28 dagar senare (2002)

Kvalificerar den sig som zombierulle, när zombiesarna kan springa och är levande, besmittade människor? "28 dagar senare" förbryllade Internet när den kom. Den är en skräckis så klart, men vilken undergenre tillhör den? Frågan är egentligen helt akademisk, och bara viktig för den som brinner för klassificering. Om du frågar mig är den en fräsch uppdatering av den gamla sortens zombiefilm. 

Men är det särskilt viktigt vad den är? Är det inte viktigare hur den är det? "28 dagar senare" har en ruggig intensitet i sina mest spännande stunder, och en sober värdighet i andningspauserna. Se den som en slags föregångare till den lysande TV-serien "The Walking Dead". Räcker inte det?

Genom att göra dem till levande istället för odöda monster, ville Danny Boyle (regi) och Alex Garland (manus) isolera och exploatera egenskaper som finns i varje människa, och således säga någonting om den mänskliga naturen. Lyckas den? Hmm... "28 dagar senare" handlar om civilisationens kollaps som en följd av ett utbrott av patologisk vrede. När de smittade inte syns i person, ser man förödelsen de lämnat efter sig, och de har varit... ja, överallt. Ursinnet präglar varje scen, från de TV-utsända kravallerna i inledningen, till actionuppgörelsen på slutet, där gränsen mellan infekterad och frisk till slut är borta. Jag vet inte om den egentligen säger så mycket om världen, men den lämnar ett intryck.

Handlingen är simpel: Djurrättsaktivister bryter sig in i ett forskningslabb för att släppa försöksdjuren fria. För sent upptäcker de att aporna bär på ett experimentellt raserivirus, som även smittar människor. Viruset gör den drabbade till en rödögd, våldsam best, som spyr smittsamt blod omkring sig, och angriper alla icke-infekterade den kan se. Det är det mest ironiska av zombieutbrott; en aktion av ren barmhärtighet som bemöts av mordisk vrede.

Vi hoppar 28 dagar i tiden, då cykelbudet Jim (Cillian Murphy) vaknar upp från en koma på ett sjukhus. Alla människor är borta, och sjukhuset är i en enda röra. Vi begriper förstås vad som hänt, och vårt överläge ger en laddning åt de påföljande scenerna, där Jim helt perplex traskar runt i ett ödelagt London och ropar efter människor. Utan folk blir populära platser som Westminster Bridge, Piccadilly Circus och Trafalgar Square surrealistiskt hotfulla. Att veta vad som ligger bakom underlättar ingenting.

Snart blir han jagad av infekterade, och under flykten räddas han av ett par - Selena (Naomie Harris) och Mark (Noah Huntley) - som sökt skydd i en barrikaderad kiosk. Resten av filmen är sökandet efter andra människor och en permanent tillflyktsort. Instängda i en lägenhet träffar de på en far (Brendan Gleeson) och dotter (Megan Burns) som snappat upp radiomeddelanden från en militärbas utanför Manchester, där mat och beskydd utlovas, samt en möjlig lösning på epidemin. Det är ditåt färden bär.

Jag hade vissa problem med "28 dagar senare" när jag såg den första gången, och mina invändningar består. Den har bra första och andra akter, men en medioker tredje akt som passar illa ihop med resten av filmen. Rollfigurerna är så välskrivna och trovärdiga att de går utöver sin genre och skapar äkta dramatik. Jim, som legat länge i koma, är ännu inte förhärdad av livsvillkoren i den nya världen. I en kort scen återvänder han hem och upptäcker sina döda föräldrar i sängen. De har tagit sitt liv och lämnat ett rörande meddelande till sin son: "Jim, med all vår kärlek lät vi dig sova vidare. Nu sover vi med dig. Vakna inte."

Ögonblick som detta skapar en touch av humanism och realism som är unik för genren. Hela första och andra akten är en resa mellan hopp och förtvivlan. Även de övriga rollerna är skickligt utmejslade. Här finns en äkta interaktion; de hjälper och påverkar varandra, för egen och den andres skull, för att öka deras chanser att överleva. När Selena träder in i handlingen, har hon nått långt i sin avhumanisering; den som visar sig svag, och blir henne en börda, överger hon omedelbart. Hon och Jim börjar dock dras till varandra, och påverkar varandra i en riktning som ger hopp om mänskligt liv. 

Tyvärr tappar Boyle och Garland denna tråd på slutet, då tonläget helt abrupt förändras och filmen hamnar i actionträsket. Jim blir en actionhjälte. Han får egenskaper han aldrig visat prov på innan och tar sig an ett helt kompani soldater i en ockuperad herrgård. Denna upplösning är svagt uppbyggd. Den finns där för att bevisa en poäng - att vreden finns även inom den medmänskligaste av människor - men nästan ingenting vi sett innan pekar på att medelmåttan Jim ska bli en sådan övermänniska.

Detta hade inte bekymrat mig om resten av filmen varit likadan. Men helst hade jag givetvis sett en upplösning som gick i stil med de briljanta inlednings- och mittpartierna; någonting psykologiskt gastkramande. Få skräckfilmer förtjänar att ta sig själva på fullt allvar, men "28 dagar senare" är faktiskt en av dem. Tyvärr insåg inte Boyle och Garland detta. Denna film var på väg att bli mästerlig. Som det blir nu skär det sig, som om två helt olika filmer godtyckligt fogats samman till en.

När jag såg "28 dagar senare" första gången 2002 tyckte jag slutet saboterade hela filmen. När jag såg om den för några dagar sedan tog jag till mig de briljanta stunderna på ett bättre sätt, och såg att det, trots allt, fanns en tanke bakom allt. Målet var det inget fel på, men de valde fel, klumpiga genväg dit alldeles på slutet. Det är ändå en bra film.

För den som gillar skräckfilm i allmänhet, och "The Walking Dead" i synnerhet, är "28 dagar senare" omistlig. Den står sig starkt ännu ett drygt decennium efter premiären. Hyr den på exempelvis Plejmo, där den kostar 29 spänn i skrivande stund. Den är ett svagt eko från tidsandan som rådde efter 9/11 (även om den skrevs före) då man såg sig om i världen efter hopp men bara såg vrede. Idag har läget inte precis förbättrats. Så bra var den denna gång att jag även såg om uppföljaren, "28 veckor senare", kvällen efter. Där har vi en film som jag inte omvärderade å det bättre.

The Pact 2 (2014)

Så, de gav den sitt absolut yttersta, men här har vi en film som aldrig borde ha gjorts. "Det är inte slut", står det på postern till "The Pact 2", som tar vid några veckor efter slutet av "The Pact". Jag gillade den filmen, men detta citat låter mer som självbedrägeri än något annat, för visst fan var den slut. Polarna Patrick Horvath och Dallas Richard Hallam, nykomlingar i filmindustrin, anlitades att skriva och regissera uppföljaren till den småskaliga skräcksuccén från 2012, och det var ett otacksamt jobb. Jag kan inte klandra deras försök, bara att försöket överhuvudtaget blev av. Det blev ingen film, det blev ett appendix.

Egentligen gör tvåan allt man kan förvänta sig av en uppföljare, förutom en sak: Här finns ingen pakt. Man kan tycka att filmens titel bör tas i beaktande under manusarbetet, men nej, inte denna gång. I övrigt återanvänder den ettans grundbultar; samma mystik, samma andliga detektivarbete och samma överraskning på slutet. Den har fattat ettan. Men problemet är att storyn i ettan obönhörligen, oåterkalleligen, definitivt var slut när eftertexterna rullade, på samma sätt som första "Hajen" verkligen tog slut. Att förlänga händelseförloppet är bara att håna det, och hur välvilligt man än hånar är ett hån alltid ett hån.

Handlingen involverar serietecknaren June (Camilla Luddington), som extraknäcker som städare på brottsplatser. Hon börjar drömma verklighetstrogna mardrömmar om sina arbetsplatser, i vilka hon ser brotten begås på nytt. Den sansade pojkvännen, polisen Daniel (Scott Michael Foster), försöker lugna henne. Det är oförklarligt - börjar hon bli galen, eller försöker någon varna henne, eller är hon hemsökt? Hon får nys på fallet om Judas Killer (som var skurk i ettan och dödades). June visar sig ha dolda kopplingar till denne psykopat. Trots att han är borta, börjar folk åter mördas enligt hans metod. Polisen misstänker en "Copycat".

Inte blir det bättre av att den maniske FBI-agenten Ballard (Patrick Fischler) verkar misstänka June, eftersom hon ju vet så mycket om brotten från sina drömmar. En natt drömmer hon om mordet på sin egen mor, och när hon vaknar med ett ryck åker hon i ilfart till moderns hus, där någonting fruktansvärt har ägt rum. Genom chockvågorna börjar det klarna för June att hon svävar i fullständig livsfara...

Snart börjar saker och ting spöka på sitt sedvanliga manér. "The Pact"-filmerna lockar skräckfilmspublik med hemsökelser i "Paranormal Activity"-stuk. I ettan underbyggde dessa dock ett ännu hemskare avslöjande på slutet - att skurken i högsta grad var verklig, på sitt sätt osynlig och allestädes närvarande. Tvåan har krystade drömscener och visioner som inte spelar någon roll, spökerier som visserligen fungerar men bara är villospår ämnade att underhålla, och ett fruktansvärt lamt och förutsägbart slut. Här är ett tips till filmskaparna: Involvera fler skådisar så att vi inte kan gissa vem som är mördaren genom uteslutning. Här är ett annat tips: Var inte så uppenbara med att peka ut en misstänkt åt oss - vi fattar att det är ett villospår, och det reducerar antalet verkligen misstänkta med en.

Vi får återse gamla bekanta från "The Pact"; hjältinnan Annie (Caity Lotz) gör en forcerad comeback och Steve (Haley Hudson), den synska kvinnan, skymtar förbi i en ofrivilligt komisk dialog som filmarna valt att skildra i extrem närbild. Deras medverkan är bara fanservice. Utan dem och med en annan titel på filmen hade jag aldrig gissat att detta var en uppföljare till "The Pact". Och av någon anledning, som inte ens filmskaparna själva har orkat rättfärdiga, är Mark Steger tillbaka som Judas Killer, antagonisten från ettan. Detta är ingen spoiler. Han återkommer i flera drömscener filmen igenom, mer för att filmskaparna vill få oss att undra "Vad betyder det?" än för att det verkligen betyder något. 

Fast jag vet vad han betyder, "The Pact" skildrade en kamp mot den nedärvda ondskan inom en familj. Judas Killer är en symbol för denna ondska. Så, vad vill då slutet i "The Pact 2" säga? Jag ska inte avslöja vad som händer, men för dig som sett den: Är inte skurken tematiskt helt fel vald, med allt i åtanke? June visar sig bära på ett mörkt genetiskt arv. Som slutstrid försöker manuset forcera fram en kamp inom henne, som om det vore den logiska följden på allt vad filmen byggt upp. Men faktum är att ingenting vi sett under hela filmen tyder på att hon är kluven. Denna konflikt kommer helt ur det blå - den är en icke-konflikt.

Så vi har en handling som är ett villospår fram till ett slut som inte verkar helt rimligt. Efter ungefär halva speltiden är June så snubblande nära gåtans lösning, att det bara kan vara manuset och regissörens anvisningar som hindrar filmen från att ta slut. Någonting är fel när en huvudroll måste tampas inte bara mot en mördare, utan också mot filmskaparens små nycker. 

"The Pact 2" finns i skrivande stund på Netflix. Se ettan istället, den finns också där, och är mycket bättre.

Men vänta, det kommer mer. Varför sluta när recensionen är slut? En slags epilog strax innan eftertexterna till "The Pact 2" antyder om ännu en uppföljare. Så hur många gånger ska de försöka återskapa denna spökhistoria innan den blir till en fars?

Vägvälten och fiolen (1961)

"Vägvälten och fiolen" är bara 45 minuter lång - mycket kortare än de filmer jag vanligtvis bloggar om. Men eftersom den är ett tidigt verk från den säregne ryske regissören Andrei Tarkovskij (1932-86) tog jag chansen att se den när jag upptäckte att jag hade en kopia på min laptop. Tarkovskij var en konstnär med en unik spirituell sensibilitet, som han blev en mästare på att uttrycka på film. 

Hans verk var medvetet vaga och långsamma, för långsamma för de flesta. Han försökte inte dokumentera och spegla livet, utan uttrycka det som en dröm i all dess gåtfulla, oförklarliga prakt. Om du gör en bildsökning av "Tarkovsky movie stills" på Google får du ett galleri av ögonblicksbilder från hans universum. Det påminner inte om någon annan värld jag känner till, och jag kan inte sammanfatta den i ord. Söker du en mening kan du hitta en, men bara om du skalar bort medvetandet om din omvärld, faller in i filmens trance och formar en egen betydelse i samklang med filmen du ser.

Som du kanske förstår blev Tarkovskij aldrig särskilt populär hos den breda massan. I jösse namn, vem är beredd på ett sånt arbete när man sätter sig för att koppla av med en film? Men jag blev överraskad av hans tidiga "Vägvälten och fiolen", som är ovanligt linjär, tydlig och sentimental (den var hans examensfilm på filmutbildningen, han fick högsta betyg), vilket inte är ett omdöme utan en beskrivning. Den är nästan som en ordinär film!

"Vägvälten och fiolen" handlar om en ung, knappnålsögd gosse (Igor Fomchenko) som bor med sin mor och syster i en flott lägenhet. När filmen börjar ska han gå på fiollektion, men misslyckas med att smyga undan de mobbande barnen i trapphuset. Men när de får tag i hans fiolfodral och börjar bolla det runt mellan varandra, träder en byggarbetare (Vladimir Zamanskiy) in och säger åt dem att lägga av och lämna gossen ifred. Byggarbetaren, som är vägvältsoperatör, blir pojkens hjälte. Denna lilla historia handlar om deras osannolika och omöjliga vänskap. 

Gossen spelar fiol vackert, men tillrättavisas av fiollärarinnan för att han inte följer rätt form. Och så klart retas han av de andra barnen för att han inte har rätt leksak. Vägvältsoperatören erbjuder honom att hjälpa till med vägarbetet. Gossen blir överlycklig. De hittar på olika äventyr under dagen, vilka får du se själv, och till slut får han spela sin fiol utan bannor och begränsningar i filmens finaste scen. På sin korta tid hinner filmen med att vara tjusig och finstämd, men inte utan hot om annalkande tragedi. De illasinnade pojkarna cirkulerar som vildvittror runt en hjälplös, och de vuxna har ingen aning om den unge violinistens verkliga behov. Jag såg "Vägvälten och fiolen" med stor fascination och en del ovisshet. Den bländar med sitt utförande och hotar med sina antydningar.

Även om den är en förhållandevis simpel barnfilm (inte helt olik "Kan du vissla, Johanna" eller "Flickan") ger den prov på Tarkovskijs drömska berättarflyt. Miljöerna kan skifta närmast obemärkligt omkring skådisarna, som om de fanns i figurernas medvetanden istället för runtomkring dem. Någonting spökar rent visuellt, ibland så man knappt märker det, ibland mer uppenbart som när bilden delas upp i fragment som alla visar samma sak.

Tarkovskij verkar haft en fascination för speglar, och här använder han återkommande spegelbilder för att antyda om en annan, lätt förvrängd värld, en värld som formas av våra föreställningar och tankar. Det är samma värld som han återgav under resten av sin yrkesbana. Vad den betydde? Det vet jag inte om han visste själv, och frågan är kanske helt oväsentlig, men oavsett vilket tar jag gärna del av den igen. Det var länge sedan jag såg "Solaris", "Nostalghia", "Stalker" och allt vad de heter, och jag känner att jag är sugen på att ge dem en ny chans.

Apornas planet (1968)

Hjälten i "Apornas planet" heter Taylor och är en rättfram, svåruthärdlig misantrop. Kanske är valet av honom som kolonisatör av främmande planeter galet, men nu är just det faktiskt hans uppdrag. När han en bit in i filmen får ett sår i halsen, som för en tid hindrar honom från att tala, är det kanske hans räddning. För vem vet hur länge omgivningen annars hade stått ut med hans cyniska svada innan de tystat honom för gott?

I början driver han genom rymden, nära ljusets hastighet, tillsammans med tre medpassagerare på en rymdfärja. De väcks ur sin hypersömn av att de kraschlandar i en sjö på en okänd planet. Omgivningen består av sand och bruna klippor, men atmosfären klarar att upprätthålla mänskligt liv. De räddar sig i land, och under tryckande hetta och med förnödenheter för tre dagar börjar de vandra i en riktning på måfå. 

Där öknen övergår till växtlighet upptäcker de spår av intelligent liv; fågelskrämmor, vid randen av ett odlat fält. Och bland grödorna vandrar primitiva människor utan talförmåga. Och ridande på hästar; engelskspråkiga apor, beväpnade med gevär och fångstnät. Det visar sig att färjan har kraschat på Apornas planet, där aporna är härskande klass och människorna infångas och behandlas som djur - vilket de ju också är. Våra hjältar hamnar efter en kamp i deras nät och förs till en by, där de separeras från varandra.

Taylor spelas av Charlton Heston, en filmstjärna av den klassiska, idealiska sorten, som är befriad från nonsens, nyanser eller svagheter. Allt han säger och gör kommer med en tvärsäkerhet, som gör honom till en drivande övermänniska, en sådan man ser upp till, och kanske hejar fram och följer, men aldrig skulle kunna identifiera sig med (om man inte är väldigt ung, osäker och formbar).

Jag antar att detta är vad som gör handlingen så intressant, när aporna studerar och plågar Taylor. Hans karaktär gör att man liksom nyfiket betraktar hans situation utifrån, istället för att sätta sig in i den och lida med honom. Vi väntar på vad han ska hitta på, när de berövar honom nästan all hans handlingskraft. Aporna har aldrig träffat på en sådan mänsklig intelligens, men på grund av att han inte kan tala, har han svårt att visa att han inte är ett djur som andra människor. Somliga apor vill studera honom och lära av honom. Andra ser ett hot och vill röja honom ur vägen.

Och för varje drag han gör kommer de med ett frustrerande motdrag. "Apornas planet" har några hyfsade actionscener, men är som bäst i striden om ideologier. Taylor blir som ett instrument i den större berättelsen om apornas planet och dess framtid, istället för den förväntade hjälte som ska befria den från dess tyranniska härskare. Är han den felande länken mellan människa och apa, eller en livsfarlig avart?

Till det yttre är filmen märkt av tidens tand. Apmaskerna ser okej ut på stillbild, men munrörelserna verkar hämmade av allt krimskrams runtomkring och replikerna förvrängs på sin väg igenom. Skådisarna (bl.a. Roddy McDowall, Kim Hunter och Maurice Evans) tvingas tala läspande. Skådespeleriet i sig är knappast modernt naturalistiskt, utan snarare en sen rest från det gamla studiosystemet. 

Men filmens retrofuturistiska charm har inte åldrats ett dugg, och den mörka Kalla kriget-stämningen tycks aldrig bli omodern (deprimerande nog). Apornas tidiga samhälle är en kul spegling av mänsklig medeltid och den idédebatt jag kan tänka mig rådde på den tiden. Varje apa är en egen individ och de skiljda ståndpunkterna väl uppbyggda. Till och med den mest reaktionära, människoföraktande hållningen blir begriplig när vi når den tillfredsställande överraskningen på slutet. Ett slut som jag älskar, och som ger vissa svar men ännu fler följdfrågor. Jag hoppas att just du är en av de få som får se det för första gången utan att känna till det på förhand. Själv var jag det inte.

Jag såg "Apornas Planet" på en gammal DVD som åkte med på semestern. Eftersom den firar 50-årsjubileum om tre år så kommer den så småningom att dyka upp i nya utgåvor överallt. Fram till dess får du leta efter den i sortimentet för köpfilm. Den är en av de största science fiction-klassikerna. Den borde med andra ord inte vara så svår att hitta. 

Jag har tappat orchen

Jag ska snart återuppliva filmtittandet och skrivandet därom, men jag har baske mig ingen tid och absolut ingen ork för närvarande. Jag har sett massvis med film under våren men annat än skrivande har pockat på uppmärksamheten. Nu står semestern för dörren och då ska orden flöda, jag lovar.

10,000 BC (2008)

Låt oss glänta på dörren till stenåldern, till året 10 000 före Kristus. Vi ser en tid fylld av trolldom och bestar, hjältemod och ondska. Det är de hårda männens tid, de som skyddar och dyrkar sina kvinnor som gudinnor. Födan är knapp och folket utspritt i små stammar som misstror varandra. För dem som inte kan hävda sig blir livet svårt - ja, rent av omöjligt. För att bevisa sitt värde tar man till muskelstyrka, den enda hårdvaluta som räknas, och tävlar om att fälla de största djur man kan finna. 

Och om tillvaron låter löjligt simpel så är regissören Roland Emmerich tidsandan trogen i sitt historiska fantasyäventyr "10,000 BC", för detta är hans löjligaste film. Den till och med bräcker hans tidigare bottenrekord, "Godzilla". Om du gillade den, så lär du gilla "10,000 BC". Den tillhör det fack som ingen vill tillhöra och dit få har tillträde; de filmer som helt oavsiktligt är roliga. 

Vad den än försöker sig på, så är den åtminstone konsekvent - här finns ingen ironi. Här finns bara stoicism varvat med de mest elementära av känslor. Den försöker tala till din inre grottmänniska, och just därför är den så rolig.

Allra mest löjligt måste livet ha varit för Yagahlfolket, de oborstade urtidsmänniskor som "10,000 BC" handlar om. De har varit knäppa nog att bosätta sig på en karg, vindpinad bergssluttning iklädda endast höftskynken. Hur får de vatten? Ingen aning, men vatten var kanske inte viktigt för människor 10 000 år före Kristus. Vem vet, vi kanske inte ens befinner oss på vår planet, för på Jorden fanns inga pyramider på denna tid. De byggdes ungefär 7400 år senare, även om denna film hävdar motsatsen. Mer om det senare.

En berättarröst berättar legenden om Yagahlfolket och deras prövningar. En dag blir nästan alla arbetsföra män, samt den mytomspunna, blåögda kvinnan Evolet (Camilla Belle), bortrövade av ett främmande folkslag - "de fyrbenta demonerna". Kvar är blott tre stridsdugliga karlar som lyckades gömma sig, och profetian säger att den som är värdig att leda Yagahlerna skall återbörda sitt folk till den karga bergssluttningen. Uppgiften tycks vigd åt vår hjälte D'Leh (Steven Strait), ungtuppen som fällde en alfa-mammut och enligt en annan profetia därför är ämnad att bli Evolets man. 

Om "10,000 BC" är rik på något, så är det just profetior. De tar aldrig slut. Vart han än går tycks D'Lehs varje handling uppfylla någon slags profetia. När han talar med en jättelik tiger är han en frälsare. När han ser månen skina på himlavalvet är han en annan. Jag slår vad om att han inte ens kan pissa på lägerelden utan att uppfylla någon profetia. Kanske ska han tacka sin lyckliga stjärna, för utan profetiorna hade han varit utan dragningskraft. Talets gåva saknar han. Någon utmanar honom: "Du ser för ung ut för att leda", och vad tror du han svarar? Jo, så här: "Jag är äldre än jag ser ut."

Urtidsspråket de talar är engelska med afrikansk brytning. Hur ska vi tolka det?

Om "10,000 BC" är fattig på något, så är det karaktär. Tillsammans med vännen/konkurrenten Ka'ren (Mo Zinal), pojkvaskern Baku (Nathanael Baring) och mentorn Tic'Tic (Cliff Curtis) tar den tappre D'Leh upp jakten på "demonerna". Okej, så vi har en hjälte, en vän/konkurrent, en pojkvasker och en mentor. Kan du gissa vilka som överlever och vilka som går åt? Om du har sett mer än en handfull stora äventyrsfilmer gissar du inte fel. Här kommer en annan utmaning att spara till efter filmen: Försök beskriva dessa rollfigurer med fler attribut än de redan givna. Om du kommer på mer än ett åt var och en måste du vara urtidsmänniska själv.

Åter till handlingen: Hjältarna sätter iväg efter kidnapparna. Spåret leder dem på en utdragen jakt söderut. Lyckligtvis kunde man 10 000 år före Kristus tydligen färdas genom hela klimatzoner till fots utan större möda. Filmen tar oss från snö, via djungel, till öken på vad som upplevs som några veckor. Pangaea var kanske ännu ett faktum, vem vet? I övergången från berg till djungel förklarar Baku för oss: "Det är varmt här." Varför säger han så? Ingen svarar, vilket ger mig utrymme att själv komma på en replik: "Baku! Sluta prata med publiken!"

Det är en händelserik strapats som ställer expeditionen inför tuffa prövningar. Enorma urtidsdjur - några drontar, en sabeltandad tiger - jagar dem under några actionsekvenser, men så klart är "demonerna" det stora hotet. De är i själva verket bara maskerade människor. Så fort maskerna åker av ser vi varifrån de härstammar, nämligen Egypten. Denna film är skamlös i hur den använder ett folkslag från en helt orelaterad tidsepok för att skapa arketypisk ondska. Se på deras ansikten och säg mig att de inte är onda. En av dem (spelad av Ben Badra, vars röst förvrängts så att han låter som en anonym telefonterrorist) fattar tycke för den vackra Evolet. Knäppt nog försöker han ständigt tala till henne, trots att hon inte begriper språket.

Sista akten är filmens bästa. Den utspelas i öknen, demonernas hemvist, och innehåller all den dramatik man kan önska sig av ett spektakel som detta. Det visar sig att egypterna förslavar främmande folkslag och bl.a. tvingar dem att bygga pyramider. Lyckligtvis har D'Leh lyckats samla på sig en egen här vid det laget, bestående av krigare från andra stammar han träffat och rekryterat under sin jakt. Nu ska de krossa slaveriet.

Inför slutstriden får D'Leh hålla ett litet brandtal, ett sådant som ska elda upp mannarna, ge dem mod och styrka. Det är mörk natt och han talar heroiskt om att förenas i "enighet" inför "övermäktiga fiender". Det är upplagt för ett fältslag. Men vad som sedan händer hade jag inte förväntat mig - i nästa scen smyger de in i slavlägret. Det har gått flera timmar och solen skiner. Jag vet inte vad brandtalet handlade om, men effekten av ett sådant brukar inte vara att förbättra smygande, och efter så lång tid lär peppen ändå ha passerat.

Kort och gott; manuset trotsar all beskrivning. Det är som ren upplevelse "10,000 BC" har sin enda potential. Och visst är den ljuvlig att beskåda. Den har några spektakulära vyer, vacker natur och för sin tid sjyssta CGI-effekter. Men det räcker inte. Urtidsdjuren rör sig klumpigt, och nattscenerna är uppenbarligen filmade under dagtid genom ett blått filter. Skådespelarna till och med kisar som om solen skiner dem rakt i ansiktet. Såna små detaljer gör att man ständigt rycks ur illusionen av att befinna sig i stenåldern.

När allt kommer omkring känns det helt rätt i en film som denna - en film som ständigt försöker ljuga ska inte drista sig att försöka göra någonting på riktigt.

Nej, "10,000 BC" lyder under en enda regel; känslan framför allt. Alla logiska sanningar är underställda detta, vilket i grund och botten gör hela filmen till en stor lögn, vilket förklarar att man skrattar på helt fel ställen. Hade jag anat en äkta strävan att göra en bra film hade jag lika gärna kunnat hylla den. Jag har inte tråkigt medan jag ser. Jag känner någonting, må så vara att det är helt oavsiktligt. Men tyvärr anar jag dollargrinet bakom varje historisk felaktighet, varje idiotisk detalj, varje rasistisk stereotyp och varje klyscha. Producenterna vet mycket väl att pyramiderna inte fanns 10 000 f.Kr. De bryr sig bara inte. Genom att tala till idioten inom oss tror de att de talar till oss alla, vilket gör deras målgrupp enorm. De vet vilken profit detta skulle kunna ge, och det är den enda sanning de behöver.

En oavsiktligt dålig film som är rolig är en sak. En oavsiktligt rolig film som medvetet är dålig är någonting annat. Om du väljer att se den, se den då med öppet sinne och var beredd på vad som helst. Och du; trotsa producenternas önskan och koppla på hjärnan, för det är då den kan bli riktigt kul.

Citizenfour (2014)

"Citizenfour" är ren dynamit; en omhuldad och laddad dokumentär om visselblåsaren Edward Snowden och det han avslöjade. Att den belönades med en Oscar på senaste Oscarsgalan känns helt osannolikt, men rättvist. Kanske hjälpte pondusen bakom namnet på den exekutive producenten Steven Soderbergh, eller kanske finns en viss leda, även bland USA:s konstnärliga elit, på den politiska maktens svek och megalomani. Detta är som en spionthriller om vår samtid, som blir läskigare för den som har tagit del av litteraturens mardrömsvisioner om vår framtid. Stämningen den förmedlar känns som en prolog till något som George Orwell skrev.

Om du inte vet; Snowden läckte hemligstämplade dokument rörande NSA - USA:s nationella säkerhetsmyndighet - och deras, ibland olagliga, signalspaningar på hela befolkningen. Han anklagades för förräderi och flydde landet. I skrivande stund lever han under asyl i Moskva.

Du kanske undrar vad som är så speciellt med just "Citizenfour" som vi inte minns från Snowden-affären 2013. Kanske ingenting, för den som följde pressen noga under denna period. Men då tog du bara del av allt på en intellektuell nivå.  Detta är ingen dramatisering, och ingen objektiv granskning. "Citizenfour" utspelar sig i lejonkulan, alltså det hotellrum där Snowden förklarade alltihop för ett par journalister (Glenn Greenwald och Ewan MacAskill), och en filmbesättning (ledd av Laura Poitras) som spelade in allt. Vi får se historiska händelser äga rum i realtid, och med alla obekväma sanningar kommer en stark paranoia. Även som publik känner man den, och när avslöjandet kommer ut i pressen växer den till svårhanterlig tyngd. Vi ser en pressad man som begriper att hans liv aldrig mer kommer att vara sig likt.

Filmen är mestadels en intervju med mannen i fråga, men inledningen ger oss lite matnyttigt bakgrundsmaterial, och vi får även ta del av begynnelsen till efterspelet. Hantverksmässigt är den inget revolutionerande, men detta är en av de dokumentärer där ämnet i sig är tillräckligt - allt annat är "overkill". Ett lyckat drag är den ambienta musiken, som understryker att paranoian vi känner är genuin.

Så jag såg "Citizenfour" med växande obehag, som inte mildras av hur NSA:s förespråkare försvarar sig; med hjälp av floskler om patriotism och säkerhet. De hävdar att befolkningen gladeligen frånsäger sig viss frihet för att få känna sig trygg. Snowden replikerar med att folket inte överhuvudtaget har någon aning vad dessa myndigheter sysslar med, och måste få bestämma sig med alla fakta på bordet. Han är resolut - han har grubblat färdigt, och oavsett priset tänker han fullfölja detta. För vilket val har han? President Barack Obama hävdar att Snowden borde ha gått genom de "rätta kanalerna", men inledningen visar hur man hanterar sån "internkritik" - den sopas undan tillsammans med kritikern i fråga. Skulle Snowden återvända till Staterna har han inget som helst rättsligt skydd. Han skulle få tillbringa en livstid i fängelse.

Snowden uppvisar mod, patos och självsäkerhet, men också ödmjukhet nog att förbli så anonym som möjligt. Han är den som till slut fick visselblåsning att handla om ämnet, istället för individen bakom ämnet. Det tog fler visselblåsare än vad som borde varit nödvändigt, men nu kan ingen i alla fall hävda att de ingenting visste. Och filmen om honom är en av årets bästa filmer.

"Citizenfour" finns på SVT Play i drygt tre veckor till när jag skriver detta. Därefter får du leta reda på den själv.