Spana in affischen ovan. Om det hotande monstret och reaktionerna från människorna runtom verkar överdrivet arrangerade, så vänta bara tills du får se filmen. Den heter "The Thing from Another World" och släpptes 1951, då flygande tefat var en skrämmande och fascinerande möjlighet för befolkningen i USA. Filmen är en skildring av upptäckten av ett sådant, och dess infrusna, utomjordiska pilot, nära en arktisk forskningsstation.
Dessa gamla monsterfilmer talar verkligen ett annat filmspråk än det vi är vana att lystra till. Situationen vi får följa är skrämmande i tanken, men den stannar vid en tanke, ett frö helt utan chans att fortplanta sig som den råa känsla vi kallar rädsla. Denna brist skiner igenom i denna film, som tyvärr inte erbjuder så mycket annat. Den känns så "äkta" som amerikansk wrestling, och det bästa vi kan göra är att spela med så gott vi kan, medan vi ser aktörerna gå sin holmgång utan ett uns av äkta känslor bakom masken.
Dessa gamla monsterfilmer talar verkligen ett annat filmspråk än det vi är vana att lystra till. Situationen vi får följa är skrämmande i tanken, men den stannar vid en tanke, ett frö helt utan chans att fortplanta sig som den råa känsla vi kallar rädsla. Denna brist skiner igenom i denna film, som tyvärr inte erbjuder så mycket annat. Den känns så "äkta" som amerikansk wrestling, och det bästa vi kan göra är att spela med så gott vi kan, medan vi ser aktörerna gå sin holmgång utan ett uns av äkta känslor bakom masken.
Filmen utspelar sig i det isolerade, arktiska klimat som i sig är ett hot. När rymdvarelsen går lös där ute borde nojan driva människorna där till vansinne. Tyvärr gestaltas de av kontrakterade skådespelare som inte utstrålar något engagemang. Eller någon tilltro till sin historia för den delen. Snarare utstrålar de komfort där under filmstudions värmande spotlights. De pratar sin raspiga, snabba dialog som om de just fått dagens repliker på ett pappersark. Nu vill de få dem överstökade så att de kan gå ut i L.A.-solen, bolma på sina Lucky Strikes och vidareutveckla sina raspiga röster. Det här är den gamla, mysiga sortens studiofilm med skräck på behörigt avstånd. Låt oss säga att decennier av utveckling nu har lämnat den i kylan. Bara några få scener är inspelade utomhus, och de är också de bästa.
Visst, vi ska inte nedvärdera dess filmhistoriska betydelse när den inspirerat filmskapare som Ridley Scott, John Carpenter och John Frankenheimer, men att se den idag är mer en plikt för aspirerande filmförfattare eller -historiker som vill följa skräckfilmen bakåt mot dess ursprung. Ser du filmen, måste du skapa din rädsla själv i ditt huvud. Klarar du det kan du lika gärna göra en ny film av resultatet. Detta har i skrivande stund skett två gånger: 1982 och 2011 släpptes nyversioner som är betydligt otäckare.
Denna ursprungliga Howard Hawks-produktion är väldigt löst baserad på sin förlaga, kortromanen "Who Goes There?" av John W. Campbell jr. Det konceptuellt intressanta monstret från romanen invaderar planet efter planet, där det assimilerar sina offer medan det slukar dem och därmed skapar perfekta kopior, medan offret är borta för evigt. Du kunde därefter inte skilja fiende från vän. Detta var alltså i originalromanen, och de senare versionerna har, till ruggig effekt, använt sig av denna varelse. En del har tolkat detta monster som en allegori för den tidens skräck för kommunister, och denna tappning från 1951 kom under McCarthyismens glansdagar.
Visst låter det spännande? Därför är det märkligt att Hawks kasserade denna varelse, och istället gav oss en avart. Monstret (som spelas av James Arness) i hans version är en levande grönsak med kroppsbyggarkropp, slående lik Frankensteins monster, och därmed slående lik en människa. Varför liknar den oss, när den inte är en assimilerande varelse? Vad vill grönsakssymboliken säga? Allt den vill är att suga vårt blod. Bytet av monster reducerar berättelsen från någonting av psykologiskt och allegoriskt intresse till en renodlad monsterrulle.
Och vilket nedköp det är. Varelsen är så illa sminkad att upphovsmännen inte nänns visa den i närbild. Somliga har hyllat detta som "mystifierande", som om det är ett medvetet stilgrepp när det i själva verket är en metod att dölja en brist. "Saken" befinner sig alltså mest bakom kulisserna, men dess närvaro spåras via en geigermätare som fångar upp dess radioaktivitet. Detta är ett bra grepp som andra filmare återkommande har stulit. Tyvärr kan varelsen inte gömma sig för evigt, och så fort den kommer fram slutar den att vara skrämmande.
Filmen har några fina stunder. Den bästa kommer först, nämligen titelsekvensen, där filmtitelns "The Thing" smälter fram ur svarta intet och kastar sitt spöklika sken rakt uppåt, allt till Dimitri Tiomkins dramatiska orkestrering. De nyare versionerna försöker båda imitera denna effekt men lyckas faktiskt sämre. Jag gillar också distansfotot av expeditionsmedlemmarna som försöker positionera sig enligt konturerna av farkosten som frusit fast under isen, och kommer till en häpnadsväckande slutsats.
Hjälten och huvudrollen är kapten Patrick Hendry (Kenneth Tobey), som leder styrkan och är en av få som får några individuella särdrag. Han varvar sitt hjältemod med skrämmande protektionistiska tendenser gentemot basens vackra trofékvinna, Nikki (Margaret Sheridan), som är helt överflödig i denna grabbiga film, och därmed bekräftar dess grabbighet. I övrigt så älskar producent Hawks och hans regissör (Christian Nyby) att visa sin rollbesättning på halvdistans, i halvfigur, gärna ett halvdussin av dem tillsammans där de svansar efter varandra. Man kan ana att manusförfattaren (Charles Lederer) ville skapa klaustrofobi med många paranoida aktörer i bakgrunden, men hans önskan översattes aldrig till skådespelarinstruktioner. Alla som saknar replik eller handling står bara och stirrar på den som talar och deras medverkan är, om inte bisarr, så i alla fall helt överflödig.
Och hela filmen är på samma sätt en ganska distanserad, överflödig och sval historia med lovande ramverk. Jag kan inte rekommendera den till någon utan ett specialintresse för film. Men hur illa den än har åldrats, så har den gått till historien av en anledning. "The Thing from Another World" ger smak för mera. När man ser filmens kvaliteter kan man omvandla denna mersmak till någonting kreativt. Jean-Luc Godard sa: "Bästa sättet att kritisera en film, är att göra en annan film." Det var precis vad John Carpenter gjorde när han 1982 regisserade den bästa versionen av "Who Goes There?". Och jag, för min del, blir sugen på att se hans ruggiga film ännu en gång.
Denna film såg jag på StageVu.
Visst låter det spännande? Därför är det märkligt att Hawks kasserade denna varelse, och istället gav oss en avart. Monstret (som spelas av James Arness) i hans version är en levande grönsak med kroppsbyggarkropp, slående lik Frankensteins monster, och därmed slående lik en människa. Varför liknar den oss, när den inte är en assimilerande varelse? Vad vill grönsakssymboliken säga? Allt den vill är att suga vårt blod. Bytet av monster reducerar berättelsen från någonting av psykologiskt och allegoriskt intresse till en renodlad monsterrulle.
Och vilket nedköp det är. Varelsen är så illa sminkad att upphovsmännen inte nänns visa den i närbild. Somliga har hyllat detta som "mystifierande", som om det är ett medvetet stilgrepp när det i själva verket är en metod att dölja en brist. "Saken" befinner sig alltså mest bakom kulisserna, men dess närvaro spåras via en geigermätare som fångar upp dess radioaktivitet. Detta är ett bra grepp som andra filmare återkommande har stulit. Tyvärr kan varelsen inte gömma sig för evigt, och så fort den kommer fram slutar den att vara skrämmande.
Filmen har några fina stunder. Den bästa kommer först, nämligen titelsekvensen, där filmtitelns "The Thing" smälter fram ur svarta intet och kastar sitt spöklika sken rakt uppåt, allt till Dimitri Tiomkins dramatiska orkestrering. De nyare versionerna försöker båda imitera denna effekt men lyckas faktiskt sämre. Jag gillar också distansfotot av expeditionsmedlemmarna som försöker positionera sig enligt konturerna av farkosten som frusit fast under isen, och kommer till en häpnadsväckande slutsats.
Hjälten och huvudrollen är kapten Patrick Hendry (Kenneth Tobey), som leder styrkan och är en av få som får några individuella särdrag. Han varvar sitt hjältemod med skrämmande protektionistiska tendenser gentemot basens vackra trofékvinna, Nikki (Margaret Sheridan), som är helt överflödig i denna grabbiga film, och därmed bekräftar dess grabbighet. I övrigt så älskar producent Hawks och hans regissör (Christian Nyby) att visa sin rollbesättning på halvdistans, i halvfigur, gärna ett halvdussin av dem tillsammans där de svansar efter varandra. Man kan ana att manusförfattaren (Charles Lederer) ville skapa klaustrofobi med många paranoida aktörer i bakgrunden, men hans önskan översattes aldrig till skådespelarinstruktioner. Alla som saknar replik eller handling står bara och stirrar på den som talar och deras medverkan är, om inte bisarr, så i alla fall helt överflödig.
Och hela filmen är på samma sätt en ganska distanserad, överflödig och sval historia med lovande ramverk. Jag kan inte rekommendera den till någon utan ett specialintresse för film. Men hur illa den än har åldrats, så har den gått till historien av en anledning. "The Thing from Another World" ger smak för mera. När man ser filmens kvaliteter kan man omvandla denna mersmak till någonting kreativt. Jean-Luc Godard sa: "Bästa sättet att kritisera en film, är att göra en annan film." Det var precis vad John Carpenter gjorde när han 1982 regisserade den bästa versionen av "Who Goes There?". Och jag, för min del, blir sugen på att se hans ruggiga film ännu en gång.
Denna film såg jag på StageVu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar