I min förra maratontext undrade jag om Zatoichis nyfunna livsvisdomar skulle visa sig i hans kommande äventyr. Mycket till Ichis plåga blir det så i del 14, Zatoichi's Pilgrimage, där han sitter vid ett altare och ursäktar all den död han orsakar längs sin vandring. Han sitter undergiven inför Gud, men egentligen är det hans nyfunna jag som talar till det som varit. Han lovar att vandra till 88 altare tills han får svar på frågan: "Blir en människa en ängel oavsett hur han var i livet?" Med en ödmjuk begäran att inte låta honom döda någon mer påbörjar han sin pilgrimsfärd.
Längre hinner han inte än att Herren sviker honom redan i nästa scen. Han blir angripen när han ska korsa en bro över en vid flod. En olyckligt vetande man förstår att han är på väg att mista sitt liv när han utmanar Ichi, som sedan står närmast bedrövad inför den fallne. I en scen av sällsynt vemod sveps kroppen med av strömmen, och när Ichi vandrar vidare följer den dödes häst efter som en osalig ande. Vid en korsning tycks hästen vilja dra Ichi med mot dess hemstad. De båda anländer till den avlidnes hem, där systern Gonbei bor ensam kvar.
I ett infall av rädsla och vrede angriper hon vår hjälte med ett svärd, och han gör ingenting för att försvara sig. Åsynen av en sårad blind man får henne på andra tankar. Tiden går medan hon hjälper honom att återhämta sig. Såsom alla kvinnor gör, faller hon för Zatoichi. Sålunda har han en anledning att bry sig om även denna stads öde. Sålunda kan ännu en stad dra nytta av Zatoichis färdigheter. En lokal gangster planerar att ta över hela stadens affärsliv och befolkningen gör ingenting för att stå i vägen, inte nu när en frälsare kommer som en skänk från ovan.
Gud har ett sinne för humor om detta var svaret på Zatoichis bön.
Jag är glad att de frön som sås i en film får bära frukt i nästa. Ichis dubier yttrar sig i bristande självförtroende, som uppenbarligen påverkar hans stridsförmåga. Möjligen är det därför han tar så mycket kroppslig skada denna gång. Det kan även bero på ett tuffare motstånd än normalt. Den lokale gangsterbossen Tohachi får mycket mer speltid än gängse skurk, vilket ger honom utrymmet att visa upp sina färdigheter med pilbågen, ett vapen någon borde ha använt tidigare mot Zatoichi. Tohachi spelas av den karismatiske Isao Yamagata i ett porträtt av burdus och tvärsäker maskulinitet. Späckad av självförtroende inväntar han Ichi, som i sitt dåliga skick är illa ute denna gång.
Inte får han någon hjälp heller, men så har det alltid varit. Hans situation påminner starkt om Gary Coopers desperata sökande efter allierade i den briljanta westernfilmen Sheriffen. De "goda" melonfarmarna sitter och smilar falskt medan de erbjuder sina motståndare vattenmelon. Ichis vädjanden är däremot fruktlösa - någon melon får han inte. Ensam måste han försvara ett folk som han inte ens kan se, medan de i sin tur beskådar honom från kulisserna, trygga bakom fönsterbrädorna som om de gömde sig från honom. Vi vet att Ichi inte kämpar för dem utan för Gonbei, kvinnan som är den enda i byn som försöker hjälpa honom. Utan henne skulle han gå långt därifrån och lämna all blodspillan därhän.
För manus stod Kaneto Shindô, regissören bakom fantastiska filmer som Gropen, Hiroshimas barn och Den nakna ön. Zatoichi's Pilgrimage är inte ett sådant mästerverk, men likväl ett ovanligt sobert kapitel i sagan om den blinde. Staden ligger inbäddad bland lummiga bergsmiljöer som är en lisa för själen. Jag tror att detta ger avtryck i Ichi som grubblar mer än tidigare. Intrigen är likaledes klar och ren. Här finns inga sidospår utan allt förlöper som en rak vandring, med den ena logiska hållpunkten efter den andra, även om Ichis utlovade pilgrimsfärd uteblir. Det är en skam att han inte kan stanna här.
Shindô var övertygad socialist, och jag läser hans historia som kritik mot självpåtaget "goda" smilfinkar som tror att de får sin belöning utan kamp i denna värld av rovgirig kapitalism. Att melonfarmarna faktiskt får rätt är för att de har den makalösa turen att vara med i en film där hjälten är Zatoichi. Om tvivlen från del 13 satte spår i hans öde denna gång, så fruktar jag hur det kommer yttra sig i nästa del. När Ichi ser tillbaka på sitt liv måste han inse att nästan alla människor i alla städer han besökt varit som dessa ynkryggar. Sättet som detta poängteras i Zatoichi's Pilgrimage kan vara ett uttryck för hur Ichi slutligen också iakttar denna bristande karaktär hos sina medmänniskor, från bortom sin vägg av orubbligt mörker. Trots att han finner en kvinna han hade kunnat rota sig med, förstår jag att han illa kvickt vill lämna detta samhälle. Folkets stela leenden sårar in i märgen.
Återigen ett klart sevärt avsnitt. Ju fler av hans filmer man ser, desto lättare har man att skilja detaljerna från grundstommen i bygget som är Zatoichi. Här är filmen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar