American Splendor (2003)

"American Splendor" är biografin om den tvångsmässigt självbiografiske författaren Harvey Pekar, som gjorde en serietidning med samma titel. "Temat handlar om att hålla sig vid liv, hitta ett jobb, skaffa sig en livspartner, ha någonstans att bo, hitta ett kreativt uttryckssätt", som han själv beskrev det. Det må låta enkelt eftersom det ligger så nära verkligheten, men är svårt att göra tilltalande av samma anledning. "American Splendor" blev en måttlig framgång och publicerades under drygt 30 år.

Filmen om honom lyckas kapsla in sitt omfattande, existentiella ämne i en drygt 90 minuter lång historia. Jag har svårt för biografiska filmer eftersom de ofta är så ängsliga för att skildra psykologin hos huvudpersonen, men "American Splendor" tar sig an det mest osmickrande hos Harvey, och finner en slags värdighet i det ovärdiga. Harveys knep är att vara ärlig och skoningslös, både mot sig själv och mot andra. Trots allt är våra misslyckanden en fundamental del av vår mänsklighet, vilket kanske är varför vi har så svårt att glömma dem.

Första scenen i "American Splendor" skildrar hur en ung Harvey försöker sig på "Trick-or-treat" på Halloween 1950. Hans kompisar föreställer superhjältar, medan Harvey är sig själv.  Huruvida denna episod verkligen ägde rum låter vi vara osagt. Det viktiga är vad den symboliserar. De får godis medan han får gå hem tomhänt, och på så vis föds nån form av antagonism mot det populära och det framgångsrika.

När Harvey växte upp var serievärlden till för barn - med just superhjältar och sånt där - och sågs som ett förstadium till att läsa "riktig" litteratur. Det roliga är att Harvey själv var beläst och inspirerades av just riktig litteratur, såsom James Joyce och Henry Miller, och såg en outnyttjad potential i serietidningen som konstform. Superhjälteserier är svartvita, konventionella och handlar om simpla ideal som kolliderar. De målar upp vad och hur vi vill vara, ideal som vi omöjligen kan uppnå, medan "vanligt liv är rätt komplexa grejer". Han hade den goda turen att vara vän med Robert Crumb (i filmen spelad av James Urbaniak), en av tidernas främsta serietecknare, som fick ta del av och gick med på att illustrera hans manus. Och så tog serieprojektet fart.

Vem var Harvey? Jag skriver "var" eftersom han sorgligt nog gick bort 2010 på liknande sätt som Heath Ledger, med en dödlig cocktail av olika mediciner. Jag behöver väl knappast skriva att hans död inte rönte samma uppmärksamhet. Hela livet levde han i Cleveland, knappast nöjd, men inte heller tillräckligt missnöjd för att vilja flytta bort. Han såg inte mycket ut för världen, men överraskade med cynisk slagfärdighet så fort han öppnade munnen. Han var en typisk betraktare snarare än deltagare i tillvaron. Vad han såg var så hopplöst absurt att det roade honom. Tendensen att vråla ut sin frustration gjorde att hans röst blev instabil; att tala genom serieförfattandet lindrade de problemen.

Han växte upp som ett av få vita barn i en svart stadsdel av Cleveland. Därför blev han något av en udda fågel och fick ta emot en del stryk. Han såg på tillvaron genom ett perspektiv i underläge. Genom filmen märker man att han identifierade sig med andra i samma situation, och avskydde dem som gjorde sig lustiga på deras bekostnad. "David Letterman är en nedlåtande kille", som han sade om den populäre programledaren. När man ser klippen från programmen där Harvey medverkar är det svårt att säga emot.

"American Splendor" grumlar barriären mellan verklighet och porträtt. Harvey Pekar som seriefigur var tätt sammanbunden med den verklige Harvey, och det som hände den verklige inspirerade vad som hände den fiktive. Regissörerna (Shari Springer Berman och Robert Pulcini) blandar på samma sätt verklighet, tecknat och fiktion, där Paul Giamatti fick ett genombrott som den fiktive Harvey samtidigt som Harvey själv deltar mellan varven och ramar in filmen med sitt berättande. Ibland syns de i bild samtidigt och vi får chansen att jämföra verklighet och fantasi. Inte mycket skiljer dem åt.

Hope Davis spelar Joyce, seriefantasten som blir Harveys tredje hustru. De dras till varandra mer av uppgivenhet än attraktion. Båda avskyr konventionell dejting. Deras många brister har sänkt standarden så till den grad att de nöjer sig med vem som än vill ha dem. "Jag trodde jag träffade en man med humor", som hon säger. Men Harveys humor finns i omgivningen. Han upptäcker den, men uppfinner den inte själv. Trots dåliga förutsättningar höll förhållandet livet ut. Hemligheten? Vem vet. Kanske finns svaret i serierna,  eller kanske tog Harvey med sig hemligheten i graven.

Människorna runt Harvey och Joyce blir också till figurer i hans serier. Trots att de ibland driver honom till vansinne, så verkar han hysa stor tillgivenhet för dem. En del av dem hade varit enkla måltavlor för lyteskomik. Tag till exempel Toby (Judah Friedlander), en självdiagnosticerad "neörd" med ett ofrivilligt självförlöjligande sätt att tala. 

Jag skrattar inte åt honom på grund av hur han är skildrad, utan för att en människa som Toby aldrig tillåts bli någonting annat än en driftkucku i världens ögon. När han, under en provsmakning av gelébönor, ber Harvey om råd för att tackla ensamheten, sitter Paul Giamatti i bakgrunden och håller på att kvävas av förbjudet skratt. Jag vet att han vet att det är fel, fel, fel, för jag sitter ju själv och skrattar högt. Skillnaden är att ingen kan höra mig. 

Filmen glider fram och åter mellan sådana olika ambivalenta tonlägen, mellan dokumentär och spelfilm, och redovisar de viktigaste hållpunkterna i hans liv, de som förmodligen finns skildrade i serietidningen. Skildringen är tillräckligt udda för att väcka läslust, och innehållet sparsmakat nog att inte förta upptäckarglädjen. "American Splendor" passar anspråkslösa iakttagare och alternativa grubblare, och kanske då framförallt de som ännu inte upptäckt dessa egenskaper hos sig själva. Trots att det håller på att förändras, så representeras de besvärande sällan i dagens populärkulturella klimat. Vanligt liv är uppenbarligen för komplext för de stora bucksen.

"American Splendor" klamrar sig fast i det allmänna utbudet, högst välförtjänt, trots att 13 år har gått sedan premiären. Nu finns den att se via HBO Nordic och Plejmo. Jag upptäckte att den finns gratis på YouTube också, om än otextad och i sämre kvalitet. Väljer du den versionen får du leta upp den själv, och skylla dig själv om du inte gillar den fullt så mycket som du har potential att göra.

***

Härnäst kommer jag att se "Creed", den senaste filmen om Rocky Balboa. Jag vet inte så mycket mer om den än att Rocky agerar tränare åt Apollo Creeds son, att filmen rent allmänt är lyft till skyarna, och att filmbolaget lyckades lobbya Sylvester Stallones skådespelarinsats så väl att han Oscarsnominerades för bästa biroll. Tro det eller ej, men han har faktiskt gjort riktigt bra rollprestationer tidigare under karriären, så det kan säkert vara välförtjänt. "Creed" tänker jag hyra på Plejmo. 

Snart och därefter

Problemet med att skriva är att det är så lätt att sluta. Problemet med ett uppehåll är att det är så lätt att upprätthålla. Kombinera dessa problem och man får ett tredje: När man väl slutat, tror man att man aldrig kan börja igen. Det känns som om förmågan är borta för alltid. Med det sagt är det dags för mig att återkomma till filmens värld och skrivandet därom. Med semestern i antågande hoppas jag få mer tid, men så brukar inte vara fallet. Vi får se. Se detta inlägg som en ansats och en spark i baken.

De senaste månaderna har jag ägnat mig åt något mer ointressant än film: livet. Det gick väl sådär, ungefär som det alltid gjort. Så mycket kan jag säga om livet, att det är inte som på film. Här finns inga historier. Man måste hitta på dem själv; forma dem i skallen utifrån vad små inspirationer man kan hitta. Början och slut får du sätta själv, för i livet går allt i cykler. Dagar blir till veckor blir till månader till år, och så börjar allt om igen. Somliga uppskattar det, andra kvävs långsamt. De flesta reflekterar inte över det. Oavsett vilket; om du bryter en cykel faller du in i en ny. Om den är bättre kan du fira, är den sämre får du sörja. Mest troligt är den ungefär likvärdig med vad som varit. Förändringen är oftast minimal.

Varifrån denna melankoli kommer vet jag inte. Allt jag kan säga är att det är helg och jag lyssnar på spellistan "Coffee Table Jazz" på Spotify och dricker kaffe, att det regnar ute, att jag är småförkyld och att omständigheter har en förmåga att påverka min sinnesstämning. Stämmer inte det även på dig? Det som kanske skiljer oss åt är att jag faktiskt trivs så här. Situationen har en egen skönhet som gör mina tankar är lediga och behagliga. Jag kan göra vad jag vill, om så bara för en dag, och just nu vill jag sitta här och skriva.

Mitt nästa inlägg blir en recension. Och för att göra saken enkel för mig, ska jag börja med något nytt: Jag ska sist i varje text hädanefter skriva vad nästa text ska handla om. Det gör att jag slipper fundera "Skall jag skriva om denna?" medan jag sitter och ser en film. Det ger även mina anonyma följare, om jag har några (trots min inaktivitet har jag i alla fall tvåsiffriga träffar dagligen), möjlighet att se filmen innan, bilda sig en egen uppfattning och protestera mot min.

Så nästa film jag skriver om blir "American Splendor" från 2003, som jag ska nu ska se igen efter ungefär tolv år. Det är en dramatiserad dokumentär om kverulanten Harvey Pekar (spelad av Paul Giamatti förutom i de scener där han själv medverkar) från Cleveland, som är författare till serietidningen American Splendor. Pekar har tagit sitt lynne och gjort det till ett alternativt synsätt på livet - en konstform kan man väl säga. Den jag var vid 24 tyckte mycket om filmen, och jag ser fram emot att se den igen. Filmen är en komedi, fast kanske mest för tänkande, alternativa, betraktande mänskor - sådana kom kan se det absurda i tillvaron och skratta. 

Den distribuerades av bl.a. HBO Films, och finns därför enkelt att få tag på via HBO Nordic. Vill du inte börja prenumerera på HBO Nordic finns den även att hyra på Plejmo (kostar i skrivande stund blott 19 kr).

The Ridiculous 6 (2015)

Jag satt helt ensam i pappas stuga på landet för ett par kvällar sedan. Ute var becksvart, vinden ven och med varje stormby vaknade byggnaden till liv. Det knakade i golvplankorna och när jag passerade ett gammalt skåp gled det oförmodat upp och blottade högar av gamla textilier, redo att när som helst överfalla mig. Jag hade planerat en filmkväll, gärna fylld av skräckfilm, men situationen blev mig övermäktig. Jag fegade ur. Inte ville jag riskera min mentala hälsa för en stunds underhållning. Aldrig i livet; en komedi fick det bli, och en komedi blev det.

Anledningen till att jag berättar detta är känslan av att jag på något sätt måste ursäkta valet - dels av genre, dels av film - eftersom jag ju är fri att välja vad jag vill. Jag har aldrig gillat Adam Sandlers komedier (han är själv medförfattare till denna), de har irriterat mig, men för att bekämpa mörker finns inget bättre än skratt, med irritation eller vrede som god tvåa. Så du förstår, valet av "The Ridiculous 6" var aldrig menat som ett nöje - det var en ren säkerhetsåtgärd.

Jag har inte höga krav på komedier. Några skratt och allt är förlåtet. "Ridiculous 6" fick mig att skratta högt två gånger. Ena gången var när Luke Wilson ropade "Abe!". Andra gången var när Sandlers rollfigur utnyttjade vinden för att bryta sig in på en välbevakad gård. Det var två genuint roliga ögonblick. Ett par till såna och jag hade kunnat ge ett godkänt betyg. Det hade kunnat hända eftersom filmen har en handling, kostymer, smink och effekter, vilket hjälper till att lura mig att jag faktiskt ser på en film.

Nu blev det tyvärr inte så. För att få skratta under "Ridiculous 6" måste du först lida under många outhärdliga minuter. Filmen är helt oförklarligt två timmar lång och oändligt förödmjukande för alla involverade. "Twilight"-fans kanske får något lystet i blicken eftersom Taylor Lautner medverkar. Olyckligtvis för dem spelar han byfåne med tre bröstvårtor. Han, tillsammans med Luke Wilson, Rob Schneider, Jorge Garcia och Terry Crews är halvbröder till Sandler, som själv spelar huvudrollen Vita Kniven. "Spela" innebär i hans fall att imitera Clint Eastwoods röst och inget mer, vilket hade räckt om filmen varit animerad. Nu är den inte det, och Sandlers insats utstrålar ett sånt genuint ointresse att han inte verkar deltaga i filmen.

Handlingen går ut på att Vita Kniven, en vitskinnad man som uppfostrats av indianer, måste rädda sin nyfunne biologiske far (spelad av den alltid sevärde Nick Nolte) som kidnappats av banditer (ledda av Danny Trejo). Under jakten träffar han på halvbror efter halvbror, alla nya bekantskaper med olika mödrar, och tillsammans bildar de "The Ridiculous 6". För att befria pappan måste de svindla till sig pengar genom inbrott efter inbrott. Ingen fara, de stjäl enbart från andra skurkar, så de lär segra på slutet med obefläckad moral. 

Hade Sandler och Tim Herlihy (medförfattare) verkligen velat chockera skulle de gjort ligan till kallblodiga mördare som ändå segrar på slutet. Nu använder de istället komiska verktyg som en åsna med projektildiarréer, inavel, rasistiska stereotyper, underliv och tidelag. Du vet, sådant som var vardagsmat i vilda västern. Humorn spelar på nån slags idé om att vi alla kan förenas i vår minsta gemensamma nämnare - att det vi alla skrattade åt när vi först upptäckte humor, kommer vi alltid att skratta åt. Gör man inte det så är man tråkig. Så säg mig, varför skrattar jag inte? 

Handlingen upprepar sig in absurdum och det finns ingen anledning för filmen att pågå längre än gamla hederliga 90 minuter, som verkar ha blivit gårdagens standard. Två timmar är alltså det nya svarta. En scen, som involverar John Turturro och pågår i nära nog åtta minuter, kretsar kring det faktum att baseball har godtyckliga, krångliga regler. Det låter väl kul? Scener som dessa tar för stor plats och trängs med andra, långa sidostick, tills filmen börjar jaga sin egen svans. Självcensur kan vara otroligt destruktivt, men här hade det varit en välsignelse.

Ville jag filmen väl skulle jag hylla att titeln anspelar på en westernklassiker som "The Magnificent Seven", som i sin tur är en nyinspelning av en av tidernas bästa filmer, "De sju samurajerna". Nu vill jag inte filmen väl, så därför anar jag att någon trendkänslig höjdare på produktionsbolaget Netflix sett att Quentin Tarantino hade filmen "The Hateful Eight" under produktion. Denna trendkänsliga höjdare ville således kapitalisera på detta enligt samma affärsmodell som exempelvis "Scary Movie". Pengarna trillar nu in någonstans, filmbesättningen tar med skam sin lönecheck och lommar iväg, och i någon dunkel korridor någonstans sitter denna trendkänsliga höjdare och håvar in de stora sedlarna. 

Själv sitter jag och inser att jag började se filmen med avsikten att skydda min mentala hälsa, och faktiskt kan ha gjort saken ännu värre. Att skriva en recension av en så imbecill film har vållat mig oförväntat stor huvudbry. Jag känner mig trött och emotionellt urlakad. Man kan bara gå så långt på ren vilja. Skallen värker. Kanske har jag tagit irreparabel hjärnskada.

Hjärnskadad kan du också bli, via Netflix.

The Awakening (2011)

Den duktiga Rebecca Hall porträtterar Florence Cathcart, en ensam kraftkvinna i en värld full av fragila män, i "The Awakening". Hon är en av få ljusglimtar i en mörk och klyschig berättelse om gamla tragedier som hemsöker plågade själar på olycksbådande platser. Här har vi en modern brittisk spökhistoria av klassiskt snitt, som "Skruvens vridning" och "Det spökar på Hill House". Den suggereras till liv i de höstruskiga lantmiljöerna, men spänningen ebbar ut i en rörig handling som bara kretsar kring schabloner och återvunna överraskningar.

Filmen lägger tonvikten på det psykologiska spelet, och är lyckad på det ytliga planet; scenografi, miljöer och foto skapar en attraktiv, trovärdig plats för plågade själar. Men när rollfigurerna känns mer som symboler än verkliga människor, kan det vara ett tecken på att manusförfattarna (Stephen Volk, Nick Murphy - den senare även regissör) skriver om människor vars psyken de egentligen inte förstår sig på. 

Året är 1920, som Florence i sin bok kallar "en tid för spöken" efter några år av världskrig och spanska sjukan. Hon tror inte själv på spöken. Snarare är hon en stolt agnostiker, och har skrivit en storsäljande bok på området. Hon livnär sig på att ertappa och avslöja charlataner, som utnyttjar människors sorg för att kontakta deras nära och kära i andevärlden. 

Trots allt detta plågas hon av sitt eget symboliska spöke, fästmannen som omkom i kriget. Hon bor nu i London, i föräldrahemmet, dit hon har retirerat för att samla styrka till den dagen hon skall orka återvända ut till den verkliga världen och de levande människorna.

En dag knackar gentlemannen Robert Mallory (Dominic West) - en plågad krigsveteran med egna privata spöken - på dörren med ett nytt uppdrag åt henne. Internatskolan för gossar på landsbygden, som han jobbar på, har drabbats av en tragedi; en av eleverna har oförklarligt avlidit. I samma veva började klasskamraterna se ett andeväsen i korridorerna. Skolans föreståndare vill att Florence ska utreda dessa omständigheter innan skandalen blir ett faktum.

Huset var innan ett privat hem med en mörk historia, som involverar ytterligare en pojkes död. På skolans klassfoton kan man år efter år se en suddig gestalt vid kanten av bilden. Florence nekar först, men ändrar sig så fort att man undrar varför hon tvekade, och kommer en kuslig gåta på spåret. Resan skall så frön av tvivel som skall skaka om hennes övertygelse i dess grundvalar.

Hon måste tampas med suspekta män - den hatiske vaktmästaren Judd (Joseph Mawle), den sadistiske läraren McNair (Shaun Dooley), den redan nämnde krigsskadade Mallory - men finner en allierad i barnskötaren Maud (Imelda Staunton). Isaac Hempstead Wright spelar Tom, gossen som blir kvar när alla andra åker hem över ett lov. Ingen är egentligen bortom misstanke. Mer ska jag inte avslöja än att det skrämmande och oförklarliga slutligen visar sitt nylle. Det är ganska självklart, annars hade filmen inte blivit mer än en sofistikerad variant av "Scooby-Doo".

Denna recension blev mest en resumé av handlingen. Det beror på att "The Awakening" är den mest oinspirerande och otacksamma film jag hittills recenserat. Den har problem som jag inte kan gå in på, för då skulle jag avslöja hemligheter. Efter en första titt kan det vara svårt att få handlingen att hänga ihop. En andra titt avslöjar att den mycket riktigt inte hänger ihop, vilket får tiden man lagt ner på den att kännas mer än lovligt bortkastad. 

Så vad ska jag skriva? Rebecca Hall och miljön hon interagerar med gör filmen till ett godkänt hantverk. Människorna runtomkring talar i klyschor och beter sig såsom bara symboler gör, när de utnyttjas för att upprepa ett alldeles självklart budskap. Och vad är då poängen med ett budskap? Florence Cathcarts öde är gripande, men vi slungas in i en berättelse som lurar oss att fokusera på annat.

Se den, på egen risk, på Netflix.

Oculus (2013)

Vad ser du när du ser filmen "Oculus"? En skildring av galenskap och dess inverkan på en vanlig familj? Eller en skildring av en förhäxad spegel och dess inverkan på samma familj? Vad kom först, galenskapen eller spegeln? Eller rättare sagt: Göder spegeln galenskapen, eller göder galenskapen spegeln? 

Förvänta dig inget säkert svar av att se denna film. Ordet "Oculus" betyder "öga" på latin, och filmen blickar vakande in i en värld där ingenting verkar vettigt. Som vi alla har hört - för den galne blir en galen värld högst verklig. 

Kort sagt, denna film gör mig galen. 

Den börjar dock ganska sansat:

Två psykiskt instabila syskon, Kaylie (Karen Gillan) och Tim (Brenton Thwaites), bestämmer sig i vuxen ålder för att ta konfrontera sina gemensamma traumatiska minnen från barndomen. Det som hände var att en viss antik spegel - som kanske eller kanske inte var förbannad - hamnade i familjens ägo, och strax därpå började märkliga saker hända. Kanske drev den deras mor (Katee Sackhoff) till vansinne, och kanske drev den deras far (Rory Cochrane) till att mörda henne. Kanske var allt ett utslag av nedärvda psykiska åkommor. Kanske var allt resultatet av "kärnfamiljens kvävande realiteter" eller blaha blaha.

Den som gillar "Oculus" kommer att se den hemsökta spegeln som en metafor. Att se sin spegelbild är att se sig själv utifrån, och när pappan köper spegeln till sitt hemmakontor är det som om han får se sin situation utifrån för första gången. Kanske trodde han och resten av familjen att de levde ett lyckligt Svenssonliv, när sanningen var något helt annat. Kanske saknade de självinsikten som spegeln gav dem. Sammanbrottet de genomlider som enhet följer det klassiska mönstret - modern blir hysterisk och paranoid, mannen aggressiv och (kanske, kanske inte) otrogen. Barnen får ta smällen, och ränderna går aldrig ur.

Själv både ser jag och ser igenom detta. För vad jag framförallt ser när jag ser "Oculus" är ett verkligt försök att skapa en långlivad filmfranchise - typ som "Paranormal Activity" - och inget mer. Som bevis anför jag den korta, förföriskt gåtfulla titeln, samt alla lösa trådar som väntar på att nystas upp i minst två uppföljare. Som koncept känns "Oculus" så kall och kalkylerad, och som handling så tom och ogenomtänkt, att jag misstänker att skaparna bara hade uppföljaren i tankarna medan de gjorde denna.

Filmen följer en stolt tradition av "hemsökta hem-filmer", typ "Huset som Gud glömde", som gör tryggheten otrygg. Mike Flanagan (regissör och medförfattare) tog idén bakom sin egen kortfilm "Oculus part III" (som jag inte har sett) och fyllde ut den till långfilmsformat. Det förklarar varför den går på tomgång under ungefär halva speltiden. Under den sega uppbyggnaden får vi se de båda syskonen debattera vad som hände i barndomen. Tim tror på rationella förklaringar, Kaylie tror på irrationella. Hon försöker bevisa sin tes genom allehanda mediala hjälpmedel. Dessutom filmar hon sig själv och spegeln under tiden. Tanken är att vi som ser på också ska välja sida, men när en av dem ganska snart ändrar sig förstörs filmens mångtydighet. 

Tyvärr fortsätter Flanagan att berätta som om den vore mångtydig filmen igenom. Han växlar nutid med scener från syskonens uppväxt där vi får se familjen falla sönder. Det frustrerande är att syskonen känner till hela sin bakgrund på förhand, medan vi som publik får ta del av det portionsvis. Det gör att mysteriet inte utvecklas organiskt, utan bara följer regissörens nycker. Det ställer oss också i underläge gentemot våra protagonister, och vi kan aldrig avgöra om deras märkliga beteenden är vettiga eller inte. 

Som unga gav de båda syskonen sig själva löftet att komma tillbaka som vuxna och ställa allt tillrätta. Exakt vad Kaylies plan är får vi aldrig veta. Hur ska hon bryta förbannelsen? Varför måste hon filma allt? De förväntade svaren uteblir i förhoppning om att vi ska glömma frågorna. Istället utspelar sig andra halvan av filmen i ett vansinne, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut, och vi som publik förstår lika lite som syskonen vad som händer. 

För två år sedan recenserade jag filmen "Mr. Jones" som försökte sig på exakt samma grepp. Det är ett modigt men oerhört svårt sätt att berätta, och resultatet är lika illa i båda fallen. Vad som ska kännas mardrömslikt och gåtfullt upplevs mest som improviserad tidsutfyllnad. 

Varför måste syskonen själva bli knäppa på kuppen? Tidigt i filmen får vi se Kaylie rigga upp ett ankare framför spegeln, kopplat till en timer som hon måste nollställa en gång i timmen. Gör hon inte det faller ankaret ned och krossar spegeln, så den måste hålla henne vid liv natten igenom. När filmen är över har vi inte fått någon som helst förklaring till varför hon inte kunde låtit ankaret falla så fort ondskefulla krafter började manifestera sig.

Flanagan försöker, genom "Oculus" uppstyckade berättande, meddela dig att själva resan genom vansinnet är enda förklaringen du behöver för tillfället, och att resten kan utspela sig i dina fantasier. Djävulskt nog har han inte försett sin film med svar nog att räta ut dina frågetecken. Nu kan han bida sin tid, och när frustrationen fått överhanden kan hans filmbolag med berått mod släppa "Oculus 2" och kapitalisera på din hunger efter svar. Med såna drivkrafter behövs inga andra. Då får skräcken existera för skräckens skull. Men jag har tråkiga nyheter för dem: Er film är inte det minsta otäck. I dagsläget ser jag att det inte finns några planer på en uppföljare, så godheten segrar till slut i alla fall.

Så, vad ser du när du ser filmen "Oculus"? Svaret är att du ser ingenting, för du ska inte se filmen "Oculus". Den är inte bara tråkig, den är fundamentalt otillfredsställande. Här finns skräck att se, men ingen att känna. Den har en sorts allvarlig tematik, men använder den mest för att flirta med dem som kan se den. Att den i skrivande stund har nästan lika högt snittbetyg som den fantastiska "It Follows" på IMDb gör mig mer än måttligt missnöjd med mänskligheten.

Se den inte på "Netflix", där den finns på riktigt.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014)

Att skriva att man "tar sig an" en film tyder på att man ser den med ett visst motstånd, nästan som en utmaning. Det är med den inställningen jag har närmat mig alla tre av Roy Anderssons filmer om människan och existensen. Nå, det är över nu, för i och med hans senaste "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" (en titel som låter som en hel recension) har han fullbordat sin trilogi. Filmen kom och gick och rörde upp en storm i ett vattenglas. Ett par år har gått och nu "tar jag mig an" den, och visst känns det som om det behövs en Treo till att storma i mitt vattenglas, såhär dagen efter.

Vad är en Roy Andersson-film, undrar du? Tja, svaret är väl att den är en genre i sig själv, helt unik inom världsfilmen idag. Till ytan liknar den en serie kortfilmer eller reklamfilmer ihopklippta till en spelfilm. De olika sketcherna bär en gemensam stämning och estetik. De är "roliga" men tar en lång omväg för att nå dit: 

Kameran står orubblig och fångar på distans ett rum eller utomhusmiljö. Där inträffar någonting som är så dystert, att det blir så absurt, att det blir roligt - eller så stannar det nånstans på vägen. Aktriserna och aktörerna är amatörer och fungerar mer som modeller än skådespelare. När scenen tar slut kan nästa ta vid. En scen har lite eller inget att göra med nästa, och filmen saknar således "handling". En diffus dramaturgi finns, men nästan bara inom de enskilda sketcherna.

Den som vill kan grotta ner sig i "En duva..." och forma ett helhetsbudskap, men det är att göra det svårt för sig. Tillsammans med sina två syskonfilmer bildar den en slags alternativ verklighet, som påminner om vår, men där våra mest vansinniga system, idéer, samtal, begär och tankar visualiseras i en enda scen. Tag detta exempel från "En duva...": Vita slavhandlare tvingar in svarta slavar i en stor koppartank utrustad med många klockstycken längs väggen. De tänder eld undertill, tanken börjar rotera, mänskorna inuti grillas levande och ur klockstyckena ljuder ljuva toner. Ett gäng överklassmänniskor träder ut på en altan för att lyssna. Och så var det med det.

Förresten, en sak till: när tanken roterar framträder i stora bokstäver tillverkaren, Boliden, för vilken min ömme far tillbringade en stor del av sitt yrkesverksamma liv. Jag ska inte rekommendera denna film åt honom. Det han missar är en serie märkliga sketcher och replikskiften som jag hur som helst inte tror skulle intressera honom.

Genom filmen får vi följa två återkommande figurer. De är två försäljare av skämtartiklar, lika odugliga som affärsmän som deras produkter är usla. Världen de strosar runt i är full av ensamma människor, och humorn de tror sig kunna kapitalisera på är ingens medicin. De sätter själva fingret på vari problemet består; de tål inte varandra när de är tillsammans, och kan inte vara utan varandra när de skiljts. Människorna i "En duva..." är fyllda av längtan efter gemenskap och någonting bättre, men lever i en värld tömd på visioner för att nå dit.

Är filmen bra, är den dålig? Jag har personligen ganska svårt för detta europeiska, distanserade sättet att göra film, även om jag håller Roy Andersson som dess främsta företrädare. I regel använder jag närheten till människornas subjektiva upplevelser av sin värld för att själv slukas upp av den. Det går inte i en film som "En duva...", där allting är så ceremoniöst. 

Men Andersson ersätter det med att ge sin film en egen, selektivt betraktande karaktär, och en väldigt skruvad men igenkännlig värld. Hans filmer är roliga, men medan du ser måste du kanske också söka i dig själv för att hitta skrattet. Trots att den inte frammanar de stora känslorna eller tankarna, blir jag ändå road - och på samma gång oroad - av vad jag ser. "En duva..." är bra, men inte riktigt lika rolig som vad Andersson tidigare har åstadkommit.

Du kan hyra den på TriArt, där den i skrivande stund kostar 39 spänn.

~ Stjärnornas krig (1977) ~

~: FAVORITFILM :~

Om mitt filmintresse har en början så kan jag inte minnas den, lika lite som jag kan minnas de första åren av mitt liv. Och lika lite kan jag minnas starten på min vurm för "Stjärnornas krig". Allt det där har alltid funnits i en härva av minnen, det ena tätt förbundet med det andra. Förmodligen visste jag allt om storyn på förhand, för jag minns hur det kändes; att först se filmerna blev som en sorts bekräftelse på att legenden var verklig och såg ut som jag trodde. Det var som om "Stjärnornas krig" vore del av någon uråldrig berättartradition.

Jag var så liten då, men att hävda att jag vuxit ur det skulle vara snobberi. Det skulle också vara att förneka den del av mig själv som gör mig glad och levande. Under några få men avgörande år var jag uppslukad av leksakerna (vi hade fler än de flesta), ljudkassetterna, filmerna och serietidningarna. "Stjärnornas krig" råkade inte bara passa mig väl som person, den bidrog till att forma min tidiga personlighet. Den jag blev, och fortsätter att bli, är en påbyggnad. Därför kommer jag aldrig att sluta tycka om "Stjärnornas krig". Många av oss bär på en sådan berättelse. Man råkar bli en person just när den har världen i sitt grepp, och tillsammans blir ni oskiljaktiga.

Likt mina minnen av den så saknar själva storyn i "Stjärnornas krig" en början. Varenda film i sviten slungar sin publik rätt in i händelsernas centrum. I denna del, som i efterhand blivit episod fyra, får vi stifta bekantskap med den trio hjältar som vi ska följa under denna så kallade originaltrilogi: bondpojken Luke Skywalker (spelad av Mark Hamill), prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher) och smugglaren Han Solo (Harrison Ford).

Dessa lotsar oss igenom en fjärran galax för länge sedan, som är hemvist åt de mest fantastiska varelser, föremål och miljöer. Allt är så detaljerat att det kan vara värt att ägna en hel visning åt att ignorera handlingen och istället specialstudera allt som händer runtomkring. Alla artefakter, främmande folkslag och deras kulturer är påhittade för filmen och följer en egen, intern logik. Världsrymden är tämjd och man kan färdas från ena hörnet av galaxen till det andra på nolltid genom den så kallade hyperrymden. Gränslöst, som det brukar heta, och verkligen det som gör dessa filmer så fängslande.

Allt är dock inte frid och fröjd. För oss som har sett episod ett till tre och de olidliga scenerna från senaten, är det en morbid fröjd att höra följande: Det mäktiga galaxkejsardömet har upplöst senaten, avskaffat all demokrati och styrs numera med järnhand av kejsare Palpatine (som bara omtalas i denna episod), och hans högra hand Darth Vader (spelad av David Prowse, med röst av James Earl Jones), i en intergalaktisk diktatur.

Vi hör och ser per omgående - genom stormtruppernas skelettliknande rustningar, befälens fascistiska kostymer, och Darth Vaders dödsrosslingar - att de är ondskefulla. De styr genom terror från det vakande ögat i himlen, den klotrunda rymdstationen Dödsstjärnan, som har kraften att förstöra en hel planet. Lägg märke till den tryckta stämningen ombord, den kyliga distansen befälen emellan, dödsstjärnans elektroniskt hummande puls och de livlösa, metalliska korridorerna. Det enda hoppet om frälsning står till den tappra men underlägsna Rebellalliansen, där människor faktiskt värnar om och gläds med varandra.

Eftersom allting är så förtryckande och främmande, så famlar vi efter någonting tryggt att hålla fast vid. George Lucas (manus och regi) hämtade inspiration från TV-serien "Blixt Gordon", Joseph Campbells "The Hero with a Thousand Faces", Akira Kurosawas "Den vilda flykten" och i viss mån "Sagan om ringen" när han skapade sitt universum. Han använder självklar symbolik, arketypiska rollfigurer i centrum, avancerade specialeffekter och enkla värderingar för att snärja oss bland allt det obekanta.

Handlingen (som om jag behöver återberätta den) är så enkel att hänga med i att dialogen nästan är överflödig. Den börjar med att prinsessan Leias skepp genskjuts av en av Imperiets stjärnkryssare och bordas av stormtrupper. Hon har lyckats lägga vantarna på de topphemliga ritningarna till Dödsstjärnan och måste på något sätt få dem till Rebellalliansen. Hon spelar in ett hologram med ett meddelande till någon vid namn Obi-Wan Kenobi (denna gång spelad av Alec Guinness) och placerar det, tillsammans med ritningarna, i ett par obetydliga droiders omsorg.

Dessa två, kallade R2-D2 (Kenny Baker) och C3PO (Anthony Daniels), flyr skeppet via en räddningskapsel. De nödlandar på den närliggande ökenplaneten Tatooine, där de så småningom hamnar i bondpojken Luke Skywalkers ägo. Han känner till en eremit bortom sandhavet, som går under namnet Ben Kenobi. Kan han vara bekant med Obi-Wan, som nämns i meddelandet? De beger sig dit, och där får Luke lära sig hemligheter om sin far, Rebellalliansen och sin egen bakgrund. Under tiden får stormtrupperna upp spåret på droiderna. En lång och andlöst spännande jakt, som ska sträcka sig över tre hela filmer, kan ta sin början...

---

Universumet är ännu outvecklat, och i denna film känns det som att beskåda det genom ett litet fönster. Vi får i stort sett endast bekanta oss med två olika miljöer, och kontrasten kunde knappast ha varit större. Det enda gemensamma är hur olämpliga de båda tycks vara för mänskligt liv. Ökenplaneten Tatooine är helt platt, öde och rik på vyer över himmelriket, vilket förklarar Lukes fantasier om att lämna allt för ett liv bland stjärnorna. Dödsstjärnan är å andra sidan trång, klaustrofobisk och förtryckande - en dödsdom för fantasin - och förmodligen inte vad Luke hade hoppats på. När filmen börjar är Luke ingen idealist, bara en otålig bondpojke, men resan gör honom till en rättrådig hjälte. Hans drivkraft är lätt att förstå.

Valet av Mark Hamill i rollen som Luke har ofta kritiserats, och han är väl ingen Errol Flynn, men hans roll är inte lika tacksam som Carrie Fishers eller Harrison Fords. Det är på Luke vi som publik ska projicera vårt deltagande i berättelsen, och Hamill måste offra mycket av sitt personliga uttryckande för att inte stå i vägen för det. Det är tillsammans med honom som vi lär känna de främmande krafter som styr i detta universum. Han får höra mycket mytologiskt snicksnack, och måste hålla allvarlig min genom allt. Om Hamill hade spelat Luke som en cynisk tölp hade vårt engagemang avtagit, handlingen blivit försumbar och filmen blivit föga mer än en freakshow och ett filmtekniskt underverk.

Den mytologiska Kraften är ännu outvecklad och dess möjligheter vagt beskrivna. Som religion och filosofi älskar jag den, på grund av att den saknar "Gudar". Den är blott en "kraft", eller som Obi-Wan beskriver den, kort och koncist: "Ett energifält som utgår från allt levande. Det omgärdar oss, går igenom oss och håller galaxen samman." Jag gillar att den är så obefläckad och implicerar att vi alla - i och med att vi finns i samma värld - är en och samma varelse. Den är Jediriddarens främsta vapen, och det är Jediriddarens väg som Luke ska vandra genom hela trilogin. 

Min favoritscen utspelar sig i staden Mos Eisley på Tatooine, närmare bestämt i den dunkla, livliga bar, där varelser från hela galaxen sammanstrålar. Jag älskar den scenen dels på grund av att de olika uppenbarelser vi ser slutligen får "Stjärnornas krig" att expandera som universum i fantasin, dels på grund av att Han Solo och Chewbacca (Peter Mayhew) slutligen gör sin entré i berättelsen.

Han Solo är cynisk, egoistisk, charmig, bufflig, och som rollfigur avgörande för filmens humor. Direkt med hans inträde börjar de små, hjärtliga schismerna och käbblet (nåja, C3PO och R2D2 bråkar mycket också) som ger filmen äkta liv. Det är Han som ifrågasätter Rebellernas ideologi, och Kraften med dess filosofiska betydelse. Därigenom blir han ett alibi åt dem som har svårt att ta "Stjärnornas krig" som mer än bara underhållning. Som ung identifierade jag mig självklart med Luke som rollfigur, men som äldre är jag självklart "Team Han Solo". Harrison Ford är helt lysande och en klassisk filmstjärna, och blev min första idol som skådespelare.

Beträffande Prinsessan Leia så är hennes roll ganska liten i denna episod. Hon är till en början den arketypiska prinsessa som hjältarna ska rädda från Dödsstjärnan. Men hon kommer med en twist, eftersom hon visar sig vara smartare, eldigare och mer rådlig än sina befriare. Carrie Fisher var endast 19 år när filmen spelades in och klarar galant att sälja rollen som erfaren toppolitiker långt utöver sin ringa ålder -- trots en gräslig frisyr. Hennes betydelse ökar i takt med att trilogin fortgår. 

Med roller som dessa tre älskvärda i centrum har vi den orubbliga själ som hela "prequel"-triolgin saknade.

Effekterna imponerar till viss del än idag. Detaljrikedomen på rymdskepp, kostym och scenografi är det mest häpnadsväckande. Lucas ville skapa ett "använt universum", där allt är täckt av smuts och fett för att ge det en visuell historia. C3PO har en stor inbuktning i pannan och är, liksom R2D2, täckt av smuts. Detsamma gäller insidan av Han Solos rymdskepp Årtusendefalken (jag älskar det namnet). Avsikten var att ge galaxen en lång historia av smutsigt inbördeskrig som sällan omnämns, men som syns i varje bildruta. Denna omtitt var första gången jag lade märke till det, eftersom jag tidigare bara sett filmerna på risiga VHS-kopior.

Musiken och ljudeffekterna är avgörande, och befinner sig på exakt rätt plats i upplevelsen för att fullborda mästerverket; där man lägger märke till dem utan att tänka på dem. John Williams komponerade soundtracket som vore filmen en opera, och det är precis vad den är. Ben Burtt ägnade ett helt år till att designa ljudeffekter åt ett helt nytt, oprövat universum och dessa har blivit en del av dess obemärkta själ. Vad vore "Stjärnornas krig" utan ljussabelns hummande, laserstrålarnas knall, Dödsstjärnans mekaniska mässande eller, för den delen, något så simpelt som Darth Vaders respirator? Jag skäms inte att säga det: När jag nu kan berättelsen "Stjärnornas krig" utan och innan, så är det i ljudspåret som sagan får evigt liv och eggar mig till gåshud.

Det är förstås inte exakt samma film som jag växte upp med. Formatet är nytt - jag såg den nu i en knivskarp Bluray-version - och Lucas har tagit sig enorma friheter med vad vi minns. Han har finputsat och förändrat en del detaljer och lagt till en helt ny scen, nya effekter och några etablerande miljöbilder. Att bilden och ljudet restaurerats är självklart en förbättring, likaså de förbättrade effekterna. Men de nya och manipulerade scenerna gör mig i bästa fall likgiltig, och i värsta fall riktigt irriterad, som när en CGI-brontosaurus stegar förbi och täcker hela bilden i flera sekunder. Den helt nya scenen introducerar gangsterbossen Jabba the Hutt som gräslig CGI-skapelse, långt innan hans "ursprungliga" entré som välgjord docka i "Jedins återkomst". Denna scen är helt onödig och duger på sin höjd bara som kuriosa.

För mig hamnar sammantaget den modifierade, nya "Stjärnornas krig" med nöd och näppe på summa noll. Det bra äts upp av allt det dåliga, vilket ändå gör filmen till ett mästerverk. Många "Stjärnornas krig"-puritaner har dock kritiserat hur små justeringar förändrar rollfigurers hela karaktärsutveckling (googla bara "Han shot first"-kontroversen). Det kan tyckas överdrivet nitiskt, men tänk på detta: "Stjärnornas krig" är en av de filmer som är så älskad, att man hellre bör vända sig till fansen än till filmvetare för att lära sig mer om den. Att förändra i den, om än aldrig så smått, är som fjärilens vingslag - det kan ha de mest katastrofala följder för dem som växte upp med den.

Jag har hört flera som aldrig sett en "Stjärnornas krig"-film skeptiskt säga att de ser "tråkiga" ut. Det kan jag för min själ inte förstå. Kanske har de sett någon lösryckt scen ur "prequel"-trilogin, för dramatiken i denna film och de långa perioderna av oavbruten spänning ger aldrig det "tråkiga" en chans.

För den som aldrig sett någon av dessa filmer så finns i dagsläget tre lämpliga inkörsportar; episod ett, sju och så denna, episod fyra, med undertiteln "Nytt hopp". Denna del är originalet. Eftersom George Lucas inte visste om han skulle få göra sina planerade uppföljare, gick den ursprungligen blott under titeln "Stjärnornas krig". Det är så jag känner den, och därför har jag kallat den så i denna text. Av alla episoder hittills är det den enda som innehåller en självständig story, som (nästan) helt börjar och slutar inom en och samma film.

Den är med andra ord en utmärkt start för den som är nyfiken, förmodligen den objektivt bästa eftersom universumet ännu är så outvecklat och enkelt. Tyvärr måste man då ha överseende med vissa föråldrade specialeffekter och ett aningen långsammare berättande än det numera vedertagna. Det är mest på grund av det som jag rekommenderar ynglingar att börja med episod sju, som är lika bra och medryckande, och dessutom uppdaterad till dagens tekniska och narrativa standard.

Men för mig är det här den bästa starten, den jag kommer att återvända till då och då under min levnad när jag vill återvända till mitt ursprung. En saga om hjältemod och ondska i en galax långt, långt borta. Världen var så oförstörd och enkel att begripa då, och när jag återser "Stjärnornas krig" är det som en gammal matiné. Den gör mig glad och stolt över den jag en gång var, och som nostalgi står den nästan helt utan konkurrens.

Och med allt det sagt, så är den inte ens den bästa "Stjärnornas krig"-filmen...