Joel Kinnaman anade säkert att han började stå på randen till stjärnstatus när hans senaste film fick en "mockbuster", kallad "Robotic Cop", som släpptes direkt till DVD samtidigt som hans egen film gick upp på bio. En mockbuster är en komiskt dålig lågbudgetkopia av någon förväntad publikmagnet och måste vara den ärligaste formen av smicker. Du har säkert snubblat över en sån någon gång. Den klänger på sin värdfilm som en sugfisk på en haj. Problemet är att Kinnamans film i sig klänger på en annan film som en haj på en blåval.
Han spelar titelrollen Alex Murphy i nyinspelningen av "RoboCop", som i sin originaltappning från 1987 var en fantastiskt underhållande satir om en framtida polisstat. Den filmen hade ett intressant tema - vilken plats har människan i ett alltmer teknologiskt samhälle? - och var dessutom en spännande actionfilm. I denna version är det mesta av syrlighet, humor, lekfullhet och samhällsperspektiv borta till förmån för dramat om Murphys mänskliga kamp mot sin inre robot.
Joshua Zetumers manus och José Padilhas regi gör RoboCop till en mystisk, bipolär figur vars inre tillstånd representeras av parametrar på en datorskärm. Hans kamp är hans allena och samhället han rör sig i bara en kuliss. Utgången av hans kamp - om han blir en fullfjädrad robot till slut, eller en så gott som komplett människa - vilken skillnad gör den för Detroit, staden han rör sig i? Klarar sig inte Detroit lika bra utan honom? Vem vet? Inget är väl så onödigt som en dystopi som är helt ointresserad av sitt samhälle.
Det är mycket som saknas, och istället får vi klichéer om Murphys familjeförhållanden när polisutövandet börjar programmeras in i honom. De två världarna ställs mot varandra och blir omöjliga att kombinera. Han har en mänsklig hand och en artificiell, och filmen är bara en hårsmån ifrån att visa hur den mänskliga bokstavligen måste brotta ner den artificiella. Det hade kanske varit att föredra istället för det vi får - ingenting. När filmen når sin kulmen är vad som händer helt godtyckligt - vi får ingen visuell representation av vad som händer i Murphy förrän kampen i honom redan är över. Slutet i original-RoboCop var ett under av snillrikt manusförfattande där RoboCop kunde segra tack vare hjälpen från några - tre stycken, tror jag - väl valda ord.
Joshua Zetumers manus och José Padilhas regi gör RoboCop till en mystisk, bipolär figur vars inre tillstånd representeras av parametrar på en datorskärm. Hans kamp är hans allena och samhället han rör sig i bara en kuliss. Utgången av hans kamp - om han blir en fullfjädrad robot till slut, eller en så gott som komplett människa - vilken skillnad gör den för Detroit, staden han rör sig i? Klarar sig inte Detroit lika bra utan honom? Vem vet? Inget är väl så onödigt som en dystopi som är helt ointresserad av sitt samhälle.
Det är mycket som saknas, och istället får vi klichéer om Murphys familjeförhållanden när polisutövandet börjar programmeras in i honom. De två världarna ställs mot varandra och blir omöjliga att kombinera. Han har en mänsklig hand och en artificiell, och filmen är bara en hårsmån ifrån att visa hur den mänskliga bokstavligen måste brotta ner den artificiella. Det hade kanske varit att föredra istället för det vi får - ingenting. När filmen når sin kulmen är vad som händer helt godtyckligt - vi får ingen visuell representation av vad som händer i Murphy förrän kampen i honom redan är över. Slutet i original-RoboCop var ett under av snillrikt manusförfattande där RoboCop kunde segra tack vare hjälpen från några - tre stycken, tror jag - väl valda ord.
Vår hjälte har ett nytt, uppdaterat utseende a'la "The Dark Knight", för en publik som har mognat och vill se sina gamla superhjältar behandlas med sober respekt. Jag antar att hans nya rörlighet ska motsvaras av en ninjaliknande design. Olyckligtvis är jag tillräckligt gammal för att tycka att han mest liknar bilen K.I.T.T. från "Knight Rider". I originalet åt Murphy en barnmatsliknande sörja för att hålla sig med energi. Här kopplar han bara upp sig mot en dockningsstation, eftersom han knappt har några organiska delar kvar. Mer trovärdigt, kanske, men inte så kul. Varför utrustas han inte med ett par skottsäkra vindsnurror på hjälmen ifall han får slut på energi när han patrullerar gatorna?
Hur är Murphys bakgrundshistoria då? Brutal. Han och partnern Lewis (Michael K. Williams) är några vapensmugglare på spåret när han blir svårt tilltygad av en bilbomb på sin garageuppfart. Med svåra brännskador över hela kroppen och förlamning från midjan nedåt är läget hopplöst. Skurken som beordrar detta heter Vallon (Patrick Garrow). Han är en sån där ogenomtänkt, ond figur som först, helt i onödan, försöker ha ihjäl Murphy och Lewis i en eldstrid, och strax därpå säger att det är dåligt för affärerna att ha ihjäl snutar. Vi får också veta att han har en mullvad i poliskåren. Eftersom filmen bara presenterar två snutar utöver Murphy och Lewis är det inte så svårt att lista ut vem.
Hans fru Clara (Abbie Cornish) ger sitt medgivande till användandet av hans kropp i ett experiment, som ska placera Murphys mänskliga inre organ i ett robotskal. Gary Oldman spelar den snillrike doktorn som skapar RoboCop för det multinationella konglomeratet OmniCorp, och Michael Keaton gestaltar dess durkdrivne envåldshärskare, som måste sälja sin produkt åt ett skeptiskt USA. Filmens bästa scen kommer när Murphy får se vad som är kvar av kroppen innanför robotskalet. Kinnamans minimalistiska mimik speglar hans hjälplöshet väl. Den seriösa tonen etableras här och filmen återhämtar sig tyvärr aldrig från denna chock.
Hans fru Clara (Abbie Cornish) ger sitt medgivande till användandet av hans kropp i ett experiment, som ska placera Murphys mänskliga inre organ i ett robotskal. Gary Oldman spelar den snillrike doktorn som skapar RoboCop för det multinationella konglomeratet OmniCorp, och Michael Keaton gestaltar dess durkdrivne envåldshärskare, som måste sälja sin produkt åt ett skeptiskt USA. Filmens bästa scen kommer när Murphy får se vad som är kvar av kroppen innanför robotskalet. Kinnamans minimalistiska mimik speglar hans hjälplöshet väl. Den seriösa tonen etableras här och filmen återhämtar sig tyvärr aldrig från denna chock.
Originalets satiriska TV-inslag är ersatta av snuttar av "The Novak Element", ett program som leds av en opinionsbildande TV-personlighet (Samuel L. Jackson). Han talar i samma högerpopulistiska stil som verklighetens Glenn Beck. Han står där iförd fånig peruk i en studio med digitaliserade stjärnbaner, redo att ta emot våra skrattsalvor, men hans gravallvar är ogenomträngligt, och hans förekomst i sig är det enda skämtet. Detta gör honom representativ för hela "RoboCop" anno 2014.
Kan man skratta åt Glenn Beck? Kanske. Men det är i så fall mest ett avvärjande skratt mot någon som inte behagar skämta. Att ta bort humorn är inte att göra en film allvarlig. Och om du ändå gör det måste du se till att behärska vad än du ersätter den med till fullo. RoboCop '87 var uppkäftig som en punklåt. Den var ett hån mot polisstaten och allt vad god smak heter. Denna nyversion är som ett gammalt fan, som har förstått figuren och filmen "RoboCop", och vill förklara för en oförstående omvärld vad originalet handlade om, vilket helvete figuren gick igenom. Men finns det någon som vill lyssna på denna tolkning istället för sin egen?
Jag hyrde den på Headweb för 39:-
Kan man skratta åt Glenn Beck? Kanske. Men det är i så fall mest ett avvärjande skratt mot någon som inte behagar skämta. Att ta bort humorn är inte att göra en film allvarlig. Och om du ändå gör det måste du se till att behärska vad än du ersätter den med till fullo. RoboCop '87 var uppkäftig som en punklåt. Den var ett hån mot polisstaten och allt vad god smak heter. Denna nyversion är som ett gammalt fan, som har förstått figuren och filmen "RoboCop", och vill förklara för en oförstående omvärld vad originalet handlade om, vilket helvete figuren gick igenom. Men finns det någon som vill lyssna på denna tolkning istället för sin egen?
Jag hyrde den på Headweb för 39:-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar