Titeln "Captain Phillips" får mig osökt att tänka på de gamla filmäventyren till sjöss med Errol Flynn, Tyrone Power eller Douglas Fairbanks. De hade titlar som "Kapten Blod", "Den svarta svanen" och "Sjörövaren", och var romantiska sagor om godhet, hjältemod, tyranni, upproriska rebeller och fagra damer. Filmerna inspirerade varandra och förenades i de karaktäristiska fäktningsscener som koreograferades av sin tids mästare på ämnet. Jag har inte sett någon av dem, men kan ändå känna deras fröjdefulla atmosfär fläkta från långt tillbaka i filmhistorien. Det fäktades nämligen livligt på den tiden, även i såna filmer som jag har sett. Jag tänker på "Zorros märke" och "Robin Hoods äventyr".
Piraterna i "Captain Phillips" är däremot totalt avromantiserade. De är på sätt och vis rebeller, men denna film är verklighetsbaserad och rebeller i den verkliga världen betraktas sällan som hjältar. De är hänsynslösa, men inte av ondska, utan av desperation. De bor i Somalia där lokala krigsherrar styr med hot om våld. Multinationella fiskebolag trålar efter fisk längs kusten och utarmar beståndet, så när piraterna agerar drivs de inte av ideologi utan av tvång. Tom Hanks gör rollen som deras offer, kapten Richard Phillips. I en scen säger han till piraternas anförare, Muse (Barkhad Abdi), att det måste finnas andra sätt att livnära sig än som fiskare eller pirat. "Kanske i Amerika", är svaret han får.
Phillips är kapten på lastfartyget Alabama, ett av alla Maersk-rederiets havsvidunder. Att piraterna med sina motorbåtar ger sig på ett så mycket större skepp vittnar om deras desperation. Filmen är regisserad av Paul Greengrass, britten som har gjort den skakiga handkameran till sitt signum. Hans stil är närmast dokumentär. Han gillar att hålla sig på distans och zooma in händelserna utifrån, för att ge skådespelarna svängrum och låta situationen leva sitt eget liv. Ibland blir det aningen förvirrande, men i sina bästa stunder skapar han en ruggig närvarokänsla. När filmen är över har du inte upplevt några explosioner, någon jaktscen och knappt något våld alls. Den har något mycket värre än så.
Det är det konstant överhängande hotet om verkligt våld, som bara väntar på att förlösas av ett felbeslut. Piraterna har inga sablar, inte heller Phillips och hans manskap, men de utkämpar en lång, psykologisk fäktningsmatch om herraväldet filmen igenom. Och när vi tror vi sett allt kommer en tredje part in i matchen, som med kuslig effektivitet leder kombattanterna på rätt köl. När allting är över får vi se ett av de mer välspelade nervsammanbrott jag någonsin skådat på film. Det är den fiktiva heroismens verkliga baksida.
Efteråt dröjer känslan kvar att det bara fanns offer i denna soppa, medan de verkliga skurkarna fanns långt därifrån, lyckligt ovetande om vad de ställt till med.
"Captain Phillips" släpptes 2013 och blev Oscarsnominerad för bästa film. Trots det är den redan svår att hyra strömmad. Skärp er nu, alla streamingtjänster! Men den kan vara värd priset att köpa. Jag har sett den tre gånger.
Piraterna i "Captain Phillips" är däremot totalt avromantiserade. De är på sätt och vis rebeller, men denna film är verklighetsbaserad och rebeller i den verkliga världen betraktas sällan som hjältar. De är hänsynslösa, men inte av ondska, utan av desperation. De bor i Somalia där lokala krigsherrar styr med hot om våld. Multinationella fiskebolag trålar efter fisk längs kusten och utarmar beståndet, så när piraterna agerar drivs de inte av ideologi utan av tvång. Tom Hanks gör rollen som deras offer, kapten Richard Phillips. I en scen säger han till piraternas anförare, Muse (Barkhad Abdi), att det måste finnas andra sätt att livnära sig än som fiskare eller pirat. "Kanske i Amerika", är svaret han får.
Phillips är kapten på lastfartyget Alabama, ett av alla Maersk-rederiets havsvidunder. Att piraterna med sina motorbåtar ger sig på ett så mycket större skepp vittnar om deras desperation. Filmen är regisserad av Paul Greengrass, britten som har gjort den skakiga handkameran till sitt signum. Hans stil är närmast dokumentär. Han gillar att hålla sig på distans och zooma in händelserna utifrån, för att ge skådespelarna svängrum och låta situationen leva sitt eget liv. Ibland blir det aningen förvirrande, men i sina bästa stunder skapar han en ruggig närvarokänsla. När filmen är över har du inte upplevt några explosioner, någon jaktscen och knappt något våld alls. Den har något mycket värre än så.
Det är det konstant överhängande hotet om verkligt våld, som bara väntar på att förlösas av ett felbeslut. Piraterna har inga sablar, inte heller Phillips och hans manskap, men de utkämpar en lång, psykologisk fäktningsmatch om herraväldet filmen igenom. Och när vi tror vi sett allt kommer en tredje part in i matchen, som med kuslig effektivitet leder kombattanterna på rätt köl. När allting är över får vi se ett av de mer välspelade nervsammanbrott jag någonsin skådat på film. Det är den fiktiva heroismens verkliga baksida.
Efteråt dröjer känslan kvar att det bara fanns offer i denna soppa, medan de verkliga skurkarna fanns långt därifrån, lyckligt ovetande om vad de ställt till med.
"Captain Phillips" släpptes 2013 och blev Oscarsnominerad för bästa film. Trots det är den redan svår att hyra strömmad. Skärp er nu, alla streamingtjänster! Men den kan vara värd priset att köpa. Jag har sett den tre gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar