The Haunting of Molly Hartley (2008)

"The Haunting of Molly Hartley" är en självbelåten skräckis som, bortom alla lager av story, tycks handla om rädslan för att bli myndig. Om vi ska tro filmen sker förändringen på en natt, osynligt för blotta ögat, och innebär en övergång från himmelrike till Satan. Eller kanske handlar den om något annat, din gissning är så god som min. Ids du bry dig har du ett oöverträffat engagemang för film. Kanske är den inte ens någon skräckis. Kanske är den en av Bullens brevfilmer som refuserades p.g.a. usel kvalitet. 

Det enda jag säkert kan säga är att den knappt använder några specialeffekter, knappt någon dramaturgi, knappt något skådespeleri, knappt någon skräck, knappt någonting överhuvudtaget, och ändå lyckas vara subtil som en motorsåg. På så vis påminner den om "Twilight", som släpptes ungefär samtidigt, även om handlingen bär spår av en annan svår uppväxtskildring - "Carrie".

Filmen börjar med en förvirrad prolog som bara tematiskt har någonting med resten att göra. Någonstans på landsbygden har en sinnesrubbad pappa ihjäl sin dotter, strax innan hon ska fylla arton. Resten utspelas någon annanstans och involverar titelflickan Molly Hartley (Haley Bennett). Hon ska också strax fylla arton och bor ensam med sin pappa (Jake Weber), sedan hennes mamma försökt ha ihjäl henne med en sax redan när hon var en sexåring. 

Fåfängt försöker hon ännu dölja detta ärr mitt på bröstet, trots att hon klär sig i urringat. Nu har hennes pappa släpat med henne till orten där mamman (Marin Hinkle) sitter inspärrad på psyket, för att han vill "börja om". Smart tänkt där, pappan. Till saken hör att Molly plågas av drömmar och synvillor där modern försöker döda henne. Är hon hemsökt eller "bara" på väg att bli rubbad? Det är hennes dilemma, och hon måste få svar för att kunna bemöta det.

Och om inte annat så hemsöks hon av alla levande. Märk hur alla verkar lurpassa på henne, förfölja henne och dyka upp så fort hon vänder sig om eller går runt ett hörn. Hade jag varit Molly skulle jag utfäst besöksförbud för dem alla. Varje rollfigur är så stereotyp, att de lika gärna kunnat bära en skylt runt halsen med dess funktion för historien. En av dem är den besuttne hunken Joseph (Chace Crawford), som börjar uppvakta henne redan första dagen på den nya skolan. Lycka hägrar vid horisonten, men vad är priset för lycka och blaha, blaha? 

Räkna inte med att få något tillfredsställande svar genom att se "The Haunting of Molly Hartley". Filmen ältar sin situation i 75 minuter. När någon slags händelseutveckling börjar nalkas väljer regissör Mickey Liddell att klippa, hoppa flera dagar i tiden, visa var varje rollfigur hamnar i slutändan och sedan tona ut. Eftertexterna rullar. Filmen är slut. Med andra ord undviker han konfliktupplösningen. Hela sista akten måste du konstruera själv om du är intresserad. Du får en slutstation och ingenting mer att gå på, så vad som helst duger. Kanske är filmen ingen "film", utan introduktionen till ett seminarium för manusförfattande. Dessvärre kommer alla deltagare att misslyckas med uppgiften att skapa ett slut för de har, en efter en, somnat.

Somliga gillar filmer som lämnar mycket outtalat. Det vet jag för jag är en av dem, vilket också innebär att jag vet att filmen måste förtjäna eftertankens möda. "The Haunting om Molly Hartley" vill suggerera skräck genom att använda ytliga religiösa symboler utan verklighetsförankring. Det snackas mycket om Gud och Satan här, begrepp som inte betyder någonting för mig. Regissör Liddell vägrar envetet att fylla dem med substans, utan förlitar sig på att han kan skapa ondska genom att blott säga "skapa ondska!". 

Filmen finns på Netflix och är den hittills sämsta jag recenserat på denna blogg. Många filmer kan jag rekommendera åt någon av någon anledning men här finns inga sådana förbehåll. Ingen har någon nytta av att se detta slöseri på bandbredd, och ingenting kan någonsin förändra detta.

The Pact (2012)

Förr, när jag bodde i små, otillräckliga lägenheter drömde jag ibland att jag fann lönndörrar i väggen. De ledde till stora möblerade rum där jag kunde breda ut mig som aldrig förr. Tills jag vaknade strax därpå var det som om världen och sinnet expanderat. Jag gillade det. Dessa önskedrömmar kom till mig i båda mina föregående lägenheter, och innebar i båda fallen att jag flyttade strax därpå.

Men hemliga rum i hemmet blir tvärtemot en fasansfull upptäckt i skräckthrillern "The Pact" från 2012. Här är rummen nämligen redan befolkade. En flytt blir en flykt istället för en längtan bort. Filmens upphovsman är den debuterande regissören Nicholas McCarthy, och det är ett lovande förstlingsverk.

Filmen rör sig mestadels i ett hus med tragisk historia. Det är föräldrahem åt Nichole (Agnes Bruckner), en ung kvinna som tillsammans med sin lillasyster Annie (Caity Lotz) behandlades vedervärdigt av sin sjuka, ensamstående mor när hon var liten. När modern dör måste Nichole återvända hem och ta hand om begravningen och kvarlåtenskapen. Det går inget vidare. Första natten vaknar hon av ljud från någonstans i huset, och börjar leta efter källan. Strax därpå försvinner hon utan ett spår.

Systern Annie måste motvilligt åka hem och ta över. Samtidigt måste hon ta reda på vad som hänt storasystern, och kommer i kontakt med något övernaturligt. Hon misstänker att hennes mor lever kvar i byggnaden. När även Nicholes dotters barnvakt (Kathleen Rose Perkins) försvinner i huset en natt blir Annie själv misstänkt. För att rentvå sig måste hon gå till botten med familjens dunkla förflutna. Till sin hjälp har hon intendent Creek (Casper Van Dien) och den synska gamla klasskamraten Stevie (Haley Hudson) som hjälper henne belysa hemmets, och familjens, dunkla vrår.

Många av de klichéer jag ofta förlöjligar finns även i "The Pact", men den är så välgjord att man knappt lägger märke till dem. Den är en av alla skräckfilmer ur Netflix tablå som du skrollar förbi i jakt på något bättre. Gör inte det. Du kan gott stanna vid denna minimalistiska historia om hemsökelse, trasiga familjeförhållanden och mystiska försvinnanden. 

Manuset är varken realistiskt eller originellt, men McCarthy verkar fullt medveten om det. Istället bränner han allt sitt krut på atmosfär, och han gör det bra. Redan i sin första film är han förbluffande stilsäker. Tystnad är filmens klangbotten. I inledningen använder han kameran som en osynlig betraktare och bäddar in huset i den otrygga atmosfär som måste ha rått där så länge. Där måste ha varit ett helvete att växa upp. Samtidigt antar jag att helvetet bestod i familjen, och inte själva byggnaden. Det verkar ha reproducerat sig självt i många generationer, och Annies kamp är för att bryta detta välde. Hon handlar ovanligt vettigt för att vara hjältinna i en genre där idioti verkar vara norm.

Filmen haltar en aning i några scener där det paranormala manifesterar sig som något normalt. Dessa spökeffekter har vi väl sett en miljon gånger redan, men här är de mest utsmyckning till ett större mysterium som hela filmen vilar på. Det är denna gåta som är filmens motor och den driver oss hela vägen igenom filmen till ett olidligt läskigt slut.

Halloween närmar sig, och "The Pact" ett bra val för den som letar efter nåt riktigt otäckt att fira högtiden med. För även om denna film involverar andevärlden, så är dess fasor högst verkliga.

Mr. Jones (2013)

"Mr. Jones" är en usel skräckfilm som uppenbarligen är gjord av nån som haft en vag föreställning om en film, och som sedan börjat filma i hopp om att kunna fylla storyns håligheter på ren inspiration. Den långfilmsdebuterande regissören Karl Mueller är inte sina ambitioner vuxen. Han sätter för stor tilltro till sin egen fantasi och för liten till publikens. Han bygger upp sin historia skickligt, och just som han är färdig och vi är redo att själva skulptera en fasa i skallen, försöker han på rent experimentellt manér skapa den åt oss med hjälp av en stil han inte behärskar.

Synd, för de få idéer som finns är inte dumma och hade varit värda att utforska på ett sansat sätt. Storyn börjar med att ett ungt konstnärligt par, Scott (Jon Foster) och Penny (Sarah Jones), köper ett hus i amerikanska obygden, där han ostört ska kunna arbeta på en naturdokumentär. Filmen är ett hopkok av vad man funnit bland hans filmade material. Inspirationen tryter och mest verkar han filma sig själv. I hopp om kreativitet slutar han ta sin medicin (psykofarmaka?). De båda grälar -- i sänghalmen, till och med det filmar han -- och morgonen därpå börjar Mr. Jones synas i omgivningen.

Här är filmen hoppingivande för en stund. Mr. Jones är en mytomspunnen konstnär som bor i trakten. Penny känner till hans verk sedan tidigare. De är groteska träskulpturer, likt åkerspöken, med sällsam dragningskraft på sina betraktare. Själv är Jones en enstöring som inte svarar på tilltal. Scott åker därför till New York för att intervjua experter och kommer ruskiga legender på spåret. Dessa samtal känns autentiska, och med en fascination likt den för myterna om Cthulhu eller The Slender Man vaknar mitt intresse till liv. 

Under tiden stannar Penny kvar själv och fotograferar, och får uppleva en skrämmande, fantastisk natt i det vilda. Efteråt ger hon uttryck för ambivalenta känslor av revitalisering och djupaste fasa - så som man själv kan känna efter en riktigt bra skräckis. Scott återvänder. De måste få veta mer. Finge de nu bara tillträde till hans hus. Självklart smyger de in en natt, och finner i källaren ett nätverk av underjordiska gångar som leder djupare ned i underjorden.

Akt tre är Muellers försök att skildra en levande mardröm. Regissören försöker sig på ett smart grepp här. De första två akterna hade fejkdokumentär stil, men övergår i tredje akten till spelfilm, och ger situationen en aura av overklighet. Om han bara skildrat resten av filmen som en ordinär spelfilm hade han i slutändan kunnat stoltsera med en jättebra sådan. Men istället försöker han sig på det svåra formatet experimentfilm. Vi får roterande strålkastarljus, filtereffekter, djärva kameraåkningar, osammanhängande klippning. "Mr. Jones" blir en ren stilövning utan innehåll, som om vi beträder ett rike vi inte kan begripa, där vad som helst kan hända när som helst.

Vad Mueller inte tycks begripa är att en traditionell spelfilm är precis som en dröm, och att traditionell skräckfilm är precis som en mardröm. Det är därför Hollywood kallas "Drömfabriken". I sömnen upplever du världen som om du vore vaken. Eftersom ditt logiska resonerande sover verkar allt logiskt. Därför kan du hoppa från situation till situation utan att det verkar konstigt, precis som en film kan hoppa från klipp till klipp, från scen till scen, utan att det verkar konstigt. Vad som händer däremellan fyller du i omedvetet.

Så när Mueller filmar mardrömmen såsom den ser ut, blir det mardrömslikt till ytan, men inte till känslan. Det är en typ av film som David Lynch behärskar genom att applicera en symbolisk logik, som man kan göra på en riktig dröm. Mueller härmar denna stil, men inte symboliken. Resultatet är närmare parodi än skräck.

"Mr. Jones" var i sin linda en bra skräckfilm men föll offer för skaparens fåfänga. Skådespelarna ser helt förvirrade ut när de dras med i regissörens nycker. Felet är på intet sätt deras. Det är helt enkelt så att jag vaknar när jag blir medveten om att filmen drömmer. Och då återstår ännu en halvtimmes speltid. Du kan se spektaklet på Netflix, men jag kan i ärlighetens namn inte rekommendera det åt någon.

[Fotnot 1/1/2015: Gjorde en förändring i texten. Ändrade "The Thin Man" till "The Slender Man", som var den myt jag hela tiden avsåg. "The Thin Man" är nåt annat.]

X-Men: Days of Future Past (2014)

"Kan vi utvecklas tillräckligt snabbt, eller är framtiden redan avgjord?", undrar professor Charles Xavier (Patrick Stewart). Han låter alltså meddela att mycket -- hela vår framtid faktiskt -- står på spel i "X-Men: Days of Future Past", del sju av den omåttligt populära X-Men-serien. Är mänsklighetens öde redan beseglat på grund av att våra dumma, envisa gener vägrar utvecklas? Bryan Singer, regissören till de ursprungliga filmerna, står åter bakom rodret, och bakom handlingens mask av fatalism anar jag ett simpelt budskap. Med hjälp av en historia om att resa bakåt i tiden för att rätta till fel, tror jag att Singer helt enkelt vill nollställa en serie som han tycker har gått åt skogen.

Filmen börjar i en framtida nutid, 2023, som tycks stöpt i oavbruten, djupblå natt. (Du som sett "Terminator"-filmerna vet hur den ser ut.) För att understryka dystopin utspelas den först i Moskva, sedan Kina. Människorna har med hjälp av överlägsna maskiner nästan utrotat alla mutanter. Av våra kära vänner i X-Men finns bara några få kvar, och de är på ständig flykt.

En av dem, Kitty (Ellen Page) kallad, har förmågan att skicka personers medvetanden bakåt i tiden en smula. (Och du som sett "Terminator"-filmerna vet hur det funkar.) Så fort gänget angrips använder hon denna kraft för att varna sin omgivning om faran innan den inträffat. När hon en mörkblå natt träffar Wolverine (Hugh Jackman) finns äntligen en mutant som är stark nog att färdas flera decennier bakåt. Kanske kan han rädda mutanterna en gång för alla? Kanske kan han förhindra hela kriget innan det inträffat?

X-Mens isolerade läger på en kinesisk Himalayatopp skiner av mänsklig värme och eld som kontrasterar mot omvärldens frost. Och när de släpper lös sina superkrafter på angriparna må de se ut som datoreffekter, men de målar i alla fall sprakande vacker abstrakt konst när de avfyrar sina eldslågor, isbarriärer och laserstrålar. Detta gör, för en gångs skull, actionscenerna till en av filmens behållningar. Det är en fin film att se, men dum att tänka på. Du behöver inte se den, men om du gör det, glöm den.

För storyn är verkligen absurt komplicerad, och jag blir så besviken på anledningen; ensemblen ska helt enkelt rymma så många stjärnor som möjligt. Den rusar igenom scen efter scen av exposition. Häng med nu: Året är 1973. Wolverine vaknar efter tidsresan upp i sin yngre kropp, lätt förvirrad, och måste söka reda på både den unge Xavier (James McAvoy) och Magneto (Michael Fassbender) och få dem att försonas. Detta för att de tillsammans ska kunna förhindra Raven/Mystique (Jennifer Lawrence) från att mörda dr. Trask (Peter Dinklage), mannen som uppfann mördarmaskinerna som har ihjäl dem i framtiden. Detta mord blev nämligen det incitament som människorna behövde för att starta utrotningen. Parallellt med detta måste X-Men i framtiden hålla fortet mot dessa robotar så länge att dåtiden hinner förändra framtiden. 

Vi får alltså två olika tidsrymder, men de utspelas samtidigt. Exakt vad som kommer att förändra framtiden etableras aldrig. Den dåtida handlingen passerar tidpunkten för mordet, men framtiden är oförändrad. Filmen rullar på lite godtyckligt och framtiden förblir helt opåverkad trots att människor i dåtiden dör eller förändras hux flux. När slutet kommer är det bara för att någon säger: "Nog nu! Jag orkar inte mera!" Det kan ha varit jag själv.

Värst är att den dåtid, som är storyns brännpunkt, inte spelar någon roll. Om X-Men lyckas eller misslyckas med sitt uppdrag avgör inte hur deras fortsatta liv kommer att arta sig. De kan försöka igen och igen att övertyga sin samtid - till slut kommer de lyckas. Om de återigen befinner sig där på Himalaya trots allt, kan Wolverine bara åka tillbaka och försöka igen. Så är reglerna. Hela filmen har samma ängsliga logik som ett TV-spel. Där kan man ladda om ett sparat spel för att försöka igen och igen, tills situationen blir så bra som möjligt.

Men jag gillar i alla fall bildskämtet i samband med Wolverines tidsresa. När han är framme i dåtid är det första vi ser en spermaliknande vätska. Åkte han lite för långt? Nej då, det visar sig bara vara en insidan av en lavalampa, det första han ser när han öppnar ögonen i sin nya tid. Dessutom får vi i några få scener återse det magnetiska samspelet mellan Fassbender och McAvoy, som gjorde "X-Men: First Class" till en av seriens bättre filmer. Det är då jag hoppas på nåt bra.

För jag har inte glömt lockelsen med "X-Men". Första och andra filmen var tilltalande för det omsorgsfulla arbetet med karaktärerna. Varje mutant var till en början unik, missförstådd och ensam i en omgivning där alla såg snett på dem och ville dem illa. De gömde sina talanger undan världen. Det var lätt att identifiera sig med dem. De fann varandra och bildade allianser på ett sätt man själv bara kunde drömma om. Världen var märklig, fantastisk och ny. För varje film som släpptes därefter försökte skaparna att lägga nya spännande mutanter till denna gemenskap enligt samma formula, och radera de minst populära. När vi nu når del sju finns så många figurer att de inte går att hålla rätt på. "X-Men: Days of Future Past" har skådisar från Hollywoods absoluta toppskikt som jag inte ens nämnt vid namn i denna text, eftersom deras medverkan är helt onödig. De får ytterst lite speltid per capita och deras bakgrund är en röra av bruten kronologi. Och nu har denna mytologi börjat omskapa sig själv till råga på allt. Vem är vem och varför? Karaktären är borta. Kvar är en komplex väv av handling som tror den spelar någon roll.

Och som jag ägnat denna text åt att konstatera: Är det det här du kallar handling vill jag inte längre va' me'. Jag såg "X-Men: Days of Future Past" på film2home. Du ska bara se den om du vet att du fortfarande, innerst inne gillar X-Men.

von Trotta-maraton: Katharina Blums förlorade heder (1975)

Utan att veta vad jag ska förvänta mig, dyker jag huvudstupa ned i det Margarethe von Trotta-maraton som jag invigde för flera månader sedan och lämnade vind för våg. Första filmen har jag som Criterion-utgåva och bättre start kan man knappast få. Criterion innebär noggrant restaurerad bild och drösvis med matnyttigt extramaterial som knuffar mig i rätt riktning. 

Ändå: jag blir närmast chockad av "Katharina Blums förlorade heder". Den tillhör en typ av film som numera är så sällsynt att den verkar raderad från branschens agenda - den politiska filmen. Den skildrar orättvisa av sånt slag att jag blir ilsken. Innan slutet flammar det upp i raseri. Många som gör film känner ett visst ansvar att inte avsluta medan publiken befinner sig i ett sånt tillstånd, utan lägger in ett slut där rättvisa skipas på något sätt. På så vis återgår publiken till status quo och allt är "hunky-dory". Man kallar det "katarsis".

Någon sådan finns inte här. "Katharina Blums förlorade heder" slutar med bilder på en representant för nyhetspressen. Det är begravning, solen skiner och han håller ett brandtal. Taget ur dess kontext finns alls inget upprörande med detta eller talets innehåll. Men när det kommer i slutet av just denna historia blir jag förbannad, inte på filmen eller dess skapare, inte på innehållet, utan på talets hycklande innebörd och den verklighet som hela situationen speglar. När ekot av talet dessutom ljuder vidare i min egen samtid vill jag gå ut på balkongen och skrika. Ingen granne skulle förstå någonting, men gud vad skönt det skulle vara.

Därför är filmen politisk, därför är den radikal och därför är den "farlig". Om du kan hantera sånt, har du en riktig pärla i denna film. Ingen vågar längre göra politisk film, för det kan verka frånstötande på vissa. Man tappar den publik som inte håller med, och man tappar marknadsandelar och intäkter. 

Von Trotta och hennes make, Volker Schlöndorff, hotades för sin inblandning i filmen, precis som Heinrich Böll som skrev förlagan; kortromanen med samma titel. Den är fiktiv, men inspirerad av den häxjakt som pressen, med Bild-Zeitung i spetsen, bedrev mot honom på grund av hans besinnande förståelse för terrorgruppen RAF på 1960- och 70-talet. Hans sätt att bemöta det var att skriva "Katharina Blums förlorade heder". Hotet är borta nu, och det eftermäle från denna tid som ljuder högst är hans bittra pamflett. Skrattar bäst som skrattar sist, antar jag.

Så vad handlar den om? Ett lustmord på en karaktär, skulle jag säga. Katharina Blum (Angela Winkler) -- kallad "nunnan" av sina vänner -- är Bölls alter ego och huvudroll. Hon jobbar som hushållerska i tjänst hos en förmögen advokat. Till karaktären är hon naiv, blyg, nästan from. Trots det måste hon genomlida den mest förnedrande behandling av polis och borgarpressen. Detta eftersom hon spenderade en kärleksnatt med den misstänkte terroristen Götten (Jürgen Prochnow) efter en privatfest, som om det vore ett brott. Han var satt under övervakning och nu inbillar sig polisen att hon också är revolutionär. Kommissarie Betzmenne (Mario Adorf) kallar in henne på upprepade förhör. 

Hela hennes liv hamnar i offentligheten varje dag i "Tidningen", som är namnet på nyhetsblaskan här. Utsagor späs på med påhittade citat och rena lögner om hennes karaktär. Bakom storyn ligger den flärdfulle Tötges (Dieter Laser, ökänd från "The Human Centipede (First Sequence)"). Till slut är det som om hon, och inte Götten, är den misstänkta. Ingenting "Tidningen" skriver stämmer, men det rör dem inte i ryggen. De trycker det som säljer. Därför är det snarast hon som, ironiskt nog, blir terroriserad av anonymt folk i sin omgivning.

Von Trottas inverkan på filmen är lite svår att bedöma, eftersom hon delade på regissörsbördan. Men såvitt jag förstår agerade hon mer skådespelarinstruktör, medan Schlöndorff ansvarade för den tekniska biten. 

Det var meningen att von Trotta själv skulle göra huvudrollen, men hon såg för tuff ut. Den gick istället till Winkler, som utstrålade rätt oskuldsfullhet. Grejen är att vi måste förstå varför och hur anklagelserna är helt befängda. Betrakta bilden av Katharina som "Tidningen" väljer att lägga på förstasidan. Hon ser mer ut som en rasande demon än sig själv, och det är en form av journalistik som har just det syftet - att sälja lösnummer genom att demonisera människor och skapa en gemensam fiende. Böll och hans anhängare menade att det var en farlig retorik som alstrade ännu mer våld. Det här var i skrivande stund nästan 40 år sedan och ingenting har förändrats.

Så det är en klasskamp, en feministisk kamp och en psykologisk sådan, men du kommer förvånas över hur sansat den skildras. Katharina är alldagligt skriven och underspelad så att publiken ska kunna identifiera sig med henne. Underförstått skulle hennes öde lika gärna vara ditt eller mitt. Myndigheterna visar frustration, och den härstammar från osäkerhet och rädsla. Katharina själv uttrycker bara vanmakt, som om någonting saknas i henne. Allt hon gör är att värja sig. Det är därför du själv fyller i med din vrede, om du orkar engagera dig. Om hon radikaliseras är det för att hon inte har något val.

I en scen talar hon med en läkare. Hennes mor har just gått bort, och "Tidningen" kan ha skuld i detta. Vi får se ur läkarens perspektiv så att hon tittar rakt genom kameran, på oss, när hon säger: "Dessa människor är mördare. Allihop. Deras bransch handlar om att beröva oskyldiga deras heder, och ofta deras liv. Annars skulle ingen köpa deras tidningar." En filmskapare är modig när hon tar ställning på detta sätt, och kanske krävs att man inget längre har att förlora.

"Katharina Blums förlorade heder" är en ren lyckträff, en av mina personliga favoritupptäckter i år. Att jag såg den sammanföll lustigt nog med publiceringen av en von Trotta-notis i Aftonbladet, samt avslöjandet om en konspiration mot förre socialdemokratiske ledaren Håkan Juholt. Han utsattes för en häxjakt i pressen tills han tvangs abdikera. Allt var så märkligt då, när det hände. Jag fattade inget, och när nu allt förklaras orkar jag knappt längre bli förvånad.

Nu har jag skyhöga förväntningar på fler vitala stordåd från von Trotta. Resten av maraton-skörden kommer utan inblandning från Volker Schlöndorff, men det lär inte vålla några problem.

Pompeii (2014)

En bra bit in i "Pompeii" kommer en underbart rolig scen. En tsunami sveper in över titelns stad från ena hållet. Från andra hållet regnar vulkanisk sten och dödlig aska från himlen. Folkmassorna flyr i blind panik, var finns frälsningen, var finns en fristad, hjälp oss! De är en skenande hjord och trampar på vem som helst i sin flykt. En liten flicka trillar och skiljs från sin mor, som sveps med mänskofloden. De båda sträcker sig efter varandra i en symbolisk gest och skriker i dödsångest. Allt är förlorat.

Då utför en av filmens nyckelfigurer, Atticus (Adewale Akinnouye-Agbaje), den smartaste handlingen i hela filmen. Han arbetar sig tillbaka motströms och grabbar tag i ungen innan han åter fortsätter framåt. Det är en god gärning, men vänta bara tills du får se hungern i hans blick. Han vet något som ingen annan vet. Med barn i famn är du osårbar mot de gudar som härskar i filmens universum. Gudarna kallas "klichéer" och är ett regelverk som bland annat säger att du aldrig får visa ett barns våldsamma död i bild. Publiken har svårt att handskas med sånt. Med ett barn under armen har du en barriär till och med mot dubbla naturkatastrofer.

Om du bara visste hur jag avskyr detta filmfenomen. Ett vulkanutbrott är som själva sinnebilden av kaos. En verklig vulkan skiter i moral. Den skiter i ålder. Den har ingen vilja. Men i en film som "Pompeii" skulle ett stenklot på väg att träffa Atticus med barnsköld studsa mot ett osynligt kraftfält. Det skulle bara låta "bwamp", och sen skulle klotet rikoschettera i ny riktning och mosa en gniden kapitalist. Nej, det är inte det orealistiska som irriterar, det är olidlig förutsägbarhet.

"Pompeii" kretsar kring den brittiska slaven Milo (Kit Harington, känd från "Game of Thrones"), som hamnar i denna dödsdömda stad som gladiator. Där lär han känna Atticus, en annan gladiator som inbillar sig att han snart ska släppas fri, och efter lite fejkad animositet blir de två de goaste vänner. Ironiskt nog är planen att de snart ska ställas mot varandra i arenan. Milo har, förutom sina fäktningskunskaper, god hand med hästar och lär därför känna adelsflickan Cassia (Emily Browning) som har problem med sitt riddjur. När de blir förälskade väcker de äkta animositet hos Corvus (Kiefer Sutherland), en romersk general som utsett Cassia till hustru - kosta vad det kosta vill.

Corvus är värd en paragraf i sig. Han är den sortens figur som insisterar att få sin flicka trots att han tusen gånger får nobben. Han förföljer henne från stad till stad, hotar hennes familj och mördar hennes föräldrar. Realistiskt sett är hans karaktär helt oförklarlig, men det här är ju på film. När hela staden håller på att kollapsa jagar han ännu efter henne. Han är genomrutten bara för att någon högre filmmakt tycker att vi alla behöver ondska i berättelsen om våra liv. Ondska är, tydligen, den starkaste drivkraften och det klaraste målet.

Så "Pompeii" ägnar mycket tid åt att skildra orättvisa och tyranni. Den är oerhört våldsam. Sedan kommer utbrottet i filmens tredje akt, med mer än bara en vag antydan om att ondskan föder utbrottet. Gudarna är arga. Kolla nu igen på filmaffischen längst upp, där Harington står som en urkraft i paritet med vulkanen bakom. Bildkompositionen antyder att Milo är vulkanen, eller att Vesuvius är hans upproriska själ, eller nåt i den stilen. Med andra ord kommer vreden att slå tillbaka på staden, medan Vesuvius är hans allierade. Det innebär bl.a. följande: 

- Om någon elaking är nära att fly så når ett eldklot lite extra långt och mosar honom.
- Skulle vulkanen oavsiktligen hota Milo och hans vänner, är det i själva verket för att han ska få vara hjälte.
- Vill Corvus göra något nedrigt tar vulkanen paus och låter honom bli ännu ondare.
- Vill Milo, Atticus eller Cassia säga något djupsinnigt tar vulkanen paus och låter dem prata klart.

Men det inbillat djupsinniga är i själva verket klyschor. "Pompeii" är så sprängfylld av dem att den verkar skriven av en maskin som vill emulera mänsklighet utifrån vad den sett på film. Men om inte Janet Scott Batchler, Lee Batchler och Michael Robert Johnson är nya, okända datormärken så skrev mänskliga händer detta manus. Milo är ingen rollfigur, han är en romantisk föreställning om en sådan. Efter det liv han levt borde han antingen vara kuvad som en slav eller så misantropisk som Corvus. En välvillig publik kanske läser Milo och Corvus som metaforer till två motsatta karaktärsdrag som slåss över herraväldet över en kropp. Men det vore att skänka filmen en eftertanke den inte förtjänar.

Regissören, tillika producenten, heter Paul W.S. Anderson. Hans "track record" är så dåligt ("Resident Evil", "Alien vs. Predator", "Mortal Kombat") att jag brast ut i ett ofrivilligt "Näää" när hans namn dök upp i förtexterna. Jag försökte ge filmen en ärlig chans ändå, och jag märker att han verkligen lägger manken till denna gång. Men den hamnar i den mardröm kallad "pekoral", som uppstår när skillnaden mellan ambition och resultat är för stor. "Pompeii" tycks ha självbilden av ett magnum opus, och visst förfogar Anderson över hett stoff här. Är det därför han verkar så rädd att misslyckas? 

Den historiska riktigheten struntar jag i, men den emotionella får du aldrig manipulera. När arkeologer grävde fram det riktiga Pompeji upptäckte man hålrum i asklagren. De hade former av människokroppar som stelnat i sina sista gester och sedan brutits ned under årens lopp. När man kom på idén att fylla dessa hål med gips fick man avbildningar av Pompejibornas sista ögonblick i livet. Upplevelsen måste ha varit fruktansvärd. Betrakta sedan slutet av "Pompeii" och se resultatet av Andersons rädsla för att tackla sitt ämne rättframt. Han skildrar fantasin genom att först utnyttja verkligheten och i sista stund vända den ryggen. Så, jag beklagar, men den största synden kommer allra sist. Drömmen om en bra film fanns där, men som lögn var den aldrig vacker att få.

Jag hyrde den på Headweb. Du ska hyra "Godzilla" istället.

Godzilla (2014)

Vem kunde ana detta? Jag trodde att jag skulle få se en film för de stora salongerna -- IMAX, 3D och hela faderullan -- som nu blivit halvhjärtat anpassad till det mindre formatet. Jag föreställde mig en film som skulle behandla mig som en fjortis. Jag förväntade mig snabba klipp, dumkrånglig story, stereotypa rollfigurer, ett ondskefullt monster och huvudlöst hjältemod. Med andra ord började jag se "Godzilla" redo att svära mot TV:n. Men gång på gång gjorde den mig mållös. Nu sitter jag helt avväpnad och försöker samla intrycken. Jag hade ju helt fel.

För den som inte vet är Godzilla en japansk skapelse från 1954 i en kaiju-film med samma namn. Där är han en uråldrig skräcködla från havet som vaknar till liv efter provsprängningar av atombomber i Stilla Havet, och låter hagla sin vrede över Tokyo. Filmen kom som en reaktion på bomberna från kriget och Godzilla betraktas som en metafor för dessa. I sin nyaste film är hans betydelse uppdaterad. Jag ska inte avslöja hur men resultatet är -- i positiv bemärkelse -- en sjuhelsikes överraskning.

Scen för scen bryter den ner min motståndsvilja genom att aldrig vara dålig. Kan du tänka dig att vi för en gångs skull får rollfigurer som agerar rationellt i en katastroffilm? För en gångs skull får vi en story som inte skyndar sig fram, som är lätt att följa och utvecklar sig logiskt. Vi får till och med ett ögonblick av estetiska kvaliteter, där en grupp fallskärmssoldater störtar ned genom natten mot en sönderslagen stad. De ackompanjeras av utomjordiska körer på ljudspåret, som låter som imitationer av de intergalaktiska körerna från monoliten i "År 2001 - Ett rymdäventyr". Nedanför molnen träder två mytologiska bestar fram, indragna i en strid som raserar skyskraporna runtomkring och krossar människorna på marken. Denna scen är filmens definierande ögonblick.

En av fallskärmssoldaterna är huvudrollen, Ford (Aaron Taylor-Johnson), som försöker vara modig men oftast får stå hjälplös inför dessa krafter. Därför blir han ofta publikens surrogat istället för en klassisk hjälte. Godzilla är, som du kanske anar, inte ensamt monster denna gång. Han måste vara situationen vuxen mot två andra hänsynslösa bestar i kampen om herraväldet på planeten. En sådan kallas för "MUTO". M:et står för "Massive". Resten får du ta reda på själv. Bryan Cranston spelar Fords pappa, som förlorar sin hustru (Juliette Binoche) åt en sådan när filmen börjar. Alla tror det var ett jordskalv och han måste ägna flera år åt att övertyga världen om vad som hände, och vad som är på väg att drabba jorden. 

De är inga per definition onda varelser. De livnär sig på kärnkraft och dödar bara om vi hamnar i vägen för dess jakt efter mer. I andra filmer om såna här invasioner brukar någon nämna att motståndaren "ser oss som småkryp". Men om det vore sant skulle de ju bara ta vad de ville ha istället för att ägna sån energi åt att utplåna oss. Så är det alltså inte här. "Godzilla" säger det genom att bara visa det; vi är småkryp för dem. Dessa varelser slukar oss inte. Vi är inte näring för dem, men de rör sig bland oss och orsakar död och förödelse bara genom att finnas till, och de bryr sig inte ett jota.

Samtidigt kämpar alla obetydliga människor för sin överlevnad nere på marken. Lämpligt nog är rollerna skrivna så - obetydliga, vardagliga, men ändå inte platta. De har vissa grundläggande värderingar och strävanden som gör dem levande och mänskliga. Hjälten Ford, till exempel, ansluter sig till militären inte av patriotiska skäl, utan för att de är på väg till staden där hustrun (Elizabeth Olsen) och barnet (Carson Bolde) bor. Trovärdigt agerande såsom detta räcker för att vi ska heja på honom. Militären i en sån här film brukar agera korkat och maktfullkomligt, men framstår här som närmast ödmjuk inför uppgiften. Förra amerikanska nyinspelningen av "Godzilla" (från 1998) var en typisk Roland Emmerich-film med publikfriande humor och irriterande stereotypa rollfigurer, så att vi snabbt skulle kunna placera dem i våra fack av fördomar. Denna gång får vi istället en tilltro till riktigt folk.

Max Borenstein har skrivit och Gareth Edwards regisserat denna gång. De försöker inte vara sådär "kul", och är således originalet trogna. "Godzilla" var ursprungligen en allvarsam och noir-doftande historia. Emmerichs värdelösa version fick oss att tro annat. Här är bilden mörk och ibland på gränsen till svårtydd. I scener i dagsljus tycks fotot liksom skina genom ett matt, grått filter, för färgerna är alldeles urlakade. Seamus McGarveys foto klarade inte riktigt övergången till det lilla strömmande formatet, och det är ju trist.

Gudskelov är "Godzilla" allt annat än trist. Säkert finns här många logiska missar som jag inte upptäckte, men varför skulle jag anstränga mig för att hitta dem? Den kanske har ett par scener för många där någon, filmad framifrån, måste springa fortare än någon dödande kraft (radioaktiv ånga, tsunami, ett tåg, et.c.) i bakgrunden. I en actionfilm brukar såna scener vara utfyllnad, men här är de viktigare. Monstret är en kraft snarare än ett väsen. Jag har redan förklarat vad det symboliserar. Edwards regisserar med andra ord en katastroffilm snarare än en actionfilm, och det är som sådan jag rekommenderar den.

Genren innebär en jongleringsakt mellan förödelse, action, spänning, drama, handling och människor, där det ena ger näring åt allt det andra och fyller det med betydelse. Som regissör och klippare får man aldrig hålla för länge vid något av elementen. Det är exakt vad Edwards lyckas så bra med här. Som genom ett trollslag håller han intresset vid liv genom hela filmen. Och när allting på teveskärmen larmar och gör sig till inser jag innerst inne vilket delikat arbete han och hans medarbetare har utfört. Det är en gudagåva att ha ett sådant gehör för oväsen.

Jag hyrde den på Headweb, och rekommenderar den varmt för helgunderhållningen.

True Romance (1993)

En ung man vid namn Clarence (Christian Slater) spenderar sin födelsedag på en bar. Uppenbarligen kom han dit själv, men nu sitter han där med en kvinna (Anna Levine) och söker kontakt. Hon verkar gilla det hon ser, men kanske inte det hon hör. Han är lättsam och talför eftersom samtalet inskränker sig till att handla om det han gillar. Till exempel avgudar han Elvis (i filmen spelad av Val Kilmer). Ibland, på toa, samtalar Clarence med honom genom spegeln. Kung Fu-filmer är ett annat ämne han går igång på. En biograf i närheten ska visa tre Sonny Chiba-filmer under kvällen, vill hon följa med? "Inte riktigt min grej", säger hon och han får gå själv. Förtexterna rullar. 

Jag tror att "True Romance" antingen handlar om en patologiskt ensam filmnörd som fantiserar sig in i ett mischmasch av sina favoritfilmer, eller så utspelar den sig i en värld där alla påverkas så starkt av sina favoritfilmer att de imiterar dem i verkliga livet. Kanske både och. Inte för att vi någonsin får reda på vilket, och inte för att det spelar någon roll. Den säger sig handla om "äkta romantik". Det står så i titeln. I filmen glor folk på film, folk pratar om film, och folk beter de sig som om de vore hjältar i filmerna om sina egna liv. Så visst, kanske romantiken är äkta - så äkta som på film.

Nå. Efter förtexterna händer många underliga grejer på kort tid. Clarence träffar en riktig skönhet vid namn Alabama (Patricia Arquette) på bion. Hon intresserar sig för filmen och honom. De går på café och pratar. Han visar henne sitt jobb på en seriebutik, och hon faller handlöst för honom. De spenderar natten tillsammans, och nästa dag gifter de sig. Det är hennes berättarröst vi hör och den röjer känslorna hon hyser, inlindade i de mest förädlade fraser. De passerar förälskelse och når nån form av dyrkan. Var kom denna plötsliga vändning ifrån, om jag får fråga, Clarence?  

"True Romance" är som en (omogen) manlig filmnörds fantasi när han använder sitt favoritintresse på sitt eget liv. Clarence är så magnetisk. Han är så cool. Han säger alla de rätta sakerna i rätt ögonblick. Tjejen avgudar allt han gör medan han agerar hennes beskyddare. Till och med hennes berättarröst är förmodligen skriven av honom själv. Detta hade vi aldrig kunnat ana efter inledningsscenen, och det är detta som får mig att tro att det vi ser är en fantasi, eller en romantisering av vad som egentligen hände. Men det är mina teorier, och om de stämmer så vill filmen i alla fall inte avslöja nåt.

Men eftersom författaren är Quentin Tarantino vet vi att "True Romance" inte har så mycket med verkligheten att göra. Hela hans karriär kan sammanfattas som en hommage till de filmer som inspirerade och skapade honom. Fantasierna är hans, och det är inget fel på dem. Kanske är Clarence hans alter ego i denna drömversion om hur hans ensamma år gestaltade sig. Det kan tyckas navelskådande att göra en sån här film, men det är i så fall ingen skillnad mot för det mesta vi ser. Tarantino är bara mer ärlig i fråga om det.

Resten av filmen är en galen odyssé som tar oss från den grå motorstaden Detroit till soliga Los Angeles. Resan involverar mord på en hallick, kokain, gangsters, hämndbegär, pengabegär och som ständig kuliss - filmbranschen. Att skriva mycket mer om handlingen vore att döda nöjet för den som ännu inte sett filmen. Den har en sorglös energi, är bitvis oerhört underhållande, och paret i centrum är så fina ihop att man trots allt förstår allt besvär som andra går igenom för dem. Tony Scott förvaltar manuset väl, på så sätt att den känns som en Tarantino-film. Det var väl Scotts signum karriären igenom - att tjäna andras berömmelse, och själv stå i skuggan. Han gick sorgligt nog bort i självmord 2012.

I enstaka scener skymtas skådisar som Gary Oldman, Brad Pitt, Michael Rapaport, James Gandolfini, Samuel L. Jackson, Chris Penn, Michael Madsen. Christopher Walken och Dennis Hopper. De två sistnämnda spelar mot varandra i filmens bästa scen, som gått till historien som "Sicilians"-scenen. Den har inte mycket med övriga handlingen att göra, men vi har inga problem att släppa tråden och följa denna istället. En man i prekär situation - han har kanske sju-åtta puffror riktade mot sig - använder fakta, intelligens och dialog för att slippa lidande, samtidigt som han åsamkar livslång skada hos en rasistisk sicilianare som är så stolt över sitt ursprung. När Tarantino är i sitt esse bygger han sina filmer som pärlband av kortfilmer, där varje scen är som en liten historia i sig. "Sicilians" är en av hans bästa.

"True Romance" återhämtar sig aldrig riktigt efter denna holmgång, men det skulle inte "Citizen Kane" heller göra. Regissören Howard Hawks sa att en bra film innehåller tre underbara scener och ingen dålig. "True Romance" har en sublim och ingen dålig. Jag tycker det kvalificerar den som bra.

Jag fann den på StageVu, och ingen annan streamingsajt.

Outpost: Black Sun (2012)

Helt ovetande har jag snubblat in i en uppföljare här. Jag borde hört varningsklockorna, för en titel som "Outpost 2" duger inte sedan filmbolagen insåg att siffran "2" stänger ute alla som aldrig såg nr "1". Titeln "Outpost: Black Sun" tyder på självständighet, samtidigt som den talar till alla fans av kultframgången "Outpost" (2007). Vi får samma universum, samma sorts film, men en oberoende historia. Jag kunde följa den utan att känna till ettan, men inte utan att sitta och undra varför filmen involverar en massa namn i marginalen och onödiga bifigurer i inledningen. Förmodligen var de figurer från ettan. Om inte, börjar det här illa.

Steve Barker heter regissören och medförfattaren till dessa två filmer. Det hedrar honom att han tar sin skapelse på stort allvar, för jag anar att det måste ha låtit som ett skämt när han presenterade konceptet för sina eventuella finansiärer. Det här är hans idé: Kropparna av gamla nazister vaknar till "liv" i en bunker i Östeuropa, och börjar föra krig mot sin omgivning. De tycks ostoppbara, och en NATO-styrka på plats upptäcker varför. Någonting i bunkern genererar ett ständigt växande magnetfält som gör dem osårbara. (Jag tror jag var typ sju år senast jag använde ordet 'osårbar'.)

In på scenen träder Lena (Catherine Steadman), en vanlig privatperson som är på jakt efter gamla, överlevande nazister att ställa till svars. Exakt vad hon planerar att göra när hon hittar dem är oklart, men hennes jakt är det viktiga eftersom det leder henne dit, till bunkern på den väldigt ospecifika platsen "Östeuropa". Hon stöter in i en gammal bekant, Wallace (Richard Coyle), och tillsammans med NATO-styrkan måste de traska in i mörkrets hjärta och stoppa detta oroväckande förlopp.

Barker tar inga omvägar för att nyansera sin ondska. Nazismen, den ondaste av ideologier på film, i zombien, den ondaste av kroppar på film, i Östeuropa, den ondaste av alla jordiska platser på film. I en bunker, om det var otydligt att det är ondska vi har att göra med här. Steget är inte långt från "Commie-Nazi"-skämtet som förekom i ett avsnitt av "The Simpsons". Men varje skämt drunknar liksom i snålblåsten när väst ska skildra öst.

Svart humor tycks given i en sån här historia, men Barker har känt vart vindarna blåser i sitt samtida Europa. Alla är rädda för att en ny motsvarighet till nazism är på uppgång, det är bara det att alla är oense om varifrån den är på väg. Barker vill inte skämta bort sitt ämne, men vill å andra sidan inte heller ta det seriöst, annat än att skildra det som något läskigt som måste bekämpas. Det är på lek, fast på allvar.

Så visst, jag märker ambitionerna, men också en viss avsaknad av nödvändig expertis. Filmen innehåller små sekvenser av krig och våld, och längre stunder av mörker och spänning. Actionscenerna är svaga och förvirrande på grund av skakig bild, mörk ljussättning och märklig klippning, som antagligen ska maskera bristande actionskådespeleri. Jag kan köpa det, när filmen inte är en actionfilm. Skräckscenerna är närmare Barkers hemmaplan. Han kan bygga upp en scen med rätt atmosfär, dröjsamt tempo och en belönande chockeffekt. Nu ska han bara lära sig att bryta mot denna mall och skrämma oss på riktigt. Jag kan absolut se det hända, men inte denna gång. Sminkningen är det inget fel på:

Barkers och Rae Bruntons manus innehåller däremot missar som är svåra att bortförklara. Ett: Bunkerns magnetiska fält dödar all elektronik inom en vid radie, men varför fungerar soldaternas ficklampor och hissen i bunkern? Två: Bilen som tar dem till platsen stannar av samma anledning. Startmotorn och strålkastarna, visst, men en bensinmotor borde väl inte stanna? Tre: Det visar sig att EMP-smällar tar bort osårbarheten från nazister inom en radie av flera kilometer. Varför då inte bomba bunkern och området med såna från distans, istället för att skicka två insatsstyrkor att vandra dit med en sådan granat vardera i packningen?

Det är elakt att fråga såna frågor, och det komplicerar saker i onödan. Om det visar sig att man kan köra bil ända till bunkern uteblir vandringen och vi får en helt annan film. Man når inte nazismens kärna så enkelt som genom en biltur. Men det är filmen som kastar första stenen, genom att göra ett så komplext regelverk till att börja med. Håll det så enkelt som möjligt, säger jag bara.

Catherine Steadman, som är helt ny för mig, är ett fynd i huvudrollen. Av ingenting skapar hon en levande huvudroll som reagerar på sin omgivning som om den verkligen var hotfull. Hon är lätt att tycka om. Det finns några scener där hon agerar mot den lika duktige Richard Coyle och ingenting annat stör. Den plötsliga illusionen att vi ser någonting verkligt gör då att jag önskar att de magiskt transporteras till en bättre film. Varken Steadman eller Coyle är några skräckskådisar, och det menar jag som någonting positivt. De är jättebra här, men borde spela i någonting där deras insatser har verklig betydelse.

Nu gillar jag ambitionerna så mycket att jag inte vill kalla "Outpost: Black Sun" för direkt dålig, men se den bara om du nöjer dig med filmer som inte är direkt bra. Begrips? Själv såg jag den på Netflix, som trodde jag skulle sätta betyget 4. Det blev inte riktigt så.