Room 237 (2012)

"Somliga filmer stannar med dig för evigt", hävdar affischen till "Room 237", dokumentären om Stanley Kubricks klassiska skräckfilm "The Shining" och den effekt den har haft på dess mest hängivna fans. Några av dem har sett filmen så många gånger att de börjat betrakta rekvisitan, scenografin, klippningen, et.c., istället för handlingen. Därigenom har de upptäckt märkliga mönster av upprepningar och sammanträffanden, som de kopplat samman såsom punkterna i en punktteckning, och på så vis skapat helt nya meningar med filmen. "Room 237" presenterar några av de mest galna teorier om "The Shining" och dess egentliga handling. 

Har du inte sett filmen lämnas du i sticket eftersom du inte får någon resumé. Jag kan väl i alla fall vara så god och länka till en sådan här.

En av dessa teorier hävdar att "The Shining" kritiserar amerikanarnas folkmord på ursprungsbefolkningen. En annan har gjort en planlösning över hotellet som filmen utspelas i och kommit fram till att det inte hänger ihop. En tredje hävdar att filmen bevisar att Kubrick fejkade månlandningen 1969. Fler teorier finns men jag tror att du hajar poängen. Utifrån dolda budskap som de läser in i filmen, påstår dessa galningar saker om Kubricks intentioner som är osanning. Hans regiassistent bröt ihop av skratt när han såg "Room 237". Om man verkligen vill kritisera folkmord på indianer, bör man göra en film om indianer. Annars åstadkommer man inte mycket på det området.

Man kan alltså säga att personerna bakom teorierna skapar någonting "nytt" genom att dekonstruera ett befintligt verk. De står, som man säger, på en jättes axel. Detsamma gäller dokumentären i sig, som nära nog skapar ingenting på egen hand, utan bildar ett narrativ genom att klippa ihop befintliga filmsnuttar, mestadels från Kubrick-filmer. Ibland klipper regissör Rodney Ascher in digitala, fejkade affischer eller TV-bilder för att stämma in i filmens berättande. Men allt som har med denna film att göra är gjort i klipprummet.

Därför blir personerna ansiktslösa. Vi får inte lära känna dem mer än till bara namnet, och därför blir själva "The Shining" filmens subjekt. Vi får se filmen dissekeras som ett tortyroffer i någon b-skräckis om en galen vetenskapsman. Kanske kan dessa individer, likt dr. Frankenstein, hävda att de skapar nytt liv, men det finns ingen livsgnista här. Det är bara horribelt. Resultatet blir en film om något förvridet som kanske vill kallas "filmanalys", men som mer liknar tortyrporr. Här har den helt enkelt gått för långt. Den tar död på glädjen med filmintresse genom att visa andras förtjusning av att förstöra den. Den är ett lustmord och en plåga att se, och då har jag lustigt nog inga speciella band till "The Shining". Och nu kommer jag aldrig att få det heller.

För att ytterligare förvärra en hopplös situation så har Ascher inte heller den goda smaken att ge varje teori en överskådlig presentation. Han klipper in små bitar av varje berättares utsaga här och var och blandar dem till de blir en mischmasch av snuttifieringar. Rätt omgående hamnar man i det läge då man inte längre vet vem som står för vad, och dekonstruktionen övergår till slakt. Vem vet, kanske försöker Ascher få oss att dekonstruera dekonstruktionen?

Visst, gillar du överanalyserande kanske du får ut nåt av denna film. Den kanske kan ge dig instrumenten för sådant. Själv har jag har god lust att dekonstruera "Room 237" och förstöra den. Men det kräver mycket arbete och redan nu har jag tillägnat den mycket mer tid än den förtjänar. Den gränsen passerade jag för övrigt när förtexterna började rulla, drygt en och en halv minut in i filmen. Då går en person (Tom Cruise) in i en biograf. Föga anar han väl att hela hans filmintresse är hotat av vad han snart ska få se.