Zatoichi-Maraton: 12 - Zatoichi and the Chess Expert (1965)

Utan att säga för mycket: Zatoichi and the Chess Expert (1965) slutar med att ett barn knackar bort en stor sten som fastnat under Ichis träsandal. Vid det laget har vår hjälte spenderat en hel film just så - som om han haft en skavande sten i skon. Han har varit irritabel, okoncentrerad, fumlig, lättlurad och känslig. Han har begått misstag vi inte är vana att se. Han har blivit överrumplad och hade med lite mindre tur kunnat dö under loppet av denna tolfte film. Något gnager i Ichi och visste jag inte att jag bara hunnit halvvägs genom hans äventyrs bana skulle jag tro att han närmade sig slutet.

Det börjar lite putslustigt med att Ichi försöker pruta sig till ett lägre pris på en färja till staden Miura. Färjkarlen nekar honom detta och Ichi trillar sånär ned från landgången han står på. Åskådarna skrattar där han hänger för glatta livet tills en hjälpsam samuraj drar upp honom. Zatoichi får sin hämndlystnad stillad när han senare hamnar i tärningsspel med sina mobbare. Till min besvikelse är denna hasard nästan en exakt replika av inledningsscenen i den allra första Zatoichi-filmen, där hans motspelare tror sig ha övertaget tills allting vänds emot dem. När jag i förra Zatoichi-texten skrev att jag kan uppskatta återanvändning, så menade jag återanvändning av situationer, miljöer, karaktärsdrag, et.c. OM de utforskas ur nytt ljus. Att kopiera en scen nästan händelse för händelse, replik för replik på detta sätt är bara slött manusförfattande.

Så jag och den här filmen kommer lite på kant med varandra redan från start, och det är från denna kant jag följer en oengagerande historia som har klämt in för mycket och som just därför åstadkommer ingenting. Visst, vi får se Zatoichi vara mänsklig genom att fela, men än sen då? När Zatoichi felar är det bara för att han ska kunna rätta till det sen.

Titelns schackexpert är den samuraj som hjälper honom upp på landgången i början. De två blir schackpartners och är Zatoichi möjligtvis på väg att finna en vän? Inspirerande tanke, men den får inget spelutrymme här mer än vaga antydningar i början. Istället koncentrerar sig manusförfattaren på en helt irrelevant sidohistoria som rör en kvinna och hennes adopterade dotter, eller är hon verkligen adopterad..? Denna vackra kvinna börjar hysa starka känslor för Ichi, men än sen då? När en kvinna börjar hysa känslor för Zatoichi är det bara för att han ska kunna rätta till det sen.

Vi får reda på att vår hjälte haft en kvinna en gång i tiden, en kvinna han minns mycket väl och som delar namn och födelsemärke med denna nya bekantskap. Tyvärr så dog denna gamla flamma, och ingen ny kan mäta sig med henne. Har detta skildrats i någon av de tidigare filmerna? Jag minns inte! Det har funnits så många kvinnor i Zatoichi-sviten och ingen av dem har på något sätt utmärkt sig. Detta gör den odödliga förälskelsen svår att förstå. Mest verkar den finnas där för att inte komplicera filmseriens kanon.

Men vänta, det finns en sidohistoria till. Under vistelsen i staden Miura träffar Ichi på ett syskonpar som visar sig vara ute efter hämnd. Deras far har blivit mördad av en som gillar att spela... nä, jag kan inte avslöja vilket spel. Men denna sidohistoria är bättre för den bär relevans för schackspelaren. Oops, nu avslöjade jag det ju! Skämt åsido får vi veta långt innan någon annan vilket sorts mjöl schackexperten har i påsen.

Manusförfattaren (Daisuke Mito) missar en fantastisk chans här. Han bränner speltid på fel sidospår med kvinnan och barnet, som i själva verket är en helt egen film. Istället hade han kunnat fördjupa relationen mellan Zatoichi och schackspelaren för att rejält krydda den oundvikliga konfrontationen. Denna schackspelare reduceras istället till en klassisk Zatoichi-arketyp: den ärelystna krigaren. Han har två strängar istället för en på sin lyra eftersom han gillar både svärd och schack. Det är inte mycket, men det nyanserar honom en aning. Schack är ju ett fredligt sätt att konfrontera någon. 

Om jag verkar besviken är det för att det stämmer. Det är ännu en dyster Zatoichi-film, som knappast tillför någonting väsentligt till hans universum. Allt hans misshagliga fummel är svårt att förklara. Jag kan bara konstatera att det finns där, mest som en särprägel utan större bäring på handlingen. Filmen har för många scener helt utan dramatisk laddning, den involverar för många sidohistorier och sammanfogar dem jätteklumpigt i den avslutande scenen. Det är som om hela projektet hastades fram med en sten i skon.

Här är hela filmen i alla fall, kanske du hittar något du gillar: