Sean Bean: Mannen som gjort döden till en livsstil

Zatoichi-Maraton: 14 - Zatoichi's Pilgrimage (1966)

I min förra maratontext undrade jag om Zatoichis nyfunna livsvisdomar skulle visa sig i hans kommande äventyr. Mycket till Ichis plåga blir det så i del 14, Zatoichi's Pilgrimage, där han sitter vid ett altare och ursäktar all den död han orsakar längs sin vandring. Han sitter undergiven inför Gud, men egentligen är det hans nyfunna jag som talar till det som varit. Han lovar att vandra till 88 altare tills han får svar på frågan: "Blir en människa en ängel oavsett hur han var i livet?" Med en ödmjuk begäran att inte låta honom döda någon mer påbörjar han sin pilgrimsfärd.

Längre hinner han inte än att Herren sviker honom redan i nästa scen. Han blir angripen när han ska korsa en bro över en vid flod. En olyckligt vetande man förstår att han är på väg att mista sitt liv när han utmanar Ichi, som sedan står närmast bedrövad inför den fallne. I en scen av sällsynt vemod sveps kroppen med av strömmen, och när Ichi vandrar vidare följer den dödes häst efter som en osalig ande. Vid en korsning tycks hästen vilja dra Ichi med mot dess hemstad. De båda anländer till den avlidnes hem, där systern Gonbei bor ensam kvar. 

I ett infall av rädsla och vrede angriper hon vår hjälte med ett svärd, och han gör ingenting för att försvara sig. Åsynen av en sårad blind man får henne på andra tankar. Tiden går medan hon hjälper honom att återhämta sig. Såsom alla kvinnor gör, faller hon för Zatoichi. Sålunda har han en anledning att bry sig om även denna stads öde. Sålunda kan ännu en stad dra nytta av Zatoichis färdigheter. En lokal gangster planerar att ta över hela stadens affärsliv och befolkningen gör ingenting för att stå i vägen, inte nu när en frälsare kommer som en skänk från ovan. 

Gud har ett sinne för humor om detta var svaret på Zatoichis bön.

Jag är glad att de frön som sås i en film får bära frukt i nästa. Ichis dubier yttrar sig i bristande självförtroende, som uppenbarligen påverkar hans stridsförmåga. Möjligen är det därför han tar så mycket kroppslig skada denna gång. Det kan även bero på ett tuffare motstånd än normalt. Den lokale gangsterbossen Tohachi får mycket mer speltid än gängse skurk, vilket ger honom utrymmet att visa upp sina färdigheter med pilbågen, ett vapen någon borde ha använt tidigare mot Zatoichi. Tohachi spelas av den karismatiske Isao Yamagata i ett porträtt av burdus och tvärsäker maskulinitet. Späckad av självförtroende inväntar han Ichi, som i sitt dåliga skick är illa ute denna gång.

Inte får han någon hjälp heller, men så har det alltid varit. Hans situation påminner starkt om Gary Coopers desperata sökande efter allierade i den briljanta westernfilmen Sheriffen. De "goda" melonfarmarna sitter och smilar falskt medan de erbjuder sina motståndare vattenmelon. Ichis vädjanden är däremot fruktlösa - någon melon får han inte. Ensam måste han försvara ett folk som han inte ens kan se, medan de i sin tur beskådar honom från kulisserna, trygga bakom fönsterbrädorna som om de gömde sig från honom. Vi vet att Ichi inte kämpar för dem utan för Gonbei, kvinnan som är den enda i byn som försöker hjälpa honom. Utan henne skulle han gå långt därifrån och lämna all blodspillan därhän.

För manus stod Kaneto Shindô, regissören bakom fantastiska filmer som Gropen, Hiroshimas barn och Den nakna ön. Zatoichi's Pilgrimage är inte ett sådant mästerverk, men likväl ett ovanligt sobert kapitel i sagan om den blinde. Staden ligger inbäddad bland lummiga bergsmiljöer som är en lisa för själen. Jag tror att detta ger avtryck i Ichi som grubblar mer än tidigare. Intrigen är likaledes klar och ren. Här finns inga sidospår utan allt förlöper som en rak vandring, med den ena logiska hållpunkten efter den andra, även om Ichis utlovade pilgrimsfärd uteblir. Det är en skam att han inte kan stanna här.

Shindô var övertygad socialist, och jag läser hans historia som kritik mot självpåtaget "goda" smilfinkar som tror att de får sin belöning utan kamp i denna värld av rovgirig kapitalism. Att melonfarmarna faktiskt får rätt är för att de har den makalösa turen att vara med i en film där hjälten är Zatoichi. Om tvivlen från del 13 satte spår i hans öde denna gång, så fruktar jag hur det kommer yttra sig i nästa del. När Ichi ser tillbaka på sitt liv måste han inse att nästan alla människor i alla städer han besökt varit som dessa ynkryggar. Sättet som detta poängteras i Zatoichi's Pilgrimage kan vara ett uttryck för hur Ichi slutligen också iakttar denna bristande karaktär hos sina medmänniskor, från bortom sin vägg av orubbligt mörker. Trots att han finner en kvinna han hade kunnat rota sig med, förstår jag att han illa kvickt vill lämna detta samhälle. Folkets stela leenden sårar in i märgen.

Återigen ett klart sevärt avsnitt. Ju fler av hans filmer man ser, desto lättare har man att skilja detaljerna från grundstommen i bygget som är Zatoichi. Här är filmen:

A Fantastic Fear of Everything (2012)

"Det var en gång... ", säger en röst och markerar inledningen på sin roliga saga om en orolig sagoberättare vid namn Jack (Simon Pegg). Hans berättelse är en självupplevd fantasi om en man med en fantasifullhet så överutvecklad att den skapar faror där inga faror finns. Hur kunde det bli så? Jack skriver på en bok om seriemördare och all efterforskning har dragit ned honom i det mordiska sinnets domäner. Därför ser han en mördare i varje skugga, och när det knakar i husets fundament måste det vara för att någon smyger omkring. Han sover inte om nätterna och har en förskärare fastklistrad - först bildligt, sedan bokstavligt - i högerhanden. Och han lämnar aldrig, aldrig lägenheten.

Hans tillstånd hade kunnat utnyttjas som en billig gimmick, men den sorgligt förbisedda och underskattade A Fantastic Fear of Everything går på djupet med Jack för att utreda hans tillstånd. Det är en karaktärsdriven film som drar honom ned på detta djup för att plåga och hjälpa honom, men inte exploatera och förnedra honom. Vi skrattar inte av löje, utan snarare såsom man kan göra medkännande och i efterklokhetens ljus. Filmen innehåller skräck, men Simon Peggs fantastiska komik håller fasorna stången och får filmen att handla om hans plågade psyke som är upphovet till denna skräck. Crispian Mills har skrivit ett fullständigt relevant manus till sin film, som fram till den tjatiga tredje akten är så perfekt som det kan bli. Scener som först framstår som krystade - jag tänker på hiphop-inslaget - har sin rättmätiga plats när man tänker efter.

En brasklapp, dock: detta är ingen film för vem som helst. Dess universum är inget för den som skyr det makabra. Här finns ingen kompromissande humor för att nå ut till större publik. Det är snarare en smal film som bara råkar vara väl synkroniserad med mitt, och kanske ditt och några andras, sinne för humor. Denna motvilja att anpassa sig, samt den otympliga titeln, är väl vad som hämmat A Fantastic Fear[...]s popularitet.

Sagan leder Jack genom några lokaler - hans solkiga, mörka lägenhet, en fin restaurang, en sunkig tvättomat - som också kan sägas representera olika stadier i hans liv - nuet, framtid, dåtid. Minsta gemensamma nämnare är att han betraktar dem genom samma orubbliga filter av skräck. Hans terapeut, dr. Friedkin (Paul Freeman), hjälper honom bit för bit att förstå denna rädslas natur och att han måste bemöta den för att övervinna den. Jack har en mystisk skräck för tvättomater, ogillar barn och ser mordiska blickar överallt. Allt detta är pusselbitar som leder honom till en specifik plats där dramats klimax utspelar sig.

I marginalen kan man ana att filmen kommer med en liten sensmoral om skapandets helande kraft, likt filmer som Crumb, Big Fish och Stories We Tell. Under filmens gång finner Jack en individ som har en livshistoria mycket lik hans egen, men som saknar Jacks möjligheter att kanalisera sina neuroser via skrivande. Detta har fört honom längs en mycket destruktiv bana. Poängen att detta lika gärna hade kunnat vara Jack själv. Besöket i tvättomaten är mer än bara en visit, det är en resa i tiden. Det är en chans för Jack att tvätta sina gamla gossekläder. Filmen är full av sådana bokstavliga handlingar som låter som metaforer. Jag beundrar när sådana betydelser obekymrat kan korsbefruktas på detta sätt, utan att vara i vägen för varandra.

Jag har nu redogjort för dess mörker, men inte nämnt hur vansinnigt rolig A Fantastic Fear [...] är, framförallt i filmens två första akter. Resultatet står och faller med Simon Pegg, som är ett kraftprov i rollen som Jack såsom han året därefter var i The World's End. Hans skådespeleri här är komik med en touche av vansinne, där jag ser att vem som helst annars hade landat i vansinne med en touche av skådespeleri. Genom att göra Jack till svår och osympatisk - och mer än bara rutinmässig offermimik - blir han bara mer fullständig och lätt att relatera till. Komedi är svårt och underskattat, och jag hoppas Simon Pegg får den Oscarsutmärkelse han förtjänar en vacker dag.

Synd bara att filmen tonar ned sin humor i sista akten när mycket livshistoria ska benas ut på kort tid. Baserat på det som redan skett lever jag dock kvar som i ett lyckorus filmen ut - jag påverkas starkt av stämningslägen av någon anledning - och slutar inte att njuta fördenskull. Crispian Mills har med sin debut skapat en djupt personlig film som jag på något märkligt sätt känner förbindelse med, och det var länge sedan jag skrattade så mycket under en sån process. Den växer ju mer jag tänker på den.

A Fantastic Fear of Everything är ny på Netflix. Se den! Brittisk humor i sitt esse!

Baksmällan del III (2013)

Mitt Netflix håller på att ta slut för denna gång och nu tar jag ikapp de filmer från "vill se"-listan jag inte hunnit se innan HBO Nordic tar vid. Därför ägnade jag söndag kväll åt Baksmällan del III, som förhoppningsvis är sista delen i en trilogi. Jag skriver "förhoppningsvis" eftersom den inte är särskilt kul längre, och för att den lämnar öppet för en fortsättning fastän hela filmen osar avslutning. Fegt spel. Jag valde komedi eftersom det är en genre som inte tidigare funnits på denna blogg och knappt i mitt liv överhuvudtaget. Innan denna recension fanns inte ens ordet "komedi" som etikett i registret till höger i webbversionen. Nu finns det äntligen.

Jag älskar att skratta till film, men självutnämnd komedi brukar inte vara det som får mig på humör. Komedi som genre tenderar att ägna sig åt forcerade skämt, där istället levande, spontana sådana fungerar på mig, såsom de som strömmar ur bröderna Coens grälsjuka dialog, eller ur den jordnära jargongen från Mike Leighs dramer som gör mig varm inombords. Med rätt stämning kommer man långt, och humorn kan vara hur pubertal som helst (Den där Mary) bara den framställs som trovärdig och osökt. Det är när jag anar mekanismerna bakom som jag förblir oberörd. I värsta fall kan man till och med se slutklämmen tidigt under skämtets uppbyggnad (Johnny English). Jösses vad personlig jag blir men humor är ju någonting individuellt.

Baksmällan del III är, precis som sin föregångare, väldigt forcerad komik. Att skriva om den känns skittråkigt. Den handlar som tidigare om de tre vänner (spelade av Bradley Cooper, Zach Galifianakis och Ed Helms) som inte är bra för varandra. De missöden som de mirakulöst har överlevt återkommer för att ställa till det igen. Denna gång krävs inte ens en baksmälla vilket gör titeln märklig och syftet med en tredje film suspekt. Låt gå för att baksmällan kan ses som mer bildlig i detta fall.

Den förvuxna babyn Alans (Galifianakis) pappa dör, varpå hans familj och vänner börjar frukta för hans psykiska välbefinnande. "Detta är ett ingripande", meddelar de honom och hans tre närmsta vänner Phil, Stu och Doug (Cooper, Helms, Justin Bartha) åker med honom mot ett behandlingshem där han ska bli sig själv igen. På vägen dit prejar en lastbil dem av vägen, och ut ur den träder ett gäng styrt av den suspekte Marshall (John Goodman). De tar Doug som gisslan och tvingar hans tre vänner att söka rätt på deras gamla bekante Chow (Ken Jeong), kaoset och livsfarligheten personifierad, som tidigare har stulit guld från Marshall. Han vill ha sin skatt tillbaka, Chow är den ende som kan leda honom till det, och kompisgänget är den ende som kan leda honom till Chow. Misslyckas de, avrättas gisslan. 

Hela filmen tvingar alltså de tre vännerna att slutligen ta konsekvenserna för sitt tidigare omogna beteende, eftersom dessa obekväma bekantskaper är smutsigt bagage från föregångarna. Under processen skall de, sedelärande nog, komma till mognad och inse att detta inte kan fortsätta, vilket två av de tre inblandade egentligen redan gjort i de tidigare filmerna. Det är bara Galifianakis rollfigur kvar, det till synes hopplösa fallet som ingenting begriper, agerar på impuls, ständigt ska ha sin vilja igenom och inte bryr sig om han sårar någon. Han är det stående skämtet och jag skrattar inte en enda gång. Om upphovsmännen tror att de måste förklara att sånt här beteende inte är bra ger jag inte mycket för deras tilltro till publiken. Om det visar sig att det trots allt behövs ger jag inte mycket för deras publik.

Kompisgängets små eskapader är totalt osannolika och man kan anta att handlingen har anpassats till att föra dem från ett förutbestämt skämt till nästa. En uppbyggnad som leder till att hela filmen andas kollage, en struktur som sätter stor press på att varje enskild scen ska leverera. I Baksmällan del III finns dåliga scener och okej scener. Bara två scener är bra och båda involverar naturbegåvningen Melissa McCarthy som skiner på sitt sedvanliga sätt i en pytteliten, men viktig, biroll. Totalt sett blir resultatet ojämnt, och så blir det för bövelen ofta när man göra komedi på detta sätt.

Varje Baksmällan-film vill vara som en tripp, men ignorerar resan och koncentrerar sig på hållpunkterna. Att filmen med nöd och näppe är okej (första var bra!) tillskriver jag de tre centrala skådespelarna, som trots allt det vansinne manuset pådyvlar dem agerar som om det faktiskt kunde vara verklighet. Galifianakis har mest och svårast att arbeta med här och förtjänar beröm för att han vågar göra sin figur mycket värre än bara älskvärd. För manuset kommer också med en icke klädsam sentimentalitet, som om vi på något sätt förväntas längta tillbaka till dessa jobbiga äventyr. Men Galifianakis levererar denna dialog nästan motvilligt och det med all rätt. Det är ju med lättnad vi kunnat konstatera att dessa stackars människor trots allt överlevt genom två filmer. Vad finns här för förlust att sörja? Till vad ska de längta tillbaka? Om något, borde de vara så traumatiserade som kanotisterna från Den sista färden.

Se Baksmällan del III på Netflix eller, ännu hellre, inte alls.

Blackfish (2013)

På postern ovan liknar den en gammaldags bomb med attityd, vad som i själva verket är en späckhuggare på kollisionskurs med oss som betraktar bilden. Stubinen är dess slokande ryggfena. Djurets "ägare", SeaWorld i USA, påstår att fenan hos hanarna börjar hänga naturligt med tiden men det är en halvsanning. Bland vilda späckhuggare är det mycket ovanligt, men när de sätts i fångenskap händer det oundvikligen. Ni som har sett Rädda Willy (jag har inte sett den) vet varför man vill släppa dem fria. Denna film förklarar varför de aldrig ska fångas till att börja med.

Blackfish är en dokumentär som är centrerad på Tilikum, den ökända späckhuggare som till stor uppståndelse världen över hade ihjäl sin tränare på SeaWorld Orlando i februari 2012. Nöjesparken själv hävdade att det var en olycka och ett tränarmisstag, men denna film ger en annan förklaring. Det var tredje gången Tilikum var involverad i en människas död. Är han en ond späckhuggare? Nej, han är blott späckhuggare, ett flockdjur på fyra ton som kan röra sig i sträckor på tolv mil per dygn. Detta gör honom olämplig för fångenskap i små bassänger. Han är också en naturkraft som utan vidare sveper med sig små betydelselösa människor som försatt honom i denna situation och håller honom kvar.

Så varför vill man fånga späckhuggare? För att de är pengamaskiner. Deras intelligens tillåter dem att dresseras till de mest häpnadsväckande konster som lockar folk land och rike runt. När Tilikum var ung tillfångatogs han och separerades från sin familj. Detta är en aktion vars hjärtlöshet illustreras till fullo i denna film, när föräldern till varje infångad späckhuggare utstöter skrän utan tidigare motstycke. Vart kreatur uttrycker sorg på sitt eget sätt. Tränarna på SeaWorld intalar sig att djuren utför sina konster för att de vill snarare än för den mat som blir belöningen när de lyckas. Filmen består av intervjuer med många före detta tränare som kommit på andra tankar.

Som dokumentär spränger Blackfish inga gränser. Allting förklaras pedagogiskt och musik förklarar hur vi ska känna. Ingenting lämnas mellan raderna och fint är väl det i detta fall. Detta sätt att skapa är bara till nackdel för proffskritiker som inte får använda sina analytiska muskler för att istället förklara hur vi ska känna. Men det hade lätt kunnat vara en skymf att göra konst av såna här tragedier.

Medelst berättarröster berättar filmen Tilikums historia och de skumma omständigheterna kring dödsfallen och olyckorna som omgärdat hans levnadsbana. Han är en lämplig representant för en större helhet av djuriskt lidande dolt bakom en fasad av yster familjeunderhållning. När det förra spiller över på det senare gör de ansvariga allt för att släta över incidenterna, för att dölja den enorma skada som djuren tar för vårt nöjes skull.

Expertvittnen ger sina utlåtanden och kommer till en gemensam slutsats du själv får ta del av och förhålla dig till. Detta sker via flertalet "talking head"-sekvenser, där människor i bekväma miljöer återberättar den dramatik de upplevt. Det är ett tryggt sätt att göra dokumentär, och Blackfish är ett skolboksexempel på utförande. Intervju varvas med filmat material i ett taktfast tempo som kan vara betryggande eller sövande. Effekten på publiken beror på dess eget intresse, och jag blev för min del svårt engagerad i denna historia. Visst är den vinklad - allting på TV är vinklat - men här är avsändaren så tydlig att partiskhet knappast längre är giltig kritik. I decennier har SeaWorld oinskränkt spridit sin reklam och propaganda. Har denna varit mindre partisk? Är en motröst så svår att acceptera? Den enda faran är när mottagaren slutar tänka.

Blackfish är nyinkommen på Netflix och det var där jag såg den, men går också att hyra via diverse pay-per-view-tjänster. Du vet vilka jag menar.

Glad påsk!

Det tål att sägas även av mig

Jag har skaffat HBO Nordic.

Som en följd:

Lessen, men jag har helt enkelt inte hunnit se så mycket film p.g.a. att True Detective är så jävla bra!

Blå är den varmaste färgen - Kapitel 1 & 2 (2013)

Den omskrivna, guldpalmsbelönade filmen Blå är den varmaste färgen handlar om 15-årige Adele, som gestaltas av Adele Exarchopoulos i en makalös prestation helt befriad från fåfänga. Regissörens (Abdellatif Kechiche) ogenerade kamera förföljer henne under några år då hon upptäcker vem hon är och vad hon vill bli. I inledningen läser hennes skolklass uppväxtskildringen Männen kring Marianne i franskan, vars originaltitel är densamma som filmens (La Vie d'Adele), bara kvinnonamnet är utbytt. 

Boken är skriven av den för mig okände Pierre de Marivaux. Med den försöker han föreställa sig hur det är att vara kvinna. Klassens lärare basunerar ut sin analys av romanen, något Adele senare säger att hon inte gillar eftersom det hämmar hennes egen fantasi. När hon gillar en bok vill hon göra det på sina egna villkor. Vilken sund inställning av en yngling - hennes historia är hennes egen att skriva och detta är en mestadels respektfull skildring av denna process.

En kille ögnar henne, de träffas och blir ett par men hon känner att hon låtsas och måste avbryta förhållandet. Männen kring Marianne har en passage om äkta kärlek eller vad ska vi kalla det, när man finner en person i vilkens sällskap man kan sluta kokettera och istället visa sin rätta karaktär. När hon träffar den äldre Emma (Lea Seydoux), en blåhårig, världsvan konstnär från ett högre samhällsskikt än Adele själv, tror jag hon till sist förstår vad som händer - hon upplever en sann, okonstlad förälskelse.

Kechiche insisterar att följa sina subjekt in i minsta detalj, vilket skapar en sällan skådad intensitet i de scener där känslorna kommer till ytan. Han går sällan för långt, och bryter i rätt läge i alla fall utom ett - då den omdebatterade sexscenen tar vid, som jag hade trott var ironisk om inte filmen var så allvarlig. Den är uppemot tio minuter lång och tar död på den intima stämningen genom att gnugga den i ansiktet på åskådaren. Kechiche har hävdat att han med den ville likna sina modeller vid skulpturer, men mest liknar de försäljningsknep. Jag började tänka på dem som reklamavbrott för en "Best of"-DVD med sexställningar, i stil med reklam för samlingsskivor för musik. Julie Maroh, författaren till förlagan, har själv avfärdat dessa scener och jag förstår henne.

Men jag kan glömma och gå vidare, för mycket mer skall hända. Laddningen från de tidiga scenerna mellan Adele och Emma övergår till vardag i filmens andra kapitel. Åren går och Emmas hår återgår till sin naturliga färg, och livet blir svalare. På en tillställning i deras gemensamma hem är Adele husan och kocken som råkar fått stå modell för Emmas konst. Gästerna är Emmas medan Adele är ett konstobjekt. Folk betraktar henne och lovordar hennes skönhet men verkar inte alls intresserade av henne. Förhållandet är ojämställt. Förskolläraren Adele blir till en biroll i historien om sitt liv när Emmas privilegierade konstnärstillvaro hamnar i centrum.

Exarchopoulos får i sin ensamhet nästan inga relevanta repliker att arbeta med här, men lyckas med tonläge och minspel förmedla en mäktig förtvivlan. Den blixtförälskelse som en gång skapats ur intet kan omintetgöras lika enkelt. Den långa speltiden (tre timmar!) finns som ett löfte att varje skeende får gå sin naturliga gång. Varje känsla blomstrar ur intet men måste dö också, och frågan är var dess värdar hamnar i slutändan? Jag är stum av beundran för dessa scener - sällan har tvivel skildrats så övertygande.

Filmen har inte mycket "handling" men handling är inte det väsentliga i en film om människor. I en värld av framåtanda är det här precis en sådan film som jag saknat, en genuint karaktärsdriven film som vågar breda ut sig i tid och skapa en ny värld i sig själv. Det är en magnifik film om en liten kärlekshistoria som blir enorm eftersom den delas av så många människor.

Blå är den varmaste färgen skapar ett rike av oförutsägbarhet eftersom den börjar med en ännu icke formad 15-årig individ som söker efter sig själv medan omgivningen försöker bearbeta henne enligt egna önskemål. Hon går igenom gränslös lycka och svår förlust i ett stålbad men kommer ut som en stark, hel person, redo att möta kapitel 3 & 4 som huvudperson i historien om sitt eget liv. Trots tre timmars speltid vill jag se mer. Jag vill se hur det slutar.

Jag såg den via Headweb.

Zatoichi-Maraton: 13 - Zatoichi's Vengeance (1966)

"Din uppmärksamhet liknar inte en normal blind persons uppmärksamhet. Därför är blinda människor rädda för dig och vill inte bli din vän. Och normala personer ser ner på dig som handikappad", får Zatoichi höra tidigt i denna film. "Därför hör du inte hemma i varken den normala eller blinda världen. Du är ett mellanting." Under en måltid förklarar en likaledes blind präst allt detta för Ichi, som håller god min samtalet ut, men när prästen vandrar vidare mot staden Ichinomiya grymtar Zatoichi någonting i missnöje. Men Ichi, om du nu är förnärmad, varför följer du efter honom till Ichinomiya?

Prästens uttalande är den första förklaringen vi fått till Zatoichis patologiska ensamhet, som vägrar ge vika trots - eller på grund av - att han träder fram som en japansk Messias öriket runt. Prästen är också den första som intresserar sig för Zatoichi som person, och inte bara är ute efter hans hjälp eller pengar. Så när Ichi beger sig till Ichinomiya intalar han sig själv att orsaken är att staden sägs vara fri från hasardspel, men jag anar en ännu större drivkraft. Jag tror han berördes av något prästen sa.

Zatoichi's Vengeance börjar med att Zatoichi snubblar över resterna efter ett överfall. En döende man ger honom en fylld penningpung, hinner yttra sitt namn och ber Ichi att ge pengarna till Taichi, vem nu det månde vara, innan han avlider. Vart pengarna ska levereras hinner han inte avslöja. Ichi strövar vidare, lite rikare på pengar men fattig på mening och mål i livet.

Föga trovärdigt hittar Zatoichi denne Taichi omedelbart när han anländer till staden Ichinomiya. Han är en liten pojke som lever med sin farmor, och den döde var hans far. Taichi börjar idolisera sin blinde vän, och Zatoichi känner ett visst ansvar för pojkens framtida utveckling. Staden är stadd i förändring. Alldeles nyligen var den fridfull, men alltsedan ett horhus upprättades har skumma individer sökt sig dit, och i deras kölvatten kom girigbuken Gonzo och började pressa stadens affärsidkare på pengar mot hot om stryk av sina hantlangare. Staden behöver Ichi, och han besvarar dess vädjan. Gonzo måste väck.

I staden träffar han åter den blinde prästen som påpekar att Zatoichis våldsamhet påverkar pojken i negativ riktning. Därför måste Zatoichi för en stund avhålla sig från sådant. Det går bra i ett par minuter. Sedan går det illa - detta är den våldsammaste delen på länge. Överlag har filmen en del goda intentioner som aldrig hinner blomma ut på den korta speltiden på blott 82 minuter. Det är en öppen och vänlig Ichi som talar om för snälla människor vad han tycker om dem. Jag tror den blinde prästen är att tacka för detta. Han fungerar som en mentor och får Ichi att begrunda sin plats i sin värld. Kanske skulle prästen kunna styra hans framtid i en ny riktning, befriad från nyckfullt strövande. Gossen Taichi öppnar också ögonen på Ichi för möjligheten att hans framfart i världen kan ha långvarig påverkan på människor.

Men om dessa möten får någon vidare effekt får vi se i kommande delar, för denna film mynnar ut i actionscen efter actionscen, och all nyfunnen visdom lämnas därhän. Turligt nog är svärdsscenerna alldeles förträffliga. Inledningsbataljen, samt en på en bro närmare slutet, är filmade som om de vore skuggspel, och det är mer än bara en schysst effekt. Skådespelarnas koreografi ersätter kamerans smygande dans. I sin statiska, tvådimensionella rymd är dessa svärdsbaletter de mest lättåskådliga vi fått ta del av i serien, så vitt jag minns. 

Jag ska väl inte påstå att scenerna är spännande, Ichi förlorar aldrig, men varför blir man så engagerad i dem? Jag tror det ligger i mer än bara koreografin. Mycket av tiden står Zatoichi still och inväntar sina motståndares första drag, som alltid blir deras sista. De cirklar som gamar runt honom i överväldigande majoritet, men de är likväl vettskrämda. Hans psykologiska övertag är förkrossande. Dessa arroganta, självgoda, fega, sadistiska skurkar, jag tror vi vill se dem darra inför rättvisan innan den levereras.

Så hur ska jag sammanfatta del 13? För den som vill se svärdsaction är detta ett självklart val. För den som gillar Zatoichis livsdrama kan den ha avgörande effekt på fortsättningen, även om dramat är latent denna gång. Manusförfattaren (Kan Shimozawa) har för en gångs skull lyckats skapa en stad med människor jag bryr mig om. Man kan skönja en viss utveckling utöver Zatoichis inflytande som gör att den lever ett eget liv, och det goda som en gång fanns där verkar vara på väg att försvinna. De fördärvande elementen i en stad försvinner inte bara genom att man eliminerar dess korrupta individer. Nya kan enkelt ta plats. När Zatoichi går därifrån på slutet, såsom han alltid gör, fortsätter jag att tänka på staden Ichinomiya.

Jag tycker det är en bra, sevärd film, som med längre speltid hade kunnat bli jättebra. Se hela filmen här:

Prisoners (2013)

Keller Dover (Hugh Jackman) är en amerikansk karlakarl till snickare som följer sin framlidne faders råd: "Var alltid redo!" Väl rustad för storm, krig, epidemi, et.c. har han källaren full av förnödenheter som ska skydda familjen gott och väl ett år ifall det otänkbara händer. Men när det otänkbara slutligen händer står han faktiskt helt försvarslös. En helt vanlig tacksägelsehelg försvinner hans sexåriga dotter tillsammans med grannens unga flicka.

Det enda spåret är en skitig husbil som Kellers son skymtade strax innan försvinnandet. Allt pekar på att flickorna blivit kidnappade. Keller kontaktar polisen som strax därpå finner husbilen och griper föraren, en mentalt handikappad ung herre vid namn Alex (Paul Dano). Däremot finns inga spår av barnen. I brist på bevis måste polisen släppa den unge mannen. Keller ser dock saker som ingen annan ser, han hör saker som ingen annan hör och i blind övertygelse om grabbens skuld planerar han att kidnappa honom. Kommissarie Loki (Jake Gyllenhaal) försöker hålla honom lugn medan han leder spaningen.

Prisoners är en välregisserad och fint fotograferad thriller som ägnar mycket möda åt att skapa trovärdiga, verklighetsnära medelklassmiljöer i ett förorts-Amerika och en intressant protagonist. Det är senhöst, träden är kala, gulnade löv på marken ligger som ett täcke över myllan och döljer alla spår som inte regnet redan hunnit sopa undan. Snart kommer snön, och ruskvädret blir till en antagonist i sig eftersom vi inte vet i vilka sorts lokaler barnen vistas. Tiden är också en fiende eftersom Keller mycket väl vet att chansen att återfinna barnen vid liv sjunker, statistiskt sett, för var dag som går. Prisoners har rätta förutsättningarna för en film om riktiga människoöden där handlingen utvecklar sig organiskt utifrån välskrivna rollfigurers karaktär och motiv.

Men tyvärr överger manusförfattare Aaron Guzikowski sådana ambitioner för att skapa en labyrintisk deckare såsom deckare oftast är på film, befolkad med filmskurkar och kryddad med ett krystat moraliskt dilemma. Detta är dilemmat: Så, hur långt är du villig att gå för att skydda din familj? Men än sen då? Detta är ju ingenting revolutionerande när det gäller amerikansk film. Kärnfamiljen är och har alltid varit en stor del av dess kulturexport, och exakt hur långt man är redo att gå är väl dokumenterat i landets filmhistoria. Harrison Ford, till exempel, har agerat i många filmer där hans familj är under hot. Här sammanställt i ett videoklipp.

Den misstänkte, Alex, är en knäpp tyst kille. Keller kidnappar honom för att med egna metoder få honom att tala. Dessa scener är i teorin jättejobbiga att beskåda, med tanke på att han slår en som sägs äga en 5-årings intellektuella kapacitet. Man lider å hans vägnar för vilka metoder han måste ta till. Det vi får se är fysisk tortyr av eskalerande grad, som visserligen klipper innan det blir för groteskt att skåda men som återkommer när metoden är utagerad. Vi får se resultatet i en av filmens starkaste scener. 

Tyvärr är offret, Alex, inte tillstymmelsen till en riktig person. Istället är han ett illa skrivet instrument som författare Guzikowski använder för att skicka handlingen vidare. Emellanåt kommer Alex med något kryptiskt, föga trovärdigt yttrande som sätter allas huvuden i spinn. Är det en viktig ledtråd? Så när allt kommer omkring kanske tortyren fungerar? Vad filmen vill säga om tortyr vet jag inte. Ska vi tolka det symboliskt? Är Keller, som gillar att sjunga nationalsången i duschen, en personifiering av USA i sitt sätt att agera när hans hem och familj hotas? Vad säger det i så fall om synen på motståndarsidan, när tortyroffret är en vuxen med ett barns intellekt? Jag vet inte om jag vill löpa denna lina ut.

Den andra sidan av myntet är spaningsarbetet som kommissarie Loki leder. Han är målmedveten och har aldrig misslyckats med ett fall, men skall stånga pannan blodig denna gång. Han träffar på en återkommande labyrint som symbol på väggar och papper. En medaljong som bär samma labyrint blir ett makabert fynd i en källare. Och labyrinten får symbolisera hela spaningsutredningen, där Loki hamnar på villospår efter villospår. Fallet är invecklat och den övergripande bilden vag. Själva labyrinten är i sig ett villospår. När filmen är över återstår många frågor. Detta är inte till filmens nackdel, men tyvärr faller hela denna jakt på något jag inte kan avslöja för den som inte sett filmen. Tidigt gissade jag vem som var gärningsmannen. Jag hade inte fel.

Så med den ovissheten bortopererad, realismen bortblåst och all relevans bortsopad sitter jag mest och väntar på upplösningen. Inte mycket pågår mellan mig och skärmen. Emellanåt häpnar jag över det mycket välgjorda hantverket. Roger Deakins Oscarsnominerades för sitt foto, och i en biljakt i filmens andra halva exploderar bilden i färger vi nästan hade glömt bort under filmens långa speltid. När jakten är över och den gråbruna färgpaletten återerövrar tronen minns jag förare och passagerare, jag minns offer och förövare, jag minns en film med handling. En hel film har passerat och jag häpnar över en biljakt. Det är då jag slutligen begriper att jag är besviken. På ytan finns ingenting att klaga på här, men en film med innehåll ska inte distraheras av ytan. Det är manuset jag är besviken på. 

Jag hyrde Prisoners på headweb, och gillar du deckare tycker jag du trots allt ska ge den en chans. Många är de som gillar den, även om jag inte gör det.

Scintilla (2014)

Ordet och filmtiteln "Scintilla" är engelska för "gnista" eller "gnutta" eller "aning". Kanske har jag en aning om vilka pretentioner som ligger bakom denna titel men antagligen är det att tillskriva denna bedrövliga film för mycket. Det är en helt färsk science fiction-skräckis från Storbritannien, faktiskt så ny att den enligt det allseende ögat Imdb i skrivande stund inte ens har släppts. Är jag den förste som recenserar den? Detta känns lite spännande, som levde jag i ett framtidsfönster där jag kan se morgondagens film redan idag. (Kunde det inte fått vara morgondagens stryktipsrad istället?)

Huvudrollen gör John Lynch (som numera är fruktansvärt lik Eric Cantona.) Han spelar den brittiske soldaten Jim som inledningsvis torteras i ett fängelse och förhoppningsfullt sjunger om att han drömmer. Det gör han inte, men likt ett uppvaknande dyker en gammal kollega (spelad av Ned Dennehy) upp på fängelset. Hans gamla gäng på en handfull legosoldater har fått ett uppdrag och Jim släpps fri - fri att tvingas in i en gammal Sovjetstat, där de ska hämta en erfaren forskare med tillhörande forskningsresultat. Vem? Var? Varför? Hur? Detaljerna uteblir medan uppdragsbeskrivningen passerar fort och obemärkt som vore de förtexter.

Så nästan hela filmen utspelas i ett forskningskomplex beläget i en gammal Sovjetstat. Nere under jorden pågår omänskliga experiment på kidnappade gatubarn, vars DNA har korsats med utomjordiskt dito. Det är denna forskning som britterna vill beslagta, men först måste de passera nidbilden av Ryssland ovan ytan. Det är kala träd, minor, lera överallt, begränsad färgpalett och omänskliga människor som bara gillar våld och sprit. Sovjet eller inte, denna enorma landareal kommer alltid att förbli avskyvärd för väst bara för att det alltid ska vara så.

Soldaterna lyckas givetvis med viss möda passera detta yttre hot och stiger ned i underjorden. Att bokstavligen gå i riktning mot helvetet är aldrig ett gott omen för filmfigurer, särskilt ett ryskt sådant. Döm om min förvåning när ryssarna som befäst forskningsstationen ovanför ytan inte står i någon förbindelse med själva forskningen där nere, som pågår i största hemlighet och är en bortglömd kvarleva från Sovjet. Frågorna hopar sig: vem har bekostat forskningen sedan dess? Vilka är de hjälmförsedda monstren som angriper soldaterna med sprutor? Hur har forskarna fått materiel och mat om ovansidan är belägrad? Varför har de inte belägrat den själva? Vad var syftet med forskningen nu igen? Varför måste de ta trapporna ned när de kan ta hissen på nolltid (ja, det finns en hiss), och varför finns där bara en enda forskare? Varför spelas hon av Kate Winslets illa ålderssminkade lillasyster, Beth Winslet, istället för en äldre skådespelerska?

Genom att undvika att ställa såna frågor via filmens figurer hoppas filmmakarna att publiken låter bli. På grund av detta går vi miste om omständigheterna bakom hela situationen. Hela den övergripande bilden går om intet. Vi slungas huvudstupa in i historien. Det här är en film som vill gestalta en dröm från drömfabriken, med samma logik som en sådan. Tyvärr är regissören Billy O'Brien och hans stab odugliga till att förmedla några som helst känslor, och sålunda finns ingenting av värde kvar mer än gammal hederlig xenofobi.

Hela produkten har en doft av debutverk över sig, men jag ser på Imdb att detta är O'Briens tredje långfilmsförsök (hans första, Isolation, finns på svenska Netflix). Han lär sig långsamt. I ett obegripligt moment får vi se hur tre överlevande åker hiss upp mot ytan, medan en människa som vi antog vara död vaknar till liv där nere. Filmen klipper fram och åter mellan dessa två isolerade händelser som om den ena hade en enorm betydelse för den andra, vilket inte är fallet. Han handskas på ett liknande sätt med inledningen, där en bruten narrativ förvirrar uppdragsbeskrivningen så till den grad att man knappt lägger märke till den. Jag är medveten om att han kanske inte ansvarar för klippningen av filmen själv, men han får bära hundhuvudet i detta individualistiska tidevarv. Och när han inte är upptagen med att förvirra sin publik serverar han oss döda klichéer på rad.

Det hotfulla i denna film kan sammanlänkas med ungdomen, de två ynglingar som är försökspersonerna i denna film. Den som är uppmärksam ser att forskningsprojektet som soldaterna ska beslagta heter 'Scintilla', därav filmens titel. När vi experimenterat en gång för mycket på ungdomen skall dess gnista tändas och de skall erövra världen - iförda huvtröjor och iPhones-hörlurar, om vi ska tro denna film. Försökspersonerna framstår som harmlösa men ser groteska ut och besitter oanade krafter som de inte visar när vuxna ser. Betrakta scenen där de flyttar byggklossar med hjälp av telekinesi, men där ena skådespelaren misslyckas att rikta blicken mot den datoranimerade byggklossen. De glömmer sedan bort att använda denna förmåga igen.

Mot slutet sjunger Jim återigen att han drömmer, vilket understryker att regissören har strävat efter att skildra en dröm. Själv vill jag understryka att O'Brien är inkompetent på att filma drömmar. Han är snarare en sån som berättar sina tråkiga drömmar med största iver, eller nej, gör levande charader av dem, medan man själv drar huvan över skallen och pluggar in hörlurarna.

Jag hyrde Scintilla på headweb, men låt för allt i världen bli att följa mitt exempel.

Zatoichi-Maraton: 12 - Zatoichi and the Chess Expert (1965)

Utan att säga för mycket: Zatoichi and the Chess Expert (1965) slutar med att ett barn knackar bort en stor sten som fastnat under Ichis träsandal. Vid det laget har vår hjälte spenderat en hel film just så - som om han haft en skavande sten i skon. Han har varit irritabel, okoncentrerad, fumlig, lättlurad och känslig. Han har begått misstag vi inte är vana att se. Han har blivit överrumplad och hade med lite mindre tur kunnat dö under loppet av denna tolfte film. Något gnager i Ichi och visste jag inte att jag bara hunnit halvvägs genom hans äventyrs bana skulle jag tro att han närmade sig slutet.

Det börjar lite putslustigt med att Ichi försöker pruta sig till ett lägre pris på en färja till staden Miura. Färjkarlen nekar honom detta och Ichi trillar sånär ned från landgången han står på. Åskådarna skrattar där han hänger för glatta livet tills en hjälpsam samuraj drar upp honom. Zatoichi får sin hämndlystnad stillad när han senare hamnar i tärningsspel med sina mobbare. Till min besvikelse är denna hasard nästan en exakt replika av inledningsscenen i den allra första Zatoichi-filmen, där hans motspelare tror sig ha övertaget tills allting vänds emot dem. När jag i förra Zatoichi-texten skrev att jag kan uppskatta återanvändning, så menade jag återanvändning av situationer, miljöer, karaktärsdrag, et.c. OM de utforskas ur nytt ljus. Att kopiera en scen nästan händelse för händelse, replik för replik på detta sätt är bara slött manusförfattande.

Så jag och den här filmen kommer lite på kant med varandra redan från start, och det är från denna kant jag följer en oengagerande historia som har klämt in för mycket och som just därför åstadkommer ingenting. Visst, vi får se Zatoichi vara mänsklig genom att fela, men än sen då? När Zatoichi felar är det bara för att han ska kunna rätta till det sen.

Titelns schackexpert är den samuraj som hjälper honom upp på landgången i början. De två blir schackpartners och är Zatoichi möjligtvis på väg att finna en vän? Inspirerande tanke, men den får inget spelutrymme här mer än vaga antydningar i början. Istället koncentrerar sig manusförfattaren på en helt irrelevant sidohistoria som rör en kvinna och hennes adopterade dotter, eller är hon verkligen adopterad..? Denna vackra kvinna börjar hysa starka känslor för Ichi, men än sen då? När en kvinna börjar hysa känslor för Zatoichi är det bara för att han ska kunna rätta till det sen.

Vi får reda på att vår hjälte haft en kvinna en gång i tiden, en kvinna han minns mycket väl och som delar namn och födelsemärke med denna nya bekantskap. Tyvärr så dog denna gamla flamma, och ingen ny kan mäta sig med henne. Har detta skildrats i någon av de tidigare filmerna? Jag minns inte! Det har funnits så många kvinnor i Zatoichi-sviten och ingen av dem har på något sätt utmärkt sig. Detta gör den odödliga förälskelsen svår att förstå. Mest verkar den finnas där för att inte komplicera filmseriens kanon.

Men vänta, det finns en sidohistoria till. Under vistelsen i staden Miura träffar Ichi på ett syskonpar som visar sig vara ute efter hämnd. Deras far har blivit mördad av en som gillar att spela... nä, jag kan inte avslöja vilket spel. Men denna sidohistoria är bättre för den bär relevans för schackspelaren. Oops, nu avslöjade jag det ju! Skämt åsido får vi veta långt innan någon annan vilket sorts mjöl schackexperten har i påsen.

Manusförfattaren (Daisuke Mito) missar en fantastisk chans här. Han bränner speltid på fel sidospår med kvinnan och barnet, som i själva verket är en helt egen film. Istället hade han kunnat fördjupa relationen mellan Zatoichi och schackspelaren för att rejält krydda den oundvikliga konfrontationen. Denna schackspelare reduceras istället till en klassisk Zatoichi-arketyp: den ärelystna krigaren. Han har två strängar istället för en på sin lyra eftersom han gillar både svärd och schack. Det är inte mycket, men det nyanserar honom en aning. Schack är ju ett fredligt sätt att konfrontera någon. 

Om jag verkar besviken är det för att det stämmer. Det är ännu en dyster Zatoichi-film, som knappast tillför någonting väsentligt till hans universum. Allt hans misshagliga fummel är svårt att förklara. Jag kan bara konstatera att det finns där, mest som en särprägel utan större bäring på handlingen. Filmen har för många scener helt utan dramatisk laddning, den involverar för många sidohistorier och sammanfogar dem jätteklumpigt i den avslutande scenen. Det är som om hela projektet hastades fram med en sten i skon.

Här är hela filmen i alla fall, kanske du hittar något du gillar: