Whiplash (2014)

En ung musikelev sitter och övar på ett trumsolo. En professor träder in i lokalen för att lyssna. Eleven försöker imponera på professorn så gott han kan, men professorn blir inte imponerad. Han lämnar lokalen. Eleven blir knäckt, men ger sig inte. Han återvänder till sitt skal av nötande, timme efter timme, dag ut, dag in, tills han känner sig självsäker nog att försöka igen. Han lyckas bättre, men bara för en stund. Och så rullar historien på.

Att filmen inleds med ett trumsolo sammanfattar allt. Eleven tillbringar sina dagar solo, trummandes. Han plågar sig igenom sina övningar tills händerna blöder, och spenderar sina lektioner i psykologiskt krig mot sina medmusikanter. Det sägs att det är ensamt på toppen. Vägen dit verkar etter värre.

För enligt filmer som "Whiplash" är vägen till framgång kantad av missämja, isolation, ångest och lidande. Ambition är din förbannelse, och självbelåtenhet en synd. Dina färdigheter blir dig en källa till frustration, eftersom de aldrig kan bli bra nog. Eller som den veke kanske hävdar för sig själv: Du kan aldrig bli bra nog. Men ändå måste du hålla hårt i din talang, för den är din enda belöning. Du lever i en värld där varje litet beröm riskerar att sabotera allt du kämpat för. Uppskattning gör dig nöjd, och när du är nöjd, slutar du att kämpa. Och när du slutar kämpa, har du förlorat.

Miles Teller spelar Andrew, förstaårsstudent på USA:s förnämsta musikakademi. Han drömmer om att bli världens skickligaste jazztrummis. Professorn och dirigenten han måste imponera på heter Fletcher, och spelas med ruggig intensitet av J.K. Simmons, som vann en Oscar för sin insats. Jag gillar hur filmen bygger upp legenden om honom innan vi själva vet vem han är. I inledningen ses Fletcher mest som en skugga genom frostat glas och hans namn viskas i vördnad. Exakt vem han är och varifrån han kommer får vi aldrig riktigt veta, eftersom det är oväsentligt i ett resultatinriktat psyke, och filmen skildras utifrån ett sådant. 

Fletcher är ingen John Keating (Robin Williams rollfigur i "Döda poeters sällskap"). Han är snarare en sergeant. Han kräver blind lydnad och perfektion, och hans instrument är psykologisk terror. När det inte låter som han vill hamnar i ett tillstånd av otyglat ursinne. Metoden lämpar sig inte på alla, och den som inte är stark nog åker ut. Han framstår som en vedervärdig människa, men det skiter han i, för han har ett högre kall - han vill välsigna mänskligheten med historiska framsteg inom den jazz han älskar. Omtyckt får någon annan bli.

Jag beundrar filmer som "Whiplash". Den isolerar och utnyttjar sitt ämne för att närma sig en fundamental sanning om våra livsvillkor. Vilket pris är du redo att betala för att förverkliga dina drömmar? Hur påverkar det dig som person och människorna omkring dig? Allt som inte är jazz gallras bort som överflödigt, och på så sätt speglar filmen sina huvudpersoner. Jag är inte övertygad om det överlägsna i Fletchers pedagogik, men jag ser inte enbart på film för att bekräfta mig själv. Ibland är det kul att ta del av andras idévärldar också, om de skildras så trovärdigt som i "Whiplash".

Regissör och manusförfattare heter Damien Chazelle. Hans film är väldigt karaktärsdriven, och hans två huvudpersoner är till karaktären extremt drivna. Andrew gör små, hårt förtjänade framsteg. Varje gång gör Fletcher ner honom för att få honom att göra ännu fler framsteg. Detta skapar en dynamik, ett slags kretslopp som ger filmen en unik rytm. Berättelsen passar bra ihop med det musikaliska temat. Andrews privatliv finns där endast i periferin - hans pappa (Paul Reiser) och hans potentiella flickvän (Melissa Benoist) - liksom bara för att visa oss i publiken vad han försakar.

Miles Teller är på väg att bli Hollywoods påläggskalv. Här är han oerhört skicklig, både som trummis - han hade spelat i ett rockband innan - och skådis. Inför inspelningarna gick han en två månaders "boot camp" för att lära sig jazz, och vad vi får se på film är tekniskt filmtrixande av den högre skolan. De musikaliska stycken vi får se är korta snuttar som filmens klippare (Tom Cross) mödosamt har fogat samman till en övertygande helhet. Det långa trumsolo som avrundar filmen lär ska ha tagit två dagar att spela in. I mina öron låter det riktigt bra, men vad vet väl jag om jazz som rytm?

I slutändan önskar jag bara att Cross och Chazelle hade haft hjärta att klippa ännu lite till. För den filmiska effektens skull pågår det avslutande numret för länge, och som helhet pågår "Whiplash" några iterationer för länge. Det är en perfekt, avskalad, nätt historia som kretsar kring en klar kärna. Vi fattar poängen långt innan den är över. Då har kampen nått nästan olidliga proportioner. Den avslutande scenen påminner om en av mina jobbigaste mardrömmar: Att tvingas uppträda inför storpublik, helt oförberedd, med en låt jag aldrig ens har hört... 

Oavsett vilket är det en oerhört bra och omskakande film. På samma ambivalenta sätt som "Black Swan" är den väl en framgångssaga - det vill säga mer på det subjektiva än det objektiva planet. Historierna de berättar kanske kan få oss att uppskatta våra mediokra liv för en stund. Av de två tycker jag att "Whiplash" är strået vassare, men det är en smaksak. Mer beröm nänns jag inte ge, för citatet som jag bär med mig efteråt lyder trots allt som följer: 

"Det finns inte två ord som är mer skadliga än: 'Bra jobbat'"

Se den på Viaplay. Jag lovar att det är värt det.

Black Mass (2015)

Du ser det kanske inte vid första anblicken, men skådisen på filmaffischen ovan är den evigt unge Johnny Depp. Han brukade vara störst och bäst, men har numera hemfallit åt att bli en slags Hollywoods hovnarr. Vad vi fått se det senaste decenniet har varit ett sorgligt kapitel i berättelsen om en karaktärsskådespelare som kan så mycket mer. Nå, kanske är det på väg att vända nu. I det nya gangsterdramat "Black Mass" ser han chansen att åter sätta sig i respekt, i en roll som handlar just om att sätta sig i respekt. Han spelar gangsterkungen och sociopaten James "Whitey" Bulger - hämtad direkt från verkligheten - vars livsblod tycks vara pengar, och som använder falskspel och mord som metoder. 

Vem var denne Bulger? Under slutet av 70-talet slog han sig till toppen av Bostons undre värld genom att extraknäcka som FBI-informatör (även om han själv kallade det för ett "samarbete"), framförallt åt sin barndomskamrat John Connolly (här spelad av Joel Edgerton). Han gav dem mest oväsentligheter, men lyckades utnyttja kontakten för att - enligt utsago - fälla den italienska maffian och själv ta dess plats. 

Ganska snart insåg FBI att de skapat ett monster. Bulger började sprida sitt imperium till valda delar av Staterna, och Connolly hjälpte till att städa upp efter honom. Han blev allt mer hänsynslös, och FBI hade märkvärdigt svårt att sätta dit honom. "Black Mass" är filmen om hans uppgång och fall, och själva titeln kommer av den symboliskt sataniska föreningen mellan FBI och Bulgers kriminella värld.

Filmen är brutal, skitig och en avromantisering av världen den skildrar. Det är inte såhär vi är vana att se Depp. Hans prestation är hans bästa sedan "Sweeney Todd", men den hämmas tyvärr av den distraherande sminkningen. Som smeknamnet antyder är "Whitey" Bulger - eller var åtminstone vid den tid som filmen skildrar - en blåögd blondin. I en strävan att få Depp att efterlikna honom rent fysiskt gör upphovsmännen honom onaturlig. De blå kontaktlinserna gör blicken iskallt artificiell. Detta gör några tidiga scener, där han visar medmänsklighet, nästan ännu värre. Det är förmodligen ett medvetet drag, som tyvärr - i kombination med hur han är skriven - reducerar honom till en filmskurk av det slag vi brukar se i Bond-filmer. Han är välspelad, men han är inte komplex. Han är absolut ingen hjälte, och hans uppenbarelse passar liksom inte in i filmens verklighet.

Så vem är istället publikens substitut? Med vem kan vi identifiera oss? Till en början verkar dörrvakten Kevin, som spelas av Matt Damon-kopian Jesse Plemons, vara ett givet val. I första scenen träder han fram som tjallare i ett polisförhör. Han berättar hur han fick inträde i Bulgers närmsta krets efter en fajt. Sedan blir det inte mycket mer med Kevin. Det ska visa sig att filmen ändrar förhörsperson hela tiden, och Kevin syns knappt mer i hela filmen. Man blir modfälld så snart man inser att "Whitey" Bulger trots allt är vår huvudroll. 

"Black Mass" förankrar sig aldrig i något eller någon. Den är helt känslokall och distanserad. Filmen får omgående ett redovisande, oengagerande tonläge eftersom den siktar på att vara historiskt korrekt. Benedict Cumberbatch spelar politikern Billy Bulger, bror till Whitey, bara för att visa att han har en bror. De har ingen gemensam story, och bara några få scener ihop. Cumberbatch hade utan problem kunnat strykas ur protokollet. Skådisar som Kevin Bacon, Adam Scott och Corey Stoll spelar likartade rättsskipare som hade kunnat slås samman till en roll. Dakota Johnson spelar Bulgers flickvän som hux flux överger filmen efter deras blott andra eller tredje scen tillsammans. 

Så det är med andra ord en svepande röra till historia. "Black Mess" hade varit en mer passande titel. Den involverar för många människor, händelser och platser på för kort tid för att landa som ett drama. Hela sidohandlingar reduceras till enstaka korta scener för att ge filmen en anständig längd. Viktiga händelser reduceras till små incidenter som överstökas utan betydelse för fortsättningen.

 Till exempel: I en scen får Bulger reda på att hans son (Luke Ryan) har råkat illa ut i skolan efter ett slagsmål. Bulger delar med sig av lite visdom: "Du råkade inte i trubbel för att du slogs, utan för att du slogs när andra såg dig." Scenen tar slut och mynnar inte ut i någonting mer. Dessutom tycks Bulger ha glömt sitt budskap när han senare, i fullt dagsljus, har ihjäl en annan man på en öppen parkering.

Det är ingen film för den som gillar berättarteknik. Den är snarare en anti-berättelse; ett polisförhör uteslutande intresserat av fakta. Varje hotelse, varje mord, varje dramatisk incident startar i en scen och tar slut i nästa. När "Black Mass" är över känns det som att ha sett en hel TV-serie ihopklippt till en tvåtimmarsfilm. Den stegras inte gradvis mot ett crescendo, utan marscherar rytmiskt förbi, som avsnitt efter avsnitt i återberättandet om en brottskarriär. Jag rycks aldrig med i denna marsch. Den är liksom inte min melodi.

När nätet sluter sig om Bulger efter alltför lång tid, är det förmodligen för att han behandlat sina medmänniskor så fruktansvärt illa under alltför lång tid. Detta framkommer gradvis; fler och fler visar sig redo att hänga ut honom. Vad som däremot inte framkommer är varför de inte från första början sålde honom, eftersom han hela tiden framstod som vedervärdig, oberäknelig och livsfarlig för vem som helst. 

Filmen har en känslokyla som gör den svår att följa på ett emotionellt och rent mänskligt plan. Allt som är kvar är den analytiska tanken, och den vill inte gärna röra sig i detta fördömda Boston, där vinden drar kallt och du gör bäst i att inte möta någons blick, utav fasa för vad andra kan läsa in i den och vad konsekvensen kan bli. Jag försöker tänka på "Black Mass" men där finns ingenting för mig att hämta.

Vill du se Johnny Depp som du aldrig har sett honom förr, så kan jag rekommendera "Black Mass". Han utstrålar ren illvilja filmen igenom, och är i sig filmens enda behållning. Du kan bl.a. hyra den på Plejmo. Men för bättre och liknande gangsterrullar kan jag istället rekommendera "Maffiabröder" eller "Once upon a time in America" eller varför inte TV-serien "Boardwalk Empire".

Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd (2005)

När jag nu har nått halvvägs genom mitt "Stjärnornas krig"-maraton, står det mig fullständigt klart att detta är fel väg. Episod ett till tre är inte bara undermåliga i sig. För det första förvränger de vår bild av de klassiska figurer som sedan följer oss in i originaltrilogin, episod fyra till sex. För det andra komplicerar de handlingen för kommande filmer, som innan var enkla nog för en sjuåring att begripa. För det tredje röjer de ett antal hemligheter och förstör dramatiken inför fortsättningen. Det här är väl mest ett problem för oss "Star Wars"-puritaner som växte upp med originaltrilogin, men det går inte att bortse från.

Mitt råd till dem som aldrig sett någon av filmerna, eller som vill visa dem för sina barn eller någon bekant; börja med episod sju, "The Force Awakens". Den håller jag som den bästa "Stjärnornas krig"-filmen och bästa inkörsporten för nytillkomna. Blir du eller vederbörande sugen på mer - se episod fyra, fem och sex i tur och ordning. Om suget är kvar, vänta till nästa film. Strunta i episod ett till tre. Ingen blir klokare av dem, och som separata filmer är de skräp. Måste du ändå se dem, så se dem sist.

Ja, jag känner ganska starkt inför det här.

"Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd" är nästan plågsam att skriva om, eftersom den äntligen har "rätt" handling, och ändå inte duger. Läget är som följer: Klonkriget rasar för fullt i galaxen. Separatisternas droidarmé för en hård kamp mot republikens armé av klonade stormtrupper. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) har republiken i sin hand som tillförordnad envåldshärskare, och på motståndarsidan gör general Grievous (med röst av ljudteknikern Matthew Wood) och Count Dooku (Christopher Lee) allt för att bryta sig loss.

Men allt det där är bara en kuliss för det verkliga dramat, vars utgång verkar avgöra hela galaxens öde - kampen om den unge Jedi-riddaren Anakin Skywalkers (Hayden Christensen) lojalitet. Han är en slags Kristusfigur; i "Det mörka hotet" fick vi lära oss att han kom till världen genom jungfrufödsel, och inom Jedi-orden kallas han "Den utvalde". Inte undra på hans labila sinnestillstånd. Han är en cocktail av hybris, barmhärtighet, arrogans, ömhet, vrede och kamratlighet. Det är som om man påbördat honom att bli en metafor för hela världens rådande själstillstånd. Nu ska han dessutom själv bli far.

Tidigt i "Mörkrets hämnd" bekänner Palpatine till slut färg som Sith-lord och börjar anförtro sig åt Anakin. Han utnyttjar den unge Jedi-lärlingens förbjudna, hemliga äktenskap med Padmé Amidala (Natalie Portman) för att komma honom nära. Jedi-rådet anar oråd, och försöker övertala Anakin att spionera på överkanslern. Palpatine försöker med det omvända. Anakin är kluven. Han drömmer hemska drömmar om sin hustrus annalkande död. Palpatine hävdar att han kan rädda henne. Hoppet står till Anakins mentor Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor). Kan han övertala sin adept och gode vän att stanna på rätt sida Kraften?

Står Galaxen inför ett paradigmskifte i maktbalansen mellan gott och ont eller?

Jag gillade "Mörkrets hämnd" skarpt när jag först såg den på bio, delvis på grund av att den hade några bra scener, delvis på grund av den faktiskt hade det driv som saknades i "Klonerna anfaller". Actionscenerna är fler och målet glasklart. En riktig konflikt börjar utkristallisera sig. Dessutom är Christensen bättre i rollen som Anakin. Syftet med hela prequel-trilogin var från start att skildra Anakins bakgrundshistoria, så när jag summerar handlingen till "Mörkrets hämnd" står det klart att George Lucas (manus och regi) äntligen hittat rätt.

Tyvärr är det för sent. Krönikan börjar för tidigt i "Det mörka hotet", fastnar i ett romantiskt limbo i "Klonerna anfaller", och avbryts just som den tar fart i "Mörkrets hämnd". Den spenderar för lite tid på Anakins avgörande vänskap med Obi-Wan, så att vi inte kan förstå och känna den själva, och kan inte sörja den när den är på väg att ta slut. Inte heller kan vi känna kärleken mellan Anakin och Padmé, som är så illa skildrad att ingen skildring alls hade varit bättre. Och över allt ligger den intergalaktiska politiken som en våt filt. Med andra ord försvinner berättelsen om Anakin i den plottriga berättelsen om hans omvärld. Hans psyke är och förblir en gåta, och som en följd kan vi inte förstå hans häftiga skiftningar i lojalitet. Så även om vi kan se den, så kan vi inte dela denna resa med honom.

Vad som låter bra på papperet misslyckas alltså i utförandet i nästan alla avgörande scener. Har du inte sett "Mörkrets hämnd" ska jag inte avslöja vilka och hur, men säg så här: Det är en besvikelse att en film som spenderar så många scener på manipulation inte kan sälja den totalvändning som kommer sent i filmen. Den kommer för plötsligt, blir oförtjänt drastisk och ger oss en avsmak att bära med till nästa trilogi.

Filmen är också skyldig till att cementera hjältarna i Jedi-orden som stela, trista och inkompetenta. Jedi-orden påminner om en sekt; en strikt, kvävande institution som kräver total lydnad, mitt i ett samhälle som strävar efter att vara demokratiskt och gott. Av någon anledning måste en Jedi utöva total återhållsamhet, därav det förbjudna i Anakins och Padmés äktenskap. Jag är säker på att George Lucas ville nyansera sin godhet lite och hävda att man bara kan nå den genom vissa uppoffringar. Nu gav han tyvärr inte sin ondska samma behandling. Det blir till dubbel förlust för oss i publiken, eftersom det redan är svårt nog att hitta någon att bry sig om i denna opera.

I stort sett alla privata konflikter löses genom läckert koreograferade dueller med ljussabel. Dessa varierar kraftigt i kvalitet, och de som utkämpas av riktiga skådisar och stuntmän är undantagslöst mycket bättre än de som är gjorda i dator. Den stora finalen, duellen alla vi "Stjärnornas krig"-kännare längtar efter, börjar med rätt hetta, men pågår så länge att det till slut verkar som om de vill imponera på - snarare än att hugga ned - varandra.

Den älskade Jedi-äldsten Yoda (med röst av Frank Oz), mäktigast av de mäktiga, började sitt liv på filmduken i "Rymdimperiet slår tillbaka" som en extremt välgjord docka. Han har nu blivit en datoranimation, och med det kommer det oundvikliga - han känns inte som en del av den övriga världen vi ser på skärmen. Det förtar inte bara det visuella intrycket, det är svårt för de andra skådespelarna att agera naturligt -- prova själv att interagera med en tennisboll på ett snöre framför en greenscreen -- när personen de spelar mot inte finns på plats. Och när animatörer ska skildra mimik går de nästan alltid för långt. Om en riktig skådespelare hade agerat som Yoda gör i vissa scener, hade han blivit sågad för sitt överspel.

Lucas verkar inte känna sina skapelser såsom vi andra känner dem. När Yoda utbrister i ett "Hyy-yah!" och börjar flänga runt med sin ljussabel klingar det falskt. Än mer så när Palpatine gör detsamma. Dessa figurer går inte ens att föreställa sig med ljussabel, men det berättade ingen för Lucas. När Yoda i en kort scen råkar på den välkända Wookien Chewbacca på Kashyyyk är det helt osannolikt. När Anakin inleder filmen med att inför en rymdbatalj hävda: "Det är nu det roliga börjar!" ljuger han så det sjunger om det; den Anakin vi känner skulle aldrig uttrycka sig så. Dessutom är "roligt" inte den förväntning man vill inlemma i den publik som ska se "Mörkrets hämnd".

Mot slutet får berättelsen bråttom att anknyta skeendet till vad som komma skall i episod fyra - "Nytt hopp". Detta sker närmast mekaniskt, helt utan något dramaturgiskt flyt. En far hit, en annan far dit, för att det ska vara så. Detta illustrerar egentligen problemet med prequels i gemen. De är bakbundna av vad som måste hända i filmens framtid. De kan sällan överraska oss, eftersom de har så många förpliktelser mot story, karaktär, mytologi, värld. Och fansen. Glöm inte fansen. 

De skådisar som klarar sig genom hela trilogin med hedern i behåll är Ewan McGregor och, i viss mån, Ian McDiarmid (i hans fall går någonting överstyr mot slutet). I McGregors fall är det en arbetsseger efter tre filmer av träig dialog och otacksamt fajtande. Han lyckas kanalisera sin "efterträdande föregångare", Alec Guinness, på så sätt att övergången sker sömlöst. Att Hayden Christensens tolkning av Anakin skulle knalla omkring i Darth Vaders kostym i kommande filmer finns helt enkelt inte på kartan. Stackars Natalie Portman fick se sin Padmé genomgå en resa från heroisk frihetskämpe i inledningen av "Det mörka hotet" till fullfjädrat våp i slutet av "Mörkrets hämnd". Hon har i efterhand sagt att dessa filmer var nära att förstöra hennes karriär. Jag kan förstå det.

"Mörkrets hämnd" kommer alltid vara "Stjärnornas krig-filmen jag önskar jag gillade mer", eller kanske snarare "filmen jag önskade vore bättre". Den är nästan omöjlig att bedöma som enskild film. Den bär ett ohanterligt arv från episod ett och två, och kastar en oönskad skugga över de kommande episoderna. Lucas lade manken till denna gång, och hans film är inte dålig i teorin, bara i praktiken. Jag är säker på att han gjorde sitt bästa, men det var inte gott nog. Vad som väntar härnäst är förstås någonting mycket, mycket mer glädjande. Det var länge sedan jag såg originaltrilogin, men jag vet att jag älskar den, och när jag tänker på vad den mynnar ut i får jag rysningar av... välbehag. 

Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller (2002)

"Star Wars: Episod II - Klonerna anfaller" är den enda "Stjärnornas krig"-film som jag aldrig har gillat, inte ens efter första försöket på bio. Till och med den allmänt avskydda "Det mörka hotet" (episod 1) hade i alla fall - eller hade åtminstone ett försök till - energin och lekfullheten som hör "Stjärnornas krig" till. Som bioupplevelse var den helt okej. Men "Klonerna anfaller" var redan från början det tråkigaste, segaste och mest osammanhängande kapitlet i detta rymdepos. Den har inga definierande ögonblick, ingenting att lägga på minnet, och inför denna titt var det som om jag såg handlingen för första gången.

"Klonerna anfaller" är alltså filmen där George Lucas (manus och regi) till slut låter sitt fantasiuniversum "mogna". Den är mörkare i tonen. Han skildrar galaxen som ett politiskt drama, och han skildrar individernas moraliska ställningstaganden som velandet mellan ambitioner, drivna av privata känslor och högre ideal. Vi får även en fullfjädrad "romans". Jag får känslan att Lucas siktade på att ett drama av samma kaliber som "Jag, Claudius". Resultatet blev närmare dagsåpan "Days of our Lives". Det blir plågsamt tydligt att han inte kan hantera kärlek. Inte heller behärskar han dialog.

Problemet är att filmen till stor del består av just dessa ingredienser. Tio år har gått sedan första filmen. Handlingen börjar med ett mordförsök på senator Padme Amidala (Natalie Portman), som lämnat sin post som drottning på Naboo för att spela en större roll i galaxens senat. Till undsättning kommer Jediriddaren Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) och hans lärling Anakin Skywalker (Hayden Christensen).

Ani, som han kallas, är numera en ung man och möjligen den som enligt profetian "skall återföra balans till Kraften". Vad nu det betyder. De övriga Jediriddarna är osäkra på den unge, otålige Anakin. Hans framtid är svår att utläsa, och han visar tecken på bristande karaktär - sådant som kan leda till "den mörka sidan".

Samtidigt, på högre plan, håller galaxen på att implodera i ett enormt inbördeskrig. Flera solsystem vill bryta sig ur republiken. Dessa separatister leds av den mystiske greve Dooku (Christopher Lee). Deras agenda är dunkel. Överkansler Palpatine (Ian McDiarmid) försöker förgäves ena galaxen igen genom förhandlingar. Nu måste senaten, eller det som är kvar av den, rösta om de skall skapa en republikens armé under Palpatines direkta kontroll.

Samtidigt misstänker Jedirådet - ledda av Yoda (Frank Oz) och Windu (Samuel L. Jackson) - att den mörka sidan av Kraften börjar influera delar av senaten.

Bla bla bla. Allt detta är precis så tråkigt som det låter.  Dessa scener saknar driv. De är så odramatiskt skrivna och stelt agerade, att de blir närmast omöjliga att följa. Och det är bara början...

Filmen förgrenar sig tidigt i två parallella sidohandlingar. Dels en slags detektivhistoria där Obi-Wan följer spåret efter Padmes attentatsman genom galaxen, dels en romans där Padme och Anakin, som hennes livvakt, börjar hysa förbjudna känslor för varandra. Obi-Wans deckarspår är i stort sett omöjligt att hänga med i. Motivet går förlorat. Frågan återkommer ständigt: Var är vi nu? Varför är vi här? Hur förhåller det här sig till den större konflikten? Hela tiden ligger man steget efter, medan en lyckad deckare förutsätter att man tror att man ligger före berättelsen i tanken.

Romansen är å andra sidan glasklar redan från första bildrutan, och utdragen till olidlighet. Glöm Jar Jar, här är hela filmsvitens lågvattenmärke. Anakin och Padme har inte sett varandra på tio år, och Anakin avslöjar från första stund att det inte gått en dag utan att han tänkt på henne. Verkligen? När de skiljdes var han blott åtta år, och jag blir aningen brydd när jag föreställer mig en så liten pojke med så välutvecklat känsloregister.

Det är en romans i stort behov av nyp i skinkan och annat sånt där snusk. Den sker på närmast diplomatisk nivå, befriad från alla former av känslor. Dessutom ligger ligger den och pyr filmen igenom, skildrat i scen efter scen, för att slutligen blomstra alldeles på slutet. Kemin mellan skådespelarna är obefintlig. Portman ser nästan äcklad ut av Christensen i vissa scener, och vem kan klandra henne? Anakin är påträngande, gnällig, lynnig, i vissa avseenden motbjudande eller rent fientlig. Hans repliker är klyschor. Christensens livlösa porträttering ger oss inget att sympatisera med. Padmes attraktion till honom är obegriplig, men såklart ett måste för handlingen. Så den finns där och under tiden händer ingenting mellan filmen och publiken. Filmens längd är 142 minuter, de flesta av dem helt bortkastade.

Så denna film saknar också det som gör "Stjärnornas krig" så speciellt. De romantiska scenerna inkräktar på deckarspåret och får oss att tappa tråden, och hade gärna fått ske helt utom bild, så att säga. Som någon klyftig snubbe på YouTube menade, så borde denna film istället handlat om relationen mellan Obi-Wan och Anakin, för det är den som ska stå på spel framöver. Det är den som avgör hela galaxens öde. Som det blev är de nu åtskilda nästan hela filmen igenom.

Som vanligt är "Klonerna anfaller" en fröjd för ögat och örat. Obi-Wans sökande för honom från den ena fantastiska miljön till den andra. Ökenplaneter har vi sett förut, men vattenplaneten Kamino är något nytt. Skyskrapeplaneten Coruscant får nytt, "Blade Runner"-inspirerat liv i den enda tidiga actionscenen. Avslutningen utspelar sig på brunklippan Geonosis - också en ny planet - och kompenserar publiken till viss del för det olidliga tempot som ledde dit. Det är här Klonkrigen inleds, med en stor batalj med många laserstrålar i luften.

Det mesta vi ser är datorgrafik. Så länge miljöer och livlösa ting består av datorgrafik fungerar tekniken bra, men 2002 kunde man ännu inte riktigt skapa trovärdiga levande varelser. Ju snabbare de måste röra sig, desto mer spastiska blir rörelserna, som om de saknade tyngd. De ser inte ut som en integrerad del av världen runtomkring. Detta drabbar även den scen som många håller som den bästa, då Yoda vaknar till liv och börjar duellera med sin ljussabel.

Jag måste pliktskyldigt nämna klassiska biroller som C3PO (Anthony Daniels) och R2D2 (Kenny Baker - ja, det sitter en liten människa i skalet). De fanns även med i ettan, då liksom nu för att förankra "Stjärnornas krig" som universum och överbrygga gapet mellan de gamla och nya filmerna. Särskilt stor roll spelar de inte. Jango Fett (Temuera Morrison) är en ny figur, som finns med bara för att ge en bakgrund åt originaltrilogins populäre Boba Fett. Det är en helt poänglös sidohistoria, som förstör mystiken kring honom.

Egentligen har jag mycket mer att skriva, men jag måste börja avrunda denna text innan jag blir lika olidligt långrandig som filmen jag recenserar. Dessutom har jag inte mycket att säga om nästa film, så jag måste spara mig.

Som du förstår håller jag episod två som den sämsta, vilket överraskar mig något. Men det skulle inte röra mig i ryggen om någon håller "Det mörka hotet" eller "Mörkrets hämnd" (episod tre) som sämre. Det är en smaksak, kanske en fråga om humöret för dagen. För mig faller "Klonerna anfaller" till slut på sin överdrivna, oförtjänta seriositet. George Lucas är en underhållare, men iklär sig här rollen som högtravande dramatiker, och den passar honom extremt illa. I och med "Klonerna anfaller" började "Stjärnornas krig" röra sig långt, långt bort från den galax jag växte upp med och dyrkade. Men på horisonten hägrade ett sista tappert försök...

Star Wars: Episod I - Det mörka hotet (1999)

"Stjärnornas krig" gjorde sitt återinträde i min atmosfär i samband med den lysande nya episoden, "Star Wars: Episode VII - The Force Awakens". Jag trodde inte längre att jag kunde bli så upprymd av film, men J.J. Abrams har gjort det omöjliga. Jag lämnade biografen i eufori, som född på nytt, och grubblade på det magiska med "Stjärnornas krig". Det är inte story, inte enskilda karaktärer, tempo, spänning, mytologi, humor, eller dialog i sig, utan hur allt samverkar för att skapa en svåruppnåelig, närmast obeskrivlig lycka. Låt oss kalla den "Kraften". "The Force Awakens" har "Kraften" i ett sådant överflöd att jag blev inspirerad att göra något jag aldrig gjort förut, nämligen att se hela filmsviten i episodisk ordning. 

(För den oinsatte så släpptes episod 4, 5 och 6 först i tur och ordning. Sexton år senare kom episod 1, 2 och 3 och populariserade (uppfann?) begreppet "prequel".)

Så låt oss börja från början. Episod ett går under titeln "Star Wars: Episod I - Det mörka hotet", och även om den fick blandad kritik vid premiären, så råder numera en slags konsensus att det är den sämsta av alla episoder. Folk har spekulerat i orsaken, och dragit en mängd smarta slutsatser. Själv ids jag inte vara så intellektuell utan nöjer mig med att konstatera att den helt enkelt saknar "Kraften". Men om inte annat så ser den ut och låter som en "Stjärnornas krig"-film, och är väl i mina ögon - om än knappt - värdig att bära dess baner. Vi ska inte förringa det fantastiska jobb som ligger bakom det vi ser och hör.

Storyn - som rör mörka hot och direkta storkonflikter - är inget märkvärdigt, men har den någonsin varit märkvärdig i "Stjärnornas krig"? Här börjar det med den giriga handelsfederationen, som belägrar planeten Naboo efter tjafs om beskattning. Drottningen (av hela planeten?), Amidala (Natalie Portman), vädjar efter hjälp. Överkansler Valorum (Terence Stamp) skickar i hemlighet två Jediriddare att reda ut saken, helst fredligt men med våld om så krävs. Vilket det givetvis gör, när handelsfederationen visar sig vara ivriga att invadera. De båda jediriddarna, Qui-Gon Jinn (Liam Neeson) och Obi-Wan Kenobi (Ewan McGregor) blir motvilliga hjältar i en kamp mot knussel, lögn och förtal.

Och så vidare. De båda riddarna skaffar sig en liten skara medhjälpare, bestående av skämtaren Jar Jar Binks (Ahmed Best), drottning Amidala och hennes lilla stab, och så småningom - när de nödlandar på den främmande ökenplaneten Tatooine - den lille gossen Anakin Skywalker (Jake Lloyd). Anakin ska så småningom bli starten på en av filmhistoriens mest problematiska - närmast Shakespeare-artade - familjeförhållanden, som pendlar mellan godhet och ondska i generation efter generation. Men mer om det i framtiden. 

Mycket har sagts om färglösheten hos denna lilla skara mänskor, och jag kan bara instämma. Allt de talar om rör situationen de befinner sig i, eller världsläget, eller den mystiska "Kraften" - själva "Stjärnornas krig"-mytologins variant på magi. Sättet de levererar sina repliker tyngs av stundens allvar, och här finns inget spelrum för lite "dirty pillow talk" eller nåt i den stilen. Hur de är som människor verkar helt oväsentligt. Det känns lite som att följa kungahuset när de vet att de är filmade.

Det tröttsamma politiska käbblet fanns aldrig i de gamla filmerna, utan började här och tog hela "prequel"-trilogin till gisslan. I "Det mörka hotet" är det ännu i sin linda, och därför känns denna film lite mer äventyrlig, oskuldsfull och rättfram än sina två efterföljande syskonfilmer. Man kan väl säga att det goda humöret ännu segrar över allvaret i denna första film. Men om Jar Jar Binks var det som krävdes så känns det som en pyrrhusseger.

Jar Jar kan ingenting och går de andra konstant på nerverna. Jag kan förstå dem. Han är amfibiemänniskan, seriefiguren, undantaget som bekräftar regeln, den ende som har någon form av karaktär. Och vilken karaktär sen! Allt som saknas hos de övriga har George Lucas (manus och regi) istället proppat ned i en och samma roll som en slags eftertanke. Jar Jar är en kakofoni av karaktärsdrag, och upphov till massor av Slapstick-skämt, det ena tråkigare än det andra. Han är det starkaste beviset på George Lucas erkänt dåliga smak. Som en god vän sa: "Han borde bli ett begrepp inom filmbranschen, om han inte redan blivit det!" Det lustiga är att han helt saknar betydelse för handlingen. Man hade utan större besvär kunnat stryka honom ur historien, vilket gör att jag tror att han bara var just det - en eftertanke, ett botemedel mot deppighet. Se bara på vilket sätt han gör entré. 

Lucas gjorde inte samma misstag med episod 2 och 3, utan strök honom nästan helt. Inte för att det hjälpte mycket.

Den överlägset bästa scenen kommer efter ungefär en timme, och det är det hisnande podracet. Här måste Anakin delta i en farttävling på liv och död. På spel står både hans egen frihet från slaveri, och Jediriddarnas möjlighet att ta sig från planeten de nödlandade på. Hela scenen är som en kortfilm i sig, och är helt utan betydelse för den större handlingen. Ändå är den filmens stora behållning. Ljuddesignen och datoreffekterna står här i en klass för sig. Varje pod har ett eget, distinkt motorljud som gör att man förvånansvärt enkelt hänger med i virrvarret av maskindelar som flyger än hit, än dit.

Men det är inget gott tecken när man letar i detaljerna efter någonting att berömma. I övrigt kan jag nämna Ian McDiarmid, som spelar senator Palpatine som om han inte gjort annat sedan "Jedins återkomst". Även Liam Neeson är lyckad - jag menar, vilken skådis kan yttra repliken "Hans celler har den högsta koncentrationer av midi-klorianer jag sett i en livsform." och mena det? Svaret är att Neeson kan. Har han månne världens högsta lägstanivå? Hans buttra framtoning gör att han verkar oförmögen att låta falsk. Han är en sorgligt underutnyttjad hjälteskådis bland dagens storfräsare till regissörer.

Övriga skådespelare känns obekväma i sina repliker. Deras rörelser är manierade och ibland ser de ut som om de helst vill vara någon annanstans, som i fallet Shmi Skywalker, Anakins mamma, som spelas av stackars Pernilla August. Scenen där hon skall skiljas från sin son för en lång tid framöver känns som ett svalt, formellt farväl, när en enorm separationsångest hade varit naturlig. Men August har i andra, mer välskrivna roller på annat håll i galaxen, bevisat hur duktig hon är.

Ju längre filmen lider, desto mer börjar den småskaliga konflikten växa, och intensifieras, och till slut börjar det luta åt fullskaligt krig. Dessutom träffar Qui-Gon och Obi-Wan på den visuellt slående, mystiske Sith-lorden Darth Maul (Ray Park) (lika härligt underutnyttjad som originaltrilogins Boba Fett). Så i slutet börjar konflikterna förgrena sig in absurdum, och slutstriden pågår på fyra håll samtidigt. Detta är vansinne. Varje gren har ett helt eget tonläge, helt oförenligt med de övriga. När Lucas och hans klippare måste hålla alla bollarna i luften tappar de slutligen allt. En väldigt dramatisk scen, där någon dör, förbyts i en "humoristisk" scen där Jar Jar långt därifrån klantar sig. Kanske gjorde George Lucas här parodi på slutstrider. Jag tror dock inte han har den ironiska ådran i sig, och om han har det skulle han nog välja ett annat forum än sitt älskade "Stjärnornas krig" att låta den komma fram.

Det är synd, för en av dessa grenar - den som involverar Jediriddarna - är otroligt skickligt iscensatt. Här finns den dramatiska tyngd som Lucas via filmens dialog menar finns där hela tiden. Men när han alternerar detta med Jar Jars pajaskonster och Anakins ironiska rymdfärd blir det inget av den dramatiken. Jorden är liksom inte bördig för sånt.

Slutet sammanfattar väl problemet med hela filmen - så fort något är på väg att fungera, kommer något annat i vägen. "Det mörka hotet" saknar alltså "Kraften". De olika beståndsdelarna samarbetar inte, de snarare motarbetar varandra. De få scener som faktiskt är bra omintetgörs av att de inte spelar någon roll, eller att de omgärdas av det dåliga som föregår eller kommer efter.

George Lucas uppfann mer eller mindre "det alternativa universumet" som helhetsupplevelse på film, och för det förtjänar han vår eviga tacksamhet. Det har nu blivit vardagsmat. Som Roger Ebert konstaterade i sin berömmande recension av "Det mörka hotet", så är vi numera så bortskämda med unika visioner på film, att vi kräver mer än bara det audiovisuella. Vi har lärt oss att tänka till också, somliga av oss mer än andra, och vi har lärt oss att tänka snabbt och cyniskt. Så när våra känsloupplevelser av "Stjärnornas krig" kollras bort, är vi snabba på att förstå varför och med syrliga ordalag kräva bättring.

När Lucas presenterade sitt universum för oss mellan åren '77-'83 var det helt nytt för både honom och publiken. Det var sagolikt. Vi häpnade och svalde allt vi såg med hull och hår. Under åren som gick till "Det mörka hotet" hade premiär växte denna skapelse i Lucas egna tankar. Nya världar tillkom, befolkade av nya figurer och fyllda med nya miljöer. Han gav dem en sammanhängande historia, och fyllde den med nya äventyr. Det blev en hel mytologi.

Tyvärr fick vi inte vara med i processen. När jag återvände till biograferna förväntade jag mig mer av vad jag mindes - det äventyrliga, det hisnande, det spännande, det roliga. Kraften, goddammit! Vad jag fick var någonting mer ambitiöst, mindre intressant, och vad än det var, lyckat eller misslyckat, så var jag i alla fall inte med på noterna. Dramatiken, tyngden - ja, allt det där genomtänkta - fanns bara i Lucas huvud. Besvikelsen fanns i mer än bara mitt.

Tre män och en liten tjej

Varför tror mitt Netflix att detta är filmen som kommer att få mig att välja tjänsten en månad till?

Inju - The Geisha Killer (2008)

Eller som den heter på sitt originalspråk: "Inju, la bête dans l'ombre". Jo, det stämmer - trots att den utspelar sig i Japan, är filmen fransk. "Inju - The Geisha Killer" skildrar ett slags försök till erövring/förståelse av ett främmande folk, med fredligt uppsåt, som slutar i blodig tragedi. Den är erotiskt laddad, har snårig deckarintrig, övertygande rollprestationer och en respekterad regissör (Barbet Schroeder). Succén borde varit given, men uteblev helt, och åtminstone jag hade aldrig hört talas om den förrän den dök upp på Netflix häromdagen.

"Inju - The Geisha Killer" är en slags metadeckare, ungefär som "Scream" är metaskräck. Med andra ord är den en deckare om en deckarförfattare, och om möjligt existerar den i några sådana lager till. Genren i sig hamnar under lupp och några av dess konventioner kommer till uttryck under filmens gång.

Som varje god deckare utmanar den åskådarens intellekt. Den vill få dig att gissa, och den vill luras, och huruvida du gillar den beror helt på om du accepterar att filmen lurar dig, oavsett syfte. Eller om du genomskådar den, kan du gilla den ändå? Svarar du "nej" på båda spelar det ju ingen roll hur bra den är, och då är "Inju - The Geisha Killer" förmodligen inte filmen för dig.

Handlingen kretsar kring Alex Fayard (spelad av Benoit Magimel). Han är en subtilt kaxig, charmigt självsäker och lagom arrogant författare bakom en rad bästsäljande deckare världen runt. Särskilt stor är han i Japan, varifrån hans stora idol, den mystiske Shundei Oe (möjligtvis en pseudonym), kommer. Oe har blivit ökänd för sina extremt magstarka intriger där kvinnor faller offer för brutala mördare, och där ondskan alltid segrar i slutet. Författaren själv är det ingen som har sett. Det groteska, Munch-artade självporträtt som pryder bokryggarna är enda ledtråden till hans identitet:

Fayard hyllar idolen genom att låna och vidareutveckla hans stil och teman. När han blir inbjuden till ett japanskt TV-program ser han chansen att äntligen få träffa sin förebild. Oe, å andra sidan, verkar se Fayards framgångar som en krigsförklaring, och börjar skicka hotfulla meddelanden till sin konkurrent. Och det ska visa sig att hans sjuka fantasier verkar komma från en lika störd personlighet. Fayard, och alla i hans närhet, svävar plötsligt i livsfara.

Vår hjälte träffar och förälskar sig i geishan Tamao (Lika Minamoto), som verkar vara Oes tilltänkta offer. Hans privata efterforskningar (man får helt enkelt finna sig i att hjältarna i såna här historier aldrig kontaktar polisen) rörande Oes sanna identitet och motiv för honom allt djupare ned i en ond spiral av mord och lögner.

Mina medtipsare på Filmtipset.se hävdar skrytsamt att det var en enkel match att förutse den skyldige. Normalt sett brukar jag kunna vara lika kaxig, men jag måste vara ringrostig i mitt filmtittande, för jag blev helt tagen på sängen av alla vändningar i intrigen. Det är ett beröm, men så mycket mer av den varan kan jag tyvärr inte ge.

"Inju - The Killer Geisha" är, bland mycket annat, ganska uppenbart en skildring av "den manliga blicken". Men i det sökta och smarta slutet hamnar den på en platå av "meta" för högt, där våra förväntningar som publik och vår egen blick börjar ifrågasättas. Problemet är att jag var ombord på hela idén redan från början, och att det överrumplande slutet snarare vände mina sympatier bort från allt vad filmen är och har - trots att jag inte förutsåg det. Filmen är så "smart" att den dribblar bort sig själv.

Eftersom jag inte vill avslöja för mycket kan jag inte bli mer detaljerad än så. Sci fi-filmen "Ex Machina" löste samma problemställning på ett bättre och prydligare sätt utan att göra subjektet till nåt slags monster.

Du ser den som sagt via Netflix, och om du är en deckar-"completionist" (vi behöver en bra svensk översättning av detta ord!) som vill se allt har du inget annat val än att se "Inju - The Geisha Killer". Om inte kan jag bara rekommendera den till folk som sett allt det intressanta och börjat harva i det basala, livsuppehållande utbudet av skräpkultur. Den vill vara en habil deckare och ett starkt ställningstagande för några av våra objektifierade medmänniskor, och lyckas till hälften.