Som vi alla vet består en film av bild och ljud. Dessa element är båda ungefär lika viktiga för filmmagin. Trots detta får de aldrig samma uppmärksamhet. Tänk efter: Hur ofta pratar du med dina kompisar om ljudet efter en bio? Inte ofta, förmodar jag. Det finns helt enkelt där som känslomässigt stöd till bilden. Så fort du känner någonting, är det i regel för att ljudet har gjort sitt jobb. Som en god manipulatör ligger det där och påverkar det undermedvetna. Det är ljudavdelningens eviga, otacksamma roll i skymundan. Så orättvis har maktbalansen alltid varit. Här har vi en av få filmer -- "Blow Out" (eller "Vittnet måste tystas" som den kallades i Sverige) -- som vänder på steken. Den är en thriller som placerar ljudet i centrum och gör ljudkillen till hjälten. Den briljanta öppningsscenen har väldigt lite att göra med resten av handlingen, men visar hur komiskt det kan bli om man har slarvat med ljudarbetet. Effekten kan bli den helt motsatta. Har du inte sett den, ska jag inte förstöra överraskningen.
John Travolta spelar den sympatiske ljudteknikern Jack. Han arbetar för ett filmbolag som gör b-skräckisar. En natt när han spelar in naturljud bevittnar han en bilolycka, och lyckas fånga allt på band. En bil får punktering, sladdar av en bro och kraschar ned i den underliggande floden. Han skyndar till undsättning och lyckas rädda livet på en kvinna vid namn Sally (Nancy Allen). Den manlige chauffören avlider. Senare, på sjukhuset, får Jack veta att han var en känd guvernör och presidentkandidat. Sally visar sig inte vara guvernörens fru, utan hans eskort för kvällen. Detta blir startskottet på en nagelbitande komplott som rör Jacks ljudinspelning, samt utpressning, mörkläggning, mord - och en rulle film. Storyn andas liberal paranoia a'la 70-tal, och har tydliga influenser från andra filmskapare som Hitchcock och Antonioni. Bakom filmen står Brian De Palma, den tekniskt slipade regissören som dessutom kan knåpa ihop djävulskt hänförande manus. "Blow Out" håller jag som hans bästa film. I sina bästa stunder - som här - använder han sin stil för att skapa en slags filmisk fulländning. Som thriller är "Blow Out" intelligent -- även om varken storyn är djup eller tekniken är ny -- eftersom stilen så mjukt flyter ihop med själva berättelsen. När han använder splitscreen är det för att förvirra och aktivera oss. Ta denna bild som exempel:
Detta är inte en enhetlig bild, utan två hopfogade bilder av dels en uggla i extrem närbild, dels Travolta när han spelar in ljud i natten. Närbilden på ugglan är inte bara gåtfull - en så noga övervägd komposition tyder också på att någonting betydelsefullt händer. Och det gör det också, men inte i bild, utan bara på ljudspåret: Vi hör en smäll och en slirande bil. Ugglan tittar dit, och driver oss att göra detsamma. För sent ser vi vad det är som händer. Här har ljud och bild bytt roll. Det är ljudet som ger oss sanningen, medan det visuella vilseleder oss och ger scenen en närmast spöklik prägel. Och hur spännande blir det inte?Jack blir besatt av tanken att någonting var skumt med händelseförloppet den kvällen. Några av ljuden är oförklarliga. Via en slemmig amatörfotograf (spelad av Dennis Franz) kommer han över bilder från olyckan. Han försöker synkronisera dessa med sin egen inspelning. Smällen han hörde var för hög för en punktering. Det lät mer som ett pistolskott. Kanske bilderna kan ge klarhet i frågan? Medan han försöker pussla ihop sin film, är vi lika engagerade som honom i vad den ska avslöja. "Blow Out" hyllar, på sitt unika sätt, filmskapande genom att göra det tråkiga redigeringsarbetet till en nervpärs. Jack kommer en konspiration på spåret, men polisen misstror honom. Han startar en egen utredning för att övertyga dem, och lyckas övertala Sally att hjälpa till. Inte för att hon direkt tror att han har rätt, utan för att hon fruktar vad som ska hända om han har rätt...
The American Scream
Travolta och Allen har ett glödande samspel i roller med gräsrotscharm. Kontrastera dem mot John Lithgow, som är en sån skådis som alltid har ett glödande samspel med sig själv. Här njuter han av att spela den sortens filmskurk som kommer på idén att bli seriemördare för att släta över en regeringskomplott. De är alla i sitt esse. Rollerna är ytterligheter i en film som verkar så lekfull i tanken, men är så fruktansvärt iskall i sitt utförande att man inte vet vart man ska ta vägen. Jag fullkomligen älskar "Blow Out". Den är en Hitchcock för nya tider, och en sorts thriller jag saknar på den allmänna filmrepertoaren numera. Trots att jag hade sett den förut, kunde jag inte slita blicken från skärmen ens för att föra mina sedvanliga anteckningar. De Palmas skeva, fiffiga bildlösningar närmast förföljer och terroriserar huvudpersonerna snarare än att bara skildra deras historia. Allt från det antydda hotet under förtexterna, via det smygtittande fotot genom fönstren, till det fullkomligt logiska, hemska, förkrossande ljudet alldeles innan sluttexterna. Inte undra på den oro som slog rot i mig. Inte undra på att den är en av Quentin Tarantinos favoritfilmer. För det här är vad jag kallar film. Jösses. Jag skulle kunna skriva evighetslånga texter om "Blow Out", men jag måste spara mig inför ett framtida favoritfilmsinlägg. Du ser den enklast genom att köpa den. Discshop säljer en DVD för blott 49 spänn. De säljer även en påkostad Blu-Ray för 349 spänn (i skrivande stund finns bara en kvar i lager). Papercut säljer Criterion-utgåvan på både Blu-Ray och DVD.
Spelar du TV-spel och skäms för det? Upplever du att du måste dölja din hobby från familj, kolleger och vänner? Då är det här filmen för dig - "Video Games: The Movie" - i vilken kända personer från spel- och filmvärlden träder fram som hängivna spelare och förebilder. Du kan nu lämna garderoben. "Video Games: The Movie" är din krycka. Bland annat förklarar den en massa saker för dig, som du alltid kanske känt på dig men aldrig lyckats uttrycka: Att spela är inte dåligt. Det är bra. Spelen gör oss kreativa. De lindrar vår ensamhet. De får människor världen över att träffas, till och med att inleda äktenskap. De hjälper oss att fly vardagen in i de mest fantastiska världar. De utbildar. De förmedlar känslor. De stärker vår självkänsla. De berättar historier och mer därtill - de låter oss forma historierna själva. Spel är mediet där alla existerande uttrycksformer förenas och publiken är aktiv istället för passiv. Att vara nörd är att vara cool - och modern!
"Video Games: The Movie" är med andra ord en film som talar om för alla oss spelare vad vi redan vet. Vad ska vi med denna film till? Som det sägs flera gånger i spelet "The Witcher 3: Wild Hunt": "Don't teach your grandmother to suck eggs." Den rusar igenom spelhistorien via ett montage, och efter filmen fick jag känslan att montaget aldrig tog slut. Berättartempot är i paritet med en trailers. Branschens korta tidslinje bearbetas i ett antal ostrukturerade svep, från Ataris födelse till framtidens Virtual Reality, tillbaka igen ända till 1962 och "Space wars" och via Ataris krasch åter till nutidens spel som ser helt fantastiska ut. Det här är information du kan hitta enklare, överskådligare och utförligare på Wikipedia. Emellanåt får skådisar som Donald Faison och hans polare Zach Braff (som även står som filmens medproducent) tala med tindrande ögon om sina barndoms spelsessioner. Spelpersonligheter som Hideo Kojima, Peter Molyneux och Brian Fargo får under sisådär tio sekunder per man tala om vad som inspirerat dem. Att lyckas involvera visionärer som dessa är en bedrift. Att få så insiktsfulla personer att haspla ur sig såna klyschor är än skickligare. "Video Games: The Movie" regisserades av spelfantasten Jeremy Snead. Syftet är uppenbart. Han vill vara språkrör åt en bransch som vill bli tagen lite mer på allvar. Som narrator har han anlitat "Sagan om Ringen"-skådisen Sean Astin. Snead visar litet intresse för sitt ämne utöver att bara skrapa på ytan och återspegla den. Han problematiserar ingenting. Den heta potatisen - våldsdebatten i samband med dödsskjutningarna i USA - är överstökad och avfärdad på en knapp minut.
Snead gör en sak av att spelkonsumenten är aktiv deltagare, medan filmtittaren och bokläsaren är passiv åskådare. Det är om inte bullshit, så i alla fall en halvsanning, och talar bara om Sneads synsätt på filmer och böcker. Fysiskt sett är man passiv, visst, men mentalt händer något annat. Spel får mig att tänka snabbt och ytligt, men har aldrig fått (kommer aldrig få?) mig att gå på djupet med någonting. Man är för aktiv för att hinna tänka färdigt, medan filmer och framförallt böcker ger mig det utrymmet jag behöver. Det är två helt skilda mentala processer. Det är barnsligt att jämföra och rangordna olika medier, jag vet, men det var faktiskt Snead som började. Och jag tycker att inget är bättre än det andra. De fyller var sin funktion. En sak kan jag hålla med om: Spel sopar mattan med vilken tom, CGI-belamrad actionfilm som helst. Där håller filmen på att spela ut sin roll.
"Video Games: The Movie" blev till med hjälp av två "crowdfunding"-kampanjer ("gräsrotsfinansiering" på svenska), d.v.s. genom bidrag från vanliga människor istället för produktionsbolag. Detta innebär att regissörens ansvar gentemot publiken blir desto större. Detta är ett lyckat och framgångsrikt koncept inom spelvärlden, där publiken ska interagera med den färdiga produkten. Deras inflytande blir då mer logiskt. Men när man gör film - eller i alla fall dokumentärfilm - blir det dock mer problematiskt. En bra dokumentär granskar, problematiserar och ifrågasätter sitt ämne. Snead gör inget av detta. Hans film är en branschens ekokammare.
Man kan rimligtvis anta att det är spelintresserade som har bidragit med pengar. Jag förstår Sneads lojalitet gentemot dem - utan dem hade han aldrig fått göra sin film. "Video Games: The Movie" är deras försvarstal, som om någon angripit dem (oss - jag är en av er) och ifrågasatt deras existens. Nå, men vem skulle tordas? I själva verket har de redan vunnit. Som filmen själv avslöjar har TV-spelsindustrin redan passerat film- och musikindustrin i omsättning, och det finns inga tecken på att det ska vända. Kanske är "Video Games: The Movie" egentligen ingen dokumentär, men jag måste bedöma den som en sådan; Snead marknadsför den som en sådan. Problemet är att han vände sig till dess supporters för ekonomisk backning. Resultatet är en slags informationsfilm, en sådan branschfolket kan visa för oroliga föräldrar som ängslas över vad barnen sysslar med, när de sitter där framför sin Xbox och svär, gråter, eller skrattar triumferande...
Om de är tillräckligt godtrogna kanske denna hyllning kan lugna dem. Den finns för visning på Netflix, men själv kan du hålla dig undan, och kanske lira nåt sjysst lir istället? Jag rekommenderar "Red Dead Redemption", och "The Last of Us" är inte så dumt, men "The Witcher 3" är bäst av dem alla.
"The True Cost" är en årsfärsk, akut rapport från USA. Den handlar om modeindustrins moraliska kollaps under dess ekonomiska uppsving. Vi får lära oss att 97 procent av alla kläder som säljs där framställs i u-länder, där arbetsvillkoren är så usla att de anställda inte ens kan vara säkra på att byggnaden de jobbar i ska hålla. Den visar att Bangladesh har blivit största tillverkaren av billiga kläder genom att ha lägsta minimilönen - mindre än 3 dollar per dag. Den visar hur produktionen förstör miljön och förgiftar människor. Barn föds vanskapta och mentalt handikappade. Den visar hur de kläder vi återskänker till dessa länder dödar den inhemska marknaden, och hur drivor av överblivna plagg hamnar på soptippar och förpestar miljön.Den visar hur protester mot dessa villkor trycks tillbaka med våld och hot. Och allt hänger ihop med billig konsumtion i väst. Sveriges stolthet H & M går i bräschen för vad som kallas "fast fashion", ett fenomen som introducerar nya kollektioner på veckobasis och trissar upp produktionen till ohanterliga mängder. Hur ska vi stoppa detta vansinne? Hoppet verkar stå till ekologiska odlingar av bomull och Fair Trade, men de måste tävla mot oövervinnerlig konkurrens. Jag vill inte förnumstigt säga att "jag visste det", men efter att ha sett liknande dokumentärer om bl.a. vapen-, olje-, fiske-, livsmedels- och naturgasindustrin har jag inget val - jag visste det. Alla de största branscherna har vandrat samma väg, varför skulle modet gå någon annan? Faktum är att jag väntat på en film som denna, för det har varit märkvärdigt tyst om denna bransch. Nästan för tyst.
Synd att filmen inte blev bättre. Trots att "The True Cost" är helt ny, kändes det som om jag sett den förut. Andrew Morgans film är ett skolboksutförande på gott och ont.Innehållsmässigt överlappar den många andra dokumentärer. Den är lättbegriplig och metodisk som en föreläsning, men också så lätt att glömma som en sån. På så vis påminner den om "En obekväm sanning", och blir ett politiskt budskap istället för en skildring av en bransch. Om du har sett Al Gores Oscarsbelönade föredrag - eller liknande dokumentärer som "We feed the world", "The End of the Line", "Gasland", "Collapse" eller vad som helst av Michael Moore - så behöver du egentligen inte bekymra dig. "The True Cost" upprepar samma mantra enligt samma metod och kommer till samma slutsatser, vilket gör att den riskerar att drunkna bland alla andra brännande ämnen. Tryggt men lite trist. Så vilket problem ska vi beta av först? "The True Cost" har i alla fall den goda smaken att i slutändan se kapitalismen som den grundläggande orsaken. Den kommer inte med några nya insikter på det området, men skönt är att det sent omsider har blivit rumsrent med sån kritik, även over there. Och jag hade aldrig förr sett bilder från hysteriska "Black Friday", då butikerna sänker sina priser och människor blir till bestar, som kliver över varandra och slåss för att spara pengar genom att köpa, köpa och in i förbannelse köpa... Dessa scener är som ett lackmustest, de kan framkalla de mest spridda reaktioner hos publiken. Själv skrattade jag av häpnad, men vad som helst duger. Se "Black Friday" och resten av "The True Cost" på Netflix.
Kvalificerar den sig som zombierulle, när zombiesarna kan springa och är levande, besmittade människor? "28 dagar senare" förbryllade Internet när den kom. Den är en skräckis så klart, men vilken undergenre tillhör den? Frågan är egentligen helt akademisk, och bara viktig för den som brinner för klassificering. Om du frågar mig är den en fräsch uppdatering av den gamla sortens zombiefilm. Men är det särskilt viktigt vad den är? Är det inte viktigare hur den är det? "28 dagar senare" har en ruggig intensitet i sina mest spännande stunder, och en sober värdighet i andningspauserna. Se den som en slags föregångare till den lysande TV-serien "The Walking Dead". Räcker inte det? Genom att göra dem till levande istället för odöda monster, ville Danny Boyle (regi) och Alex Garland (manus) isolera och exploatera egenskaper som finns i varje människa, och således säga någonting om den mänskliga naturen. Lyckas den? Hmm... "28 dagar senare" handlar om civilisationens kollaps som en följd av ett utbrott av patologisk vrede. När de smittade inte syns i person, ser man förödelsen de lämnat efter sig, och de har varit... ja, överallt. Ursinnet präglar varje scen, från de TV-utsända kravallerna i inledningen, till actionuppgörelsen på slutet, där gränsen mellan infekterad och frisk till slut är borta. Jag vet inte om den egentligen säger så mycket om världen, men den lämnar ett intryck. Handlingen är simpel: Djurrättsaktivister bryter sig in i ett forskningslabb för att släppa försöksdjuren fria. För sent upptäcker de att aporna bär på ett experimentellt raserivirus, som även smittar människor. Viruset gör den drabbade till en rödögd, våldsam best, som spyr smittsamt blod omkring sig, och angriper alla icke-infekterade den kan se. Det är det mest ironiska av zombieutbrott; en aktion av ren barmhärtighet som bemöts av mordisk vrede. Vi hoppar 28 dagar i tiden, då cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp från en koma på ett sjukhus. Alla människor är borta, och sjukhuset är i en enda röra. Vi begriper förstås vad som hänt, och vårt överläge ger en laddning åt de påföljande scenerna, där Jim helt perplex traskar runt i ett ödelagt London och ropar efter människor. Utan folk blir populära platser som Westminster Bridge, Piccadilly Circus och Trafalgar Square surrealistiskt hotfulla. Att veta vad som ligger bakom underlättar ingenting.
Snart blir han jagad av infekterade, och under flykten räddas han av ett par - Selena (Naomie Harris) och Mark (Noah Huntley) - som sökt skydd i en barrikaderad kiosk. Resten av filmen är sökandet efter andra människor och en permanent tillflyktsort. Instängda i en lägenhet träffar de på en far (Brendan Gleeson) och dotter (Megan Burns) som snappat upp radiomeddelanden från en militärbas utanför Manchester, där mat och beskydd utlovas, samt en möjlig lösning på epidemin. Det är ditåt färden bär. Jag hade vissa problem med "28 dagar senare" när jag såg den första gången, och mina invändningar består. Den har bra första och andra akter, men en medioker tredje akt som passar illa ihop med resten av filmen. Rollfigurerna är så välskrivna och trovärdiga att de går utöver sin genre och skapar äkta dramatik. Jim, som legat länge i koma, är ännu inte förhärdad av livsvillkoren i den nya världen. I en kort scen återvänder han hem och upptäcker sina döda föräldrar i sängen. De har tagit sitt liv och lämnat ett rörande meddelande till sin son: "Jim, med all vår kärlek lät vi dig sova vidare. Nu sover vi med dig. Vakna inte." Ögonblick som detta skapar en touch av humanism och realism som är unik för genren. Hela första och andra akten är en resa mellan hopp och förtvivlan. Även de övriga rollerna är skickligt utmejslade. Här finns en äkta interaktion; de hjälper och påverkar varandra, för egen och den andres skull, för att öka deras chanser att överleva. När Selena träder in i handlingen, har hon nått långt i sin avhumanisering; den som visar sig svag, och blir henne en börda, överger hon omedelbart. Hon och Jim börjar dock dras till varandra, och påverkar varandra i en riktning som ger hopp om mänskligt liv.
Tyvärr tappar Boyle och Garland denna tråd på slutet, då tonläget helt abrupt förändras och filmen hamnar i actionträsket. Jim blir en actionhjälte. Han får egenskaper han aldrig visat prov på innan och tar sig an ett helt kompani soldater i en ockuperad herrgård. Denna upplösning är svagt uppbyggd. Den finns där för att bevisa en poäng - att vreden finns även inom den medmänskligaste av människor - men nästan ingenting vi sett innan pekar på att medelmåttan Jim ska bli en sådan övermänniska. Detta hade inte bekymrat mig om resten av filmen varit likadan. Men helst hade jag givetvis sett en upplösning som gick i stil med de briljanta inlednings- och mittpartierna; någonting psykologiskt gastkramande. Få skräckfilmer förtjänar att ta sig själva på fullt allvar, men "28 dagar senare" är faktiskt en av dem. Tyvärr insåg inte Boyle och Garland detta. Denna film var på väg att bli mästerlig. Som det blir nu skär det sig, som om två helt olika filmer godtyckligt fogats samman till en. När jag såg "28 dagar senare" första gången 2002 tyckte jag slutet saboterade hela filmen. När jag såg om den för några dagar sedan tog jag till mig de briljanta stunderna på ett bättre sätt, och såg att det, trots allt, fanns en tanke bakom allt. Målet var det inget fel på, men de valde fel, klumpiga genväg dit alldeles på slutet. Det är ändå en bra film. För den som gillar skräckfilm i allmänhet, och "The Walking Dead" i synnerhet, är "28 dagar senare" omistlig. Den står sig starkt ännu ett drygt decennium efter premiären. Hyr den på exempelvis Plejmo, där den kostar 29 spänn i skrivande stund. Den är ett svagt eko från tidsandan som rådde efter 9/11 (även om den skrevs före) då man såg sig om i världen efter hopp men bara såg vrede. Idag har läget inte precis förbättrats. Så bra var den denna gång att jag även såg om uppföljaren, "28 veckor senare", kvällen efter. Där har vi en film som jag inte omvärderade å det bättre.
