Så med hyrfilmsreleasen av årets Oscarsvinnare för bästa film tog jag chansen att se den en andra gång, fast jag egentligen inte behövde det. Handlingen mindes jag väl. Vad jag hade glömt var däremot efterverkningarna - känslor av hopplöshet och maktlöshet där jag hade förväntat mig vrede. Det slår mig att "12 Years a Slave" är en personlig snarare än politisk film, om inte det personliga är politiskt.
Skildringen är som ett uthållighetstest, så utmattande att den är svår att brinna för, men desto bättre för allt man får ut av att se färdigt. Om "slav" är ett mentalt tillstånd, strävar filmen efter känslan av att vara i ett sånt. Hur väl den lyckas förmedla detta hoppas jag personligen aldrig få reda på. Här finns levande skådespeleri, långsamt berättande och estetik av äkta miljöer som skapar en plats i tid och rum. På denna plats berättas om sådant som får skinnet att krypa av obehag. Denna kombination känns på något sjukt sätt som poetisk rättvisa, eftersom det påminner om den icke nämnbara brännpunkten här - det fördömda skinnet.
Rasism är som ideologi en konstruktion. Den uppfanns i samband med kolonialismen på 1800-talet. När man insåg att utplundring och förslavande av främmande folkslag var omoraliskt, hamnade man i ett dilemma. Alla dessa rikedomar, all denna arbetskraft fick ju inte gå till spillo. Man kom på idén att dela upp människor i raser, med medfödda skillnader i utseende, moral, intellekt, beteende och personlighet. Somliga raser klassades som underlägsna andra, och därmed var kolonialismen rättfärdigad. Rasismen var född, och med den en ursäkt att beröva folk deras människovärde.
"12 Years a Slave" är en studie i sådan förnedring och fysisk tortyr. Det är inget nytt område för dess regissör, Steve McQueen, som tidigare gjort filmer som Hunger och Shame med samma obehagliga intimitet. I största iver att få berätta sin historia klipper han i filmens anslag först till sockerrörsfälten, sedan slavarnas nattkvarter, innan han sansar sig och börjar om från början med filmens titel på ett skrivpapper. McQueen och hans manusförfattare (John Ridley) skildrar sin historia som ett radband av episodiska minnen till slutet från början.
Där, i begynnelsens Saratoga, New York, år 1841, lever Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) som en fri man med hustru och två barn. Han livnär sig som violinist när han en dag drogas och kidnappas av två lurendrejare, som säljer honom som slav. Filmen är baserad på Northups självbiografiska bok, och skildrar hans tolv år som träl åt olika hemmansägare i södern.
När han kidnappas är Northup helt inlemmad i den "vita" kulturen. Detta blir till ett problem för honom. För att inte förstöra den människosyn som hela slaveriet är baserat på, så måste han spela rollen som "svart" alla dessa tolv år. Skulle fasaden rämna riskerar han avrättning. För om han visar sig vara lika god som andra faller hela systemet med rasindelning, och istället för att ändra systemet är det enklare att eliminera människan. Man kan fråga sig hur länge man kan undertrycka sitt verkliga jag innan man blir sitt persona?
Ejiofor Oscarsnominerades välförtjänt för sin roll. Hans porträtt är det av en förtryckt människa med en osynlig tyngd på sina axlar, och en blick som aldrig når tillräckligt högt för att möta andras. Det är med den känslan han lämnar oss som följer hans historia. Även när han får dialog värdigt historieböckerna säger han den liksom förslavat. "Jag vill inte överleva - jag vill leva", viskar han. Inte långt därefter har han resignerat, när han för en kvinnlig slav förklarar att han gör "allt för att överleva". För hjälten i "12 Years a Slave" handlar det inte om att krossa slaveriet. Han har inte lagen på sin sida. Det handlar om att försöka fly eller, om inte det fungerar, blott överleva. Den större kampen kommer senare.
Filmen skildrar Northups vistelse hos vänliga såväl som grymma plantageägare. Båda är de lika stora hycklare. Den alkoholiserade, sadistiske Epps (Michael Fassbender) talar om sina slavar som djur. Men om det är sant, varför attraheras han så av sin favoritslavinna (Lupita Nyong'o), som han piskar och våldtar omvartannat likt en vit kränkt man som åtrår det oåtkomliga? Den milde Ford (Benedict Cumberbatch) behandlar Northup humant, vilket borde diskvalificera honom från deltagande i slavhandel överhuvudtaget. Ser han slavar som medmänniskor? Hur motiverar han då sin människohandel? När Northup försöker förklara, vill Ford inte lyssna.
I filmens mörkaste natt och bästa scen konfronteras Northup med ett brev. Epps vet inte om att Northup kan skriva. Om han tror att Northup är författaren kommer vår hjälte inte att överleva natten. Här är problemet: När scenen börjar vet båda två att Northup är författaren. Viker Northup ned blicken är det ajöss. McQueen har en förmåga att inte bara återge sådant obehag, utan även projicera det tillbaka på sin publik med långa obekväma tystnader. Många av hans besvärliga scener är närmast subtila, vilket gör dem inbjudande på ett perverst sätt. En flera minuter lång skildring av en hängning känns som inte mycket mindre än så. När scenen slutligen, äntligen, tar slut har vi sedan länge lämnat vår komfortabla zon.
"12 Years a Slave" är inte perfekt. Det största problemet är att den nästan helt undviker skildringar av slavarnas inbördes förhållanden, en frånvaro som lämnar något av ett hål i Northups berättelse. Den innehåller också en scen av illa spelat, högljutt gråtande som låter forcerat långt bortom all genuin sorg. Detta skulle kunna vara ett medvetet grepp, vilket i så fall gör det än värre eftersom ironi i en historia som denna vore helt smaklöst. Men skit samma.
För världen har blivit välsignad med en ny auteur. Under loppet av blott tre filmer har McQueen skapat en egen särprägel, ett slags McQueensland på film. Hans hjältar är alla slavar under olika förtryckande system - externa eller internaliserade - och deras kamp är för befrielse. Vi är inte en del av hans befolkning, men med sin utstuderade metod tar han oss dit för en stund. Det må kännas tungt, men empatin det genererar hos dem som orkar gör det värt det. Så ni bör se "12 Years a Slave" åtminstone en gång i era liv. Film kan inte alltid vara angenämt om förtrycket ska krossas.
Jag hyrde den på Headweb för 39:-.
Skildringen är som ett uthållighetstest, så utmattande att den är svår att brinna för, men desto bättre för allt man får ut av att se färdigt. Om "slav" är ett mentalt tillstånd, strävar filmen efter känslan av att vara i ett sånt. Hur väl den lyckas förmedla detta hoppas jag personligen aldrig få reda på. Här finns levande skådespeleri, långsamt berättande och estetik av äkta miljöer som skapar en plats i tid och rum. På denna plats berättas om sådant som får skinnet att krypa av obehag. Denna kombination känns på något sjukt sätt som poetisk rättvisa, eftersom det påminner om den icke nämnbara brännpunkten här - det fördömda skinnet.
Rasism är som ideologi en konstruktion. Den uppfanns i samband med kolonialismen på 1800-talet. När man insåg att utplundring och förslavande av främmande folkslag var omoraliskt, hamnade man i ett dilemma. Alla dessa rikedomar, all denna arbetskraft fick ju inte gå till spillo. Man kom på idén att dela upp människor i raser, med medfödda skillnader i utseende, moral, intellekt, beteende och personlighet. Somliga raser klassades som underlägsna andra, och därmed var kolonialismen rättfärdigad. Rasismen var född, och med den en ursäkt att beröva folk deras människovärde.
"12 Years a Slave" är en studie i sådan förnedring och fysisk tortyr. Det är inget nytt område för dess regissör, Steve McQueen, som tidigare gjort filmer som Hunger och Shame med samma obehagliga intimitet. I största iver att få berätta sin historia klipper han i filmens anslag först till sockerrörsfälten, sedan slavarnas nattkvarter, innan han sansar sig och börjar om från början med filmens titel på ett skrivpapper. McQueen och hans manusförfattare (John Ridley) skildrar sin historia som ett radband av episodiska minnen till slutet från början.
Där, i begynnelsens Saratoga, New York, år 1841, lever Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) som en fri man med hustru och två barn. Han livnär sig som violinist när han en dag drogas och kidnappas av två lurendrejare, som säljer honom som slav. Filmen är baserad på Northups självbiografiska bok, och skildrar hans tolv år som träl åt olika hemmansägare i södern.
När han kidnappas är Northup helt inlemmad i den "vita" kulturen. Detta blir till ett problem för honom. För att inte förstöra den människosyn som hela slaveriet är baserat på, så måste han spela rollen som "svart" alla dessa tolv år. Skulle fasaden rämna riskerar han avrättning. För om han visar sig vara lika god som andra faller hela systemet med rasindelning, och istället för att ändra systemet är det enklare att eliminera människan. Man kan fråga sig hur länge man kan undertrycka sitt verkliga jag innan man blir sitt persona?
Ejiofor Oscarsnominerades välförtjänt för sin roll. Hans porträtt är det av en förtryckt människa med en osynlig tyngd på sina axlar, och en blick som aldrig når tillräckligt högt för att möta andras. Det är med den känslan han lämnar oss som följer hans historia. Även när han får dialog värdigt historieböckerna säger han den liksom förslavat. "Jag vill inte överleva - jag vill leva", viskar han. Inte långt därefter har han resignerat, när han för en kvinnlig slav förklarar att han gör "allt för att överleva". För hjälten i "12 Years a Slave" handlar det inte om att krossa slaveriet. Han har inte lagen på sin sida. Det handlar om att försöka fly eller, om inte det fungerar, blott överleva. Den större kampen kommer senare.
Filmen skildrar Northups vistelse hos vänliga såväl som grymma plantageägare. Båda är de lika stora hycklare. Den alkoholiserade, sadistiske Epps (Michael Fassbender) talar om sina slavar som djur. Men om det är sant, varför attraheras han så av sin favoritslavinna (Lupita Nyong'o), som han piskar och våldtar omvartannat likt en vit kränkt man som åtrår det oåtkomliga? Den milde Ford (Benedict Cumberbatch) behandlar Northup humant, vilket borde diskvalificera honom från deltagande i slavhandel överhuvudtaget. Ser han slavar som medmänniskor? Hur motiverar han då sin människohandel? När Northup försöker förklara, vill Ford inte lyssna.
I filmens mörkaste natt och bästa scen konfronteras Northup med ett brev. Epps vet inte om att Northup kan skriva. Om han tror att Northup är författaren kommer vår hjälte inte att överleva natten. Här är problemet: När scenen börjar vet båda två att Northup är författaren. Viker Northup ned blicken är det ajöss. McQueen har en förmåga att inte bara återge sådant obehag, utan även projicera det tillbaka på sin publik med långa obekväma tystnader. Många av hans besvärliga scener är närmast subtila, vilket gör dem inbjudande på ett perverst sätt. En flera minuter lång skildring av en hängning känns som inte mycket mindre än så. När scenen slutligen, äntligen, tar slut har vi sedan länge lämnat vår komfortabla zon.
"12 Years a Slave" är inte perfekt. Det största problemet är att den nästan helt undviker skildringar av slavarnas inbördes förhållanden, en frånvaro som lämnar något av ett hål i Northups berättelse. Den innehåller också en scen av illa spelat, högljutt gråtande som låter forcerat långt bortom all genuin sorg. Detta skulle kunna vara ett medvetet grepp, vilket i så fall gör det än värre eftersom ironi i en historia som denna vore helt smaklöst. Men skit samma.
För världen har blivit välsignad med en ny auteur. Under loppet av blott tre filmer har McQueen skapat en egen särprägel, ett slags McQueensland på film. Hans hjältar är alla slavar under olika förtryckande system - externa eller internaliserade - och deras kamp är för befrielse. Vi är inte en del av hans befolkning, men med sin utstuderade metod tar han oss dit för en stund. Det må kännas tungt, men empatin det genererar hos dem som orkar gör det värt det. Så ni bör se "12 Years a Slave" åtminstone en gång i era liv. Film kan inte alltid vara angenämt om förtrycket ska krossas.
Jag hyrde den på Headweb för 39:-.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar