Maze Runner: The Scorch Trials (2015)

En direkt uppföljare till den dystopiska scifi-rullen "The Maze Runner" från 2014. De överlevande deltagarna från labyrintexperimentet har lämnat W.C.K.D.:s skyddade anläggning och upptäckt en värld i ruiner. Solstormar har förvandlat planeten till en stor öken. En pest som kallas "Flamman" zombifierar befolkningen undan för undan. De kvarvarande samlar sig i små enklaver och beter sig som barbarer eller civiliserade psykopater.

Thomas (Dylan O'Brien) - hjälten från första filmen - och hans vänner har knappt flytt förrän de omhändertas av en ny organisation som ger dem mat och skydd i en ny, högteknologisk bas, misstänkt lik den som de just lämnat. Till deras stora förvåning upptäcker de en mängd andra ungdomar, som visar sig ha flytt från andra liknande labyrinter. Överhuvudet, som lystrar till namnet Janson (Aidan Gillen), verkar riktigt reko - ja, nästan för reko. När Thomas är så fientlig mot honom misstänker jag att han tjyvläst manuset på förhand och sett vad Janson är för en typ.

Varför låser de dörrarna till sovsalarna på natten? Och vart har de fört Teresa (Kaya Scodelario), Thomas vän och presumtiva flickvän från förra filmen? Thomas börjar misstänka att de har blivit fångar på nytt, men har svårt att övertyga sina vänner.

Han allierar sig med Aris (Jacob Lofland), en överlevare från en annan labyrint, som när samma misstankar som honom. Och minsann: Under en otillåten nattvandring snubblar de över ett labb där ungdomar töms på blod och lämnas att dö - med syftet att skapa ett botemedel mot "Flamman". Runtom i lokalen ser de en välbekant logotyp: W.C.K.D. (vilket företag väljer att kalla sig själva "wicked"?). De spionerar på ett holografiskt samtal mellan Janson och Ava Paige (Patricia Clarkson), W.C.K.D.:s överhuvud. Och de inser med fasa att de åter är i klorna på sina gamla plågoandar.

Så, varför denna charad? Ännu ett test? Det här är bara för mycket...

Och det är bara början. Filmen skildrar en lång (filmen varar drygt två timmar), actionspäckad flykt med grumligt mål. Thomas lyckas samla sina kompisar i grevens tid och flyr byggnaden. Han har hört talas om en rebellgrupp av labyrintöverlevare (jag trodde aldrig jag skulle få använda det ordet), kallad "Högerarmen" bland bergen i horisonten. Det känns som ett delmål, men dit skall de, även om han har svårt att övertyga sina vänner, för det psykologiska spelet är oviktigt när handlingen har sina krav. Filmen leder dem under och ovan jord, och de springer och springer undan zombies, banditer och W.C.K.D., i en medryckande, visuellt häpnadsväckande jakt som känns precis så utmattande som den borde. Världen består av sand och ruiner efter enorma skyskrapor. Solen bränner och i skuggorna lurar zombies smittade av Flamman. Och deras mål är kanske bara en hägring.

Tar man filmen scen för scen kan jag inte klaga. Tyvärr finns en övergripande handling också. Vad är det för briljant, omvälvande budskap som nödvändigtvis måste åskådliggöras här? Ju mer manusförfattarna bökar runt i idévärlden runt labyrinten, desto mer rör de till det. Det bästa hade varit att i slutändan inte ge någon förklaring alls. Motivet bakom en sådan bisarr, omöjlig, omänsklig och meningslös konstruktion kan aldrig vara rationellt. Men rationalitet är precis vad vi får. För varje förklaring filmskaparna försöker ge, blir de oss två nya skyldiga, och de slutar aldrig att försöka.

Resultatet av detta skiner igenom i "Maze Runner: The Scorch Trials" universum. Den är fylld av lösryckta element från allehanda dystopiska förebilder som "Mad Max 2: The Road Warrior", "The Omega Man", "28 dagar senare", "Vägen" och "Dawn of the Dead". Rollfigurerna besöker flera platser som inte verkar tillhöra en enhetlig värld. Hur kan högteknologiska underverk som W.C.K.D.-basen ännu existera i en utplånad värld? Hur påverkas människorna av "Flamman"? Hur kan mänskliga samhällen leva intill kolonier av rasande zombies? Hur överlever de i en värld utan växtlighet? Vilket år är det? Befinner vi oss på jorden? Eftersom världen inte ser ut som vår, behöver vi veta hur den fungerar.

Filmen riktar sig till en yngre publik än vad man kan tro av tonläget. De centrala rollerna är mestadels sympatiska, men inget vidare kul att följa på det psykologiska planet. De består av simpla ideal och karaktärsdrag, och utvecklas föga under resans lopp. De bryr sig inte om världen, utan bara om varandra. Därför förblir världen en rörig fond utan egentliga spelregler. Allt som står på spel är rollfigurernas omedelbara säkerhet. Vi följer deras historia på det allra mest ytliga, sensationella planet. Där är filmen så skickligt hopfogad att den fungerar, och de unga skådespelarna är så skickliga att de klarar att sälja varje situation trots att den bara består av klyschor.

De klarar dock fortfarande inte att maskera den hopplösa expositionen. När Minho (Ki Hong Lee), bästa vän till Thomas, säger till Thomas i förtroende att han absolut inte vill bli som ett av laboratorieexperimenten de fann, så tigger han om att bli just det. Och när en i kompisgänget snubblar över en komradio med direktkontakt med W.C.K.D., så... ja, just det.

"Maze Runner: The Scorch Trials" kommer och går. Efter filmen förblir man den man var, tillfälligtvis för trött för att tänka, och det man upplevde är bara trötta gamla känslor. Det är därför den usla handlingen blir så avgörande för en film som denna. Storyn är allt vi kan bära med oss i efterhand. Här finns ingenting att hämta, och när jag sitter och skriver dessa ord är det med en tilltagande leda, du vet, såsom man kan känna när man tänker på saker utan innehåll.

Slutet kommer med ett löfte om en uppföljare på precis samma sätt som "Rymdimperiet slår tillbaka". Hur länge ska detta hålla på, undrar jag, och minns några ord som Morrissey sjöng på 90-talet: 

"The sun burns through to the planet's core

but it isn't enough, they want more"

---

Jag hyrde "Maze Runner: The Scorch Trials" på Plejmo.

The Maze Runner (2014)

En pojke, cirka 18 år (rakt igenom bra spelad av Dylan O'Brien), vaknar till liv mitt i en glänta. Han minns inte vad som varit och vem han är. Ett gäng andra pojkar finns redan på plats och har skapat en tillvaro där med enkla regler, arbetsuppgifter och en egen hierarki. Gläntan är lugn och fridfull, med hyddor och utkikstorn byggda av material från en närliggande skogsdunge. Bara en sak stör harmonin - gläntan är i alla riktningar omgärdad av höga murar. Någon, eller något, är fast besluten att hålla pojkarna fångna. Ett flertal portar öppnas dagtid och stängs nattetid. Bakom murarna finns en jättelik labyrint. Och bortom labyrinten? Ingen vet, för ingen har nått så långt. Tills den nyanlände bestämmer sig för att bli den förste...

20th Century Fox tog sista chansen att kapitalisera på den populära "Young adult"-genren (samma genre som "Hungerspelen" och "Divergent", bl.a.), och började 2014 att filmatisera James Dashners dystopiska "Maze Runner"-böcker. Jag såg de två första delarna under september. Första filmen har en såväl simpel som lovande premiss, nästan som en allegori, och är uppenbarligen inspirerad av verk som "Flugornas herre" och "Cube". Men varför måste den krångla till allt så?

Under loppet av filmen försvinner allegorin alltmer i en labyrint av klichéer och löjligt osannolika intriger. Ju mer den förklarar, desto mer förvirrar den. Manuset är så kliniskt utformat att det dödar spänningen. Rollfigurerna konverserar inte via dialog, utan i exposition maskerad som dialog. Med andra ord: Om du lyssnar alltför noga på vad rollfigurerna säger, riskerar du att få hela handlingen avslöjad på förhand. Men i de tidiga scenerna är filmen ändå som bäst, när Thomas (som det snart ska visa sig att den nyanlände heter) ännu bekantar sig med sin situation och försöker hitta sin plats i gruppen. Men så kommer resten...

För den som bryr sig om handling - en inte helt oväsentlig filmingrediens - riskerar upplevelsen att bli en plåga. Slutet är en veritabel katastrof. Det kommer med en helt idiotisk och krystad vändning där vi får veta sanningen bakom labyrinten och dess uppkomst. Jag kan inte avslöja den, men "allt var bara en dröm" hade varit bättre. Ingen förklaring alls hade varit ännu bättre. Det vi får veta saboterar allt som varit och försätter berättelsen på väldigt tunn is inför fortsättningen. Och får vi, när allt kommer omkring, egentligen reda på någonting alls?

Skådespelarna sköter sig så snyggt att man nästan inte lägger märke till dessa avgörande brister. Ensemblen består mest av Hollywoods garde av unga män med barnsliga utseenden. Jag kände igen Will Poulter från "Son of Rambow" och "The Revenant", samt Thomas Brodie-Sangster från "Game of Thrones". Kaya Scodelario spelar Teresa, en av väldigt få kvinnor i denna historia. Bra är hon inte, men hennes otacksamma roll är ett alibi. Under långa stunder glöms hon bort, och när hon medverkar undrar jag varför hon måste vara där.

Det finns såklart en publik för "The Maze Runner", för det finns en tid i varje människas liv innan klyschorna blir klyschor och innan exposition förstör all överraskning. Med åren blir åskådaren i dig mer erfaren och tyvärr en aning cynisk. Filmen tråkade aldrig ut mig, men den tilltalade mig aldrig heller. Den har en rejäl framåtanda, men många filmer mår bra av att även blicka bakåt ibland. Har du inte sett jättemycket film - om du till exempel är en "young adult" - har du en fördel. Då kanske du kanske gillar denna actionrökare mer än jag gjorde. 

För mig innehåller dock "Maze Runner" alldeles för många halsbrytande actionscener där folk flyr från någonting som jagar dem (se postern ovan). Dessa scener börjar alltid med att den jagade står för länge och stirrar på det som närmar sig, så att publiken ska hinna registrera hotet. Och vid varje krök därefter vänder han sig om igen och stirrar, så att vi inte skall glömma vad som jagar honom. Det är signifikativt för denna film. Du behöver inte anstränga dig för att minnas någonting, eftersom filmen gör det åt dig. Snarare blir upplevelsen tråkigare om du försöker, för då försvinner all överraskning. 

Jag såg den via Viaplay.

Augusti: Skräckfilmskavalkad (och lite annat)

Jag ägnade en beklämmande stor del av årets sommarkvällar åt att se ruskig (i alla det ordets bemärkelser) film, men även lite annat. Målet var att tömma hela Netflix utbud av skräckfilm, och jag kom en bra bit på väg innan genrens uselhet övermannade mig. Nå, här kommer ett axplock av den usla augustiskörden. Sammanfattningsvis kan man säga att skräckfilm suger, men att även sugig skräckfilm är underhållande. Jag vet inte om någon annan genre kan matcha den beskrivningen.

Bättre filmer behandlar jag mer utförligt i enskilda texter. Det här kan bli mitt arbetssätt framöver.

--- 

The Canal (2014)

Stämningsfull och välspelad (om man bortser från barnet) skräckis. En brittisk-irländsk samproduktion med lovande upptakt, sövande uppföljning och en besvikelse till avslutning. Vad lurar i den smutsiga kanalen? Nå, den som ingenting anar lär få en sjuhelsikes chock när filmen skall avrundas. En man, som nyligen flyttat in med sin familj i ett nytt hus, upptäcker att byggnaden varit skådeplats åt ett familjemord långt bak i tiden. När hans hustru försvinner och sedermera hittas död misstänker han att huset är hemsökt, och börjar frukta för sin sons liv. Han försöker hitta och konfrontera inkräktaren.

Filmen är ett mysterium. Problemet är att den döljer sina influenser så illa att man enkelt avmystifierar den från första stund. Filmen är ändå nästan sevärd på grund av det stilsäkra hantverket, som lånar mycket och skickligt från modern japansk skräck och Dario Argentos 70- och 80-tal. Sämre förebilder kan man ha. Synd att handlingen är så tom och fantasilös. Finns på Netflix.

Stir of Echoes 2: The Homecoming (2007)

Uppföljare till en bra men snabbt glömd skräckfilm från det sena 90-talet, som gick under titeln "The Secret Sense" här i Sverige (för att ta fasta på succén "The Sixth Sense"). Det enda som de två filmerna egentligen har gemensamt är titeln och det övernaturliga temat. Två stjärnor är förmodligen ett överbetyg, för vad har vi här? Störtlöjlig handling i en TV-film som är gravallvarlig i tematik, genomförande och stämning. Rob Lowe är kompetent som veteran från Irakkriget i detta annars väldigt illa spelade skräckdrama, som upplyste mig om att USA använder nationalgardister som trupper i Irak. 

När Lowe återvänder hem efter en traumatisk händelse börjar han hemsökas av otäcka visioner och mardrömmar. Är han besatt? Är han psykiskt sjuk? Eller någonting... ännu värre? Jag trodde att jag satt på svaret filmen igenom (jag har sett "Jacobs inferno" ett antal gånger) men slutet överraskade mig genom att vara... ännu värre. Det märkliga är att jag hade kul på ett plan som filmskaparna aldrig hade kunnat föreställa sig. Otäck är den inte, inte heller gripande, men som mysterium faktiskt en aning fascinerande. Man vet aldrig riktigt vad filmen ska bjuda på härnäst. Varning dock: sådan behållning är högst individuell. Se den på egen risk. Finns på Netflix.

---

Monstret Josef Fritzl (2010)

En svag dokumentär om den skrämmande fascisten som höll sin dotter inspärrad i källaren under 24 års tid. Där utsatte han henne för upprepad misshandel och våldtäkt, och blev far till sju av hennes barn. Vi får ta del av intervjuer med vänner och bekanta, men inte den närmaste familjen såklart, som vill förbli så anonym som möjligt. Filmen är alldeles för tom och släpptes för strax inpå rättegången för att kännas som något annat än bara opportun. 

Den återberättar Fritzls livshistoria från vaggan till fångenskapen. Jag vet inte vad jag ska göra med den vetskapen, och jag vet inte om han förtjänar den uppmärksamheten. Tydligen uppfostrades han som nazist, och växte upp och blev otäck våldtäktsman och manipulatör långt innan han ertappades för sitt ökända brott - han satt till och med inne för det ett tag - så hans karaktär fanns framför ögonen på folk. Och ändå...  Med den kunskapen har du allt "intressant" som dokumentären egentligen har att erbjuda. Tur att den var kort (48 min). Finns på Netflix.

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Nu lämnar vi skräckträsket för ett ögonblick, men hamnar ändå i en mörk, deprimerande, hopplös sörja. Filmen är sönder- och nedklippt till obegriplighet. Man kan knappt ens kalla den en berättelse. Här finns ingen känsla av utveckling, bara ett dödläge som hotar att implodera. Scener avlöser varandra på ren godtycklighet, halvdussinet sidohistorier leder ingenvart och filmen är oss många förklaringar skyldig när den är slut. En avgörande vändning sent i handlingen - jag kan tyvärr inte avslöja den - sker på rent skrattretande grunder. 

Varken Batman eller Superman, eller åtminstone deras traditionella värderingar, går att känna igen. De brukade vara pacifister, helt främmande för att döda, med vitt skild metodik. Nu är de mer eller mindre beredda att utplåna varandra. Det är de facto Batmans drivkraft genom nästan hela filmen, och den är skrämmande och omöjlig att identifiera sig med. Vi lever i bistra tider. Uppenbarligen existerar den här filmen bara för att lägga grunden för en kommande franchise; "Justice League", som skall komma att konkurrera med Marvels omåttligt populära "The Avengers". Se den istället. "Batman v Superman: Dawn of Justice" hyrde jag på Plejmo.

---

Repmånad eller Hur man gör pojkar av män (1979)

Svensk komedi. En slags fars som är fri från bekymmer och konsekvenser. "Repmånad" är en föregångare till de folkliga "Sällskapsresan"-filmerna av och med Lasse Åberg. Här spelar han en föregångare till Stig-Helmer vid namn Helge, som måste lämna sin mamma för att åka på repmånad. Där träffar han sina gamla lumparkompisar (som spelas av bl.a. Janne "Loffe" Carlsson, Ted Åström och Weiron Holmberg), och tillsammans hittar de på en massa rackartyg istället för att lyda order. Och så kärar han ner sig i en servitris, som egentligen är grävande journalist.

Den innehåller krökande, sexism och grovheter. Men inga skämt, vad jag kan utröna. Tydligen ska vi skratta åt situationen. Det hela påminner om M*A*S*H, där folk också talar i mun på varandra hela tiden, och där man också gör narr av militärens hierarki, men helt utan den filmens underliggande desperation. "Repmånad" är idag en totalkollaps till film. Kanske är det en fråga för generationerna, men vi skrattar inte åt sånt här längre. Jag såg på "Repmånad" med en viss avvaktande avsmak, ungefär som när man är ensam nykter på ett fylleslag. Vill du ändå se den får du leta upp den själv. Jag såg den på DVD.

---

Disaster L.A. (2014)

En grupp vänner befinner sig i Los Angeles när en skur av meteoriter demolerar stora delar av staden. I röken som uppstår vaknar döda till liv och angriper de levande. Nu måste vännerna ta sig till kusten av oklar anledning. Jag måste rådbråka min hjärna för att ens minnas att jag sett denna. Den hade uppenbarligen en budget på kaffepengar, vilket innebar att filmskaparna inte ens hade råd att skaffa zombiefilmens mest väsentliga beståndsdelar: statister och smink. 

Jag förstår problemet med att jobba med en icke-budget. Men de flesta inser att det mest skrämmande med zombies är deras överväldigande antal, och att de bara blir fler och fler. Så när producenterna bara har råd att visa max tre zombies i bild på en gång är det ingen vits att ens börja filma. Och när de få zombies vi ser inte ens är trovärdigt sminkade eller har en enhetlig stil så bör man låta drömmen om en film förbli en dröm. "Disaster L.A." har dessutom rollfigurer som är så korkade och värdelöst spelade (huvudrollens lillebror måste vara sämsta skådespelaren i mannaminne) och spänningsmoment så sökta att ingenting stämmer - förutom första ordet i titeln.

The Gallows (2015)

"The Gallows" begår ett kardinalfel: Den gör alla sina rollfigurer till idioter. Och än värre - i de flesta fall är de vedervärdiga människor. Ta bara Ryan, killen som i denna "found footage"-skräckis inledningsvis är kameraman. Han mobbar sina klasskamrater, hånar sin bäste vän Reese när han upptäcker att Reese är förälskad. Därpå manipulerar han och duperar honom och sin egen flickvän till att sabotera skolpjäsen The Gallows. Inte för att hans offer opponerar sig väldeliga...

Nå, det visar sig att ett andeväsen hemsöker skolbyggnaden, så när de smyger in nattetid stöter de genast på hemskheter. Och resten får du väl ta reda på själv, men varför skulle du? "The Gallows" klarar inte ens att motivera varför den är en found footage. Varför filmar de sitt inbrott? Och varför fortsätter de filma medan de kämpar för sitt liv? Den klarar inte ens att i alla lägen klargöra för vem som håller i kameran. Ibland tror man att det är någon som sedan plötsligt syns i bild. 

Undergenren "found footage" har en oöverträffad förmåga att involvera åskådaren i handlingens mitt. Det blir en sällsynt vedervärdig upplevelse när handlingen är så usel, och genomlevs medelst såna skitstövlar som dessa. Slutet kunde inte komma fort nog, vara blodigt nog, och när det kom blev jag om möjligt ännu mer besviken än innan. Se det, och resten av skiten, på Netflix.

---

Det var allt för denna månad. Jag ser bra filmer också. Men dem tar jag, som sagt, en i sänder, allteftersom. På återseende.

American Splendor (2003)

"American Splendor" är biografin om den tvångsmässigt självbiografiske författaren Harvey Pekar, som gjorde en serietidning med samma titel. "Temat handlar om att hålla sig vid liv, hitta ett jobb, skaffa sig en livspartner, ha någonstans att bo, hitta ett kreativt uttryckssätt", som han själv beskrev det. Det må låta enkelt eftersom det ligger så nära verkligheten, men är svårt att göra tilltalande av samma anledning. "American Splendor" blev en måttlig framgång och publicerades under drygt 30 år.

Filmen om honom lyckas kapsla in sitt omfattande, existentiella ämne i en drygt 90 minuter lång historia. Jag har svårt för biografiska filmer eftersom de ofta är så ängsliga för att skildra psykologin hos huvudpersonen, men "American Splendor" tar sig an det mest osmickrande hos Harvey, och finner en slags värdighet i det ovärdiga. Harveys knep är att vara ärlig och skoningslös, både mot sig själv och mot andra. Trots allt är våra misslyckanden en fundamental del av vår mänsklighet, vilket kanske är varför vi har så svårt att glömma dem.

Första scenen i "American Splendor" skildrar hur en ung Harvey försöker sig på "Trick-or-treat" på Halloween 1950. Hans kompisar föreställer superhjältar, medan Harvey är sig själv.  Huruvida denna episod verkligen ägde rum låter vi vara osagt. Det viktiga är vad den symboliserar. De får godis medan han får gå hem tomhänt, och på så vis föds nån form av antagonism mot det populära och det framgångsrika.

När Harvey växte upp var serievärlden till för barn - med just superhjältar och sånt där - och sågs som ett förstadium till att läsa "riktig" litteratur. Det roliga är att Harvey själv var beläst och inspirerades av just riktig litteratur, såsom James Joyce och Henry Miller, och såg en outnyttjad potential i serietidningen som konstform. Superhjälteserier är svartvita, konventionella och handlar om simpla ideal som kolliderar. De målar upp vad och hur vi vill vara, ideal som vi omöjligen kan uppnå, medan "vanligt liv är rätt komplexa grejer". Han hade den goda turen att vara vän med Robert Crumb (i filmen spelad av James Urbaniak), en av tidernas främsta serietecknare, som fick ta del av och gick med på att illustrera hans manus. Och så tog serieprojektet fart.

Vem var Harvey? Jag skriver "var" eftersom han sorgligt nog gick bort 2010 på liknande sätt som Heath Ledger, med en dödlig cocktail av olika mediciner. Jag behöver väl knappast skriva att hans död inte rönte samma uppmärksamhet. Hela livet levde han i Cleveland, knappast nöjd, men inte heller tillräckligt missnöjd för att vilja flytta bort. Han såg inte mycket ut för världen, men överraskade med cynisk slagfärdighet så fort han öppnade munnen. Han var en typisk betraktare snarare än deltagare i tillvaron. Vad han såg var så hopplöst absurt att det roade honom. Tendensen att vråla ut sin frustration gjorde att hans röst blev instabil; att tala genom serieförfattandet lindrade de problemen.

Han växte upp som ett av få vita barn i en svart stadsdel av Cleveland. Därför blev han något av en udda fågel och fick ta emot en del stryk. Han såg på tillvaron genom ett perspektiv i underläge. Genom filmen märker man att han identifierade sig med andra i samma situation, och avskydde dem som gjorde sig lustiga på deras bekostnad. "David Letterman är en nedlåtande kille", som han sade om den populäre programledaren. När man ser klippen från programmen där Harvey medverkar är det svårt att säga emot.

"American Splendor" grumlar barriären mellan verklighet och porträtt. Harvey Pekar som seriefigur var tätt sammanbunden med den verklige Harvey, och det som hände den verklige inspirerade vad som hände den fiktive. Regissörerna (Shari Springer Berman och Robert Pulcini) blandar på samma sätt verklighet, tecknat och fiktion, där Paul Giamatti fick ett genombrott som den fiktive Harvey samtidigt som Harvey själv deltar mellan varven och ramar in filmen med sitt berättande. Ibland syns de i bild samtidigt och vi får chansen att jämföra verklighet och fantasi. Inte mycket skiljer dem åt.

Hope Davis spelar Joyce, seriefantasten som blir Harveys tredje hustru. De dras till varandra mer av uppgivenhet än attraktion. Båda avskyr konventionell dejting. Deras många brister har sänkt standarden så till den grad att de nöjer sig med vem som än vill ha dem. "Jag trodde jag träffade en man med humor", som hon säger. Men Harveys humor finns i omgivningen. Han upptäcker den, men uppfinner den inte själv. Trots dåliga förutsättningar höll förhållandet livet ut. Hemligheten? Vem vet. Kanske finns svaret i serierna,  eller kanske tog Harvey med sig hemligheten i graven.

Människorna runt Harvey och Joyce blir också till figurer i hans serier. Trots att de ibland driver honom till vansinne, så verkar han hysa stor tillgivenhet för dem. En del av dem hade varit enkla måltavlor för lyteskomik. Tag till exempel Toby (Judah Friedlander), en självdiagnosticerad "neörd" med ett ofrivilligt självförlöjligande sätt att tala. 

Jag skrattar inte åt honom på grund av hur han är skildrad, utan för att en människa som Toby aldrig tillåts bli någonting annat än en driftkucku i världens ögon. När han, under en provsmakning av gelébönor, ber Harvey om råd för att tackla ensamheten, sitter Paul Giamatti i bakgrunden och håller på att kvävas av förbjudet skratt. Jag vet att han vet att det är fel, fel, fel, för jag sitter ju själv och skrattar högt. Skillnaden är att ingen kan höra mig. 

Filmen glider fram och åter mellan sådana olika ambivalenta tonlägen, mellan dokumentär och spelfilm, och redovisar de viktigaste hållpunkterna i hans liv, de som förmodligen finns skildrade i serietidningen. Skildringen är tillräckligt udda för att väcka läslust, och innehållet sparsmakat nog att inte förta upptäckarglädjen. "American Splendor" passar anspråkslösa iakttagare och alternativa grubblare, och kanske då framförallt de som ännu inte upptäckt dessa egenskaper hos sig själva. Trots att det håller på att förändras, så representeras de besvärande sällan i dagens populärkulturella klimat. Vanligt liv är uppenbarligen för komplext för de stora bucksen.

"American Splendor" klamrar sig fast i det allmänna utbudet, högst välförtjänt, trots att 13 år har gått sedan premiären. Nu finns den att se via HBO Nordic och Plejmo. Jag upptäckte att den finns gratis på YouTube också, om än otextad och i sämre kvalitet. Väljer du den versionen får du leta upp den själv, och skylla dig själv om du inte gillar den fullt så mycket som du har potential att göra.

***

Härnäst kommer jag att se "Creed", den senaste filmen om Rocky Balboa. Jag vet inte så mycket mer om den än att Rocky agerar tränare åt Apollo Creeds son, att filmen rent allmänt är lyft till skyarna, och att filmbolaget lyckades lobbya Sylvester Stallones skådespelarinsats så väl att han Oscarsnominerades för bästa biroll. Tro det eller ej, men han har faktiskt gjort riktigt bra rollprestationer tidigare under karriären, så det kan säkert vara välförtjänt. "Creed" tänker jag hyra på Plejmo. 

Snart och därefter

Problemet med att skriva är att det är så lätt att sluta. Problemet med ett uppehåll är att det är så lätt att upprätthålla. Kombinera dessa problem och man får ett tredje: När man väl slutat, tror man att man aldrig kan börja igen. Det känns som om förmågan är borta för alltid. Med det sagt är det dags för mig att återkomma till filmens värld och skrivandet därom. Med semestern i antågande hoppas jag få mer tid, men så brukar inte vara fallet. Vi får se. Se detta inlägg som en ansats och en spark i baken.

De senaste månaderna har jag ägnat mig åt något mer ointressant än film: livet. Det gick väl sådär, ungefär som det alltid gjort. Så mycket kan jag säga om livet, att det är inte som på film. Här finns inga historier. Man måste hitta på dem själv; forma dem i skallen utifrån vad små inspirationer man kan hitta. Början och slut får du sätta själv, för i livet går allt i cykler. Dagar blir till veckor blir till månader till år, och så börjar allt om igen. Somliga uppskattar det, andra kvävs långsamt. De flesta reflekterar inte över det. Oavsett vilket; om du bryter en cykel faller du in i en ny. Om den är bättre kan du fira, är den sämre får du sörja. Mest troligt är den ungefär likvärdig med vad som varit. Förändringen är oftast minimal.

Varifrån denna melankoli kommer vet jag inte. Allt jag kan säga är att det är helg och jag lyssnar på spellistan "Coffee Table Jazz" på Spotify och dricker kaffe, att det regnar ute, att jag är småförkyld och att omständigheter har en förmåga att påverka min sinnesstämning. Stämmer inte det även på dig? Det som kanske skiljer oss åt är att jag faktiskt trivs så här. Situationen har en egen skönhet som gör mina tankar är lediga och behagliga. Jag kan göra vad jag vill, om så bara för en dag, och just nu vill jag sitta här och skriva.

Mitt nästa inlägg blir en recension. Och för att göra saken enkel för mig, ska jag börja med något nytt: Jag ska sist i varje text hädanefter skriva vad nästa text ska handla om. Det gör att jag slipper fundera "Skall jag skriva om denna?" medan jag sitter och ser en film. Det ger även mina anonyma följare, om jag har några (trots min inaktivitet har jag i alla fall tvåsiffriga träffar dagligen), möjlighet att se filmen innan, bilda sig en egen uppfattning och protestera mot min.

Så nästa film jag skriver om blir "American Splendor" från 2003, som jag ska nu ska se igen efter ungefär tolv år. Det är en dramatiserad dokumentär om kverulanten Harvey Pekar (spelad av Paul Giamatti förutom i de scener där han själv medverkar) från Cleveland, som är författare till serietidningen American Splendor. Pekar har tagit sitt lynne och gjort det till ett alternativt synsätt på livet - en konstform kan man väl säga. Den jag var vid 24 tyckte mycket om filmen, och jag ser fram emot att se den igen. Filmen är en komedi, fast kanske mest för tänkande, alternativa, betraktande mänskor - sådana kom kan se det absurda i tillvaron och skratta. 

Den distribuerades av bl.a. HBO Films, och finns därför enkelt att få tag på via HBO Nordic. Vill du inte börja prenumerera på HBO Nordic finns den även att hyra på Plejmo (kostar i skrivande stund blott 19 kr).

The Ridiculous 6 (2015)

Jag satt helt ensam i pappas stuga på landet för ett par kvällar sedan. Ute var becksvart, vinden ven och med varje stormby vaknade byggnaden till liv. Det knakade i golvplankorna och när jag passerade ett gammalt skåp gled det oförmodat upp och blottade högar av gamla textilier, redo att när som helst överfalla mig. Jag hade planerat en filmkväll, gärna fylld av skräckfilm, men situationen blev mig övermäktig. Jag fegade ur. Inte ville jag riskera min mentala hälsa för en stunds underhållning. Aldrig i livet; en komedi fick det bli, och en komedi blev det.

Anledningen till att jag berättar detta är känslan av att jag på något sätt måste ursäkta valet - dels av genre, dels av film - eftersom jag ju är fri att välja vad jag vill. Jag har aldrig gillat Adam Sandlers komedier (han är själv medförfattare till denna), de har irriterat mig, men för att bekämpa mörker finns inget bättre än skratt, med irritation eller vrede som god tvåa. Så du förstår, valet av "The Ridiculous 6" var aldrig menat som ett nöje - det var en ren säkerhetsåtgärd.

Jag har inte höga krav på komedier. Några skratt och allt är förlåtet. "Ridiculous 6" fick mig att skratta högt två gånger. Ena gången var när Luke Wilson ropade "Abe!". Andra gången var när Sandlers rollfigur utnyttjade vinden för att bryta sig in på en välbevakad gård. Det var två genuint roliga ögonblick. Ett par till såna och jag hade kunnat ge ett godkänt betyg. Det hade kunnat hända eftersom filmen har en handling, kostymer, smink och effekter, vilket hjälper till att lura mig att jag faktiskt ser på en film.

Nu blev det tyvärr inte så. För att få skratta under "Ridiculous 6" måste du först lida under många outhärdliga minuter. Filmen är helt oförklarligt två timmar lång och oändligt förödmjukande för alla involverade. "Twilight"-fans kanske får något lystet i blicken eftersom Taylor Lautner medverkar. Olyckligtvis för dem spelar han byfåne med tre bröstvårtor. Han, tillsammans med Luke Wilson, Rob Schneider, Jorge Garcia och Terry Crews är halvbröder till Sandler, som själv spelar huvudrollen Vita Kniven. "Spela" innebär i hans fall att imitera Clint Eastwoods röst och inget mer, vilket hade räckt om filmen varit animerad. Nu är den inte det, och Sandlers insats utstrålar ett sånt genuint ointresse att han inte verkar deltaga i filmen.

Handlingen går ut på att Vita Kniven, en vitskinnad man som uppfostrats av indianer, måste rädda sin nyfunne biologiske far (spelad av den alltid sevärde Nick Nolte) som kidnappats av banditer (ledda av Danny Trejo). Under jakten träffar han på halvbror efter halvbror, alla nya bekantskaper med olika mödrar, och tillsammans bildar de "The Ridiculous 6". För att befria pappan måste de svindla till sig pengar genom inbrott efter inbrott. Ingen fara, de stjäl enbart från andra skurkar, så de lär segra på slutet med obefläckad moral. 

Hade Sandler och Tim Herlihy (medförfattare) verkligen velat chockera skulle de gjort ligan till kallblodiga mördare som ändå segrar på slutet. Nu använder de istället komiska verktyg som en åsna med projektildiarréer, inavel, rasistiska stereotyper, underliv och tidelag. Du vet, sådant som var vardagsmat i vilda västern. Humorn spelar på nån slags idé om att vi alla kan förenas i vår minsta gemensamma nämnare - att det vi alla skrattade åt när vi först upptäckte humor, kommer vi alltid att skratta åt. Gör man inte det så är man tråkig. Så säg mig, varför skrattar jag inte? 

Handlingen upprepar sig in absurdum och det finns ingen anledning för filmen att pågå längre än gamla hederliga 90 minuter, som verkar ha blivit gårdagens standard. Två timmar är alltså det nya svarta. En scen, som involverar John Turturro och pågår i nära nog åtta minuter, kretsar kring det faktum att baseball har godtyckliga, krångliga regler. Det låter väl kul? Scener som dessa tar för stor plats och trängs med andra, långa sidostick, tills filmen börjar jaga sin egen svans. Självcensur kan vara otroligt destruktivt, men här hade det varit en välsignelse.

Ville jag filmen väl skulle jag hylla att titeln anspelar på en westernklassiker som "The Magnificent Seven", som i sin tur är en nyinspelning av en av tidernas bästa filmer, "De sju samurajerna". Nu vill jag inte filmen väl, så därför anar jag att någon trendkänslig höjdare på produktionsbolaget Netflix sett att Quentin Tarantino hade filmen "The Hateful Eight" under produktion. Denna trendkänsliga höjdare ville således kapitalisera på detta enligt samma affärsmodell som exempelvis "Scary Movie". Pengarna trillar nu in någonstans, filmbesättningen tar med skam sin lönecheck och lommar iväg, och i någon dunkel korridor någonstans sitter denna trendkänsliga höjdare och håvar in de stora sedlarna. 

Själv sitter jag och inser att jag började se filmen med avsikten att skydda min mentala hälsa, och faktiskt kan ha gjort saken ännu värre. Att skriva en recension av en så imbecill film har vållat mig oförväntat stor huvudbry. Jag känner mig trött och emotionellt urlakad. Man kan bara gå så långt på ren vilja. Skallen värker. Kanske har jag tagit irreparabel hjärnskada.

Hjärnskadad kan du också bli, via Netflix.

The Awakening (2011)

Den duktiga Rebecca Hall porträtterar Florence Cathcart, en ensam kraftkvinna i en värld full av fragila män, i "The Awakening". Hon är en av få ljusglimtar i en mörk och klyschig berättelse om gamla tragedier som hemsöker plågade själar på olycksbådande platser. Här har vi en modern brittisk spökhistoria av klassiskt snitt, som "Skruvens vridning" och "Det spökar på Hill House". Den suggereras till liv i de höstruskiga lantmiljöerna, men spänningen ebbar ut i en rörig handling som bara kretsar kring schabloner och återvunna överraskningar.

Filmen lägger tonvikten på det psykologiska spelet, och är lyckad på det ytliga planet; scenografi, miljöer och foto skapar en attraktiv, trovärdig plats för plågade själar. Men när rollfigurerna känns mer som symboler än verkliga människor, kan det vara ett tecken på att manusförfattarna (Stephen Volk, Nick Murphy - den senare även regissör) skriver om människor vars psyken de egentligen inte förstår sig på. 

Året är 1920, som Florence i sin bok kallar "en tid för spöken" efter några år av världskrig och spanska sjukan. Hon tror inte själv på spöken. Snarare är hon en stolt agnostiker, och har skrivit en storsäljande bok på området. Hon livnär sig på att ertappa och avslöja charlataner, som utnyttjar människors sorg för att kontakta deras nära och kära i andevärlden. 

Trots allt detta plågas hon av sitt eget symboliska spöke, fästmannen som omkom i kriget. Hon bor nu i London, i föräldrahemmet, dit hon har retirerat för att samla styrka till den dagen hon skall orka återvända ut till den verkliga världen och de levande människorna.

En dag knackar gentlemannen Robert Mallory (Dominic West) - en plågad krigsveteran med egna privata spöken - på dörren med ett nytt uppdrag åt henne. Internatskolan för gossar på landsbygden, som han jobbar på, har drabbats av en tragedi; en av eleverna har oförklarligt avlidit. I samma veva började klasskamraterna se ett andeväsen i korridorerna. Skolans föreståndare vill att Florence ska utreda dessa omständigheter innan skandalen blir ett faktum.

Huset var innan ett privat hem med en mörk historia, som involverar ytterligare en pojkes död. På skolans klassfoton kan man år efter år se en suddig gestalt vid kanten av bilden. Florence nekar först, men ändrar sig så fort att man undrar varför hon tvekade, och kommer en kuslig gåta på spåret. Resan skall så frön av tvivel som skall skaka om hennes övertygelse i dess grundvalar.

Hon måste tampas med suspekta män - den hatiske vaktmästaren Judd (Joseph Mawle), den sadistiske läraren McNair (Shaun Dooley), den redan nämnde krigsskadade Mallory - men finner en allierad i barnskötaren Maud (Imelda Staunton). Isaac Hempstead Wright spelar Tom, gossen som blir kvar när alla andra åker hem över ett lov. Ingen är egentligen bortom misstanke. Mer ska jag inte avslöja än att det skrämmande och oförklarliga slutligen visar sitt nylle. Det är ganska självklart, annars hade filmen inte blivit mer än en sofistikerad variant av "Scooby-Doo".

Denna recension blev mest en resumé av handlingen. Det beror på att "The Awakening" är den mest oinspirerande och otacksamma film jag hittills recenserat. Den har problem som jag inte kan gå in på, för då skulle jag avslöja hemligheter. Efter en första titt kan det vara svårt att få handlingen att hänga ihop. En andra titt avslöjar att den mycket riktigt inte hänger ihop, vilket får tiden man lagt ner på den att kännas mer än lovligt bortkastad. 

Så vad ska jag skriva? Rebecca Hall och miljön hon interagerar med gör filmen till ett godkänt hantverk. Människorna runtomkring talar i klyschor och beter sig såsom bara symboler gör, när de utnyttjas för att upprepa ett alldeles självklart budskap. Och vad är då poängen med ett budskap? Florence Cathcarts öde är gripande, men vi slungas in i en berättelse som lurar oss att fokusera på annat.

Se den, på egen risk, på Netflix.