Däckad

Tredje dygnet med feber. Går mellan 38 och 39 grader. Fram och åter. Tvi vale. Orkar inte skriva. Är lapidarisk. Mer än vanligt. Såg "Turist" förra helgen. Spontan reaktion: "Bästa filmen nånsin." Börjar ha gått ett tag. Ska inte spela roll för minnet. Ingen gör film som Ruben Östlund. "Turist" står utanför konkurrensen. Liksom. Så jag minns den väl. Skriver sen. När frisk.

I brist på annat. Annan svensk film. Också tragikomisk. Blir aldrig gammal. "Torsk på Tallinn":

Marianne (2011)

"Marianne" är ett svenskt, psykologiskt skräckdrama av oberoende filmaren Filip Tegstedt. För att kunna skriva om den såg jag den nu en andra gång, trots att jag verkligen inte gillade den på första försöket. Den var bättre denna gång. Kanske dömde jag ut den lite förhastat när jag såg den under semestern, halvt omtöcknad efter en dag i värmen. Filmens problem är att den berättar en tunn, lång och knappt framåtskridande historia utdragen till drygt 100 minuter. Den borde varit överstökad på högst en halvtimma, men går i cirklar mot ett frustrerande icke-slut.

Thomas Hedengran spelar Krister, familjefadern från Östersund som hemsöks av sitt svineri från det förflutna. Han är en medelålders man som nyligen blev änkeman. Nu plågas han av sömnparalys, ett tillstånd som innebär att han vaknar nattetid och inte kan röra sig. Han hör ett ljud av någon som gnisslar tänder, och ser en grotesk kvinna i rummet som sakta närmar sig honom. Det är nattmaran (Mar-ianne, eh? eh?), ett hämndlystet väsen från folktron, som han misstänker är ute efter honom och resten av familjen. 

Kvar har han en upprorisk dotter i sena tonåren, Sandra (Sandra Larsson), och en nyfödd. Han älskar båda så mycket att han är överbeskyddande, vilket inte uppskattas av Sandra som snart är vuxen. De båda grälar konstant. Svärmodern (Gudrun Mickelsson) rör sig i periferin och kommer med kloka råd. Sandras pojkvän Stiff (Dylan M. Johansson) är intresserad av svensk folktro och engagerar sig i Kristers situation. Hans välvillige psykolog (Peter Stormare) försöker förklara att allt är inbillning.

Jag har nu givit förutsättningen för ett spännande mysterium. Men faktum är att jag nästan har beskrivit hela handlingen, eftersom handlingen är sina förutsättningar och inte så mycket mer. När filmen tar slut är situationen nästan oförändrad. Visst finns här någon slags utveckling, men den sker internt i rollfigurerna Krister och Sandra, helt oberoende av de händelser som omger dem. Om något, hade "Marianne" kunnat bli en fin liten novell, där en berättare kan återge figurernas tankar.

Och mysterium? Ett falskt sådant, i så fall. Filmen igenom får vi följa Kristers kamp för att förstå och förbättra sitt sköra mentala tillstånd. Filmen serverar oss ett chockerande avslöjande på slutet, som ska fungera som den sista pusselbiten till gåtan. Det är någonting i Kristers förflutna som kommer till ytan. Problemet är att vi i samma ögonblick förstår att han hela tiden känt till denna "hemlighet". Under filmen får vi ideligen ta del av hans tillbakablickar, vilket alltså betyder att denna vändning finns där tillgänglig hela tiden. Bara för effektens skull gömmer filmens narrativ undan den till slutet.

Jag kan förstå varför. Utan denna vändning så saknar filmen ett riktigt slut. Faktum är att scenen i fråga känns som ett avstamp, som om något just är på väg att börja - en tredje akt exempelvis. Men då kommer eftertexterna.

Vad som stör mig är att dramats huvudpersoner är välskrivna och trovärdiga, något som jag ser som en stor bedrift, ännu större än all skräck i världen. Men deras film sviker dem med sitt ältande manus, som avslöjar sina hemligheter för sent. Några omskrivningar till hade varit bra. Varför kan inte dottern vara den som nystar i faderns förflutna, till exempel?

Jag antar att den gnista som tände idén till denna film var själva nattmaran, och att resten har byggts ovanpå detta fascinerande väsen. Jag har själv lekt med tanken till ett sånt manus. Tegstedts film är lovande i upptakten och han har tagit rätt influenser - J-horror och "Nosferatu" - när han skapat sin mara. Men det outvecklade familjedramat ligger som ett ok över denna skräck och krossar grundtanken. Istället borde skräcken ligga som en hotande skugga över dramat, och vara motorn som driver det framåt. Nu upplever jag det som om Tegstedt tagit idéer till två kortfilmer och sammanfogat dem till en långfilm som inte riktigt håller ihop. 

Hyr den på Headweb, men bara för att stödja svensk Indie på film.

Draktränaren 2 (2014)

Hur mycket jag än gillade "Draktränaren", så kan jag inte minnas mycket av vad som hände. Lyckligtvis är uppföljaren god nog att friska upp minnet. Visst ja, hjälten hette Hiccup. Visst ja, han saknade ett ben. Visst ja, hans drake hade ett motsvarande handikapp. I början av den första filmen var drakar fienden, här är de dresserade och väl omhändertagna av sina mänskliga tränare. De kan tacka Hiccup för det. Han var den veke som ville försonas istället för att slåss. Draken Tandlös blev nästan som hans spiritus, och nu lever de och frodas i den nya värld de skapat i "Draktränaren 2".

Drakar är inte längre problemet, men de kan användas som vapen i händerna på fel sorts motstånd. Konsten att tämja drakar har spritt sig. Hiccup försöker återigen att använda sin diplomati när han ställs mot sin nya motståndare, Drago, som är en filur så vred och svartsynt i sin uppsyn att han verkar långt bortom all reson. Krig följer i hans kölvatten, och nu är Hiccups hemby i farozonen.

"Draktränaren 2" är betydligt mörkare och vuxnare än den lustiga föregångaren. Mina brorsbarn var med på föreställningen och någonstans halvvägs hoppade lillflickan upp i pappas knä. Drago har en så kallad Alfa i sitt stall, en enorm best med så inträngande, stirrande, anklagande blick att jag svär att alla mina gamla illdåd projicerades där och då på bioduken. Jag såg mig om efter ett knä att hoppa upp i, tills jag kom på att jag är 34 år gammal. 

Gudskelov är allt inte elände. I sina bästa stunder visar filmen upp en visuell fantasifullhet som för tankarna till Miyazaki. Min favoritscen involverar filmens bästa nytillskott, den mystiska Drakryttaren. Det är när Hiccup och Tandlös flyger bland molnen som en maskerad gestalt ansluter sig till dem från ingenstans. Denne visar dem en dold hemvist där drakar kan leva i frihet och i deras mitt - en tam Alfadrake. Samma påträngande blick, men harmonisk, nyfiken och sansad, vilket talar tjogvis om dess tränare. Alfans boning är en syn för trötta ögon, ett underverk av lummighet mitt i en frostbiten värld.

"Draktränaren 2" är kanske för mörk, tragisk och våldsam för sin unga målgrupp - den är tillåten från sju år - men på något objektivt plan (om något sådant finns) är den precis så bra som ettan. Jag gillar bara första filmen bättre för att den var roligare och mer uppfriskande. Oavsett vilken man föredrar finns ingen anledning att inte se båda. Jag uppskattar dess nyanser, och att Hiccup länge agerar såsom prins Ashitaka från favoritfilmen "Prinsessan Mononoke" - för fred, mot blodspillan. När filmen avslutas med ett stort slag blir jag lite besviken, men vid det laget är det välförtjänt och som sådant mycket välgjort. Jag upplever det som en sista utväg, när inget annat längre fungerar.

Hiccup kommer bli en fantastisk hövding en dag om han så vill. Jag ser inte fram emot hans utmaningar, men jag ser fram emot hur han kommer att ta sig an dem.

Captain Phillips (2013)

Titeln "Captain Phillips" får mig osökt att tänka på de gamla filmäventyren till sjöss med Errol Flynn, Tyrone Power eller Douglas Fairbanks. De hade titlar som "Kapten Blod", "Den svarta svanen" och "Sjörövaren", och var romantiska sagor om godhet, hjältemod, tyranni, upproriska rebeller och fagra damer. Filmerna inspirerade varandra och förenades i de karaktäristiska fäktningsscener som koreograferades av sin tids mästare på ämnet. Jag har inte sett någon av dem, men kan ändå känna deras fröjdefulla atmosfär fläkta från långt tillbaka i filmhistorien. Det fäktades nämligen livligt på den tiden, även i såna filmer som jag har sett. Jag tänker på "Zorros märke" och "Robin Hoods äventyr".

Piraterna i "Captain Phillips" är däremot totalt avromantiserade. De är på sätt och vis rebeller, men denna film är verklighetsbaserad och rebeller i den verkliga världen betraktas sällan som hjältar. De är hänsynslösa, men inte av ondska, utan av desperation. De bor i Somalia där lokala krigsherrar styr med hot om våld. Multinationella fiskebolag trålar efter fisk längs kusten och utarmar beståndet, så när piraterna agerar drivs de inte av ideologi utan av tvång. Tom Hanks gör rollen som deras offer, kapten Richard Phillips. I en scen säger han till piraternas anförare, Muse (Barkhad Abdi), att det måste finnas andra sätt att livnära sig än som fiskare eller pirat. "Kanske i Amerika", är svaret han får.

Phillips är kapten på lastfartyget Alabama, ett av alla Maersk-rederiets havsvidunder. Att piraterna med sina motorbåtar ger sig på ett så mycket större skepp vittnar om deras desperation. Filmen är regisserad av Paul Greengrass, britten som har gjort den skakiga handkameran till sitt signum. Hans stil är närmast dokumentär. Han gillar att hålla sig på distans och zooma in händelserna utifrån, för att ge skådespelarna svängrum och låta situationen leva sitt eget liv. Ibland blir det aningen förvirrande, men i sina bästa stunder skapar han en ruggig närvarokänsla. När filmen är över har du inte upplevt några explosioner, någon jaktscen och knappt något våld alls. Den har något mycket värre än så.

Det är det konstant överhängande hotet om verkligt våld, som bara väntar på att förlösas av ett felbeslut. Piraterna har inga sablar, inte heller Phillips och hans manskap, men de utkämpar en lång, psykologisk fäktningsmatch om herraväldet filmen igenom. Och när vi tror vi sett allt kommer en tredje part in i matchen, som med kuslig effektivitet leder kombattanterna på rätt köl. När allting är över får vi se ett av de mer välspelade nervsammanbrott jag någonsin skådat på film. Det är den fiktiva heroismens verkliga baksida. 

Efteråt dröjer känslan kvar att det bara fanns offer i denna soppa, medan de verkliga skurkarna fanns långt därifrån, lyckligt ovetande om vad de ställt till med.

"Captain Phillips" släpptes 2013 och blev Oscarsnominerad för bästa film. Trots det är den redan svår att hyra strömmad. Skärp er nu, alla streamingtjänster! Men den kan vara värd priset att köpa. Jag har sett den tre gånger.

The Thing (2011)

Den hårt USA-influerade, individualiserade kulturen i väst hyllar integritet, och skyr konformitet som pesten. Att lätt anpassa sig i sociala situationer anses vekt, ryggradslöst och falskt. Vem är du bakom masken av trevlighet? Vad döljer du för något hemskt inombords, eftersom du är rädd att visa det? Monstret i "The Thing" är en sådan typ, en visualisering av vår svårighet att komma andra nära, i rädsla för vad för tentakler som ryms i deras innanmäten. 2011 kom filmen denna text handlar om, den senaste versionen av "The Thing", och den är som sitt monster. Den låtsas vara en unik film, en så kallad "prequel", men ta dig i akt - den är en imitation.

Här har vi alltså en av alla dessa nyinspelningar. Vem gillar dem? Och ändå, de upphör aldrig att komma. År ut och år in, i en aldrig sinande ström trillar de in, det ena exemplaret onödigare än det andra. Men publiken vill ha nyinspelningar och då får den nyinspelningar. Och varför inte? Kastar du tusen dartpilar måste ju någon träffa mitt i prick. 1982, till exempel, släpptes "The Thing", John Carpenters mycket bättre nyversion av "The Thing from Another World". Carpenter älskar filmen från '51 och valde att inte tampas med den överhuvudtaget, utan gick tillbaka till förlagan, novellen "Who goes there?", för inspiration. Det beslutet borgade för hur lyckat resultatet blev, och världen välsignades med en helt ny film.

Den senaste uppdateringen av "The Thing" väljer att i sin tur respektera '82-versionens fans och tampas därför inte med Carpenters vision. (Tror den, ja.) Istället förlägger den handlingen till de händelser på den norska polarstationen som inträffade innan. Det hade varit en toppenidé om den inte dessutom varit en nyversion. Tänk efter, om det hade varit en riktig prequel hade den fått titeln "Thing zero" eller något sådant, istället för den imitation vi får.

Ser du problemet? Trots att "The Thing" anno 2011 utspelar sig inom en annan tidsram än '82-filmen, händer samma saker - inte exakt, men i stora drag. Hur trovärdigt är det? Följer man båda filmernas kronologi så inträffar först en serie incidenter på en polarstation, därefter händer samma saker på en annan station. Återigen, skillnader finns, men de avgörande, dramatiska scenerna är i uppbyggnad, ton och händelser rena imitationerna av sina inspirationer. Vilket gör denna film till monstret.

Så jag sitter här och vet inte vad nytt jag ska skriva. Frestelsen att imitera min förra recension är stor. Filmen är inte dålig, men irriterande. Den är lite spännande, men överdriven. De bästa scenerna är imitationer från föregångaren, och de nya den tillför är illa uttänkta. Den första scenen, till exempel, är ny: En trio norrmän åker i en snövessla över de Antarktiska isvidderna. Plötsligt ger marken vika under dem och fordonet glider ned i en enormt djup och smal spricka i isen. Tio-tjugo meter ned kläms vesslan fast mellan väggarna, och norrmännen i fordonet ser, helt oskadda, ned på någonting utomjordiskt begravet där nere. Hur de får sig upp igen, vilket borde vara omöjligt, får vi aldrig veta eftersom upptäckten är det viktiga. Detta är första exemplet av många på hur "The Thing" 2011 aldrig nöjer sig med något mindre än överdrifter.

Ett till exempel: Avdelningen för specialeffekter har valt att först skapa avancerade mekaniska modeller för utomjordingen, för att sedan lägga datoranimeringar på dessa. "Bakom"-filmerna från inspelningarna visar hur extremt välgjorda dessa modeller är, men vad hjälper det när datortilläggen gör dem till plastleksaker?

Ett till exempel: Denna varelses specialitet är förmågan att gömma sig i andra varelsers kroppar. Varför insisterar den då på att ständigt ge sig tillkänna, väsnas och sätta efter dem i jakt efter jakt? Varelsen är smartare än så.

En annan sak: Jag hoppades få se nya, vidrigt fantasifulla gestalter som vi aldrig fick se i förra versionen. Inte bara blir jag dragen vid näsan, "saken" behåller mestadels samma form filmen igenom. Bara att jag kan beskriva dess yttre är beklämmande. Att jag kan likna den vid en jordisk skapelse är katastrof. Den är en tentakelförsedd skorpion av sammansmält, mänskligt kött.

I brist på nytt - en fin vy över Antarktiska berg

Producenten har givetvis inte litat på att bara norrmän skulle vara tillräckligt för att locka publik. De finns där såklart, men amerikanskan Mary Elizabeth Winstead är ny huvudrollsinnehavare och kanske för ung för att vara den expert på paleontologi som anlitas för denna expedition. Men hon gör bra av det lilla hon får att arbeta med. Ytterligare en handfull engelsktalande ansluter sig. Joel Edgerton är den nya Kurt Russell, men reduceras till biroll när Winstead får ta över Russells uppgifter från föregångaren. Eftersom hon löser dessa uppgifter aningen sämre så tillför hon inget nytt starkt "kvinnligt" perspektiv på saken, vad nu det skulle vara.

Denna film må vara läskigare än den första versionen från '51, men den är dummare, så därför föredrar jag den gamla. Men jag har upptäckt att vilken version man föredrar av en historia ofta hänger ihop med vilken man såg först. Det gäller alla filmer som fått en nyinspelning. Dagens unga kanske upptäcker och skräms från vettet av denna actionrökare, medan de ser tillbaka på Carpenters thriller och skrattar i mjugg åt de immobila gummiskapelser som tror de ser mänskliga ut. Det skulle inte skilja sig från hur jag jämför '82- och '51-versionerna.

Som pojke trodde jag aldrig på tomtar, spöken, Gud eller Elvis. Jag trodde på utomjordingar. Stjärnklara nätter kunde jag stirra på himlavalvet och inse att oändligheten måste rymma mer liv än det jordiska. Oddsen talade helt enkelt för det. Min bästa kompis hade en bok om riktiga personers utsagor om kontakter med utomjordingar. Varje berättelse hade illustrationer som satte igång fantasin. Jag insåg att de kunde vara hur välvilliga som helst, jag skulle ändå dö skräckslagen av deras blotta visuella uppenbarelse. Förra "The Thing" spelade på min rädsla som yngling och fick mig att kolla under sängen varje kväll under lång tid. 2011 kom terapin, nya "The Thing", som slutligen botade mig genom att visa att här finns ingenting att vara rädd för. Rädsla är bara en imitation av skräck. Tack så hemskt mycket!

StageVu var även denna gång var jag såg "The Thing".  <-- Och det var sista gången jag skrev "The Thing".

The Thing (1982)

Jag gjorde allvar av mitt hot från förra blogginlägget och såg om den John Carpenter-ledda tolkningen av "The Thing". Nu är jag klåfingrigt nära att tilde-markera detta inlägg, vilket skulle betyda att jag lägger den till skaran av favoritfilmer. Vi får väl se hur jag gör. Det måste vara femte eller sjätte gången jag ser den, men tro inte för en sekund att jag har tröttnat. Här har vi något så ovanligt som en skräckfilm som skrämmer, inte trots att den är en splatterfest, utan delvis på grund av att den är en splatterfest. 

Den använder gastkramande specialeffekter - designade av mästaren på gummi, Robin R. Bottin - till att skapa en utomjordisk varelse som närmast saknar attribut. Du som sett "The Thing" kan försöka att beskriva denna "sak" för någon som aldrig sett den, och jag sätter tusen spänn på att du kommer att börja beskriva dess egenskaper. Följdfrågan kommer kanske: Jaja, men hur ser den ut? Och så blir det genast mycket knepigare. Du kan göra ett målande försök att beskriva, men chansen är stor att porträttet blir helt annorlunda i den andres föreställningar. Effekterna som hantverk har fått allt beröm, och det är välförtjänt, men jag tycker att den fantasi som designade dem förtjänar samma lovsång. I all sin sjuka härlighet.

Här kommer mitt försök till beskrivning: I sin natur har denna varelse förmågan att svälja andra organismer och assimilera dessa. När den är klar med dig är du inte bara borta, den har ersatt din plats i världen med sig själv. Den ser ut som dig, pratar och beter sig som dig, skrattar ditt skratt, avger din kroppsodör, stjäl dina skämt, men den är inte du. Den är bara din gestalt, som nu letar efter nästa organism att assimilera. Den har gästat Gud-vet-hur många planeter och turen har kommit till vår. Med sin nya kropps egenskaper är den fullkomligt redo för livet på sin nya koloni. Bara i det korta, motbjudande skede då den förvandlas, får man se dess sanna natur. Skulle någon ertappa den, återgår den till sin dödligaste form och angriper.

Dessa effekter har givit "The Thing" dess goda rykte, men de hade inte varit till någon nytta utan filmens sugande, psykologiska undertryck. Det börjar redan med förtexterna, där Ennio Morricones musik har en basgång som imiterar mänsklig puls, och en syntetisk orgel som imiterar en melodi. Detta ackompanjerar en scen där en helikopter jagar en hund över de Antarktiska vidderna. Från passagerarsätet beskjuter en norrman hunden med sitt gevär. Den lyckas fly till en amerikansk forskningsstation, där besättningen räddar den ur dess prekära situation. Norrmannen vådaskjuter en av jänkarna, och det blir det sista han gör innan han dör. Sedan tar amerikanerna över handlingen.

Carpenters version är mycket närmare sitt litterära ursprung än versionen från '51. En skäggig, varghundslik Kurt Russell frontar en ensemble skådisar som i övrigt är relativt okända. Han är helikopterpiloten i besättningen, som består av elva man till. I sin första scen spelar han schack mot en datoriserad motståndare och förlorar. Men matchen tar liksom aldrig slut. Hans film är i grund och botten en psykologisk kamp mellan Russells rollfigur och angriparen. Bara när han avslöjar den, avslöjar den sig själv. 

Det som gör "The Thing" så involverande första gången är att den är som en gissningslek. Carpenter och Bill Lancasters manus undanhåller klokt nog många av varelsens mord, så att du som publik är i samma sits som Kurt Russell. Vem kan han lita på? Vi får några ledtrådar - jag upptäcker nya vid varje omtitt - men även många villospår. Besättningen är tillräckligt liten för att göra varje medlem till en individ, men också tillräckligt stor för att förvirra. Varelsen är slug, och det borde den vara med tanke på hur många planeter den verkar ha invaderat. För varje drag som någon kommer på, har varelsen ett motdrag. Den är, trots allt, med när planen kläcks.

Filmen målar upp bilden av ett vidrigt universum där ute, om varelserna på andra planeter ser ut som denna freakshow. Den presenterar också en trovärdig erövrare av galaxerna när man tänker efter. Givet att intergalaktiska resor är möjliga, så är den varelse som bäst, snabbast och enklast anpassar sig till livet under en ny atmosfär också den som vinner. Som dess tagline säger: "Människan är varmaste gömstället."

"The Thing" är en ovanligt mörk och paranoid liten historia, hyfsat välspelad, rasande skickligt gjord och garanterat magstark första gången man ser den. Jag kan inte påstå att jag upplevde samma skräck denna gång, men den har en mörk underton och intensitet som är svår att skaka av sig. Där den gamla versionen förenade sina forskare i en gemensam kamp mot ett yttre hot, är denna version en individens kamp mot sin misstrogenhet och sin omgivnings inre. Tro mig, det är ingen kamp man vill föra om man slipper. Psykologi har nog aldrig skildrats så vämjeligt som här.

Jag såg denna film på StageVu. Härnäst kommer jag att skriva om - jajamensan - 2011-versionen av "The Thing". Sen är det dags att gå vidare. Jag börjar känna mig klar med denna historia, och jag såg en hel del film i somras som jag prokrastinerat bort.

The Thing from Another World (1951)

Spana in affischen ovan. Om det hotande monstret och reaktionerna från människorna runtom verkar överdrivet arrangerade, så vänta bara tills du får se filmen. Den heter "The Thing from Another World" och släpptes 1951, då flygande tefat var en skrämmande och fascinerande möjlighet för befolkningen i USA. Filmen är en skildring av upptäckten av ett sådant, och dess infrusna, utomjordiska pilot, nära en arktisk forskningsstation. 

Dessa gamla monsterfilmer talar verkligen ett annat filmspråk än det vi är vana att lystra till. Situationen vi får följa är skrämmande i tanken, men den stannar vid en tanke, ett frö helt utan chans att fortplanta sig som den råa känsla vi kallar rädsla. Denna brist skiner igenom i denna film, som tyvärr inte erbjuder så mycket annat. Den känns så "äkta" som amerikansk wrestling, och det bästa vi kan göra är att spela med så gott vi kan, medan vi ser aktörerna gå sin holmgång utan ett uns av äkta känslor bakom masken.

Filmen utspelar sig i det isolerade, arktiska klimat som i sig är ett hot. När rymdvarelsen går lös där ute borde nojan driva människorna där till vansinne. Tyvärr gestaltas de av kontrakterade skådespelare som inte utstrålar något engagemang. Eller någon tilltro till sin historia för den delen. Snarare utstrålar de komfort där under filmstudions värmande spotlights. De pratar sin raspiga, snabba dialog som om de just fått dagens repliker på ett pappersark. Nu vill de få dem överstökade så att de kan gå ut i L.A.-solen, bolma på sina Lucky Strikes och vidareutveckla sina raspiga röster. Det här är den gamla, mysiga sortens studiofilm med skräck på behörigt avstånd. Låt oss säga att decennier av utveckling nu har lämnat den i kylan. Bara några få scener är inspelade utomhus, och de är också de bästa. 

Visst, vi ska inte nedvärdera dess filmhistoriska betydelse när den inspirerat filmskapare som Ridley Scott, John Carpenter och John Frankenheimer, men att se den idag är mer en plikt för aspirerande filmförfattare eller -historiker som vill följa skräckfilmen bakåt mot dess ursprung. Ser du filmen, måste du skapa din rädsla själv i ditt huvud. Klarar du det kan du lika gärna göra en ny film av resultatet. Detta har i skrivande stund skett två gånger: 1982 och 2011 släpptes nyversioner som är betydligt otäckare.

Denna ursprungliga Howard Hawks-produktion är väldigt löst baserad på sin förlaga, kortromanen "Who Goes There?" av  John W. Campbell jr. Det konceptuellt intressanta monstret från romanen invaderar planet efter planet, där det assimilerar sina offer medan det slukar dem och därmed skapar perfekta kopior, medan offret är borta för evigt. Du kunde därefter inte skilja fiende från vän. Detta var alltså i originalromanen, och de senare versionerna har, till ruggig effekt, använt sig av denna varelse. En del har tolkat detta monster som en allegori för den tidens skräck för kommunister, och denna tappning från 1951 kom under McCarthyismens glansdagar.

Visst låter det spännande? Därför är det märkligt att Hawks kasserade denna varelse, och istället gav oss en avart. Monstret (som spelas av James Arness) i hans version är en levande grönsak med kroppsbyggarkropp, slående lik Frankensteins monster, och därmed slående lik en människa. Varför liknar den oss, när den inte är en assimilerande varelse? Vad vill grönsakssymboliken säga? Allt den vill är att suga vårt blod. Bytet av monster reducerar berättelsen från någonting av psykologiskt och allegoriskt intresse till en renodlad monsterrulle.

Och vilket nedköp det är. Varelsen är så illa sminkad att upphovsmännen inte nänns visa den i närbild. Somliga har hyllat detta som "mystifierande", som om det är ett medvetet stilgrepp när det i själva verket är en metod att dölja en brist. "Saken" befinner sig alltså mest bakom kulisserna, men dess närvaro spåras via en geigermätare som fångar upp dess radioaktivitet. Detta är ett bra grepp som andra filmare återkommande har stulit. Tyvärr kan varelsen inte gömma sig för evigt, och så fort den kommer fram slutar den att vara skrämmande.

Filmen har några fina stunder. Den bästa kommer först, nämligen titelsekvensen, där filmtitelns "The Thing" smälter fram ur svarta intet och kastar sitt spöklika sken rakt uppåt, allt till Dimitri Tiomkins dramatiska orkestrering. De nyare versionerna försöker båda imitera denna effekt men lyckas faktiskt sämre. Jag gillar också distansfotot av expeditionsmedlemmarna som försöker positionera sig enligt konturerna av farkosten som frusit fast under isen, och kommer till en häpnadsväckande slutsats.

Hjälten och huvudrollen är kapten Patrick Hendry (Kenneth Tobey), som leder styrkan och är en av få som får några individuella särdrag. Han varvar sitt hjältemod med skrämmande protektionistiska tendenser gentemot basens vackra trofékvinna, Nikki (Margaret Sheridan), som är helt överflödig i denna grabbiga film, och därmed bekräftar dess grabbighet. I övrigt så älskar producent Hawks och hans regissör (Christian Nyby) att visa sin rollbesättning på halvdistans, i halvfigur, gärna ett halvdussin av dem tillsammans där de svansar efter varandra. Man kan ana att manusförfattaren (Charles Lederer) ville skapa klaustrofobi med många paranoida aktörer i bakgrunden, men hans önskan översattes aldrig till skådespelarinstruktioner. Alla som saknar replik eller handling står bara och stirrar på den som talar och deras medverkan är, om inte bisarr, så i alla fall helt överflödig.

Och hela filmen är på samma sätt en ganska distanserad, överflödig och sval historia med lovande ramverk. Jag kan inte rekommendera den till någon utan ett specialintresse för film. Men hur illa den än har åldrats, så har den gått till historien av en anledning. "The Thing from Another World" ger smak för mera. När man ser filmens kvaliteter kan man omvandla denna mersmak till någonting kreativt. Jean-Luc Godard sa: "Bästa sättet att kritisera en film, är att göra en annan film." Det var precis vad John Carpenter gjorde när han 1982 regisserade den bästa versionen av "Who Goes There?". Och jag, för min del, blir sugen på att se hans ruggiga film ännu en gång.

Denna film såg jag på StageVu.

Vykort från en semester

Bilden har jag inte tagit själv

Jag är halvvägs genom semestern, som har varit fylld av solsken, havsbad, åska, glada barn, mat, fiske, Internetskugga och en festival, på vilken jag hörde Laleh sjunga om Bjuröklubb i 30-gradig värme. Helgen därpå sprang jag till nämnda Bjuröklubb i 30-gradig värme och hittade en fin sandstrand dit ingen annan kom. Jag vadade ut och svalkade fötterna lite för länge, för när jag sprang åter till Brattås var solen i zenit och de flankerande träden skuggade inte så mycket. Hettan var som ett ok och jag höll väl på att förgås. En gång när jag sprang utanför Lövånger körde en bilist upp mig och undrade om jag ville ha skjuts. Jag tyckte det var lustigt när det hände, som om "motion" var ett okänt begrepp i Lövånger. Men i den svåra hettan i Bjuröklubb flåsade jag som nån som skrattat andan ur halsen. Var var du då, min chaufför? 

Och ja, jag har sett lite film också, men inte haft tid att skriva om dem. Bakläxan börjar kännas tyngande. Som om det inte vore jobbigt nog i sig att börja jobba efter en ledighet. Nå, vi får väl se om jag hinner ta ikapp något innan semestern är över. Au revoir, les enfants!