Det enda spåret är en skitig husbil som Kellers son skymtade strax innan försvinnandet. Allt pekar på att flickorna blivit kidnappade. Keller kontaktar polisen som strax därpå finner husbilen och griper föraren, en mentalt handikappad ung herre vid namn Alex (Paul Dano). Däremot finns inga spår av barnen. I brist på bevis måste polisen släppa den unge mannen. Keller ser dock saker som ingen annan ser, han hör saker som ingen annan hör och i blind övertygelse om grabbens skuld planerar han att kidnappa honom. Kommissarie Loki (Jake Gyllenhaal) försöker hålla honom lugn medan han leder spaningen.
Prisoners är en välregisserad och fint fotograferad thriller som ägnar mycket möda åt att skapa trovärdiga, verklighetsnära medelklassmiljöer i ett förorts-Amerika och en intressant protagonist. Det är senhöst, träden är kala, gulnade löv på marken ligger som ett täcke över myllan och döljer alla spår som inte regnet redan hunnit sopa undan. Snart kommer snön, och ruskvädret blir till en antagonist i sig eftersom vi inte vet i vilka sorts lokaler barnen vistas. Tiden är också en fiende eftersom Keller mycket väl vet att chansen att återfinna barnen vid liv sjunker, statistiskt sett, för var dag som går. Prisoners har rätta förutsättningarna för en film om riktiga människoöden där handlingen utvecklar sig organiskt utifrån välskrivna rollfigurers karaktär och motiv.
Men tyvärr överger manusförfattare Aaron Guzikowski sådana ambitioner för att skapa en labyrintisk deckare såsom deckare oftast är på film, befolkad med filmskurkar och kryddad med ett krystat moraliskt dilemma. Detta är dilemmat: Så, hur långt är du villig att gå för att skydda din familj? Men än sen då? Detta är ju ingenting revolutionerande när det gäller amerikansk film. Kärnfamiljen är och har alltid varit en stor del av dess kulturexport, och exakt hur långt man är redo att gå är väl dokumenterat i landets filmhistoria. Harrison Ford, till exempel, har agerat i många filmer där hans familj är under hot. Här sammanställt i ett videoklipp.
Den misstänkte, Alex, är en knäpp tyst kille. Keller kidnappar honom för att med egna metoder få honom att tala. Dessa scener är i teorin jättejobbiga att beskåda, med tanke på att han slår en som sägs äga en 5-årings intellektuella kapacitet. Man lider å hans vägnar för vilka metoder han måste ta till. Det vi får se är fysisk tortyr av eskalerande grad, som visserligen klipper innan det blir för groteskt att skåda men som återkommer när metoden är utagerad. Vi får se resultatet i en av filmens starkaste scener.
Tyvärr är offret, Alex, inte tillstymmelsen till en riktig person. Istället är han ett illa skrivet instrument som författare Guzikowski använder för att skicka handlingen vidare. Emellanåt kommer Alex med något kryptiskt, föga trovärdigt yttrande som sätter allas huvuden i spinn. Är det en viktig ledtråd? Så när allt kommer omkring kanske tortyren fungerar? Vad filmen vill säga om tortyr vet jag inte. Ska vi tolka det symboliskt? Är Keller, som gillar att sjunga nationalsången i duschen, en personifiering av USA i sitt sätt att agera när hans hem och familj hotas? Vad säger det i så fall om synen på motståndarsidan, när tortyroffret är en vuxen med ett barns intellekt? Jag vet inte om jag vill löpa denna lina ut.
Den andra sidan av myntet är spaningsarbetet som kommissarie Loki leder. Han är målmedveten och har aldrig misslyckats med ett fall, men skall stånga pannan blodig denna gång. Han träffar på en återkommande labyrint som symbol på väggar och papper. En medaljong som bär samma labyrint blir ett makabert fynd i en källare. Och labyrinten får symbolisera hela spaningsutredningen, där Loki hamnar på villospår efter villospår. Fallet är invecklat och den övergripande bilden vag. Själva labyrinten är i sig ett villospår. När filmen är över återstår många frågor. Detta är inte till filmens nackdel, men tyvärr faller hela denna jakt på något jag inte kan avslöja för den som inte sett filmen. Tidigt gissade jag vem som var gärningsmannen. Jag hade inte fel.
Så med den ovissheten bortopererad, realismen bortblåst och all relevans bortsopad sitter jag mest och väntar på upplösningen. Inte mycket pågår mellan mig och skärmen. Emellanåt häpnar jag över det mycket välgjorda hantverket. Roger Deakins Oscarsnominerades för sitt foto, och i en biljakt i filmens andra halva exploderar bilden i färger vi nästan hade glömt bort under filmens långa speltid. När jakten är över och den gråbruna färgpaletten återerövrar tronen minns jag förare och passagerare, jag minns offer och förövare, jag minns en film med handling. En hel film har passerat och jag häpnar över en biljakt. Det är då jag slutligen begriper att jag är besviken. På ytan finns ingenting att klaga på här, men en film med innehåll ska inte distraheras av ytan. Det är manuset jag är besviken på.
Jag hyrde Prisoners på headweb, och gillar du deckare tycker jag du trots allt ska ge den en chans. Många är de som gillar den, även om jag inte gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar