Uppsamlingsheat - februari 2015

Låt mig fatta mig kort. Jag har mycket att stå i, inte minst en cykel som krånglar och jag måste sätta skiftnyckeln i innan det är dags att cykla till jobbet. Eller gå, beroende på hur väl jag lyckas.

Jag har sett lite film på sistone, närmare bestämt tre stycken sedan "The Lone Ranger", men inte haft tid att skriva något om dem. Så här kommer ett uppsamlingsheat med kortfattade omdömen, såsom jag kan göra ibland.

---

"Gone Girl" (2014)

"Gone Girl" satte mig på pottan en aning. Den är så bra att den förtjänar en egen utförlig text, men ju utförligare man skriver, desto mer saboterar man upplevelsen för sin nästa. Den är sin handling, som är inlindad i ett bländande hantverk och berättad på ett utsökt förföriskt manér - vilket dessutom är en del av poängen med filmen. Mer än så nänns jag inte avslöja.

För en manuskille som mig är "Gone Girl" en ren njutning i berättande, en lek med perspektiv, en "Whodunnit?" som övergår i en "Hasanyonedunnwhat?". Regisserad av David Fincher, som har såna här sjuka labyrintiska deckare som specialitet, men aldrig har han lämnat en sån här klump i magen på mig i efterhand. I huvudrollerna ser vi Ben Affleck och en helt fantastisk Rosamund Pike. Den lär vara med på min årsbästalista.

---

"Annabelle" (2014)

Med ett överflöd av utdragna närbilder på den där onda dockan från "The Conjuring" (2013) där ingenting händer,  börjar "Annabelle" närma sig självparodi. Den är jämförbart bra med sin föregångare, så gillade du den så... ptja, varför inte? Den tillför ingenting till genren, knappt ens någon skräck, men några scener fick mig att hoppa till i soffan. 

Tyvärr har den en så genomskinlig exposition att jag förutsåg i stort sett varje rollfigurs funktion för storyn. Så jag satt mest och väntade på att se om jag skulle få rätt, medan bra skräck förutsätter att du förväntar dig vad som helst. Det är i denna förväntan själva skräcken består, likt sekunden innan du vänder dig om för att se vad som står bakom dig, och du vaknar upp ur din värsta mardröm...

---

"Män i krig" (1957)

Du får vad du förväntar dig, och med en sån titel, vad förväntar du dig? Ja, den är svartvit och ganska macho. Under Koreakriget blir en amerikansk pluton strandsatt i fiendeland, och måste hitta ett sätt att förenas med sina allierade. Krigsfilm efter krigsfilm har konstaterat samma sak. Tillståndet "karlakarl" är ett ensamt sådant, och i kriget finner de ett sätt att förenas, att på riktigt bry sig om och hjälpa andra som behöver och accepterar hjälp på samma villkor.

Ett citat i inledningen - "Berätta om fotsoldaten, så ska jag berätta om alla krig" - anspelar på någon allmängiltig förklaring till krigets tillstånd, och det vet jag ju ingenting om, men det kan ju inte vara så enkelt som denna rättframma skildring. Ett citat är bara ett citat, och att du slänger dig runt med ett sådant ger dig inte garanterat rätt. "Män i krig" varken glorifierar eller romantiserar krig, men den romantiserar soldater i gemen och känns lätt naiv i dessa Edward Snowden-tider. Samtidigt är den en ganska spännande berättelse med oviss utgång, och det duger för mig. Finns på Netflix under "klassiker".

The Lone Ranger (2013)

Den otroligt utskällda och flerfaldigt Razzie-nominerade "The Lone Ranger" är egentligen inte så pjåkig. Problemet sitter i tonläget. Den siktar på att vara dels putslustigt matinéäventyr som tänjer på fysikens lagar, dels seriöst drama med verkliga konsekvenser. Folkmord på indianer är en sådan konsekvens. Detta ställer upphovsmännen inför ett dilemma. Dessa element är svåra att kombinera. Filmen är tillåten från elva år, och vill förbli så. Så hur tror du regissören Gore Verbinski och producenten Jerry Bruckheimer gör för att inte förlora familjestämpeln? Så här gör de: (1) de struntar i att visa blod, och för säkerhets skull så (2) avslutar de folkmordsscenen med ett skämt. "Too soon", mumlade jag för mig själv istället för att skratta.

Den som kan sin western märker tydligt influenserna från genrens stora dramer - framför allt "Little Big Man" och "Harmonica - En hämnare" - samt tågjakten från "Så går det till i krig". Resultatet blir föga pricksäkert och hur skulle det kunna bli det? Snarare är det en hagelsvärm som träffar över hela måltavlan och sånär dödar filmen.

Äventyret skildras egentligen bara såsom Tonto (Johnny Depp) minns och återberättar det för en gosse (Mason Cook) på ett museum i filmens inledning. Så man skulle kunna argumentera för att det är hans syn på saken vi får se, och kanske speglar filmen hans ambivalens inför vad han varit med om? Ja, så måste det vara. Det begriper väl vilken elvaåring som helst? Dagens ungdom, ingen känsla för psykologi.

Vad filmen gör bra, gör den dock väldigt bra. Den är smäktande vackert fotograferad, scenografin och kostymerna är makalösa och närvarokänslan gedigen. Den tecknar en fullödig westernvärld befolkad av de skitigaste råskinn du kan tänka dig. Hit kommer John Reid (Armie Hammer), mannen som sedermera blir Lone Ranger, för att ställa allt tillrätta. Han är principfast, en lagens väktare som skyr skjutjärn som pesten. Lagboken är hans vapen och så vill han ha det. Men ödet vill annat. 

När berättelsen börjar är han på väg till sin bror, Dan (James Badge Dale), sheriffen i nybyggarsamhället Colby. Redan under tågresan dit kommer han i kontakt med Tonto, som är ute efter vad han tror är den uråldriga onda anden Wendigo. I människoskepnad kallas han Butch Cavendish (härligt ondskefullt spelad av William Fichtner). Snart tvingas de två samarbeta, högst motvilligt, eftersom de av olika anledningar får en gemensam motståndare.

"The Lone Ranger" är härligt actionspäckad, och har en så övertygande yta att den gör mig nostalgisk efter de mästerverk den imiterar. Inte heller handlingen är det någonting större fel på. Att jag känner mig lite för gammal för målgruppen är ju ingen giltig kritik. Skådespelarna agerar med all den övertygelse man kan förvänta sig - med ett irriterande undantag.

För filmens misslyckande får helt och hållet tillskrivas storstjärnan Johnny Depp, som också får ta sitt ansvar som exekutiv delproducent. Han är häpnadsväckande usel som Tonto. Här visar han upp en oöverträffad tondövhet. Ständigt ställer han sig själv i centrum, allt som oftast med en skämtsam töntighet som hade passat mycket bättre som attribut i huvudrollen Lone Ranger. När Tonto dessutom varvar det med ett djupt filosofiskt allvar, nästan alltid i ögonblicket därpå, skär sig allting. Depps skådespeleri sker på en nivå av ironi som resten av filmen inte tål. Den ena extrema sinnesstämningen fördärvar den andra. Och vad finns kvar? En pajas i smink som hånar sig själv, sin film, sina repliker, sin publik och alla medarbetare som gör sitt yttersta.

Jag fattar, jag fattar - han vill återuppleva dundersuccén med Jack Sparrow från "Pirates of the Caribbean". Men Tonto är inte Tönto. Jag menar, Lone Ranger är tönten. Se bara på honom, hans kostym, hans mask. Stackars Armie Hammer. Under inspelningen måste han ha närt en tilltagande vrede gentemot sin "med"-spelare. Allting talade för att han skulle få sitt stora genombrott i och med "Lone Ranger". Men en överbetald stjärna klarade i sin fåfänga inte att stå i bakgrunden, så han armbågade sig förbi, ställde sig i strålkastarljuset och stal vartenda skämt. Och han sög medan han gjorde det. 

Jag såg filmen på Netflix, och den duger som lättsmält underhållning när du sett allt annat du velat se.

Boyhood (2014)

Hur blir getingar till? Mason, 6 år, ligger i gräset med huvudet bland molnen och funderar. Kanske om man sprutar vatten på exakt rätt sätt, så förvandlas det till en geting? Kan det vara så? Mamma kommer förbi. Mason prövar sin idé på henne och hon säger inte emot. Då måste det stämma - så blir getingar till. Och vips så blir detta till ett minne i Mason, ett obetydligt sådant bland många andra. Varför det finns där begriper han inte. Det bara finns där, och där kommer det att förbli. Minnen fungerar så. Det finns en känsla av att man väljer dem lika litet som man väljer vem man blir. Kanske hänger det ihop.

Strax därpå får vi se när han påträffar en död fågel som kraschat mot ett fönster. Detta blir ett annat minne. I formen av två olika djur har nu begreppen "födelse" och "död" kommit över honom. Dessa är de två abstrakta ramar som sätter gränserna för ett liv. Och med dessa på plats inom sig, kan berättelsen om honom ta sin början.

Länge har regissören Richard Linklater varit en av mina favoriter. Och på hans IMDb-profil har jag länge sett existensen av någonting gåtfullt. Först kallades det "The Untitled Twelve Year Richard Linklater Project". Sedan blev det "Boyhood". Min nyfikenhet har varit svårtyglad men nu är den stillad. Resultatet blev bättre än jag någonsin vågat tro. Aldrig har jag sett en bättre film.

Alla som bidragit med någon liten del av "Boyhood" måste känna stolthet för vad de gjort, och sorg för att det är över. För tusan, till och med jag känner stolthet för att jag så länge känt till dess existens. Ingen annan film jag minns är i utförande så tätt förbunden med vad den skildrar. Tolv år tog den att spela in, och den skildrar tolv år av en pojkes uppväxt. Samma skådespelare har spelat honom under all denna tid. Från hans första formande av sin identitet vid sex år, tills han som artonåring är redo att släppas fri att finna sin plats i världen.

Den potentiella målgruppen är ofantlig. Alla som levt hela den långa vägen från barn till vuxen kan känna igen sig. Den som fött och uppfostrat ett barn känner säkert igen sig ännu mer. Att släppa taget kan inte vara enkelt. Självklart begriper vi att det sker med både stolthet och sorgsenhet.

Så vad handlar "Boyhood" om? Det är en fråga om perspektiv. Det är en berättelse om tiden som går, och längs vilka outgrundliga vägar den leder oss. Som varje uppväxt, har den en början och ett slut, men ingen handling. Som i ett riktigt liv finns här större och mindre konflikter, omedelbara och oändliga. Sådana som världen gör allt för att dölja eller överdriva. Som i ett riktigt liv finns minnen av kärlek och ilska, men även stunder av djupa insikter eller bara likgiltighet. Här finns popkultur och politik. Här finns kort sagt allt möjligt.

Det viktiga är att Linklater inte lägger några värderingar i någonting. Han bara dokumenterar och konstaterar att allting du upplever bidrar till att forma personen som är du. "Boyhood" är så komplex som en riktig uppväxt, eller så enkel som en sådan. Allt är en fråga om perspektiv. Hur ser du på din egen? 

Pojken heter alltså Mason, och han spelas av Ellar Coltrane. I varje scen finns han med, och således är filmen en skildring av uppväxten genom hans egna ögon. Hans föräldrar är frånskilda. Han bor med mamman, som spelas av Patricia Arquette, och systern, som spelas av Lorelei Linklater. Pappan, som spelas av Ethan Hawke, träffar han varje sommar och varannan helg resten av året. Artistiskt sett kan alla dessa fyra skådespelare lägga av nu, för i denna film har de skapat karriärdefinierande roller. Både Arquette och Hawke har blivit Oscarsnominerade, mycket välförtjänt. Ellar Coltrane kommer vara svår att se i någon annan film. Vem vet om han ens är intresserad av en skådespelarkarriär?

Masons uppväxt är inte så mycket att orda om egentligen. Du ser vad du ser. Jag behöver inte förklara någonting för dig. Jag upplever filmen som en lång serie minnen, mer eller mindre väsentliga i formandet av honom. Tidens gång sker närmast drömlikt. Masons hår förändras från år till år, och han växer såklart, men i övrigt finns ingen tydlig övergång från ett år till nästa. Skvalmusiken vi hör är den tydligaste tidsmarkören. 

Pappan är från början en sorgfri, frånvarande bohem. Under åren utvecklas han till en ansvarstagande familjeförsörjare. Oavsett vilket, verkar Mason dyrka honom på sitt beskedliga sätt, och uppskattar de få stunder de har. Hans mamma är hans fasta punkt. Hon visar prov på en makalöst stark karaktär, som bara motsvaras av mödrar i verkliga livet. Den kan irritera honom ibland, men i långa loppet är den hans räddning. Ett sådant komplext kvinnoporträtt har jag inte sett på länge. Utan hennes styrka hade Masons liv kunnat te sig betydligt annorlunda. Hur får du upptäcka själv, men det får en att fundera på ens eget liv. Allt man gjort, och allt som legat bortom ens kontroll. Vilken person hade jag varit om saker hänt annorlunda?

Filmbranschen har genom åren visat en rädsla för det ordinära. Vanliga människor har skildrats på film bara om de haft extraordinära historier att berätta, eller om deras historier utspelats under farliga platser eller dramatiska tidsepoker i världshistorien. Men Richard Linklater verkar älska vanliga människor. Han förstår hur vi snackar, tänker, känner och iakttar. Hans öra för dialog är oöverträffat. Egentligen finns ingen anledning att göra en film som "Boyhood", och just detta gör den till ett starkt humanistiskt verk. Jag älskar den tanken. Som om vi är mer intressanta än alla sagor i världen. 

Det här kan vara den ultimata filmen. Jag kan inte skaka av mig känslan att jag aldrig kommer att få se en bättre film. Samma känsla grep tag om mig när jag såg "Kvinnan i sanden" för ett antal år sedan. Den filmen lyckades också kapsla in universella existentiella villkor i en simpel historia. Men där den var skrämmande, utmanande och klaustrofobisk, är "Boyhood" istället upplyftande, okomplicerad och öppen. 

Visst, även "Boyhood" har sin beskärda del av mörker. Men när mänskorna på skärmen värnar om varandra, skrattar tillsammans, eller bara hänger med varandra blir jag som mest berörd. Och under några scener, där små obetydliga saker händer, får jag gåshud. Jag kan knappt förklara det. Det är tiden som är en faktor. Vi ser den passera. Det blir inte mer äkta än så. Små obetydliga saker i det förgångna blir enorma när man multiplicerar den med tiden som gått. Som när Masons mamma uppmuntrar en rörmokare att börja studera, och effekten kommer oss till del långt, långt senare. Då har vi redan glömt allt för länge sedan, och när han återkommer är det som en belöning från det förflutna.

Som du förstår är "Boyhood" ett mästerverk. Hyr den på Headweb så snart du har en ledig kväll, och ta del av ett stycke filmhistoria.

Christa Klages stora förtvivlan (1978)

---

Vilken idiot jag är. 

Det var en gång ett maraton. Jag kallade det "von Trotta-maraton" eftersom det handlade om den tyska regissören Margarethe von Trotta och hennes långa och framgångsrika karriär. Men ett maraton förutsätter att man ser dess filmer i ett någorlunda snabbt och taktfast tempo. På så vis kan man tillämpa kunskapen från ena filmen på nästa.

Tyvärr är livet jag lever olämpligt för såna närmast akademiska förpliktelser. Jag jobbar för mycket och blir lätt distraherad av annat. Och planer brukar inte vara så kul att fullfölja när den inledande entusiasmen har lagt sig. Fyra månader har gått sedan jag såg första filmen, och åtta sedan jag med pompa och ståt påbörjade projektet. Denna blogg ska vara ett nöje, inte en jobb, och pliktkänslor har stjälpt bättre bloggar än min. Så härmed avslutar jag detta maraton och skrotar alla planer på kommande sådana. Risken finns att jag kommer att börja avsky alla regissörer, skådisar eller manusförfattare jag grottar ned mig i. De förtjänar bättre. 

Vilken idiot jag är.

---

Men först måste jag avhandla denna minnesbeta. Jag ska göra processen kort, för jag har verkligen inte mycket att säga om "Christa Klages stora förtvivlan", och det mesta är rätt illa. Första von Trotta-filmen jag såg i mitt maraton hette "Katharina Blums förlorade heder" och var något slags mästerverk. Den gjorde hon tillsammans med den dåvarande maken Volker Schlöndorff. "Christa Klages stora förtvivlan" är hennes första egenhändigt regisserade film.

Tina Engel spelar Christa Klages, som tillsammans med två medhjälpare rånar en bank. För pengarna ska hon sponsra det nedläggningshotade daghem hon driver för barn med speciella behov. Men vårdarna där vägrar acceptera stulna pengar. När de dessutom blir identifierade under rånet hamnar de på drift. Filmen är inte, som man kunnat förvänta sig, en film om barnhemmets öde, utan en film om deras tid utanför lagen.

Jag kan ana von Trottas avsikter här - detta är en skildring av våndan med att revoltera för den goda sakens skull. Pengarna de får kan de inte spendera på någonting gott, eftersom de kommer av någonting ont. Allt skildras ur ett feministiskt perspektiv och ett klassperspektiv, eftersom de tre viktigaste rollerna utgörs av kvinnor från olika klasskikt.

Det är en historia från vänster och jag är från vänster. I teorin är allt som det ska. Men i praktiken är allt jag ser en moraliserande skildring av naiva personer som beter sig onaturligt för att poängtera någonting väldigt uppenbart. Den släpptes i slutet av 70-talet. Det var förstås före min tid. Jag vet inte hur diskussionen gick på den tiden, och jag försöker verkligen greppa efter en central mening här. Mina händer sluter sig om luft, och ointresset blir inte mindre av att jag knappt tror på vad jag ser.

Hur kan de undgå att fångas in? Deras bilder finns i tidningen, och sättet de försöker förklä sig är skrattretande. Varför får de utan vidare mat och husrum hos en man som de inte känner sedan tidigare? Hur kan två individer skiljas åt utan möjlighet att nå varandra, för att strax därpå sitta och diskutera? 

Jag blir inte klok på von Trottas opolerade sätt att berätta. Ju längre in i filmen hon kommer, desto ivrigare blir hon. Varje scen går direkt efter kärnan i iver att nå det smarta slutet. Bekymra dig inte om omständigheterna. Tempot påminner om komedi i jakt efter en punchline. Det är bara det att den smarta slutklämmen kommer efter drygt 90 minuters gravallvar.

Vi lämnas med en stillbild på Christa Klages förbluffade ansikte i närbild, en text: "Det andra uppvaknandet", och en anmodan att fundera på vad vi just sett. Nå, men vad har vi just sett då? En hel långfilm, givetvis. Men allt som rör sig i min skalle är en enda bild: Christas förbluffade min i närbild, omgärdad av en deprimerande meningslöshet.

Låter det lockande? Dela då denna känsla med mig, ty du ser filmen här:

Fatherland (1986)

"Fatherland" är många saker. Den är berättelsen om den fiktive artisten Klaus Dritteman. Den är även berättelsen om hans fädernesland, som upphörde att existera. Dessutom är det en betraktelse över hans ideologi, socialismen, som det numera talas om mest i nostalgiska ordalag. Politiska filmer som denna brukar elda upp mig till bristningsgränsen, men "Fatherland" är snarare melankolisk och uppgiven. Vi får följa Drittemans resa från öst till väst, och vidare från väst till landet där hans främmande fader bor. Allt han vill veta är: Hur kunde allt bli så fel?

Låt oss se. 1985 blir Dritteman icke önskvärd i sitt hemland på grund av sina regimkritiska texter. Han tvingas i exil och hamnar i Västberlin. De styrande där vädrar morgonluft och välkomnar honom med öppna armar. Han tilldelas ett skivbolag och en agent (Cristine Rose), som möter honom direkt vid gränsen. De ser honom som en chans till ekonomisk vinst och propaganda för väst, något han är totalt ointresserad av. Han upptäcker att kapitalismen är lika kontrollerande som kommunismen, men genom andra metoder. 

Ingenstans känner han sig hemma. Familjen och alla vänner har han kvar på andra sidan muren. Den enda möjliga kontakten med sitt forna liv har han i fadern, som råkade ut för samma öde när Klaus var fyra år. Det var sista kontakten de två hade. Tillsammans med den franska journalisten Emma (Fabienne Babe) styr han kosan mot Cambridge, England, dit enda spåret pekar. Resan innebär en uppgörelse med såväl familjen Drittemans som socialismens och Tysklands historia - allt det som utgör hans fädernesland.

"Fatherland" är en liten, djupt personlig historia. Men i bakgrunden ligger också en komplex väv av storpolitik, propaganda och kallt krig. Regissören Ken Loach låter mycket av dramatiken vila på dessa underströmmar, medan ytan är stillsam, närmast dokumentär. 

Metoden han använder är lika enkel som genial. Han placerar kameran på halvdistans och zoomar in för att övervaka situationen utifrån. Detta gör att bilden saknar ett element av djup, men den förlusten kompenseras av ett djup av ett annat slag. Befriad från stilistik närmar han sig istället socialrealismens kärna - människorna. Med kameran långt borta kan skådespelarna släppa tanken på den och istället agera naturligt. Loachs filmer har aldrig varit vackert fotograferade, men som humanistiska skildringar är de betydligt vackrare.

Vanliga människor tillåts vara vanliga utåt och inåt. Vi betraktar dem som aktörer i det riktiga livets teater. Huvudrollen spelas av Gerulf Pannach, och berättelsen är i stort sett hans egen. Han var själv artist i Östtyskland, där han fängslades innan han deporterades. Att han är en utmärkt skådespelare kan bero på att han spelar sig själv i sitt livs roll. Han är fåordig, lågmäld och observerande som om han ständigt samlar textmaterial. Filmen präglas av detta. När han uppträder får han utlopp för allt. Rösten är stark. Ta den ifrån honom, och vad har han kvar?

Filmen är i grund och botten uppdelad i två delar; dels Drittemans iakttagelser av väst, dels hans sökande efter fadern. Personligen tycker jag den första fungerar bättre. Loachs tillbakadragna stil är en oerhörd tillgång när han ska presentera Drittemans nya hemvist, såsom han själv ser den som främling. Men när en rakare handling tar vid i andra delen, hamnar distansen och det outtalade liksom i vägen för detaljerna. Huruvida du ens uppfattar viktig exposition beror på om du är fokuserad nog att lägga ihop ett och annat. Jag klagar inte på komplexa filmer, men Loach är en bättre observatör än berättare.

Så om du gillar "Fatherland" beror mycket på ditt intresse för politik och historia. Man kan väl hävda att Loach predikar för oss redan frälsta. Jag kan så klart inte klandra dig om du skulle känna ingenting. Själv gillar jag den mycket. Den är modig, melankolisk och ett annorlunda sätt att göra film.

Säg att jag hävdar att den är en frisk fläkt i tider av predikande från icke frälsta. Förstår du vad jag menar med det, och håller du med? I så fall kommer du säkert att gilla "Fatherland". I så fall är den som ett hemligt handslag mellan dig och mig, mellan Dritteman och dig, och mellan Ken Loach och dig.

"Fatherland" finns som en av fyra filmer i en Ken Loach-box, som tyvärr verkar vara på väg att ta slut på webbutikerna. Själv beställde jag den för blott 99 kronor via Discshop, där två exemplar finns kvar i skrivande stund.

 Ingen trailer hittade jag heller. Snart kommer den vara utraderad från historien.