von Trotta-Maraton: Introduktion

Planen var egentligen att köra ett Mai Zetterling-maraton, men hennes filmer är svåra att få tag på. Länge fanns en handfull av dem på Viaplay och kanske Filmnet, men inte längre. Så jag övergav Zetterling för Margarethe von Trotta. Viktigt var i alla fall att jag valde en kvinna denna gång, eftersom männen har tagit hela filmbranschen som gisslan. Varje film jag skrivit om hittills på denna blogg är, så vitt jag vet, både regisserad och skriven av en man. Så blir det när man väljer helt på måfå. Detta är inte nödvändigtvis ett problem för kvinnoskildringen i sig, eftersom det finns män som kan skildra kvinnor väl. Du vet vilka de är, de behöver inte få plats här. Vad som är nedslående är utsikterna till jobb för kvinnor som vill bli regissörer och manusförfattare, och det finns ingen som helst anledning till att det måste vara så. Jag är nyfiken på vilket tonläge det samlade filmutbudet skulle hamna i, om könsfördelningen var mer jämställd.

På förhand har jag blott några lösryckta fakta om von Trotta, som jag snappat upp lite varstans: Hon är ännu aktiv. Hon kommer från Tyskland. Hon började som skådespelerska, men har nu slutat med det. Hon hade turen och skickligheten att ryckas med i den tyska "nya vågen" av unga filmskapare på 70-talet, som förutom henne bestod av framför allt Wim Wenders, Werner Herzog, Rainer Werner Fassbinder och hennes dåvarande make Volker Schlöndorff. Hon är numera en förebild inom feministisk film. Hon skriver sina egna manus och har alltid kvinnor i huvudrollerna. Hon gör biografiska filmer som är politiska utifrån individens perspektiv. Hon är en skicklig personregissör och är omtyckt av sina skådisar tack vare sin bakgrund som skådespelerska.

Jag har sett en av hennes filmer - Kvinnorna på Rosenstrasse - men den föll mig inte riktigt i smaken. För detta maraton ska jag försöka se om den med nya ögon, plus fem andra filmer. Så min "tittlista" blir som följer:

• Katharina Blums förlorade heder (1975)
• Christa Klages stora förtvivlan (1978)
• Två tyska systrar (1981)
• Rosa Luxemburg (1986)
• Kvinnorna på Rosenstrasse (2003)
• Hannah Arendt (2012)

Kronologiskt och fint, inte sant? Hoppas jag kan få tag i dem alla. Glipan för 90-talet beror på att hon mestadels ägnade sig åt TV-filmer under denna tid. Jag hade gärna inkluderat någon av dessa, men jag har inte kunnat hitta dem någonstans. Jag har beställt "Katharina Blums förlorade heder" på Criterion-DVD, men den har dröjt länge nu. Kom igen, Papercut. Tre av filmerna finns på YouTube och "Hannah Arendt" går att hyra via flera streamingtjänster. Det mest osäkra kortet är "Kvinnorna på Rosenstrasse" som finns på något av biblioteken i stan, men biblioteks-DVD:er är ofta spännande upplevelser som kan vara repiga bortom all räddning. En gång när jag hyrde en DVD på Ålidhemskiosken blev jag ombedd av den bekymrade ägaren att ta det varligt med skivan och "inte repa den med en gaffel", för skivan kan bli obrukbar då. Bibliotekspersonalen utfärdar uppenbarligen inte några såna uppmaningar.

Det här ska bli kul! Framförallt ser jag fram emot "Rosa Luxemburg".

Room 237 (2012)

"Somliga filmer stannar med dig för evigt", hävdar affischen till "Room 237", dokumentären om Stanley Kubricks klassiska skräckfilm "The Shining" och den effekt den har haft på dess mest hängivna fans. Några av dem har sett filmen så många gånger att de börjat betrakta rekvisitan, scenografin, klippningen, et.c., istället för handlingen. Därigenom har de upptäckt märkliga mönster av upprepningar och sammanträffanden, som de kopplat samman såsom punkterna i en punktteckning, och på så vis skapat helt nya meningar med filmen. "Room 237" presenterar några av de mest galna teorier om "The Shining" och dess egentliga handling. 

Har du inte sett filmen lämnas du i sticket eftersom du inte får någon resumé. Jag kan väl i alla fall vara så god och länka till en sådan här.

En av dessa teorier hävdar att "The Shining" kritiserar amerikanarnas folkmord på ursprungsbefolkningen. En annan har gjort en planlösning över hotellet som filmen utspelas i och kommit fram till att det inte hänger ihop. En tredje hävdar att filmen bevisar att Kubrick fejkade månlandningen 1969. Fler teorier finns men jag tror att du hajar poängen. Utifrån dolda budskap som de läser in i filmen, påstår dessa galningar saker om Kubricks intentioner som är osanning. Hans regiassistent bröt ihop av skratt när han såg "Room 237". Om man verkligen vill kritisera folkmord på indianer, bör man göra en film om indianer. Annars åstadkommer man inte mycket på det området.

Man kan alltså säga att personerna bakom teorierna skapar någonting "nytt" genom att dekonstruera ett befintligt verk. De står, som man säger, på en jättes axel. Detsamma gäller dokumentären i sig, som nära nog skapar ingenting på egen hand, utan bildar ett narrativ genom att klippa ihop befintliga filmsnuttar, mestadels från Kubrick-filmer. Ibland klipper regissör Rodney Ascher in digitala, fejkade affischer eller TV-bilder för att stämma in i filmens berättande. Men allt som har med denna film att göra är gjort i klipprummet.

Därför blir personerna ansiktslösa. Vi får inte lära känna dem mer än till bara namnet, och därför blir själva "The Shining" filmens subjekt. Vi får se filmen dissekeras som ett tortyroffer i någon b-skräckis om en galen vetenskapsman. Kanske kan dessa individer, likt dr. Frankenstein, hävda att de skapar nytt liv, men det finns ingen livsgnista här. Det är bara horribelt. Resultatet blir en film om något förvridet som kanske vill kallas "filmanalys", men som mer liknar tortyrporr. Här har den helt enkelt gått för långt. Den tar död på glädjen med filmintresse genom att visa andras förtjusning av att förstöra den. Den är ett lustmord och en plåga att se, och då har jag lustigt nog inga speciella band till "The Shining". Och nu kommer jag aldrig att få det heller.

För att ytterligare förvärra en hopplös situation så har Ascher inte heller den goda smaken att ge varje teori en överskådlig presentation. Han klipper in små bitar av varje berättares utsaga här och var och blandar dem till de blir en mischmasch av snuttifieringar. Rätt omgående hamnar man i det läge då man inte längre vet vem som står för vad, och dekonstruktionen övergår till slakt. Vem vet, kanske försöker Ascher få oss att dekonstruera dekonstruktionen?

Visst, gillar du överanalyserande kanske du får ut nåt av denna film. Den kanske kan ge dig instrumenten för sådant. Själv har jag har god lust att dekonstruera "Room 237" och förstöra den. Men det kräver mycket arbete och redan nu har jag tillägnat den mycket mer tid än den förtjänar. Den gränsen passerade jag för övrigt när förtexterna började rulla, drygt en och en halv minut in i filmen. Då går en person (Tom Cruise) in i en biograf. Föga anar han väl att hela hans filmintresse är hotat av vad han snart ska få se.

RoboCop (2014)

Joel Kinnaman anade säkert att han började stå på randen till stjärnstatus när hans senaste film fick en "mockbuster", kallad "Robotic Cop", som släpptes direkt till DVD samtidigt som hans egen film gick upp på bio. En mockbuster är en komiskt dålig lågbudgetkopia av någon förväntad publikmagnet och måste vara den ärligaste formen av smicker. Du har säkert snubblat över en sån någon gång. Den klänger på sin värdfilm som en sugfisk på en haj. Problemet är att Kinnamans film i sig klänger på en annan film som en haj på en blåval. 

Han spelar titelrollen Alex Murphy i nyinspelningen av "RoboCop", som i sin originaltappning från 1987 var en fantastiskt underhållande satir om en framtida polisstat. Den filmen hade ett intressant tema - vilken plats har människan i ett alltmer teknologiskt samhälle? - och var dessutom en spännande actionfilm. I denna version är det mesta av syrlighet, humor, lekfullhet och samhällsperspektiv borta till förmån för dramat om Murphys mänskliga kamp mot sin inre robot.

Joshua Zetumers manus och José Padilhas regi gör RoboCop till en mystisk, bipolär figur vars inre tillstånd representeras av parametrar på en datorskärm. Hans kamp är hans allena och samhället han rör sig i bara en kuliss. Utgången av hans kamp - om han blir en fullfjädrad robot till slut, eller en så gott som komplett människa - vilken skillnad gör den för Detroit, staden han rör sig i? Klarar sig inte Detroit lika bra utan honom? Vem vet? Inget är väl så onödigt som en dystopi som är helt ointresserad av sitt samhälle.

Det är mycket som saknas, och istället får vi klichéer om Murphys familjeförhållanden när polisutövandet börjar programmeras in i honom. De två världarna ställs mot varandra och blir omöjliga att kombinera. Han har en mänsklig hand och en artificiell, och filmen är bara en hårsmån ifrån att visa hur den mänskliga bokstavligen måste brotta ner den artificiella. Det hade kanske varit att föredra istället för det vi får - ingenting. När filmen når sin kulmen är vad som händer helt godtyckligt - vi får ingen visuell representation av vad som händer i Murphy förrän kampen i honom redan är över. Slutet i original-RoboCop var ett under av snillrikt manusförfattande där RoboCop kunde segra tack vare hjälpen från några - tre stycken, tror jag - väl valda ord.  

Vår hjälte har ett nytt, uppdaterat utseende a'la "The Dark Knight", för en publik som har mognat och vill se sina gamla superhjältar behandlas med sober respekt. Jag antar att hans nya rörlighet ska motsvaras av en ninjaliknande design. Olyckligtvis är jag tillräckligt gammal för att tycka att han mest liknar bilen K.I.T.T. från "Knight Rider". I originalet åt Murphy en barnmatsliknande sörja för att hålla sig med energi. Här kopplar han bara upp sig mot en dockningsstation, eftersom han knappt har några organiska delar kvar. Mer trovärdigt, kanske, men inte så kul. Varför utrustas han inte med ett par skottsäkra vindsnurror på hjälmen ifall han får slut på energi när han patrullerar gatorna?

Hur är Murphys bakgrundshistoria då? Brutal. Han och partnern Lewis (Michael K. Williams) är några vapensmugglare på spåret när han blir svårt tilltygad av en bilbomb på sin garageuppfart. Med svåra brännskador över hela kroppen och förlamning från midjan nedåt är läget hopplöst. Skurken som beordrar detta heter Vallon (Patrick Garrow). Han är en sån där ogenomtänkt, ond figur som först, helt i onödan, försöker ha ihjäl Murphy och Lewis i en eldstrid, och strax därpå säger att det är dåligt för affärerna att ha ihjäl snutar. Vi får också veta att han har en mullvad i poliskåren. Eftersom filmen bara presenterar två snutar utöver Murphy och Lewis är det inte så svårt att lista ut vem.

Hans fru Clara (Abbie Cornish) ger sitt medgivande till användandet av hans kropp i ett experiment, som ska placera Murphys mänskliga inre organ i ett robotskal. Gary Oldman spelar den snillrike doktorn som skapar RoboCop för det multinationella konglomeratet OmniCorp, och Michael Keaton gestaltar dess durkdrivne envåldshärskare, som måste sälja sin produkt åt ett skeptiskt USA. Filmens bästa scen kommer när Murphy får se vad som är kvar av kroppen innanför robotskalet. Kinnamans minimalistiska mimik speglar hans hjälplöshet väl. Den seriösa tonen etableras här och filmen återhämtar sig tyvärr aldrig från denna chock. 

Originalets satiriska TV-inslag är ersatta av snuttar av "The Novak Element", ett program som leds av en opinionsbildande TV-personlighet (Samuel L. Jackson). Han talar i samma högerpopulistiska stil som verklighetens Glenn Beck. Han står där iförd fånig peruk i en studio med digitaliserade stjärnbaner, redo att ta emot våra skrattsalvor, men hans gravallvar är ogenomträngligt, och hans förekomst i sig är det enda skämtet. Detta gör honom representativ för hela "RoboCop" anno 2014. 

Kan man skratta åt Glenn Beck? Kanske. Men det är i så fall mest ett avvärjande skratt mot någon som inte behagar skämta. Att ta bort humorn är inte att göra en film allvarlig. Och om du ändå gör det måste du se till att behärska vad än du ersätter den med till fullo. RoboCop '87 var uppkäftig som en punklåt. Den var ett hån mot polisstaten och allt vad god smak heter. Denna nyversion är som ett gammalt fan, som har förstått figuren och filmen "RoboCop", och vill förklara för en oförstående omvärld vad originalet handlade om, vilket helvete figuren gick igenom. Men finns det någon som vill lyssna på denna tolkning istället för sin egen?

Jag hyrde den på Headweb för 39:-

Cloverfield (2008)

Det här är en gammal film, jag vet, men jag bläddrade igenom HBO Nordics filmutbud och fann denna opretentiösa lilla pärla bland flera mästerverk. Visst, jag har sett den förut, och jag minns vad som händer den drabbade staden, New York, men inte dess invånares öden. Filmens händelser är så storslagna att de raderar de små människorna ur minnet. "Cloverfield" har en handling som är så avskalad att dess skelett ligger där blottat, men den skildras med en sån energi och utsökt känsla för tajming att man är bara är glad att slippa bekymra sig om några detaljer.

En man (Michael Stahl-David) och en kvinna (Odette Annable) grälar på en fest, och skiljs åt som ovänner strax innan ett jättelikt monster angriper Manhattan. Nu har jag beskrivit de första 30 minuterna. Kvinnan sitter fast i sitt hem, och han beger sig genom den belägrade stadsdelen med sina vänner för att rädda henne. Nu behövs bara en mening till för att sammanfatta hela filmen. Men det vore ju fel av mig, inte sant? Mannen, som heter Rob, är en snobb som har fått jobb i Japan när filmen börjar. Festen är hans avskedsfest. När det Godzilla-liknande monstret invaderar är det som om Japan har beslutat sig för att komma till honom istället.

Att Rob är arg på kvinnan är lite lumpet av honom. De hade en liten flirt och skulle väl ha blivit ett par, men nu är ju han på väg till Japan själv. Så när hon kommer till hans fest har hon med sig en ny dejt. Rob blir svartsjuk, men vad ska hon göra? Gå i kloster för att den enda rätte emigrerar? Vem tror han att han är? Måtte han må dåligt för sin reaktion. Kanske tackar han sin lyckliga stjärna för att monstret invaderar. Nu kan han bli en hjälte.

Så nu vet du det: yttre hot löser små, inbördes konflikter och för människor närmare varandra. Regissören Matt Reeves och hans författare Drew Goddard åkallar förvirringen och den apokalyptiska stämningen från de verkliga händelserna Nine-Eleven (jag vill alltid säga Seven-Eleven) för att skapa en hotbild. Filmen är skrämmande när fienden rör sig bland fjärran skyskrapor, vilket ger oss en känsla för dess monstrositet. Eller när bråten flyger genom staden och byggnader kollapsar, vilket ger oss en känsla för dess styrka. Eller när vi får se arméns futila motangrepp, vilket visar fiendens övermäktighet.

Det är alltså en klassisk "damsel in distress"-historia i en monsterfilm, på gott och ont helt skildrad från civilt perspektiv. Och som sådan är den lyckad. En av festdeltagarna, Hud (T.J. Miller), dokumenterar händelserna med en digitalkamera, och hans film är som en odyssé genom en mardröm. Man kan inte annat än beundra hans förmåga att i publikens tjänst filma hela denna natt med perfekt dramaturgi. Hans kameraföring är dock svårare att beundra. Den som lätt blir åksjuk varnas. Jag gillar idén "found footage", som på Lovecraft-manér vill lura oss att tro att vi upptäcker farligt, oredigerat råmaterial. Närvarokänslan är överväldigande i denna film. Andra filmare har tyvärr inte lyckats lika bra med detta format.

"En selfie från dagen då jag invaderade Manhattan"

Men då är "Cloverfield" producenten J.J. Abrams skapelse. Känner du inte redan till honom, kommer du att göra det när nästa Star Wars-film närmar sig. Denna film lanserades med en smart marknadsföringskampanj. Ingenting var på förhand givet. Förhandstrailern visade ett drama på en fest som avbröts av en stor smäll. Brinnande bråte flög genom luften och krossade Manhattans skyskrapor. När frihetsgudinnans huvud rullade som ett bowlingklot längs en gata undrade vi i publiken vad det var frågan om. Vad för hiskelig kraft kan orsaka detta?

Så vi gick och såg filmen på bio, och vi fick vårt monster men inte mycket mer. Efter filmen återstod frågan: Varifrån kommer monstret? Från havet? Rymden? Ett laboratorium? Filmen erbjuder inga svar och det är kul, men tyvärr erbjuder den heller ingen anledning att försöka lista ut det själv. Det är en film där människornas överlevnad är enda angelägenheten. Dess mysterium är i sig bortkastat och bara ett smart försäljningsknep, men kampen för överlevnad är tillräckligt engagerande för att man inte ska sakna nåt medan filmen pågår. Och ibland är det allt jag begär.

"Cloverfield" är föredömligt kort och värt en extra halv stjärna om du aldrig sett den. Sedan sjunker den med en halv stjärna för var gång du ser den. Så lita på att jag aldrig mer kommer att bemöda mig. Jag såg filmen på HBO Nordic, men den finns även på Netflix.

12 Years a Slave (2013)

Så med hyrfilmsreleasen av årets Oscarsvinnare för bästa film tog jag chansen att se den en andra gång, fast jag egentligen inte behövde det. Handlingen mindes jag väl. Vad jag hade glömt var däremot efterverkningarna - känslor av hopplöshet och maktlöshet där jag hade förväntat mig vrede. Det slår mig att "12 Years a Slave" är en personlig snarare än politisk film, om inte det personliga är politiskt. 

Skildringen är som ett uthållighetstest, så utmattande att den är svår att brinna för, men desto bättre för allt man får ut av att se färdigt. Om "slav" är ett mentalt tillstånd, strävar filmen efter känslan av att vara i ett sånt. Hur väl den lyckas förmedla detta hoppas jag personligen aldrig få reda på. Här finns levande skådespeleri, långsamt berättande och estetik av äkta miljöer som skapar en plats i tid och rum. På denna plats berättas om sådant som får skinnet att krypa av obehag. Denna kombination känns på något sjukt sätt som poetisk rättvisa, eftersom det påminner om den icke nämnbara brännpunkten här - det fördömda skinnet.

Rasism är som ideologi en konstruktion. Den uppfanns i samband med kolonialismen på 1800-talet. När man insåg att utplundring och förslavande av främmande folkslag var omoraliskt, hamnade man i ett dilemma. Alla dessa rikedomar, all denna arbetskraft fick ju inte gå till spillo. Man kom på idén att dela upp människor i raser, med medfödda skillnader i utseende, moral, intellekt, beteende och personlighet. Somliga raser klassades som underlägsna andra, och därmed var kolonialismen rättfärdigad. Rasismen var född, och med den en ursäkt att beröva folk deras människovärde. 

"12 Years a Slave" är en studie i sådan förnedring och fysisk tortyr. Det är inget nytt område för dess regissör, Steve McQueen, som tidigare gjort filmer som Hunger och Shame med samma obehagliga intimitet. I största iver att få berätta sin historia klipper han i filmens anslag först till sockerrörsfälten, sedan slavarnas nattkvarter, innan han sansar sig och börjar om från början med filmens titel på ett skrivpapper. McQueen och hans manusförfattare (John Ridley) skildrar sin historia som ett radband av episodiska minnen till slutet från början.

Där, i begynnelsens Saratoga, New York, år 1841, lever Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) som en fri man med hustru och två barn. Han livnär sig som violinist när han en dag drogas och kidnappas av två lurendrejare, som säljer honom som slav. Filmen är baserad på Northups självbiografiska bok, och skildrar hans tolv år som träl åt olika hemmansägare i södern. 

När han kidnappas är Northup helt inlemmad i den "vita" kulturen. Detta blir till ett problem för honom. För att inte förstöra den människosyn som hela slaveriet är baserat på, så måste han spela rollen som "svart" alla dessa tolv år. Skulle fasaden rämna riskerar han avrättning. För om han visar sig vara lika god som andra faller hela systemet med rasindelning, och istället för att ändra systemet är det enklare att eliminera människan. Man kan fråga sig hur länge man kan undertrycka sitt verkliga jag innan man blir sitt persona?

Ejiofor Oscarsnominerades välförtjänt för sin roll. Hans porträtt är det av en förtryckt människa med en osynlig tyngd på sina axlar, och en blick som aldrig når tillräckligt högt för att möta andras. Det är med den känslan han lämnar oss som följer hans historia. Även när han får dialog värdigt historieböckerna säger han den liksom förslavat. "Jag vill inte överleva - jag vill leva", viskar han. Inte långt därefter har han resignerat, när han för en kvinnlig slav förklarar att han gör "allt för att överleva". För hjälten i "12 Years a Slave" handlar det inte om att krossa slaveriet. Han har inte lagen på sin sida. Det handlar om att försöka fly eller, om inte det fungerar, blott överleva. Den större kampen kommer senare.

Filmen skildrar Northups vistelse hos vänliga såväl som grymma plantageägare. Båda är de lika stora hycklare. Den alkoholiserade, sadistiske Epps (Michael Fassbender) talar om sina slavar som djur. Men om det är sant, varför attraheras han så av sin favoritslavinna (Lupita Nyong'o), som han piskar och våldtar omvartannat likt en vit kränkt man som åtrår det oåtkomliga? Den milde Ford (Benedict Cumberbatch) behandlar Northup humant, vilket borde diskvalificera honom från deltagande i slavhandel överhuvudtaget. Ser han slavar som medmänniskor? Hur motiverar han då sin människohandel? När Northup försöker förklara, vill Ford inte lyssna.

I filmens mörkaste natt och bästa scen konfronteras Northup med ett brev. Epps vet inte om att Northup kan skriva. Om han tror att Northup är författaren kommer vår hjälte inte att överleva natten. Här är problemet: När scenen börjar vet båda två att Northup är författaren. Viker Northup ned blicken är det ajöss. McQueen har en förmåga att inte bara återge sådant obehag, utan även projicera det tillbaka på sin publik med långa obekväma tystnader. Många av hans besvärliga scener är närmast subtila, vilket gör dem inbjudande på ett perverst sätt. En flera minuter lång skildring av en hängning känns som inte mycket mindre än så. När scenen slutligen, äntligen, tar slut har vi sedan länge lämnat vår komfortabla zon.

"12 Years a Slave" är inte perfekt. Det största problemet är att den nästan helt undviker skildringar av slavarnas inbördes förhållanden, en frånvaro som lämnar något av ett hål i Northups berättelse. Den innehåller också en scen av illa spelat, högljutt gråtande som låter forcerat långt bortom all genuin sorg. Detta skulle kunna vara ett medvetet grepp, vilket i så fall gör det än värre eftersom ironi i en historia som denna vore helt smaklöst. Men skit samma.

För världen har blivit välsignad med en ny auteur. Under loppet av blott tre filmer har McQueen skapat en egen särprägel, ett slags McQueensland på film. Hans hjältar är alla slavar under olika förtryckande system - externa eller internaliserade - och deras kamp är för befrielse. Vi är inte en del av hans befolkning, men med sin utstuderade metod tar han oss dit för en stund. Det må kännas tungt, men empatin det genererar hos dem som orkar gör det värt det. Så ni bör se "12 Years a Slave" åtminstone en gång i era liv. Film kan inte alltid vara angenämt om förtrycket ska krossas. 

Jag hyrde den på Headweb för 39:-.