Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller (2002)

"Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" är den enda "Stjärnornas krig"-film som jag aldrig har gillat, inte ens efter första försöket på bio. Till och med den allmänt avskydda "Det mörka hotet" (episod 1) hade i alla fall - eller hade åtminstone ett försök till - energin och lekfullheten som hör "Stjärnornas krig" till. Som bioupplevelse var den helt okej. Men "Klonerna anfaller" var redan från början det tråkigaste, segaste och mest osammanhängande kapitlet i detta rymdepos. Den har inga definierande ögonblick, ingenting att lägga på minnet, och inför denna titt var det som om jag såg handlingen för första gången.

"Klonerna anfaller" är alltså filmen där George Lucas (manus och regi) till slut låter sitt fantasiuniversum "mogna". Den är mörkare i tonen. Han skildrar galaxen som ett politiskt drama, och han skildrar individernas moraliska ställningstaganden som velandet mellan ambitioner, drivna av privata känslor och högre ideal. Vi får även en fullfjädrad "romans". Jag får känslan att Lucas siktade på att ett drama av samma kaliber som "Jag, Claudius". Resultatet blev närmare dagsåpan "Days of our Lives". Det blir plågsamt tydligt att han inte kan hantera kärlek. Inte heller behärskar han dialog.

Problemet är att filmen till stor del består av just dessa ingredienser. Tio år har gått sedan första filmen. Handlingen börjar med ett mordförsök på senator Padme Amidala (Natalie Portman), som lämnat sin post som drottning på Naboo för att spela en större roll i galaxens senat. Till undsättning kommer Jediriddaren Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och hans lärling Anakin Skywalker (Hayden Christensen).

Ani, som han kallas, är numera en ung man och möjligen den som enligt profetian "skall återföra balans till Kraften". Vad nu det betyder. De övriga Jediriddarna är osäkra på den unge, otålige Anakin. Hans framtid är svår att utläsa, och han visar tecken på bristande karaktär - sådant som kan leda till "den mörka sidan".

Samtidigt, på högre plan, håller galaxen på att implodera i ett enormt inbördeskrig. Flera solsystem vill bryta sig ur republiken. Dessa separatister leds av den mystiske greve Dooku (Christopher Lee). Deras agenda är dunkel. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) försöker förgäves ena galaxen igen genom förhandlingar. Nu måste senaten, eller det som är kvar av den, rösta om de skall skapa en republikens armé under Palpatines direkta kontroll.

Samtidigt misstänker Jedirådet - ledda av Yoda (Frank Oz) och Windu (Samuel L. Jackson) - att den mörka sidan av Kraften börjar influera delar av senaten.

Bla bla bla. Allt detta är precis så tråkigt som det låter.  Dessa scener saknar driv. De är så odramatiskt skrivna och stelt agerade, att de blir närmast omöjliga att följa. Och det är bara början...

Filmen förgrenar sig tidigt i två parallella sidohandlingar. Dels en slags detektivhistoria där Obi-Wan följer spåret efter Padmes attentatsman genom galaxen, dels en romans där Padme och Anakin, som hennes livvakt, börjar hysa förbjudna känslor för varandra. Obi-Wans deckarspår är i stort sett omöjligt att hänga med i. Motivet går förlorat. Frågan återkommer ständigt: Var är vi nu? Varför är vi här? Hur förhåller det här sig till den större konflikten? Hela tiden ligger man steget efter, medan en lyckad deckare förutsätter att man tror att man ligger före berättelsen i tanken.

Romansen är å andra sidan glasklar redan från första bildrutan, och utdragen till olidlighet. Glöm Jar Jar, här är hela filmsvitens lågvattenmärke. Anakin och Padme har inte sett varandra på tio år, och Anakin avslöjar från första stund att det inte gått en dag utan att han tänkt på henne. Verkligen? När de skiljdes var han blott åtta år, och jag blir aningen brydd när jag föreställer mig en så liten pojke med så välutvecklat känsloregister.

Det är en romans i stort behov av nyp i skinkan och annat sånt där snusk. Den sker på närmast diplomatisk nivå, befriad från alla former av känslor. Dessutom ligger ligger den och pyr filmen igenom, skildrat i scen efter scen, för att slutligen blomstra alldeles på slutet. Kemin mellan skådespelarna är obefintlig. Portman ser nästan äcklad ut av Christensen i vissa scener, och vem kan klandra henne? Anakin är påträngande, gnällig, lynnig, i vissa avseenden motbjudande eller rent fientlig. Hans repliker är klyschor. Christensens livlösa porträttering ger oss inget att sympatisera med. Padmes attraktion till honom är obegriplig, men såklart ett måste för handlingen. Så den finns där och under tiden händer ingenting mellan filmen och publiken. Filmens längd är 142 minuter, de flesta av dem helt bortkastade.

Så denna film saknar också det som gör "Stjärnornas krig" så speciellt. De romantiska scenerna inkräktar på deckarspåret och får oss att tappa tråden, och hade gärna fått ske helt utom bild, så att säga. Som någon klyftig snubbe på YouTube menade, så borde denna film istället handlat om relationen mellan Obi-Wan och Anakin, för det är den som ska stå på spel framöver. Det är den som avgör hela galaxens öde. Som det blev är de nu åtskilda nästan hela filmen igenom.

Som vanligt är "Klonerna anfaller" en fröjd för ögat och örat. Obi-Wans sökande för honom från den ena fantastiska miljön till den andra. Ökenplaneter har vi sett förut, men vattenplaneten Kamino är något nytt. Skyskrapeplaneten Coruscant får nytt, "Blade Runner"-inspirerat liv i den enda tidiga actionscenen. Avslutningen utspelar sig på brunklippan Geonosis - också en ny planet - och kompenserar publiken till viss del för det olidliga tempot som ledde dit. Det är här Klonkrigen inleds, med en stor batalj med många laserstrålar i luften.

Det mesta vi ser är datorgrafik. Så länge miljöer och livlösa ting består av datorgrafik fungerar tekniken bra, men 2002 kunde man ännu inte riktigt skapa trovärdiga levande varelser. Ju snabbare de måste röra sig, desto mer spastiska blir rörelserna, som om de saknade tyngd. De ser inte ut som en integrerad del av världen runtomkring. Detta drabbar även den scen som många håller som den bästa, då Yoda vaknar till liv och börjar duellera med sin ljussabel.

Jag måste pliktskyldigt nämna klassiska biroller som C3PO (Anthony Daniels) och R2D2 (Kenny Baker - ja, det sitter en liten människa i skalet). De fanns även med i ettan, då liksom nu för att förankra "Stjärnornas krig" som universum och överbrygga gapet mellan de gamla och nya filmerna. Särskilt stor roll spelar de inte. Jango Fett (Temuera Morrison) är en ny figur, som finns med bara för att ge en bakgrund åt originaltrilogins populäre Boba Fett. Det är en helt poänglös sidohistoria, som förstör mystiken kring honom.

Egentligen har jag mycket mer att skriva, men jag måste börja avrunda denna text innan jag blir lika olidligt långrandig som filmen jag recenserar. Dessutom har jag inte mycket att säga om nästa film, så jag måste spara mig.

Som du förstår håller jag episod två som den sämsta, vilket överraskar mig något. Men det skulle inte röra mig i ryggen om någon håller "Det mörka hotet" eller "Mörkrets hämnd" (episod tre) som sämre. Det är en smaksak, kanske en fråga om humöret för dagen. För mig faller "Klonerna anfaller" till slut på sin överdrivna, oförtjänta seriositet. George Lucas är en underhållare, men iklär sig här rollen som högtravande dramatiker, och den passar honom extremt illa. I och med "Klonerna anfaller" började "Stjärnornas krig" röra sig långt, långt bort från den galax jag växte upp med och dyrkade. Men på horisonten hägrade ett sista tappert försök...

Star Wars: Episod I - Det mörka hotet (1999)

"Stjärnornas krig" gjorde sitt återinträde i min atmosfär i samband med den lysande nya episoden, "Star Wars: Episode VII - The Force Awakens". Jag trodde inte längre att jag kunde bli så upprymd av film, men J.J. Abrams har gjort det omöjliga. Jag lämnade biografen i eufori, som född på nytt, och grubblade på det magiska med "Stjärnornas krig". Det är inte story, inte enskilda karaktärer, tempo, spänning, mytologi, humor, eller dialog i sig, utan hur allt samverkar för att skapa en svåruppnåelig, närmast obeskrivlig lycka. Låt oss kalla den "Kraften". "The Force Awakens" har "Kraften" i ett sådant överflöd att jag blev inspirerad att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att se hela filmsviten i episodisk ordning. 

(För den oinsatte så släpptes episod 4, 5 och 6 först i tur och ordning. Sexton år senare kom episod 1, 2 och 3 och populariserade (uppfann?) begreppet "prequel".)

Så låt oss börja från början. Episod ett går under titeln "Star Wars: Episod I - Det mörka hotet", och även om den fick blandad kritik vid premiären, så råder numera en slags konsensus att det är den sämsta av alla episoder. Folk har spekulerat i orsaken, och dragit en mängd smarta slutsatser. Själv ids jag inte vara så intellektuell utan nöjer mig med att konstatera att den helt enkelt saknar "Kraften". Men om inte annat så ser den ut och låter som en "Stjärnornas krig"-film, och är väl i mina ögon - om än knappt - värdig att bära dess baner. Vi ska inte förringa det fantastiska jobb som ligger bakom det vi ser och hör.

Storyn - som rör mörka hot och direkta storkonflikter - är inget märkvärdigt, men har den någonsin varit märkvärdig i "Stjärnornas krig"? Här börjar det med den giriga handelsfederationen, som belägrar planeten Naboo efter tjafs om beskattning. Drottningen (av hela planeten?), Amidala (Natalie Portman), vädjar efter hjälp. Överkansler Valorum (Terence Stamp) skickar i hemlighet två Jediriddare att reda ut saken, helst fredligt men med våld om så krävs. Vilket det givetvis gör, när handelsfederationen visar sig vara ivriga att invadera. De båda jediriddarna, Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) och Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) blir motvilliga hjältar i en kamp mot knussel, lögn och förtal.

Och så vidare. De båda riddarna skaffar sig en liten skara medhjälpare, bestående av skämtaren Jar Jar Binks (Ahmed Best), drottning Amidala och hennes lilla stab, och så småningom - när de nödlandar på den främmande ökenplaneten Tatooine - den lille gossen Anakin Skywalker (Jake Lloyd). Anakin ska så småningom bli starten på en av filmhistoriens mest problematiska - närmast Shakespeare-artade - familjeförhållanden, som pendlar mellan godhet och ondska i generation efter generation. Men mer om det i framtiden. 

Mycket har sagts om färglösheten hos denna lilla skara mänskor, och jag kan bara instämma. Allt de talar om rör situationen de befinner sig i, eller världsläget, eller den mystiska "Kraften" - själva "Stjärnornas krig"-mytologins variant på magi. Sättet de levererar sina repliker tyngs av stundens allvar, och här finns inget spelrum för lite "dirty pillow talk" eller nåt i den stilen. Hur de är som människor verkar helt oväsentligt. Det känns lite som att följa kungahuset när de vet att de är filmade.

Det tröttsamma politiska käbblet fanns aldrig i de gamla filmerna, utan började här och tog hela "prequel"-trilogin till gisslan. I "Det mörka hotet" är det ännu i sin linda, och därför känns denna film lite mer äventyrlig, oskuldsfull och rättfram än sina två efterföljande syskonfilmer. Man kan väl säga att det goda humöret ännu segrar över allvaret i denna första film. Men om Jar Jar Binks var det som krävdes så känns det som en pyrrhusseger.

Jar Jar kan ingenting och går de andra konstant på nerverna. Jag kan förstå dem. Han är amfibiemänniskan, seriefiguren, undantaget som bekräftar regeln, den ende som har någon form av karaktär. Och vilken karaktär sen! Allt som saknas hos de övriga har George Lucas (manus och regi) istället proppat ned i en och samma roll som en slags eftertanke. Jar Jar är en kakofoni av karaktärsdrag, och upphov till massor av Slapstick-skämt, det ena tråkigare än det andra. Han är det starkaste beviset på George Lucas erkänt dåliga smak. Som en god vän sa: "Han borde bli ett begrepp inom filmbranschen, om han inte redan blivit det!" Det lustiga är att han helt saknar betydelse för handlingen. Man hade utan större besvär kunnat stryka honom ur historien, vilket gör att jag tror att han bara var just det - en eftertanke, ett botemedel mot deppighet. Se bara på vilket sätt han gör entré. 

Lucas gjorde inte samma misstag med episod 2 och 3, utan strök honom nästan helt. Inte för att det hjälpte mycket.

Den överlägset bästa scenen kommer efter ungefär en timme, och det är det hisnande podracet. Här måste Anakin delta i en farttävling på liv och död. På spel står både hans egen frihet från slaveri, och Jediriddarnas möjlighet att ta sig från planeten de nödlandade på. Hela scenen är som en kortfilm i sig, och är helt utan betydelse för den större handlingen. Ändå är den filmens stora behållning. Ljuddesignen och datoreffekterna står här i en klass för sig. Varje pod har ett eget, distinkt motorljud som gör att man förvånansvärt enkelt hänger med i virrvarret av maskindelar som flyger än hit, än dit.

Men det är inget gott tecken när man letar i detaljerna efter någonting att berömma. I övrigt kan jag nämna Ian McDiarmid, som spelar senator Palpatine som om han inte gjort annat sedan "Jedins återkomst". Även Liam Neeson är lyckad - jag menar, vilken skådis kan yttra repliken "Hans celler har den högsta koncentrationer av midi-klorianer jag sett i en livsform." och mena det? Svaret är att Neeson kan. Har han månne världens högsta lägstanivå? Hans buttra framtoning gör att han verkar oförmögen att låta falsk. Han är en sorgligt underutnyttjad hjälteskådis bland dagens storfräsare till regissörer.

Övriga skådespelare känns obekväma i sina repliker. Deras rörelser är manierade och ibland ser de ut som om de helst vill vara någon annanstans, som i fallet Shmi Skywalker, Anakins mamma, som spelas av stackars Pernilla August. Scenen där hon skall skiljas från sin son för en lång tid framöver känns som ett svalt, formellt farväl, när en enorm separationsångest hade varit naturlig. Men August har i andra, mer välskrivna roller på annat håll i galaxen, bevisat hur duktig hon är.

Ju längre filmen lider, desto mer börjar den småskaliga konflikten växa, och intensifieras, och till slut börjar det luta åt fullskaligt krig. Dessutom träffar Qui-Gon och Obi-Wan på den visuellt slående, mystiske Sith-lorden Darth Maul (Ray Park) (lika härligt underutnyttjad som originaltrilogins Boba Fett). Så i slutet börjar konflikterna förgrena sig in absurdum, och slutstriden pågår på fyra håll samtidigt. Detta är vansinne. Varje gren har ett helt eget tonläge, helt oförenligt med de övriga. När Lucas och hans klippare måste hålla alla bollarna i luften tappar de slutligen allt. En väldigt dramatisk scen, där någon dör, förbyts i en "humoristisk" scen där Jar Jar långt därifrån klantar sig. Kanske gjorde George Lucas här parodi på slutstrider. Jag tror dock inte han har den ironiska ådran i sig, och om han har det skulle han nog välja ett annat forum än sitt älskade "Stjärnornas krig" att låta den komma fram.

Det är synd, för en av dessa grenar - den som involverar Jediriddarna - är otroligt skickligt iscensatt. Här finns den dramatiska tyngd som Lucas via filmens dialog menar finns där hela tiden. Men när han alternerar detta med Jar Jars pajaskonster och Anakins ironiska rymdfärd blir det inget av den dramatiken. Jorden är liksom inte bördig för sånt.

Slutet sammanfattar väl problemet med hela filmen - så fort något är på väg att fungera, kommer något annat i vägen. "Det mörka hotet" saknar alltså "Kraften". De olika beståndsdelarna samarbetar inte, de snarare motarbetar varandra. De få scener som faktiskt är bra omintetgörs av att de inte spelar någon roll, eller att de omgärdas av det dåliga som föregår eller kommer efter.

George Lucas uppfann mer eller mindre "det alternativa universumet" som helhetsupplevelse på film, och för det förtjänar han vår eviga tacksamhet. Det har nu blivit vardagsmat. Som Roger Ebert konstaterade i sin berömmande recension av "Det mörka hotet", så är vi numera så bortskämda med unika visioner på film, att vi kräver mer än bara det audiovisuella. Vi har lärt oss att tänka till också, somliga av oss mer än andra, och vi har lärt oss att tänka snabbt och cyniskt. Så när våra känsloupplevelser av "Stjärnornas krig" kollras bort, är vi snabba på att förstå varför och med syrliga ordalag kräva bättring.

När Lucas presenterade sitt universum för oss mellan åren '77-'83 var det helt nytt för både honom och publiken. Det var sagolikt. Vi häpnade och svalde allt vi såg med hull och hår. Under åren som gick till "Det mörka hotet" hade premiär växte denna skapelse i Lucas egna tankar. Nya världar tillkom, befolkade av nya figurer och fyllda med nya miljöer. Han gav dem en sammanhängande historia, och fyllde den med nya äventyr. Det blev en hel mytologi.

Tyvärr fick vi inte vara med i processen. När jag återvände till biograferna förväntade jag mig mer av vad jag mindes - det äventyrliga, det hisnande, det spännande, det roliga. Kraften, goddammit! Vad jag fick var någonting mer ambitiöst, mindre intressant, och vad än det var, lyckat eller misslyckat, så var jag i alla fall inte med på noterna. Dramatiken, tyngden - ja, allt det där genomtänkta - fanns bara i Lucas huvud. Besvikelsen fanns i mer än bara mitt.

Tre män och en liten tjej

Varför tror mitt Netflix att detta är filmen som kommer att få mig att välja tjänsten en månad till?

Inju - The Geisha Killer (2008)

Eller som den heter på sitt originalspråk: "Inju, la bête dans l'ombre". Jo, det stämmer - trots att den utspelar sig i Japan, är filmen fransk. "Inju - The Geisha Killer" skildrar ett slags försök till erövring/förståelse av ett främmande folk, med fredligt uppsåt, som slutar i blodig tragedi. Den är erotiskt laddad, har snårig deckarintrig, övertygande rollprestationer och en respekterad regissör (Barbet Schroeder). Succén borde varit given, men uteblev helt, och åtminstone jag hade aldrig hört talas om den förrän den dök upp på Netflix häromdagen.

"Inju - The Geisha Killer" är en slags metadeckare, ungefär som "Scream" är metaskräck. Med andra ord är den en deckare om en deckarförfattare, och om möjligt existerar den i några sådana lager till. Genren i sig hamnar under lupp och några av dess konventioner kommer till uttryck under filmens gång.

Som varje god deckare utmanar den åskådarens intellekt. Den vill få dig att gissa, och den vill luras, och huruvida du gillar den beror helt på om du accepterar att filmen lurar dig, oavsett syfte. Eller om du genomskådar den, kan du gilla den ändå? Svarar du "nej" på båda spelar det ju ingen roll hur bra den är, och då är "Inju - The Geisha Killer" förmodligen inte filmen för dig.

Handlingen kretsar kring Alex Fayard (spelad av Benoit Magimel). Han är en subtilt kaxig, charmigt självsäker och lagom arrogant författare bakom en rad bästsäljande deckare världen runt. Särskilt stor är han i Japan, varifrån hans stora idol, den mystiske Shundei Oe (möjligtvis en pseudonym), kommer. Oe har blivit ökänd för sina extremt magstarka intriger där kvinnor faller offer för brutala mördare, och där ondskan alltid segrar i slutet. Författaren själv är det ingen som har sett. Det groteska, Munch-artade självporträtt som pryder bokryggarna är enda ledtråden till hans identitet:

Fayard hyllar idolen genom att låna och vidareutveckla hans stil och teman. När han blir inbjuden till ett japanskt TV-program ser han chansen att äntligen få träffa sin förebild. Oe, å andra sidan, verkar se Fayards framgångar som en krigsförklaring, och börjar skicka hotfulla meddelanden till sin konkurrent. Och det ska visa sig att hans sjuka fantasier verkar komma från en lika störd personlighet. Fayard, och alla i hans närhet, svävar plötsligt i livsfara.

Vår hjälte träffar och förälskar sig i geishan Tamao (Lika Minamoto), som verkar vara Oes tilltänkta offer. Hans privata efterforskningar (man får helt enkelt finna sig i att hjältarna i såna här historier aldrig kontaktar polisen) rörande Oes sanna identitet och motiv för honom allt djupare ned i en ond spiral av mord och lögner.

Mina medtipsare på Filmtipset.se hävdar skrytsamt att det var en enkel match att förutse den skyldige. Normalt sett brukar jag kunna vara lika kaxig, men jag måste vara ringrostig i mitt filmtittande, för jag blev helt tagen på sängen av alla vändningar i intrigen. Det är ett beröm, men så mycket mer av den varan kan jag tyvärr inte ge.

"Inju - The Killer Geisha" är, bland mycket annat, ganska uppenbart en skildring av "den manliga blicken". Men i det sökta och smarta slutet hamnar den på en platå av "meta" för högt, där våra förväntningar som publik och vår egen blick börjar ifrågasättas. Problemet är att jag var ombord på hela idén redan från början, och att det överrumplande slutet snarare vände mina sympatier bort från allt vad filmen är och har - trots att jag inte förutsåg det. Filmen är så "smart" att den dribblar bort sig själv.

Eftersom jag inte vill avslöja för mycket kan jag inte bli mer detaljerad än så. Sci fi-filmen "Ex Machina" löste samma problemställning på ett bättre och prydligare sätt utan att göra subjektet till nåt slags monster.

Du ser den som sagt via Netflix, och om du är en deckar-"completionist" (vi behöver en bra svensk översättning av detta ord!) som vill se allt har du inget annat val än att se "Inju - The Geisha Killer". Om inte kan jag bara rekommendera den till folk som sett allt det intressanta och börjat harva i det basala, livsuppehållande utbudet av skräpkultur. Den vill vara en habil deckare och ett starkt ställningstagande för några av våra objektifierade medmänniskor, och lyckas till hälften.

The Collector (2009)

En hårt skuldsatt säkerhetsexpert (spelad av Sean Penn-kopian Josh Stewart) begår ett nattligt inbrott hos en förmögen klient som är bortrest för helgen. Eftersom han själv installerat larmsystemet kan han enkelt komma runt det. Men väl på plats upptäcker han att villan inte är folktom. En seriemördare (gestaltad av Juan Fernandez, ja just han) har fångat villan och dess invånare i en komplex väv av dödsfällor. När man väl tagit sig in, kommer man inte ut igen utan en match.

"The Collector" är en härligt makaber skräckthriller. Andra kritiker har sågat den rätt hårt, men så usel är den absolut inte. Som varje opretentiös rulle, inverkar den föga på vår värld. Det här är underhållning för förhärdade som vill förhärdas ytterligare. Den tålmodige åskådaren, som tar sig igenom inledningen, belönas med en intensiv sista timme som ger illusionen av att utspelas i realtid. Skådeplatsen, villan, påminner om nån slags verklighet, men är snarare en inrutad, blodig feberfantasi om instängdhet och territorial rovgirighet.

Skurken - han har inget namn men låt oss kalla honom Samlaren - har mänsklig kroppskonfiguration, men bär en bestialisk svart läderkreation som liksom klär av honom all mänsklighet. Han yttrar inte ett ord. Allt vi ser är hans ögon, som skiner ett matt, grönt ljus där ingenting borde skina. Outtalat är han människa lika lite som Michael Myers var människa i "Alla helgons blodiga natt".

Vad är Samlaren för filmskurk? Han tycks vara ett uttryck för mordiskt klasshat. Kanske är han en återspegling av protagonistens - inbrottstjuvens - allra mörkaste fantasier. Se bara hur vår hjälte betraktar sina klienter i de inledande scenerna. När Samlaren spinner sitt nät av fällor runt villan påminner han förstås om sina kelgrisar, spindlarna, som liksom ramar in hela berättelsen i sin väv i början och slutet. Jag antar att filmens upphovsman Marcus Dunstan tematiskt vill skildra en slags lyxfälla; de nyrikas fångenskap inför deras egen strävan att skydda allt de kämpat för. Villan, och dess innehåll, blir till slut så åtråvärd och välskyddad att den blir ogästvänlig - och en dödsfälla även för dess invånare.

Även om symboliken skiner igenom lite väl tydligt och emellanåt skär sig med handlingens logiska utveckling, är det hela tiden skickligt regisserat och ljudlagt. Den allra största bedriften är klippningen, som försätter filmen i en skoningslös kontinuitet när den väl tar fart. Storyn är tunn, men det lägger man inte märke till förrän efteråt, när man lugnat sig. Känslan är att detta omöjligen kan sluta lyckligt, den obevekliga känsla som tar de flesta sevärda skräckfilmer i besittning.

Så även om "The Collector" inte direkt skrämmer, är den i alla fall en stressande skildring av hur det hade kunnat se ut om "Saw"-författaren Leigh Wannell hade fått fria tyglar att skriva om slutet av "Ensam hemma". "The Collector" är en typisk genrefilm och rekommenderas därmed till skräckfilmsfantaster, som kan ta den för vad den är. Och kan du inte ta den för vad den är, så vet jag inte om jag vill veta vad du tar den för... 

Oavsett vilket ser du den på Viaplay, bland annat.

Seeking Justice (2011)

När en thriller med Nicolas Cage i huvudrollen har titeln "Seeking Justice", så får jag vissa förväntningar. Jag förväntar mig att hans fru i filmen heter Justice, och att han måste söka efter henne. Kanske har hon blivit kidnappad. Han skulle utkräva rättvisa, men polisen skulle vara så kass eller korrupt att han måste skipa den själv. Som rollfigur skulle hustrun vara en underutvecklad trofékvinna, eftersom hon mest skulle fungera som metafor för rättvisa. Storyn skulle ha en sensmoral om "priset för rättvisa", eftersom Cage måste genomföra det ena svåra moraliska valet efter det andra. Men i slutet skulle han återförenas med sin Justice efter att ha agerat rätt i alla lägen! Slutet gott, allting gott.

Det var vad jag förväntade när jag sjönk ner i soffan. Hur kasst det än låter så är det inte värre än vad man kan förvänta sig av Cage numera. Nu är "Seeking Justice" bättre än så, utan att fördenskull vara särskilt bra. Istället är den tråkig på det förutsägbara sättet. Ska Cage göra dålig film ser jag gärna att den är underhållande. Till exempel är hans smak för det ockulta notoriskt dålig, på gränsen till morbid, som i "Left Behind", "The Wicker Man" och "Season of the Witch". Kom igen Cage, gör ditt värsta, gör mer ockult.

Under "Seeking Justice" skrattade jag endast två gånger, och skratten kan ha kommit av förväntan lika mycket som av vad jag såg.

Första gången var en scen där hans rollfigur Will funderar på att köpa två likadana chokladkakor i en godisautomat på ett sjukhus. En oskyldig aktion kan tyckas, men just detta är en signal. Den indikerar att han tackar ja till ett farligt erbjudande, så situationen är uppbyggd med spänning. Ett par personer övervakar hans val tvärs igenom rummet. Den ene ska se om han accepterar erbjudandet. Den andre också? Nej, han är bara en polis som är sjukligt nyfiken på vilken godsak Will ska välja. Nu står polisen och stirrar stint på honom medan han knappar in valet. Scenen blir mer oviss och spännande med honom där, men realistiskt sett saknar denne polis bara all etikett.

Scenen är ett av flera exempel i "Seeking Justice" på hur regissören Roger Donaldson behärskar thrillern som melodi, men struntar i dess text. Låt gå för det. En större synd är att även manusförfattare Robert Tannen tycks obekymrad om innehållet, trots att det är hans jobb. När man skriver en scen som "Godisautomaten" ovan så ser man direkt på papperet att den har knäpp logik. Kanske hoppades Tannen att en så rutinerad regissör som Donaldson skulle släta över skavankerna med sitt formspråk. Så skicklig är väl ingen.

Tannens story är en slags urblekt variant av Hitchcocks "Främlingar på tåg" i det nya århundradet. Skådeplats är New Orleans, som tydligen har blivit en så dekadent stad sedan orkanen Katrina, att ett hemligt medborgargarde har tagit lagen i egna händer. Nu rensar de upp bland stadens avskum. Deras motto härstammar från konservatismens anfader Edmund Burke: "Det är inte vad lagen säger att jag får göra, det är vad mänskligheten, hedern och rättvisan säger att jag borde göra."

När Wills hustru (January Jones) blir brutalt våldtagen, kontaktar detta sällskap honom via en sympatisk figur. Han kallar sig Simon (Guy Pearce) och är mycket verbal och övertygande. De erbjuder sig att mörda gärningsmannen i utbyte mot en gentjänst inom en snar framtid. Han tvekar så klart, men inte särskilt länge, bara tills "Godisautomaten" oåterkalleligen för honom in på rättvisans guppiga väg. Han tackar ja i obalans, och givetvis kommer han få sota för det.

Varför hade han inte kunnat tacka "ja" muntligen, undrar du kanske? Varför var han tvungen att göra det via en godisautomat? Det undrar jag också. I alla fall låter Simon honom genomföra vissa triviala uppgifter - "Simon says" - tills han slutligen får uppgiften att begå ett mord på en dömd pedofil. Han nekar in i det sista, tills Simon börjar insinuera hot mot hustrun. Hur det utvecklar sig får du se själv, men Will får både polisen och den hemliga gruppen efter sig. Nu måste han finna ett sätt att rentvå sig själv, samtidigt som de alla sätter press på hans hustru för att komma åt honom.

Det visar sig att ett absurt antal människor ingår i denna sammansvärjning. Vart Will än vistas är det någon som synar honom i lönndom. Till och med vissa poliser, ska det visa sig, är involverade. Donaldsons spänning går ut på att ge oss mer information än Will själv, så vi vet att någon är honom på spåret när han själv inget anar. Det fungerar faktiskt hyfsat, och är väl vad som fick mig att uthärda hela filmen. Även om man tror sig förstå att han klarar sig, kan man vara nyfiken på hur, samtidigt som snaran dras åt kring honom.

Så han får genomlida en lång flykt och kamp för att återförenas med sin hustru. Med andra ord var jag inte helt fel ute i mina förväntningar på filmen. Jag skulle kunna beskriva miljöerna, fotot, rollfigurerna, och skriva om någon slags underliggande mening. Men vem bryr sig? 

Denna film lever i ett eget, avskiljt universum, där allt vi ser på skärmen är allt som finns, och imitationen av liv inskränker sig till handlingen. Att se den är att beskåda Nicolas Cage i komiskt många närbilder, där han kämpar med sina ögonbryn i en historia som man glömmer medan den pågår. Att medvetet tänka på "Seeking Justice" är att förolämpa sina tankar.

Filmen har en del besynnerlig exposition som aldrig riktigt betalar sig. Will, som är lärare, har i sin klass en särskilt stökig elev (spelad av Demetrius Bridges) som han tjafsar med i flera scener. Dessa är ett villospår och mynnar inte ut i någonting alls. I en annan scen ser vi hur skolan lägger beslag på elevernas mobiltelefoner vid entrén. När Will är på flykt bryter han sig in i skolan på natten och tar ett par av dessa. Det betyder alltså att skolan behåller mobilerna istället för att återlämna dem vid dagens slut. Inte undra på att de har bråkiga elever. Om de stal min telefon skulle jag också bli ilsken.

Förresten, jag har själv lämnat en liten exposition i denna recension. Jag skrev att jag skrattade två gånger, men har bara beskrivit den första. Så, när skrattade jag andra gången? Nå, det var när Will går in i ett tidningstryckeri, där arbetet pågår för fullt. Till sin fasa ser han sig själv efterlyst på förstasidan till dagens tidning. Alla kommer att känna igen honom! Men istället för att vända travar han vidare rakt igenom byggnaden. Hur tror du han maskerar sig? Han gömmer ansiktet halvt om halvt bakom handen såklart, det enda som kan utmana "att vissla förstrött" som det mest misstänksamma beteendet.

Denna scen har något intrinsikalt roligt över sig, som bara kommer fram om regissören inte försöker förstärka det. I en parodi hade samma scen blivit skittråkig. Då hade filmen själv uppmärksammat det roliga i publikens ställe. Men när Nicolas Cage får utagera sin inre stress, och klangbotten är allvarlig, finns inget hinder. Du är fri att skratta, även om det absolut inte är avsikten. Det är såna små halmstrån vi får greppa efter här.

Så jag kan inte rekommendera "Seeking Justice", men om du ändå ser den - den finns på Netflix - så medtag egna känslor. Bara det kan göra filmen uthärdlig.

It Follows (2014)

"It Follows" är den märkvärdigaste av skräckfilmer. Jag såg den för några dagar sedan och blev aldrig särskilt skrämd, men den skildrade ett människoöde så innehållslöst och hemskt att den har börjat hemsöka mig i efterhand. Handlingen är bedrägligt enkel, och en beskrivning kan låta rent löjlig.

Jag gör ett försök: Jay (Maika Monroe) är en vanlig 19-årig tjej, som efter ett samlag med sin flirt (Jake Weary) börjar förföljas av ett övernaturligt väsen. Denna varelse ser mänsklig ut, men kan skifta utseende till vem som helst, känd som okänd, och går långsamt i riktning rakt emot sitt offer. Bara den drabbade och de som tidigare varit drabbade kan se den.

Varelsen slutar inte förrän den når sitt mål och har ihjäl denne på det mest brutala sätt. Att stoppa den är omöjligt. Den krossar fönster och bankar på dörrar. Kommer den inte in väntar den utanför. Man kan avleda den genom att ha sex med en annan person. Förbannelsen överförs då till partnern. Om denne dör, så börjar varelsen åter förfölja föregående person, och så vidare, tills den når kedjans första länk. Att springa undan är enkelt, men att stoppa den är omöjligt, och på slutet vinner den alltid på ren uthållighet.

Jay samlar sina vänner och försöker förklara vad som hänt. Självklart misstror de henne, och när hon försöker peka ut varelsen som långsamt kommer gående är den osynlig för dem. Men de begriper att någonting är fel, och gör sitt bästa för hjälpa henne. Om åkomman är psykisk, så kanske de borde hjälpa henne att tillfriskna. 

Varken Jay eller de andra har några direkt utmärkande karaktärsdrag. Det är genom situationen vi börjar känna för dem. I sitt konstanta tillstånd av dödsångest blir livet en plåga för Jay. Hennes vänkrets består av hennes hemlige beundrare Paul (Keir Gilchrist), systern Kelly (Lili Sepe), den livsfilosofiskt lagda Yara (Olivia Luccardi) och hunken Greg (Daniel Zovatto). Deras betydelse för storyn är liten, som människor är de osäkra och trevande, och ändå är de nästan uteslutande de enda personer som förekommer i "It Follows". Detta låter filmen tala till oss på ett plan högre än det individuella.

Idén bakom historien är så elementär att den hade kunnat behandlas nästan hur som helst på den komisk-dramatiska skalan. David Robert Mitchell (manus och regi) har valt en helt seriös, närmast existentiell, utgångspunkt. Hans film är den mest fascinerande skräckfilm jag någonsin sett. Synd att den inte blev omedelbart skrämmande, men hey, man kan inte få allt. Effekten är mer indirekt än direkt, mer långlivad än omedelbar. På så vis påminner den inte om någon annan skräckfilm.

Tanken har plågat mig de senaste dagarna: Vad är det här för historia egentligen? Jag är inte så säker, men det är väl det som är meningen. Den är förbryllande. Den har skräckscener filmade i dagsljus lika ofta som nattetid. Den har scener filmade på distans, där Jay och hennes vänner är fångade inom samma bildram som det förföljande monstret. "It Follows" talar helt enkelt inte vanligt skräckfilmsspråk. Den tecknar inte världen som mörk och hemsk. Den är observant, vemodig och vacker som om den tillhörde ett annat filmuniversum. Ett skyddat, avskärmat sådant där det enda lilla bekymret är att vi en dag ska dö.

De olika gestalter som varelsen uppträder i är bl.a. en förälder, en åldring, en ung pojke, en älskare och en jätte. Vid ett tillfälle väljer den en av Jays kompisar, den filosofiska Yara, som läser passagen ur Dostojevskijs "Idioten", om ögonblicket då själen lämnar kroppen och inväntar döden. "It Follows" skildrar ungdomar som just inträtt vuxenlivet med sex och mogna tankar. Vid deras ålder börjar hjärnan sitt långsamma förfall. Vill man vara krass kan man säga att allt de nu har kvar är att skapa ett eget liv. Misslyckas det finns inget annat kvar än döden. Och det är kanske vad varelsen representerar: Förlusten av liv, i alla ordens bemärkelser. Förlust av livet som fabel, framtid, frihet, filosofi eller fysisk verklighet. Den kan komma i form av vilken människa som helst. Så simpelt är det.  

Situationen blir absurt symbolisk. Sex blir om inte meningen med livet, så i alla fall ett sätt att hålla sig vid liv. Ett monogamt förhållande innebär ständig flykt, men med den rätta, pålitliga partnern kan det vara en flykt som är värd att ta. Promiskuöst sex blir ett sätt att få en tidsfrist, men betyder heller ingenting i långa loppet.

Så, hur känner du inför allt det här?

Jag hyrde "It Follows" på Plejmo. Det är en sådan film som verkligen inte passar alla, men jag ska banne mig rekommendera den till alla jag känner. Den är kanske inte den otäckaste, men en av de allra bästa skräckfilmer jag sett.