Den hårt USA-influerade, individualiserade kulturen i väst hyllar integritet, och skyr konformitet som pesten. Att lätt anpassa sig i sociala situationer anses vekt, ryggradslöst och falskt. Vem är du bakom masken av trevlighet? Vad döljer du för något hemskt inombords, eftersom du är rädd att visa det? Monstret i "The Thing" är en sådan typ, en visualisering av vår svårighet att komma andra nära, i rädsla för vad för tentakler som ryms i deras innanmäten. 2011 kom filmen denna text handlar om, den senaste versionen av "The Thing", och den är som sitt monster. Den låtsas vara en unik film, en så kallad "prequel", men ta dig i akt - den är en imitation.
Här har vi alltså en av alla dessa nyinspelningar. Vem gillar dem? Och ändå, de upphör aldrig att komma. År ut och år in, i en aldrig sinande ström trillar de in, det ena exemplaret onödigare än det andra. Men publiken vill ha nyinspelningar och då får den nyinspelningar. Och varför inte? Kastar du tusen dartpilar måste ju någon träffa mitt i prick. 1982, till exempel, släpptes "The Thing", John Carpenters mycket bättre nyversion av "The Thing from Another World". Carpenter älskar filmen från '51 och valde att inte tampas med den överhuvudtaget, utan gick tillbaka till förlagan, novellen "Who goes there?", för inspiration. Det beslutet borgade för hur lyckat resultatet blev, och världen välsignades med en helt ny film.
Den senaste uppdateringen av "The Thing" väljer att i sin tur respektera '82-versionens fans och tampas därför inte med Carpenters vision. (Tror den, ja.) Istället förlägger den handlingen till de händelser på den norska polarstationen som inträffade innan. Det hade varit en toppenidé om den inte dessutom varit en nyversion. Tänk efter, om det hade varit en riktig prequel hade den fått titeln "Thing zero" eller något sådant, istället för den imitation vi får.
Ser du problemet? Trots att "The Thing" anno 2011 utspelar sig inom en annan tidsram än '82-filmen, händer samma saker - inte exakt, men i stora drag. Hur trovärdigt är det? Följer man båda filmernas kronologi så inträffar först en serie incidenter på en polarstation, därefter händer samma saker på en annan station. Återigen, skillnader finns, men de avgörande, dramatiska scenerna är i uppbyggnad, ton och händelser rena imitationerna av sina inspirationer. Vilket gör denna film till monstret.
Så jag sitter här och vet inte vad nytt jag ska skriva. Frestelsen att imitera min förra recension är stor. Filmen är inte dålig, men irriterande. Den är lite spännande, men överdriven. De bästa scenerna är imitationer från föregångaren, och de nya den tillför är illa uttänkta. Den första scenen, till exempel, är ny: En trio norrmän åker i en snövessla över de Antarktiska isvidderna. Plötsligt ger marken vika under dem och fordonet glider ned i en enormt djup och smal spricka i isen. Tio-tjugo meter ned kläms vesslan fast mellan väggarna, och norrmännen i fordonet ser, helt oskadda, ned på någonting utomjordiskt begravet där nere. Hur de får sig upp igen, vilket borde vara omöjligt, får vi aldrig veta eftersom upptäckten är det viktiga. Detta är första exemplet av många på hur "The Thing" 2011 aldrig nöjer sig med något mindre än överdrifter.
Ett till exempel: Avdelningen för specialeffekter har valt att först skapa avancerade mekaniska modeller för utomjordingen, för att sedan lägga datoranimeringar på dessa. "Bakom"-filmerna från inspelningarna visar hur extremt välgjorda dessa modeller är, men vad hjälper det när datortilläggen gör dem till plastleksaker?
Ett till exempel: Denna varelses specialitet är förmågan att gömma sig i andra varelsers kroppar. Varför insisterar den då på att ständigt ge sig tillkänna, väsnas och sätta efter dem i jakt efter jakt? Varelsen är smartare än så.
En annan sak: Jag hoppades få se nya, vidrigt fantasifulla gestalter som vi aldrig fick se i förra versionen. Inte bara blir jag dragen vid näsan, "saken" behåller mestadels samma form filmen igenom. Bara att jag kan beskriva dess yttre är beklämmande. Att jag kan likna den vid en jordisk skapelse är katastrof. Den är en tentakelförsedd skorpion av sammansmält, mänskligt kött.
Producenten har givetvis inte litat på att bara norrmän skulle vara tillräckligt för att locka publik. De finns där såklart, men amerikanskan Mary Elizabeth Winstead är ny huvudrollsinnehavare och kanske för ung för att vara den expert på paleontologi som anlitas för denna expedition. Men hon gör bra av det lilla hon får att arbeta med. Ytterligare en handfull engelsktalande ansluter sig. Joel Edgerton är den nya Kurt Russell, men reduceras till biroll när Winstead får ta över Russells uppgifter från föregångaren. Eftersom hon löser dessa uppgifter aningen sämre så tillför hon inget nytt starkt "kvinnligt" perspektiv på saken, vad nu det skulle vara.
Denna film må vara läskigare än den första versionen från '51, men den är dummare, så därför föredrar jag den gamla. Men jag har upptäckt att vilken version man föredrar av en historia ofta hänger ihop med vilken man såg först. Det gäller alla filmer som fått en nyinspelning. Dagens unga kanske upptäcker och skräms från vettet av denna actionrökare, medan de ser tillbaka på Carpenters thriller och skrattar i mjugg åt de immobila gummiskapelser som tror de ser mänskliga ut. Det skulle inte skilja sig från hur jag jämför '82- och '51-versionerna.
Som pojke trodde jag aldrig på tomtar, spöken, Gud eller Elvis. Jag trodde på utomjordingar. Stjärnklara nätter kunde jag stirra på himlavalvet och inse att oändligheten måste rymma mer liv än det jordiska. Oddsen talade helt enkelt för det. Min bästa kompis hade en bok om riktiga personers utsagor om kontakter med utomjordingar. Varje berättelse hade illustrationer som satte igång fantasin. Jag insåg att de kunde vara hur välvilliga som helst, jag skulle ändå dö skräckslagen av deras blotta visuella uppenbarelse. Förra "The Thing" spelade på min rädsla som yngling och fick mig att kolla under sängen varje kväll under lång tid. 2011 kom terapin, nya "The Thing", som slutligen botade mig genom att visa att här finns ingenting att vara rädd för. Rädsla är bara en imitation av skräck. Tack så hemskt mycket!
StageVu var även denna gång var jag såg "The Thing". <-- Och det var sista gången jag skrev "The Thing".
Här har vi alltså en av alla dessa nyinspelningar. Vem gillar dem? Och ändå, de upphör aldrig att komma. År ut och år in, i en aldrig sinande ström trillar de in, det ena exemplaret onödigare än det andra. Men publiken vill ha nyinspelningar och då får den nyinspelningar. Och varför inte? Kastar du tusen dartpilar måste ju någon träffa mitt i prick. 1982, till exempel, släpptes "The Thing", John Carpenters mycket bättre nyversion av "The Thing from Another World". Carpenter älskar filmen från '51 och valde att inte tampas med den överhuvudtaget, utan gick tillbaka till förlagan, novellen "Who goes there?", för inspiration. Det beslutet borgade för hur lyckat resultatet blev, och världen välsignades med en helt ny film.
Den senaste uppdateringen av "The Thing" väljer att i sin tur respektera '82-versionens fans och tampas därför inte med Carpenters vision. (Tror den, ja.) Istället förlägger den handlingen till de händelser på den norska polarstationen som inträffade innan. Det hade varit en toppenidé om den inte dessutom varit en nyversion. Tänk efter, om det hade varit en riktig prequel hade den fått titeln "Thing zero" eller något sådant, istället för den imitation vi får.
Ser du problemet? Trots att "The Thing" anno 2011 utspelar sig inom en annan tidsram än '82-filmen, händer samma saker - inte exakt, men i stora drag. Hur trovärdigt är det? Följer man båda filmernas kronologi så inträffar först en serie incidenter på en polarstation, därefter händer samma saker på en annan station. Återigen, skillnader finns, men de avgörande, dramatiska scenerna är i uppbyggnad, ton och händelser rena imitationerna av sina inspirationer. Vilket gör denna film till monstret.
Så jag sitter här och vet inte vad nytt jag ska skriva. Frestelsen att imitera min förra recension är stor. Filmen är inte dålig, men irriterande. Den är lite spännande, men överdriven. De bästa scenerna är imitationer från föregångaren, och de nya den tillför är illa uttänkta. Den första scenen, till exempel, är ny: En trio norrmän åker i en snövessla över de Antarktiska isvidderna. Plötsligt ger marken vika under dem och fordonet glider ned i en enormt djup och smal spricka i isen. Tio-tjugo meter ned kläms vesslan fast mellan väggarna, och norrmännen i fordonet ser, helt oskadda, ned på någonting utomjordiskt begravet där nere. Hur de får sig upp igen, vilket borde vara omöjligt, får vi aldrig veta eftersom upptäckten är det viktiga. Detta är första exemplet av många på hur "The Thing" 2011 aldrig nöjer sig med något mindre än överdrifter.
Ett till exempel: Avdelningen för specialeffekter har valt att först skapa avancerade mekaniska modeller för utomjordingen, för att sedan lägga datoranimeringar på dessa. "Bakom"-filmerna från inspelningarna visar hur extremt välgjorda dessa modeller är, men vad hjälper det när datortilläggen gör dem till plastleksaker?
Ett till exempel: Denna varelses specialitet är förmågan att gömma sig i andra varelsers kroppar. Varför insisterar den då på att ständigt ge sig tillkänna, väsnas och sätta efter dem i jakt efter jakt? Varelsen är smartare än så.
En annan sak: Jag hoppades få se nya, vidrigt fantasifulla gestalter som vi aldrig fick se i förra versionen. Inte bara blir jag dragen vid näsan, "saken" behåller mestadels samma form filmen igenom. Bara att jag kan beskriva dess yttre är beklämmande. Att jag kan likna den vid en jordisk skapelse är katastrof. Den är en tentakelförsedd skorpion av sammansmält, mänskligt kött.
 |
| I brist på nytt - en fin vy över Antarktiska berg |
Producenten har givetvis inte litat på att bara norrmän skulle vara tillräckligt för att locka publik. De finns där såklart, men amerikanskan Mary Elizabeth Winstead är ny huvudrollsinnehavare och kanske för ung för att vara den expert på paleontologi som anlitas för denna expedition. Men hon gör bra av det lilla hon får att arbeta med. Ytterligare en handfull engelsktalande ansluter sig. Joel Edgerton är den nya Kurt Russell, men reduceras till biroll när Winstead får ta över Russells uppgifter från föregångaren. Eftersom hon löser dessa uppgifter aningen sämre så tillför hon inget nytt starkt "kvinnligt" perspektiv på saken, vad nu det skulle vara.
Denna film må vara läskigare än den första versionen från '51, men den är dummare, så därför föredrar jag den gamla. Men jag har upptäckt att vilken version man föredrar av en historia ofta hänger ihop med vilken man såg först. Det gäller alla filmer som fått en nyinspelning. Dagens unga kanske upptäcker och skräms från vettet av denna actionrökare, medan de ser tillbaka på Carpenters thriller och skrattar i mjugg åt de immobila gummiskapelser som tror de ser mänskliga ut. Det skulle inte skilja sig från hur jag jämför '82- och '51-versionerna.
Som pojke trodde jag aldrig på tomtar, spöken, Gud eller Elvis. Jag trodde på utomjordingar. Stjärnklara nätter kunde jag stirra på himlavalvet och inse att oändligheten måste rymma mer liv än det jordiska. Oddsen talade helt enkelt för det. Min bästa kompis hade en bok om riktiga personers utsagor om kontakter med utomjordingar. Varje berättelse hade illustrationer som satte igång fantasin. Jag insåg att de kunde vara hur välvilliga som helst, jag skulle ändå dö skräckslagen av deras blotta visuella uppenbarelse. Förra "The Thing" spelade på min rädsla som yngling och fick mig att kolla under sängen varje kväll under lång tid. 2011 kom terapin, nya "The Thing", som slutligen botade mig genom att visa att här finns ingenting att vara rädd för. Rädsla är bara en imitation av skräck. Tack så hemskt mycket!
StageVu var även denna gång var jag såg "The Thing". <-- Och det var sista gången jag skrev "The Thing".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar