Hur mycket jag än gillade "Draktränaren", så kan jag inte minnas mycket av vad som hände. Lyckligtvis är uppföljaren god nog att friska upp minnet. Visst ja, hjälten hette Hiccup. Visst ja, han saknade ett ben. Visst ja, hans drake hade ett motsvarande handikapp. I början av den första filmen var drakar fienden, här är de dresserade och väl omhändertagna av sina mänskliga tränare. De kan tacka Hiccup för det. Han var den veke som ville försonas istället för att slåss. Draken Tandlös blev nästan som hans spiritus, och nu lever de och frodas i den nya värld de skapat i "Draktränaren 2".
Drakar är inte längre problemet, men de kan användas som vapen i händerna på fel sorts motstånd. Konsten att tämja drakar har spritt sig. Hiccup försöker återigen att använda sin diplomati när han ställs mot sin nya motståndare, Drago, som är en filur så vred och svartsynt i sin uppsyn att han verkar långt bortom all reson. Krig följer i hans kölvatten, och nu är Hiccups hemby i farozonen.
"Draktränaren 2" är betydligt mörkare och vuxnare än den lustiga föregångaren. Mina brorsbarn var med på föreställningen och någonstans halvvägs hoppade lillflickan upp i pappas knä. Drago har en så kallad Alfa i sitt stall, en enorm best med så inträngande, stirrande, anklagande blick att jag svär att alla mina gamla illdåd projicerades där och då på bioduken. Jag såg mig om efter ett knä att hoppa upp i, tills jag kom på att jag är 34 år gammal.
Gudskelov är allt inte elände. I sina bästa stunder visar filmen upp en visuell fantasifullhet som för tankarna till Miyazaki. Min favoritscen involverar filmens bästa nytillskott, den mystiska Drakryttaren. Det är när Hiccup och Tandlös flyger bland molnen som en maskerad gestalt ansluter sig till dem från ingenstans. Denne visar dem en dold hemvist där drakar kan leva i frihet och i deras mitt - en tam Alfadrake. Samma påträngande blick, men harmonisk, nyfiken och sansad, vilket talar tjogvis om dess tränare. Alfans boning är en syn för trötta ögon, ett underverk av lummighet mitt i en frostbiten värld.
"Draktränaren 2" är kanske för mörk, tragisk och våldsam för sin unga målgrupp - den är tillåten från sju år - men på något objektivt plan (om något sådant finns) är den precis så bra som ettan. Jag gillar bara första filmen bättre för att den var roligare och mer uppfriskande. Oavsett vilken man föredrar finns ingen anledning att inte se båda. Jag uppskattar dess nyanser, och att Hiccup länge agerar såsom prins Ashitaka från favoritfilmen "Prinsessan Mononoke" - för fred, mot blodspillan. När filmen avslutas med ett stort slag blir jag lite besviken, men vid det laget är det välförtjänt och som sådant mycket välgjort. Jag upplever det som en sista utväg, när inget annat längre fungerar.
Hiccup kommer bli en fantastisk hövding en dag om han så vill. Jag ser inte fram emot hans utmaningar, men jag ser fram emot hur han kommer att ta sig an dem.
Drakar är inte längre problemet, men de kan användas som vapen i händerna på fel sorts motstånd. Konsten att tämja drakar har spritt sig. Hiccup försöker återigen att använda sin diplomati när han ställs mot sin nya motståndare, Drago, som är en filur så vred och svartsynt i sin uppsyn att han verkar långt bortom all reson. Krig följer i hans kölvatten, och nu är Hiccups hemby i farozonen.
"Draktränaren 2" är betydligt mörkare och vuxnare än den lustiga föregångaren. Mina brorsbarn var med på föreställningen och någonstans halvvägs hoppade lillflickan upp i pappas knä. Drago har en så kallad Alfa i sitt stall, en enorm best med så inträngande, stirrande, anklagande blick att jag svär att alla mina gamla illdåd projicerades där och då på bioduken. Jag såg mig om efter ett knä att hoppa upp i, tills jag kom på att jag är 34 år gammal.
Gudskelov är allt inte elände. I sina bästa stunder visar filmen upp en visuell fantasifullhet som för tankarna till Miyazaki. Min favoritscen involverar filmens bästa nytillskott, den mystiska Drakryttaren. Det är när Hiccup och Tandlös flyger bland molnen som en maskerad gestalt ansluter sig till dem från ingenstans. Denne visar dem en dold hemvist där drakar kan leva i frihet och i deras mitt - en tam Alfadrake. Samma påträngande blick, men harmonisk, nyfiken och sansad, vilket talar tjogvis om dess tränare. Alfans boning är en syn för trötta ögon, ett underverk av lummighet mitt i en frostbiten värld.
"Draktränaren 2" är kanske för mörk, tragisk och våldsam för sin unga målgrupp - den är tillåten från sju år - men på något objektivt plan (om något sådant finns) är den precis så bra som ettan. Jag gillar bara första filmen bättre för att den var roligare och mer uppfriskande. Oavsett vilken man föredrar finns ingen anledning att inte se båda. Jag uppskattar dess nyanser, och att Hiccup länge agerar såsom prins Ashitaka från favoritfilmen "Prinsessan Mononoke" - för fred, mot blodspillan. När filmen avslutas med ett stort slag blir jag lite besviken, men vid det laget är det välförtjänt och som sådant mycket välgjort. Jag upplever det som en sista utväg, när inget annat längre fungerar.
Hiccup kommer bli en fantastisk hövding en dag om han så vill. Jag ser inte fram emot hans utmaningar, men jag ser fram emot hur han kommer att ta sig an dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar