har till sitt förfogande. Jag har inte läst Dostojevksijs förlaga, men den måste var mästerlig. Filmatiseringen når inte riktigt den nivån.

Men ändå - jag rekommenderar den. Den person jag en gång var hade älskat "The Double" förbehållslöst, och någonstans inombords jag kan känna honom protestera mot min kritik. Denna film är en av hans nya favoriter. Men den personen har numera ett cyniskt skal utanpå. Idag känns "The Double" lite för simpel för mig, som en kampsång för ett sinnestillstånd som inte ser sig bevärdigat att sjunga. Jag beundrar hantverket, och jag älskar idén bakom storyn. Denna gång passar de inte riktigt ihop; de talar inte riktigt samma språk.

Låter det kryptiskt? Nå, men se "En liten film om kärlek" för att se vad jag menar. På sätt och vis är den ett slags fördjupning på ämnet, trots att den kom långt före. Men se först "The Double" som en slags introduktion. Sen några veckor finns den att hyra på Headweb. Mycket "nöje"!

The Signal (2007)

I staden Terminus börjar TV-signalen sända subliminala meddelanden. Allt som syns på skärmen är abstrakta, ständigt skiftande färgmönster, och vad än det är så förvränger det sinnet på dem som ser. De blir paranoida, våldsamma och börjar hallucinera. Men när man väl börjat kan man inte sluta titta. Detta är förutsättningen för scifi-skräckisen "The Signal" från 2007, och jag tyckte det lät häftigt, så jag gav den en chans trots halvtaskiga omdömen överallt.

Om den vill förmedla känslan av att stirra in i denna signal i dryga timmen, så bra gjort, den lyckas verkligen. Jag såg den helt nollställd, som i en trance. De mest märkliga saker hände på skärmen, och vad som än pågick inom mig, så hade det ingenting att göra med det jag bevittnade. Jag kan knappt minnas vad som hände, kanske för att den verkligen lyckades hypnotisera mig med sin handling, men mest troligt för att ingenting egentligen hände.

"The Signal" spelades in med spargrispengar och gör allt i sin makt för att utstråla "kultfilm". Hur väl den lyckas med det kan bara den som hamnar i kulten berätta om. Själv gjorde jag det inte. Tre filmskapare (David Bruckner, Jacob Gentry och Dan Bush) har slagit sina kloka huvuden ihop för att åstadkomma detta verk, som är uppdelat i tre episoder som hör ihop. Så jag gissar att varje regissör ansvarade för en egen episod. Effekten blir lite osammanhängande, som en sån där stafettberättelse. Du vet, en sån som påbörjas av en person, och där den som tar över bara får se sista meningen innan hen fortsätter.

Det finns en handling, om man kan kalla den så. Mya (Anessa Ramsey) har vänsterprasslat med Ben (Justin Welborn) en kväll. De är förälskade. De svär - halvt på riktigt, halvt på låtsas - att de ska rymma tillsammans långt bort från Terminus. Men hon måste åter till sin egen lägenhet. Där väntar hennes svartsjuke, misstänksamme make Lewis (AJ Bowen) med två bekanta, som alla har spenderat kvällen framför TV:n. De ville se baseball, men TV:n har bara sänt en mysko, färgsprakande signal, som fyllt deras huvuden med galna tankar... 

Mya försöker fly från sin make, och med mobilsignalen död försöker Ben hitta sin älskade så att de kan rymma tillsammans. Vad som händer därefter låter vi vara osagt, men visst låter det spännande? Visst kan du begripa att jag blev nyfiken? Resten involverar ett par lägenheter, en handfull skådisar, allehanda vapen och en förvirring om vad som är verkligt och inbillat. Det är som om signalen sänds vidare ut mot... oss.

Givetvis är "The Signal" fylld med blodigt våld, men någonting i själva tonläget är väldigt skevt. Framförallt i mittenepisoden, som utspelas i något drömlikt feberrus i en lägenhet. Skådespelarna agerar manierat, som i en sitcom, men de saknar skämt att leverera. Istället slår de varandra sönder och samman. Filmskaparna vill bevisa någonting här. TV:s inverkan på vårt humör och vår verklighetsuppfattning till exempel. Vad ironiskt då, att de använder samma medium för att bevisa det.

Samma ironi gör att man upplever en märklig avtrubbning. Det är en deprimerande, manipulativ erfarenhet. "The Signal" bara bryter ned dig och saknar ett innehåll som låter dig återskapa humöret till det bättre. Du lämnas vind för våg. Det är exakt vad den eftersträvar, så på något sjukt sätt skulle man kunna hävda att "The Signal" är genial. Men detsamma skulle man i så fall kunna säga om Hans Scheike, och hans värld är verkligen ingenting för mig.

Tanken var i grunden fel, och resultatet blev skrämmande lyckat. Hur bedömer jag sånt? Om du vill göra ett försök, så finns "The Signal" på Netflix.

Det riktigt kusliga vore dock att sitta och se signalen, alltså filmens signal, under lika lång tid som det tog att se filmen. Vilken hade effekten blivit? På vilket humör hade jag mött dagen efteråt? Såna filmer finns på riktigt, men de är i regel inte så långa som en spelfilm. Regissören Stan Brakhage, exempelvis, gjorde sådan konst genom att måla direkt på filmremsan. Sök hans namn på YouTube om du törs. Folk har vittnat om märkliga, lugnande effekter av hans verk. Alltså det diametralt motsatta till vad filmen "The Signal" vill hävda.

Byzantium (2012)

Problemet med seriösa vampyrer, de som är som människor, är deras odödlighet. När de levt flera livstider och har haft möjlighet att lära sig allt som finns att veta måste de vara mycket klokare än de klokaste dödliga. Men hur skriver man en sådan i fiktionen? Hur går författaren utöver sin egen dödliga visdom och gör den odödlig? Hur skriver man någon som är smartare än en själv? Med all min visdom från filmvärlden, så kan jag i alla fall utröna: 

Visdom innebär en viss träighet och rigiditet, som antingen yttrar sig i filmens form, eller i karaktärernas abundanta vokabulär. Just denna gång har vi att göra med en rigoröst formbunden, seriös vampyrhistoria, om flykt, fångenskap och suktande efter frihet. Jag gillar idéerna bakom, men måste vara ärlig här - i långa stunder var jag fullständigt uttråkad. Bara det spännande slutet räddade ett halvhyfsat betyg.

"Byzantium" är en allegorisk berättelse med starkt feministiska övertoner. Den handlar om två odödliga kvinnor som befinner sig på flykt undan ett odödligt, uråldrigt brödraskap. För att förklara deras bestialitet och odödlighet är de alla vampyrer med anor från det bysantinska riket. I tvåhundra år har jakten pågått, och när vi kommer in i bilden är den på väg att ta slut i en brittisk kuststad. Därför måste filmen kämpa med att hinna ikapp sin egen historieskrivning.

I tillbakablickar berättar flickan Eleanor (Saoirse Ronan) om sitt och beskyddarinnan Claras (Gemma Arterton) drygt tvåhundraåriga liv. Under tiden hon berättar försöker de hålla sig gömda - de lyckas sisådär - och så fort hon är klar kommer sammandrabbningen på slutet. Avsikten är att skildra den totala rotlösheten - kvinnorna är på drift i både tid och rum - men bristen på förankring gör att storyn bara står och stampar, som om den vore en lång resumé. Eleanors berättelse distraherar från det som händer i filmens nutid, och vice versa.

På postern står bland annat "En Twilight för vuxna", några uppskattande ord från en kritiker. Men personligen kände jag mig för gammal för "Byzantium". Filmen tyngs av ett svårmod som gör att den känns pretentiös i övermått, på ett sätt jag kanske - men inte säkert - hade kunnat relatera till i tonåren. Replikerna är styltiga, romantiska klyschor på det där odödliga sättet som förklarar handling, ståndpunkter och känslor, utan att föra över dem på publiken. Jag får intrycket att jag ser symboler snarare än verkliga figurer. Men för att få symboliken att fungera, måste filmens verklighet fungera. För hur ska vi kunna tänka på det vi ser, om vi inte tror på det vi ser?

Regissören Neil Jordan har filmat en liknande historia förut, "En vampyrs bekännelser", men den var bättre. Framförallt led den inte av att saker och ting hände under flera tidsepoker samtidigt, då ramhistorien var blott det - någon som satt och berättade. Han har en blick för inramningar. Han filmar sådär utsökt vackert som du kanske minns från "Slutet på historien".

Emellanåt väljer han att fota sina kvinnor genom galler, balustrader eller nät, du vet, regissörens metod för att förmedla fångenskapen. Detta ska spela på vårat undermedvetna, men när man börjar tänka på det känns det aningen överflödigt och obstruerande. Du behöver inte göra vackra bilder av kvinnoförtryck, när själva storyn levererar budskapet klart och tydligt, musiken förmedlar sorg, skådisarna snackar om ensamhet och miljön visar undergång. "Byzantium" består av små subtila ingredienser som samarbetar för att ge ett fullständigt övertydligt resultat.

Om du gillar sådant, så finns den sedan ett bra tag på Netflix.