Cloverfield (2008)

Det här är en gammal film, jag vet, men jag bläddrade igenom HBO Nordics filmutbud och fann denna opretentiösa lilla pärla bland flera mästerverk. Visst, jag har sett den förut, och jag minns vad som händer den drabbade staden, New York, men inte dess invånares öden. Filmens händelser är så storslagna att de raderar de små människorna ur minnet. "Cloverfield" har en handling som är så avskalad att dess skelett ligger där blottat, men den skildras med en sån energi och utsökt känsla för tajming att man är bara är glad att slippa bekymra sig om några detaljer.

En man (Michael Stahl-David) och en kvinna (Odette Annable) grälar på en fest, och skiljs åt som ovänner strax innan ett jättelikt monster angriper Manhattan. Nu har jag beskrivit de första 30 minuterna. Kvinnan sitter fast i sitt hem, och han beger sig genom den belägrade stadsdelen med sina vänner för att rädda henne. Nu behövs bara en mening till för att sammanfatta hela filmen. Men det vore ju fel av mig, inte sant? Mannen, som heter Rob, är en snobb som har fått jobb i Japan när filmen börjar. Festen är hans avskedsfest. När det Godzilla-liknande monstret invaderar är det som om Japan har beslutat sig för att komma till honom istället.

Att Rob är arg på kvinnan är lite lumpet av honom. De hade en liten flirt och skulle väl ha blivit ett par, men nu är ju han på väg till Japan själv. Så när hon kommer till hans fest har hon med sig en ny dejt. Rob blir svartsjuk, men vad ska hon göra? Gå i kloster för att den enda rätte emigrerar? Vem tror han att han är? Måtte han må dåligt för sin reaktion. Kanske tackar han sin lyckliga stjärna för att monstret invaderar. Nu kan han bli en hjälte.

Så nu vet du det: yttre hot löser små, inbördes konflikter och för människor närmare varandra. Regissören Matt Reeves och hans författare Drew Goddard åkallar förvirringen och den apokalyptiska stämningen från de verkliga händelserna Nine-Eleven (jag vill alltid säga Seven-Eleven) för att skapa en hotbild. Filmen är skrämmande när fienden rör sig bland fjärran skyskrapor, vilket ger oss en känsla för dess monstrositet. Eller när bråten flyger genom staden och byggnader kollapsar, vilket ger oss en känsla för dess styrka. Eller när vi får se arméns futila motangrepp, vilket visar fiendens övermäktighet.

Det är alltså en klassisk "damsel in distress"-historia i en monsterfilm, på gott och ont helt skildrad från civilt perspektiv. Och som sådan är den lyckad. En av festdeltagarna, Hud (T.J. Miller), dokumenterar händelserna med en digitalkamera, och hans film är som en odyssé genom en mardröm. Man kan inte annat än beundra hans förmåga att i publikens tjänst filma hela denna natt med perfekt dramaturgi. Hans kameraföring är dock svårare att beundra. Den som lätt blir åksjuk varnas. Jag gillar idén "found footage", som på Lovecraft-manér vill lura oss att tro att vi upptäcker farligt, oredigerat råmaterial. Närvarokänslan är överväldigande i denna film. Andra filmare har tyvärr inte lyckats lika bra med detta format.

"En selfie från dagen då jag invaderade Manhattan"

Men då är "Cloverfield" producenten J.J. Abrams skapelse. Känner du inte redan till honom, kommer du att göra det när nästa Star Wars-film närmar sig. Denna film lanserades med en smart marknadsföringskampanj. Ingenting var på förhand givet. Förhandstrailern visade ett drama på en fest som avbröts av en stor smäll. Brinnande bråte flög genom luften och krossade Manhattans skyskrapor. När frihetsgudinnans huvud rullade som ett bowlingklot längs en gata undrade vi i publiken vad det var frågan om. Vad för hiskelig kraft kan orsaka detta?

Så vi gick och såg filmen på bio, och vi fick vårt monster men inte mycket mer. Efter filmen återstod frågan: Varifrån kommer monstret? Från havet? Rymden? Ett laboratorium? Filmen erbjuder inga svar och det är kul, men tyvärr erbjuder den heller ingen anledning att försöka lista ut det själv. Det är en film där människornas överlevnad är enda angelägenheten. Dess mysterium är i sig bortkastat och bara ett smart försäljningsknep, men kampen för överlevnad är tillräckligt engagerande för att man inte ska sakna nåt medan filmen pågår. Och ibland är det allt jag begär.

"Cloverfield" är föredömligt kort och värt en extra halv stjärna om du aldrig sett den. Sedan sjunker den med en halv stjärna för var gång du ser den. Så lita på att jag aldrig mer kommer att bemöda mig. Jag såg filmen på HBO Nordic, men den finns även på Netflix.