Marianne (2011)

"Marianne" är ett svenskt, psykologiskt skräckdrama av oberoende filmaren Filip Tegstedt. För att kunna skriva om den såg jag den nu en andra gång, trots att jag verkligen inte gillade den på första försöket. Den var bättre denna gång. Kanske dömde jag ut den lite förhastat när jag såg den under semestern, halvt omtöcknad efter en dag i värmen. Filmens problem är att den berättar en tunn, lång och knappt framåtskridande historia utdragen till drygt 100 minuter. Den borde varit överstökad på högst en halvtimma, men går i cirklar mot ett frustrerande icke-slut.

Thomas Hedengran spelar Krister, familjefadern från Östersund som hemsöks av sitt svineri från det förflutna. Han är en medelålders man som nyligen blev änkeman. Nu plågas han av sömnparalys, ett tillstånd som innebär att han vaknar nattetid och inte kan röra sig. Han hör ett ljud av någon som gnisslar tänder, och ser en grotesk kvinna i rummet som sakta närmar sig honom. Det är nattmaran (Mar-ianne, eh? eh?), ett hämndlystet väsen från folktron, som han misstänker är ute efter honom och resten av familjen. 

Kvar har han en upprorisk dotter i sena tonåren, Sandra (Sandra Larsson), och en nyfödd. Han älskar båda så mycket att han är överbeskyddande, vilket inte uppskattas av Sandra som snart är vuxen. De båda grälar konstant. Svärmodern (Gudrun Mickelsson) rör sig i periferin och kommer med kloka råd. Sandras pojkvän Stiff (Dylan M. Johansson) är intresserad av svensk folktro och engagerar sig i Kristers situation. Hans välvillige psykolog (Peter Stormare) försöker förklara att allt är inbillning.

Jag har nu givit förutsättningen för ett spännande mysterium. Men faktum är att jag nästan har beskrivit hela handlingen, eftersom handlingen är sina förutsättningar och inte så mycket mer. När filmen tar slut är situationen nästan oförändrad. Visst finns här någon slags utveckling, men den sker internt i rollfigurerna Krister och Sandra, helt oberoende av de händelser som omger dem. Om något, hade "Marianne" kunnat bli en fin liten novell, där en berättare kan återge figurernas tankar.

Och mysterium? Ett falskt sådant, i så fall. Filmen igenom får vi följa Kristers kamp för att förstå och förbättra sitt sköra mentala tillstånd. Filmen serverar oss ett chockerande avslöjande på slutet, som ska fungera som den sista pusselbiten till gåtan. Det är någonting i Kristers förflutna som kommer till ytan. Problemet är att vi i samma ögonblick förstår att han hela tiden känt till denna "hemlighet". Under filmen får vi ideligen ta del av hans tillbakablickar, vilket alltså betyder att denna vändning finns där tillgänglig hela tiden. Bara för effektens skull gömmer filmens narrativ undan den till slutet.

Jag kan förstå varför. Utan denna vändning så saknar filmen ett riktigt slut. Faktum är att scenen i fråga känns som ett avstamp, som om något just är på väg att börja - en tredje akt exempelvis. Men då kommer eftertexterna.

Vad som stör mig är att dramats huvudpersoner är välskrivna och trovärdiga, något som jag ser som en stor bedrift, ännu större än all skräck i världen. Men deras film sviker dem med sitt ältande manus, som avslöjar sina hemligheter för sent. Några omskrivningar till hade varit bra. Varför kan inte dottern vara den som nystar i faderns förflutna, till exempel?

Jag antar att den gnista som tände idén till denna film var själva nattmaran, och att resten har byggts ovanpå detta fascinerande väsen. Jag har själv lekt med tanken till ett sånt manus. Tegstedts film är lovande i upptakten och han har tagit rätt influenser - J-horror och "Nosferatu" - när han skapat sin mara. Men det outvecklade familjedramat ligger som ett ok över denna skräck och krossar grundtanken. Istället borde skräcken ligga som en hotande skugga över dramat, och vara motorn som driver det framåt. Nu upplever jag det som om Tegstedt tagit idéer till två kortfilmer och sammanfogat dem till en långfilm som inte riktigt håller ihop. 

Hyr den på Headweb, men bara för att stödja svensk Indie på film.