Den omskrivna, guldpalmsbelönade filmen Blå är den varmaste färgen handlar om 15-årige Adele, som gestaltas av Adele Exarchopoulos i en makalös prestation helt befriad från fåfänga. Regissörens (Abdellatif Kechiche) ogenerade kamera förföljer henne under några år då hon upptäcker vem hon är och vad hon vill bli. I inledningen läser hennes skolklass uppväxtskildringen Männen kring Marianne i franskan, vars originaltitel är densamma som filmens (La Vie d'Adele), bara kvinnonamnet är utbytt.
Boken är skriven av den för mig okände Pierre de Marivaux. Med den försöker han föreställa sig hur det är att vara kvinna. Klassens lärare basunerar ut sin analys av romanen, något Adele senare säger att hon inte gillar eftersom det hämmar hennes egen fantasi. När hon gillar en bok vill hon göra det på sina egna villkor. Vilken sund inställning av en yngling - hennes historia är hennes egen att skriva och detta är en mestadels respektfull skildring av denna process.
Boken är skriven av den för mig okände Pierre de Marivaux. Med den försöker han föreställa sig hur det är att vara kvinna. Klassens lärare basunerar ut sin analys av romanen, något Adele senare säger att hon inte gillar eftersom det hämmar hennes egen fantasi. När hon gillar en bok vill hon göra det på sina egna villkor. Vilken sund inställning av en yngling - hennes historia är hennes egen att skriva och detta är en mestadels respektfull skildring av denna process.
En kille ögnar henne, de träffas och blir ett par men hon känner att hon låtsas och måste avbryta förhållandet. Männen kring Marianne har en passage om äkta kärlek eller vad ska vi kalla det, när man finner en person i vilkens sällskap man kan sluta kokettera och istället visa sin rätta karaktär. När hon träffar den äldre Emma (Lea Seydoux), en blåhårig, världsvan konstnär från ett högre samhällsskikt än Adele själv, tror jag hon till sist förstår vad som händer - hon upplever en sann, okonstlad förälskelse.
Kechiche insisterar att följa sina subjekt in i minsta detalj, vilket skapar en sällan skådad intensitet i de scener där känslorna kommer till ytan. Han går sällan för långt, och bryter i rätt läge i alla fall utom ett - då den omdebatterade sexscenen tar vid, som jag hade trott var ironisk om inte filmen var så allvarlig. Den är uppemot tio minuter lång och tar död på den intima stämningen genom att gnugga den i ansiktet på åskådaren. Kechiche har hävdat att han med den ville likna sina modeller vid skulpturer, men mest liknar de försäljningsknep. Jag började tänka på dem som reklamavbrott för en "Best of"-DVD med sexställningar, i stil med reklam för samlingsskivor för musik. Julie Maroh, författaren till förlagan, har själv avfärdat dessa scener och jag förstår henne.
Kechiche insisterar att följa sina subjekt in i minsta detalj, vilket skapar en sällan skådad intensitet i de scener där känslorna kommer till ytan. Han går sällan för långt, och bryter i rätt läge i alla fall utom ett - då den omdebatterade sexscenen tar vid, som jag hade trott var ironisk om inte filmen var så allvarlig. Den är uppemot tio minuter lång och tar död på den intima stämningen genom att gnugga den i ansiktet på åskådaren. Kechiche har hävdat att han med den ville likna sina modeller vid skulpturer, men mest liknar de försäljningsknep. Jag började tänka på dem som reklamavbrott för en "Best of"-DVD med sexställningar, i stil med reklam för samlingsskivor för musik. Julie Maroh, författaren till förlagan, har själv avfärdat dessa scener och jag förstår henne.
Men jag kan glömma och gå vidare, för mycket mer skall hända. Laddningen från de tidiga scenerna mellan Adele och Emma övergår till vardag i filmens andra kapitel. Åren går och Emmas hår återgår till sin naturliga färg, och livet blir svalare. På en tillställning i deras gemensamma hem är Adele husan och kocken som råkar fått stå modell för Emmas konst. Gästerna är Emmas medan Adele är ett konstobjekt. Folk betraktar henne och lovordar hennes skönhet men verkar inte alls intresserade av henne. Förhållandet är ojämställt. Förskolläraren Adele blir till en biroll i historien om sitt liv när Emmas privilegierade konstnärstillvaro hamnar i centrum.
Exarchopoulos får i sin ensamhet nästan inga relevanta repliker att arbeta med här, men lyckas med tonläge och minspel förmedla en mäktig förtvivlan. Den blixtförälskelse som en gång skapats ur intet kan omintetgöras lika enkelt. Den långa speltiden (tre timmar!) finns som ett löfte att varje skeende får gå sin naturliga gång. Varje känsla blomstrar ur intet men måste dö också, och frågan är var dess värdar hamnar i slutändan? Jag är stum av beundran för dessa scener - sällan har tvivel skildrats så övertygande.
Filmen har inte mycket "handling" men handling är inte det väsentliga i en film om människor. I en värld av framåtanda är det här precis en sådan film som jag saknat, en genuint karaktärsdriven film som vågar breda ut sig i tid och skapa en ny värld i sig själv. Det är en magnifik film om en liten kärlekshistoria som blir enorm eftersom den delas av så många människor.
Exarchopoulos får i sin ensamhet nästan inga relevanta repliker att arbeta med här, men lyckas med tonläge och minspel förmedla en mäktig förtvivlan. Den blixtförälskelse som en gång skapats ur intet kan omintetgöras lika enkelt. Den långa speltiden (tre timmar!) finns som ett löfte att varje skeende får gå sin naturliga gång. Varje känsla blomstrar ur intet men måste dö också, och frågan är var dess värdar hamnar i slutändan? Jag är stum av beundran för dessa scener - sällan har tvivel skildrats så övertygande.
Filmen har inte mycket "handling" men handling är inte det väsentliga i en film om människor. I en värld av framåtanda är det här precis en sådan film som jag saknat, en genuint karaktärsdriven film som vågar breda ut sig i tid och skapa en ny värld i sig själv. Det är en magnifik film om en liten kärlekshistoria som blir enorm eftersom den delas av så många människor.
Blå är den varmaste färgen skapar ett rike av oförutsägbarhet eftersom den börjar med en ännu icke formad 15-årig individ som söker efter sig själv medan omgivningen försöker bearbeta henne enligt egna önskemål. Hon går igenom gränslös lycka och svår förlust i ett stålbad men kommer ut som en stark, hel person, redo att möta kapitel 3 & 4 som huvudperson i historien om sitt eget liv. Trots tre timmars speltid vill jag se mer. Jag vill se hur det slutar.
Jag såg den via Headweb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar